Rätt att forska på svenska?

Det här är delvis en reaktion på en kommentar i tråden om nysvekomani men den har blivit så lång och spretig så jag börjar om på ny kula här.

Signaturen lr. skriver att Språkförsvaret vill att ”man ska kunna studera, forska och göra karriär på svenska i Sverige”. Det är lite vagt uttryckt, i synnerhet undrade jag vad det betydde att ”forska på svenska”, så jag gick till Språkförsvarets senaste programförklaring, där det står lite mer precist: ”svenskspråkiga studenter på högskolan ska kunna välja mellan svenska och engelska som undervisningsspråk, alltid kunna examineras på svenska och alltid ha rätt att skriva en uppsats eller avhandling på svenska (utom i rena språkämnen)”. Jag har tidigare debatterat med Per-Åke Lindblom om undervisningsspråket på högskolan — det vill säga det ser ut som om han fortfarande är skyldig mig en replik, men jag lämnar det åsido nu, eftersom jag har sagt vad jag ville säga på den punkten och det nu gäller forskningen. Så hur realistiskt är det egentligen att man alltid ska ha rätt att skriva en avhandling på svenska? På vissa fakulteter är nästan alla avhandlingar sammanläggningsavhandlingar, det vill säga de består av ett antal artiklar och en sammanfattning. Man kräver då ofta att artiklarna åtminstone delvis ska vara antagna i refereegranskade tidskrifter. Eftersom det oftast saknas sådana tidskrifter på svenska blir det för det mesta ganska svårt att genomföra detta om man propsar på att få skriva på svenska. En ytterligare komplikation är att artiklar som ingår i sammanläggningsavhandlingar ofta skrivs ihop med andra författare. Det är svårt att se hur en doktorand ska kunna kräva att en artikel som publiceras gemensamt med andra forskare, varav oftast någon är senior, ska vara på svenska.

Men borde man då inte starta fler refereegranskade tidskrifter på svenska eller nordiska språk? Den uppenbara nackdelen är förstås att sådana tidskrifter skulle få en ganska begränsad läsekrets. Det är ju i alla fall så att 99,7 procent av jordens befolkning inte förstår svenska eller något annat nordiskt språk. Men det skulle också möta stora svårigheter att genomföra en refereegranskning, eftersom kretsen möjliga lektörer blir ännu mer begränsad. De flesta tidskrifter tillämpar ”double blind”- granskning vilket innebär att både författare och granskare är anonyma inför varandra. Det är svårt nog att få detta att fungera i internationella tidskrifter — man kan ofta gissa vem som är på andra sidan skynket, men det skulle bli närmast hopplöst om man bara kunde vända sig till forskare som behärskar svenska (helst även aktivt, så att de skriva sina rapporter på svenska också).

Så om en regel om fritt val av avhandlingsspråk ska fungera i praktiken får man nog ändra på en hel del i forskarutbildningen. Om Språkförsvaret har ett recept för hur det ska gå till med bibehållande av svensk forsknings kvalitet och internationella synlighet får de gärna berätta om hur man ska bära sig åt.

 

 

 

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

17 kommentarer till Rätt att forska på svenska?

  1. Stefan Holm skriver:

    Visst kunde man tänka sig en ’rätt’ att studera och forska på svenska. Men den ’rätten’ måste i så fall ha en vidhängd varningstext om begränsade möjligheter till genomslag och karriär. Allt annat vore att lura det uppväxande släktet.
     
    Viktigare är, att studenter och forskare erbjuds professionell hjälp med (fack-) engelskan, där vi aldrig kan bli lika flyhänta (folketymologi för ’fluent’) som en infödd.
     
    Ivrandet för svenskhet på den akademiska nivån är lite historielöst. Är det ingen, som frågar sig, varför de främsta insatserna på denna nivå ända sedan senmedeltiden gjorts på utrikiska (latin, tyska, engelska)? Skälet har inte varit att hålla gemene man i okunnighet och utanförskap. Hemmavid är en annan sak – där talte både Birgitta, Rudbeck och Linné med bönder på bönders vis.

  2. Forska på svenska?

    Forskning på andra språk är naturligt eftersom litteratur och rapporter ofta inte förekommer på svenska. Viktigt då är att man har djupa kunskaper i det språk man väljer att forska på. Ämnet kräver också en specialinriktning på språkkunskapen.

  3. Algot skriver:

    Det känns allmänt som att ni bara måste förakta allt Språkförsvaret säger.

  4. Jan Wikund skriver:

    Varför över huvud taget välja?

    Jag har visserligen aldrig forskat på universitet, och vet inte hur det går till där. Men tycker ändå att samma villkor måste kunna gälla även för forskning som för andra verksamheter i samhället – dvs man använder det språk som den tänkta (eller verkliga) publiken förstår.
    Deltar man på ett seminarium där det bara förekommer folk från Sverige och kanske Norge pratar man således på svenska. Finns det en massa andra använder man något annat språk, alltefter publik. Råkar seminariet äga rum i Montevideo får man till exempel finna sig i att tala på spanska (och kan man inte det får man hålla sig hemma eller ta med sig tolk).
    Forskar man i något som direkt angår bara 200 personer i hela världen verkar engelska vara ett bra val för avhandlingen. Finns det en potential för 5.000 intresserade i Sverige skulle jag föreslå svenska, samt att översättningar till andra språk omedelbart tas i övervägande.
    Jag efterlyser alltså flexibilitet. Rigida byråkratiska regler bromsar bara idéflödet.

  5. Stefan Holm skriver:

    Nej, Algot, åtminstone jag tycker, att Språkförsvaret gör mycket gott i kampen mot fåfänge-engelska – t.ex. kräver att svenska myndigheter ska tala med folket på svenska eller att institutioner, gator, byggnader och vad det nu kan vara ska ha svenska namn.
     
    Men Undantaget med stort U är mellanfolkligt samarbete och forskning är internationell. Där hittar jag inte ett enda skäl att inte trimma våra (förhoppningsvis) skarpaste hjärnor i engelska. Tvärtom är det nog vad uppdragsgivarna, dvs. i sista ändan skattebetalarna, kräver: Vi bidrar mer än gärna till utbildning och forskning. Men inte för de enskilda akademikernas självförverkligande eller något annat New age-trams utan för att de ska leverera resultat i världsklass samt stilla vår arts unika längtan (Spinoza) att vilja se tingen ’under evighetens synvinkel’ (sub specie aeternitatis).
     
    (Min Språkförsvars-kritik i frågan om svenskans ställning i Finland gällde inte sakfrågan utan det i mitt tycke kontraproduktiva valet av argument).

  6. Östen Dahl skriver:

    Jag vet inte vad Jan Wiklund åsyftar med "rigida byråkratiska regler". Det naturliga är onekligen att välja efter den tilltänkta läsekretsen — som när det gäller naturvetenskap och vissa humanistiska ämnen som språktypologi för det mesta är internationell. Men som jag försökte förklara kommer också frågan om kvalitetsgranskning in här, och där måste ansvariga på universitetet ha sista ordet.   

  7. Östen Dahl skriver:

    Beträffande Algots replik vill jag säga att jag inte vet vem som åsyftas med "ni". Jag har själv kritiserat Språkförsvaret på de punkter där jag anser att de bör kritiseras; sen har det kommit både positiva och negativa kommentarer från vår läsekrets och de är inte centralt orkestrerade. — För övrigt håller jag inte med Stefan i åsikten att gatunamn måste vara på svenska, och just gator nämns faktiskt inte heller i Språkförsvarets handlingsprogram. Jag känner inte till några engelska gatunamn i Sverige, däremot finns det exempel på andra språk, och jag är inte säker på om Stefan (eller för den Språkförsvaret) skulle vända sig mot detta. 

  8. Stefan Holm skriver:

    Det är ju engelskan det gäller, inte den inhemska älvdalskan (eller något annat språk heller för den delen). Här i sta’n har man t.ex. så länge jag kan minnas talat om ’Hising island’ och det går väl för sig, så länge det inte börjar skrivas så på vägskyltarna.
     
    I min vardag är det främst halvbildade tjänstemän i karriären, som är inkörsporten för onödig engelska. Det är à la mode idag, att jag blir ombedd att ’greppa caset, så vi kan cleara det från agendan’. Dem rår inte Språkförsvaret på utan det offentliga måste bli den grind de kan mota Olle i.

  9. Östen Dahl skriver:

    Språket var inte älvdalska utan leksandsmål (från Tibble i Rönnäsfjärdingen) den här gången. Det finns en del tvåspråkiga skyltar i Älvdalen fast jag tror de har kommit upp på privat initiativ. I Leksand ligger man ett steg före, där är alltså gatornas officiella namn på det lokala målet.

  10. Pingback: Språkfredag: Veckans länktips | Kunskapsbloggen

  11. Christer janson skriver:

    Att leksandsmål harangeras som ett eget språk tackar vi för! För det är det ju (eller rätteligen som en dialekt i nedansiljansspråket). Men tyvärr är det bara "uta ti bian" som gatu- och vägnamnen är på det lokala språket. I tätorten Leksand (det gamla Leksands-Noret) har gatunamnen konverterats till rikssvenska. Jag såge gärna en avhandling på valfritt dalmål som behandlade detta psykosociala fenomen…

  12. Återkommer

    Östen,
    jag har sett detta inlägg, men återkommer med en kommentar.  Eftersom jag nyligen gjorde en utlandsresa på en vecka, släpar jag efter med mina kommentarer. De måste betas av i turordning, annars kommer de att falla i glömska.

  13. Östen Dahl skriver:

    Per-Åke har nu lagt till en kommentar till mitt gamla inlägg om språket på högskolan. Han hänvisar där till ett dokument med titeln "Förslag till språkpolitik för den svenska högskolan". Där finns en diskussion om avhandlingsspråk, där det bland annat sägs:

    "Det enda som skall ha betydelse för val av avhandlingsspråk är om en avhandling kan utsättas för en kvalitativ granskning inom ämnesområdet eller inte. Detta kan bara avgöras från fall till fall. Det är absurt att förutsätta att den kvalitativa granskningen alltid måste ske på engelska." 

    Jag är inte säker på om jag får detta att gå ihop med den formulering från handlingsprogrammet som citerades ovan:

    "svenskspråkiga studenter på högskolan ska… alltid ha rätt att skriva en uppsats eller avhandling på svenska (utom i rena språkämnen)"

    Rimligtvis är det inte doktoranden själv som ska avgöra om granskningen av avhandlingen kräver att den skrivs på engelska, i synnerhet inte som detta val måste göras innan man avhandlingen påbörjas.

    Faktum är att den första formuleringen delvis fanns med redan i den artikel i Språktidningen som jag diskuterade i mitt inlägg. Jag sa då:

    "Principen att det bara är frågan om kvalitativ granskning som ska ha betydelse för valet av avhandlingsspråk är egendomlig. Förmodligen menas att detta är det enda som kan begränsa det fria valet av avhandlingsspråk. Men kan man med gott samvete rekommendera en doktorand att skriva en avhandling på ett språk om detta starkt begränsar den möjliga läsekretsen?"

    Det borde vara uppenbart att det finns flera möjliga skäl som kan påverka valet av avhandlingsspråk och i synnerhet valet av ett annat språk än svenska (som inte alltid behöver vara engelska). Formuleringen tyder på att man inte har en helt realistisk bild av hur forskning och forskarutbildning går till. Det är till att börja med inte så att man kan tala om granskningen av avhandlingen som någonting separat — man kan säga att granskning är en integrerad del av hur en avhandling kommer till. Där deltar både handledare, meddoktorander och forskare vid andra universitet. Om man väljer att skriva avhandlingen på svenska, minskar man direkt gruppen möjliga granskare. Men det finns också helt andra synpunkter. En avhandling kan vara en del av ett internationellt samarbetsprojekt, exempelvis ett EU-finansierat sådant. Den kan också komma till som ett led i ett svenskt utvecklingsprojekt — det blir då egendomligt om de som berörs av avhandlingen inte kan läsa den. I mitt eget ämne har vi flera avhandlingsprojekt (pågående och färdiga) som ska resultera i grammatiska beskrivningar av utomeuropeiska språk. Här skulle vi ha samma problem — de som talar språket och andra i landet kan knappast förväntas läsa en svenskspråkig avhandling. (Det kan förstås ändå bli problem, om huvudspråket i landet är exempelvis spanska. Då hjälper det inte så mycket om avhandlingen är på engelska. Men skriver man på svenska når man inte heller den andra tilltänkta läsargruppen, d.v.s. andra lingvister.)

    I dokumentet från Språkförsvaret föreslås en språklagsparagraf med följande lydelse:

    "§8.7. Vetenskapliga artiklar och avhandlingar kan skrivas på svenska, danska, norska, engelska, eller annat främmande språk, främst tyska, franska och spanska. Dispens kan medges för annat främmande språk som har en etablerad vetenskaplig vokabulär."

    Det står att den här skrivningen utgår från en tidigare högskoleförordning, men det är lite missledande. I högskoleförordningen föreskrevs nämligen bara vilka språk doktorsavhandlingar skulle vara på — den här paragrafen verkar handla om vetenskapliga publikationer överhuvudtaget. Har man alltså tänkt sig att det ska finnas en instans som ska ge tillstånd att skriva på andra språk? Jag tror det svenska forskarsamhället skulle betrakta detta som en tämligen omotiverad inskränkning av den akademiska friheten. — För några år sen höll jag ett föredrag i Helsingfors. Föredraget var på engelska (publiken var ganska internationell) men arrangörerna ville publicera det i den finskspråkiga tidskriften Virittäjä. Så jag skrev manuskriptet på det andra nationalspråket, svenska — och sen blev artikeln översatt till finska. Jag undrar nu om jag i Språkförsvarets system skulle behöva dispens för detta eller inte, och om jag då måste argumentera. (För att ytterligare trassla till det finns den svenska versionen utlagd på nätet.) Fast nu är den föreslagna paragrafen så illa formulerad att det inte går att förstå vad man behöver dispens för. Det står att man kan skriva på "annat främmande språk, främst tyska, franska och spanska". Men så länge som det bara står "främst" så måste väl andra språk också vara tillåtna? (På liknande sätt kan man undra vilken potentiell universitetslärare som inte uppfyller villkoret i den här paragrafen: "Undervisande personal skall behärska svenska, engelska eller annat främmande språk" — nåt språk kan de väl?)

     

  14. Kommentar till Östen Dahls ursprungliga fråga

    Östen,
     
    Språkförsvarets publicerade oktober 2007 ”Förslag till språkpolitik för den svenska högskolan. Detta dokument byggde i sin tur på resultaten av den undersökning, ”Rundbrev till Sveriges högskolor 8/7 2006”  som vi hade initierat liksom på en genomläsning av samtliga språkliga handlingsprogram, som nordiska högskolor dittills hade publicerat och som vi kände till. I utarbetandet av rundbrevet, som förmodligen var den första undersökningen av detta slag sedan andra världskriget, deltog flera undervisande lärare, som inte var medlemmar i Språkförsvaret, på olika nivåer inom universitetsvärlden. Därefter har vi bara gjort ett utspel i fråga om språksituationen inom högskolan, nämligen JO-anmälningen ”Angående kravet på engelska i samband  med anställningsansökningar och befordringsärenden”  från den 23/2 2010. JO har fortfarande inte beslutat i detta ärende. I och  för sig  fick också Språkförsvaret möjlighet att förhandsgranska och ge synpunkter på en språkplan för en viss högskola, innan den antogs.
     
    Språkförsvaret är fortfarande en relativt liten organisation och vi har inte resurser att bedriva en regelbunden opinionsbildning vad gäller språksituationen inom den svenska högskolan. Däremot bevakar vi naturligtvis läget och länkar till språkrelaterade artiklar om den svenska högskolan såväl som högskolan  i övriga nordiska länder. Språkförsvaret måste beta av olika språkområden i tur och ordning – det senaste området var som bekant svenskans ställning i Finland.
     
    Rättighetsaspekten är en grundbult
     
    En grundbult i Språkförsvarets språkpolitik är rättighetsaspekten. Denna genomsyrar såväl vårt utkast till språklag för Sverige som vårt förslag till språkpolitik för högskolan. Språkförsvaret kritiserade den nuvarande språklagen redan då den förelåg som förslag för att den enbart var en skyldighetslag. Den enskilde medborgaren har ingenting att falla tillbaka på, om inte språkanvändning i första hand ses som en rättighet. Om rättigheten är given, kan individen sedan avgöra om han/hon ska utnyttja ifrågavarande rättighet eller inte. I övrigt hänvisar jag till ett tidigare inlägg ”Användningen av språket är framför allt en rättighet”  i denna nätdagbok.
     
    I Språkförsvarets programförklaring heter det att svenskspråkiga studenter på högskolan ska kunna välja mellan svenska och engelska som undervisningsspråk, alltid kunna examineras på svenska och alltid ha rätt att skriva en uppsats eller avhandling på svenska (utom i rena språkämnen)”.  Det förefaller som om Östen Dahl är tveksam till dessa rättigheter, fr.a. den att skriva en uppsats eller avhandling på svenska, i första hand utifrån möjligheten att realisera den senare rättigheten. Det tycker jag är ett bakvänt resonemang. De flesta anmälningar till Justitiekanslern om polisövervåld leder inte till något resultat, men ska man för den skull avskaffa rättigheten att anmäla poliser för överdrivet våld i tjänsten?
     
    Observera att Språkförsvaret aldrig har hävdat att studenter inte får undervisas på engelska, inte får examineras på engelska eller att studenter eller doktorander måste skriva sina uppsatser, artiklar och avhandlingar på svenska. Vad vi har hävdat, är alltså rätten att undervisas på svenska, åtminstone på grundnivå, rätten att examineras på svenska (utom i rena språkämnen) och rätten att skriva uppsatser, artiklar och avhandlingar på svenska. När Språkförsvaret utarbetade ”Förslag till språkpolitik för den svenska högskolan”, hade vi kännedom om konkreta fall, där doktorander tvingats begära dispens för att skriva avhandlingar på svenska, studenter tvingats byta från en svenskspråkig till en engelskspråkig handledare och studenter förvägrats rätten att examineras på svenska.
     
    Enligt högskoleförordningen från 1977 kunde avhandlingar skrivas på svenska, danska, norska, engelska, tyska och franska, men denna bestämmelse återfinns inte i den nu gällande högskoleförordningen. Frågan om avhandlingsspråk delegerades till de enskilda universiteten och högskolorna. Det betyder naturligtvis att praxis idag på lokal nivå är mycket skiftande. Därför har Språkförsvaret krävt:
     
    Det måste också utarbetas en ny högskoleförordning, som bland annat reglerar frågan om arbets- och kommunikationsspråk, undervisningsspråk och examinations- och avhandlingsspråk. En ny högskoleförordning bör också präglas av ett rättighets- och mångspråkighetsperspektiv med ett huvudspråk som grund. I väntan på en ny högskoleförordning bör de lokala universiteten och högskolorna uppmuntras att utarbeta lokala språkplaner.” (”Förslag till språkpolitik för den svenska högskolan”)
     
    I samma dokument tar Språkförsvaret också upp frågan om kravet på att forskningsansökningar måste skrivas på engelska:
     
    I  detta sammanhang bör också de svenska forskningsrådens betydelse undersökas. Dessa tvingar ofta forskare att skriva forskningsansökningar på engelska, även om merparten av forskningsarbetet ska ske på svenska och ämnet nästan enbart är av inhemskt intresse.”
     
    Som bekant stödde Justitieombudsmannen Kristina Granges anmälan för att hon hade tvingats skriva en forskningsansökan på engelska till Formas. JO skriver:
     
    En forskningsmyndighet kan därför inte heller efter språklagens införande kräva att en ansökan ska skrivas på annat språk än svenska.”
     
    Det är alltså en rättighet att kunna skriva en forskningsansökan på svenska!
     
    De praktiska invändningarna
     
    Östen Dahl reser flera praktiska invändningar mot att det alltid skulle vara möjligt att bedriva vetenskapliga publiceringsarbete på svenska, dels förekomsten av sammanläggningsavhandlingar och dels avsaknaden av refereegranskade tidskrifter på svenska eller nordiska språk.  Detta är naturligtvis ett problem och jag kan inte presentera någon enkel lösning. Däremot vill jag hävda att denna situation förmodligen inte hade behövt uppkomma om utbildningsdepartementet och högskoleverket i Sverige hade bedrivit en medveten språkpolitik, helst i samarbete med övriga nordiska utbildningsdepartement och högskoleverk, i stället för en aningslös låt-gå-politik. Jag anser inte att utvecklingen mot allt färre vetenskapliga tidskrifter på nordiska språk eller sammanläggningsavhandlingar har varit  en ödesbunden utveckling.
     
    Ta frågan om refereegranskade vetenskapliga tidskrifter på svenska eller nordiska språk. Har utbildningsdepartementet och högskoleverket i Sverige överhuvudtaget inventerat läget och följt utvecklingen? Jag tillåter mig tvivla. Har man på nordiskt håll överhuvudtaget samarbetat för att befrämja förekomsten av vetenskapliga tidskrifter på nordiska språk? I det här sammanhanget kan danska, norska och svenska betraktas som ett språk, eftersom de är sinsemellan förståeliga, särskilt i skrift. Det är ju också känt att vissa nordiska tidskrifter bytt publiceringsspråk till engelska. Ett exempel är den danska tidskriften, Nationaløkonomisk Tidsskrift, som hade drygt 1600 prenumeranter 1986. 1998 infördes fagfællebedømmelse och engelska accepterades som publiceringsspråk 2003. Fyra år senare bestod prenumerantstocken av färre än 800 prenumeranter – se den danska rapporten Forskeren i samfundet. Publicering, evaluering og formidling” från 2008. Författarna skriver:
     
    Overgangen til engelsk som videnskabeligt sprog øger oplagt afstanden mellem videnskaberne og anvendelserne. Engelsk vil som internationalt videnskabeligt sprog typisk være meget præcist, og forskerne vil bevæge sig meget hjemmevant inden for deres egen fagterminologi, men i mere vurderende argumentationer og anbefalinger vil de være mindre nuancerede, og de vil være mere usikre i en argumentation uden for eller i kanten af deres
    eget fagområde (sid. 27 – 28). ”
     
    Även om skandinaviska vetenskapliga tidskrifter helt eller delvis övergår till engelska som publiceringsspråk, kommer de ändå inte att spela i den högsta divisionen.
     
    Språkförsvaret förtecknade i oktober 2008 47 vetenskapliga tidsskrifter  (förteckningen är förmodligen inte komplett), fr.a. på svenska, och skickade dem ett ”Tummen upp”-diplom som moraliskt stöd. Många redaktioner omnämnde också vårt diplom på sina webbplatser eller svarade med tackbrev. Eftersom det inte var jag som gjorde denna förteckning, kan jag inte gå i god för varje enskild tidskrift vetenskapliga kvalitet eller avgöra vilka av dem är refereegranskade. Eftersom jag inte är verksam som forskare (annat än som en mycket fri forskare i så fall), kan jag heller inte gå in på en detaljdiskussion.
     
    För övrigt är det inte särskilt kostnadskrävande att skapa webbtidskrifter nuförtiden. Det finns redan en hel del nordiska vetenskapliga tidskrifter på nätet eller webbplatser med vetenskaplig inriktning.
     
    I ”Engelska eller svenska? En kartläggning inom högre utbildning och forskning” (Rapporter från Språkrådet 1, sid. 53) skriver Linus Salö:
     
    Valet av avhandlingsspråk är forskarens, men det görs inte helt och hållet av forskaren själv. Det bestäms också av yttre faktorer, som traditioner inom de olika disciplinerna, och av systematiska faktorer som fältnormaliserade citeringar. Oftast faller valet på engelskan. Mycket talar därför för att det finns en motsättning mellan internationell kvalitet och ett värnande av svenskan.”
     
    Det tycks om allt fler avhandlingar får karaktären av sammanläggningsavhandlingar, det vill säga de består av ett antal artiklar och en sammanfattning. En pådrivande faktor är alltså behovet av fältnormaliserade citeringar för den enskilde forskaren, institutionen och lärosätet. Jag känner inte till någon statistik över svenska förhållanden. Däremot finns det sådan statistik i den nyss nämnda danska rapporten, ”Forskeren i samfundet. Publicering, evaluering og formidling”, dock inte heltäckande.
     
    I rapporten (sid. 21) redovisas antal författare per tidskriftsartikel i utvalda ämnen 2006 vid Köpenhamns universitet. I ämnet historia hade artiklarna i 98 procent av fallen en författare, i matematik 56 procent och i läkarvetenskap 4 procent. Artiklarna om matematik hade aldrig mer än tre författare, medan 12 procent av artiklarna i läkarvetenskap hade åtta eller flera författare. Sammanläggningsavhandlingar är mest vanliga inom naturvetenskapliga ämnen och minst vanliga i humaniora, medan samhällsvetenskapliga ämnen intar en mellanposition.
    Det är fullt förståeligt att forskare samarbetar med andra forskare i artikelform för att redovisa resultat från laborativa experiment eller fältstudier, men i vilken utsträckning förekommer dylikt inom humaniora? När forskare i nationalekonomi samarbetar i form av tidskriftsartiklar, är det väl också tveksamt om detta samarbete alltid är strikt vetenskapligt motiverat.
     
    Helt problemfri förefaller heller inte denna utveckling mot allt större andel sammanläggningsavhandlingar vara ur meriteringssynpunkt. Författarna till den nämnda rapporten skriver:
     
    Det er klart, at hvis der er fem forfattere på en publikation – som gennemsnittet er i medicin – så bliver det afgørende, om alle fem får tilskrevet én publikation, om de hver får en femtedel eller førsteforfatteren er den eneste, der bliver registreret. Og det er oplagt, at dette har incitamentsvirkninger. Hvis alle får en publikation, så skal man tage alle sine kollegaer med på forfatterlisten. Hvis kun førsteforfatterskaber tæller, skal man holde sig fra samarbejder, hvor man ikke selv kan blive førsteforfatter.”
     
    Det tycks dock som om representanter för utbildningssektorn i Norden anser att ett ökat nordiskt samarbete är nödvändigt för att kunna hävda Norden på den globala marknaden – se ”Ranking av universitet är en global värdekamp. Om detta innebär att samarbetet har börjat i rätt ända, låter jag vara osagt.
     
    Per-Åke Lindblom

  15. Östen Dahl skriver:

    Svar till Per-Åke

    Per-Åke Lindblom tycker att jag för ett bakvänt resonemang eftersom jag ifrågasätter möjligheten att realisera rättigheten att skriva avhandlingar på svenska. Men problemet är att om en student eller doktorand har en viss rättighet, så kan högskolan åläggas att se till att rättigheten realiseras. Om det till exempel står att doktoranden har rätt att byta handledare, så är institutionen så illa tvungen att skaka fram en ny handledare åt en doktorand som begär det, även om det blir både svårt och dyrt. I fallet med projektansökningar som ska kunna skrivas på svenska verkar det på JO:s uttalande som om forskningsrådet i förekommande fall får finansiera en översättning till engelska. Så vad man måste fundera på är en situation där en doktorand kräver att få skriva sin avhandling på svenska, även om handledare och institutionsledning anser att detta är ogörligt ur olika synpunkter. Om lagen säger att doktoranden har rätt att välja svenska som avhandlingsspråk så måste ju institutionen och fakulteten rätta sig efter det. Då måste man se vad en sådan ordning kan få för konsekvenser.

    Per-Åke säger ingenting om den konflikt som jag (i mitt senare inlägg) fann mellan olika av Språkförsvarets dokument, där man dels hävdar rätten att skriva avhandlingar på svenska, dels säger att behovet av kompetent granskning kan motivera att man skriver på ett annat språk än svenska och besvarar alltså inte frågan om vem som ska avgöra detta. Om professorn säger "Du måste skriva din avhandling på engelska, för vi kommer inte att kunna hitta en opponent som kan svenska" kan då doktoranden säga "Det skiter jag i, enligt språklagen har jag rätt att skriva på svenska"?

    Per-Åke erkänner att han inte har några enkla lösningar på de praktiska problem som jag anför men tycker till exempel att man borde verka för fler vetenskapliga tidskrifter på nordiska språk. Jag är inte övertygad om att det skulle vara så lyckat, och ett skäl ges av honom själv: "Även om skandinaviska vetenskapliga tidskrifter helt eller delvis övergår till engelska som publiceringsspråk, kommer de ändå inte att spela i den högsta divisionen." — det vill säga här erkänner han att nordiskspråkiga tidskrifter har svårt att bli förstklassiga, och det beror bland annat på det jag nämnde, nämligen på svårigheten att hitta kompetenta lektörer (något liknande sägs i den av Per-Åke citerade danska rapporten: "Det er også klart, at et system med anonym fagfællebedømmelse er bedst egnet til et stort internationalt orienteret fag og mindre egnet til små nationale fag, som f.eks. Holberg-forskningen, hvor alle specialisterne kender hinanden.") Dessutom kan man undra hur många av dem som tror sig om att kunna publicera i en internationell tidskrift som kommer att välja den nordiska möjligheten. Däremot är det faktiskt lite konstigt att säga att en nordiskbaserad engelskbaserad tidskrift inte skulle kunna spela i den högsta divisionen. Saken är att tidskrifter numera sällan är begränsade till ett land eller en region. Normalt tar tidskrifter emot bidrag från hela världen — det gäller även sådana som av namnet att döma är nationella. Det land som i förhållande till folkmängden är bäst på tidskriftspublicering är utan tvivel Holland, vilket beror på att man har en traditionellt stark ställning inom förlagsbranschen. Men tidskrifterna som utges av förlag som Elsevier och Kluwer (eller inom lingvistiken Benjamins) är förstås nästan alltid på engelska — och helt internationella till sin inriktning. (Elsevier ger till exempel ut den kända medicinska tidskriften The Lancet, som grundades 1823 i England, men som numera har redaktioner i London, New York och Beijing.) Om andra länders tidskrifter har svårt att hävda sig i konkurrensen med holländarna är det förmodligen mest för att det är svårt att slå sig in på marknaden, om man inte redan är etablerad.

    Som humanist kan man nog tycka att det verkar konstigt när en kort naturvetenskaplig eller medicinsk artikel har ett trettiotal författare, men det är helt klart att forskning inom de områdena väsentligen är ett lagarbete. Det finns förmodligen en rätt hög korrelation mellan antalet författare, benägenheten att publicera i internationella kollegialt granskade tidskrifter och benägenheten att skriva på engelska, om man jämför olika ämnen. Lingvistiken ligger där någonstans mittemellan typiska humanistiska ämnen och naturvetenskap, och inom vår institution är det en klar skillnad mellan den mer naturvetenskapliga fonetiken och den något mer humanistiska allmänna språkvetenskapen. Dock vill jag klart deklarera att det skulle vara i det närmaste helt poänglöst att starta en nordiskspråkig tidskrift inom mitt eget fält, språktypologin. Om man därvid publicerar på papper eller på webben är ganska irrelevant. (Per-Åke säger att det inte är särskilt dyrt att starta en webbtidskrift. Detta motsägs dock av den danska rapport som han själv citerar, på sid. 14 sägs det: "Et elektronisk tidsskrift, der er frit tilgængeligt (”open access”), må selvfølgelig finansieres på en anden måde, når abonnementsafgiften er forsvundet. Det betyder, at forfatterne kan komme til at betale en ganske høj afgift per side (”page charge”) for publicering. Der er ingen tvivl om, at der er en trend i retning af sådanne elektroniske ”open access”-tidsskrifter. Hvad det vil betyde, er det endnu svært at sige, men det er klart, at det flytter publicerings- omkostningerne fra læserne (abonnenterne) til forfatterne.")

    För att återvända till frågan om rättigheter, så kan jag inte heller hålla med om att det bör finnas en generell rätt att bli examinerad på svenska. En kurs eller en utbildning bör naturligtvis vara ordentligt språkdeklarerad, så att det framgår om undervisning och examination är på något annat språk än svenska. Men jag har svårt att se att den som anmäler sig till en kurs som i förväg har annonserats som engelskspråkig ska kunna kräva att bli examinerad på svenska. Om vi bjuder in utländska lärare som föreläsare, vill vi att de också t.ex. ska kunna läsa studenternas skriftliga arbeten. Om en student då kräver att få en svensk examinator, blir det dels ökade kostnader, dels risk för att man måste ta någon som inte behärskar området till fullo.

    Vi har ju tidigare diskuterat JO-utslaget som innebär att statliga forskningsfinansiärer inte kan kräva ansökningar på engelska. Olika instanser inom forskningsvärlden har ju protesterat mot detta, och som vi redan har nämnt här på bloggen, verkar JO egentligen tycka att lagen i detta fall är en åsna.

    Sen ser jag fram emot en förklaring av den bisarra paragrafen i Språkförsvarets lagförslag som skulle betyda att en svensk forskare skulle behöva dispens (oklart av vem) för att publicera sig vetenskapligt på finska, och förmodligen då också vara tvungen att dokumentera att finska har en etablerad vetenskaplig vokabulär.

     

  16. Stefan Holm skriver:

    Trafikregler

    Trafiklagstiftningen kan illustrera dilemmat med att garantera medborgarna alltför många rättigheter. Den enda ’rättighet’ du har enligt Vägtrafikförordningen är att framföra fordon (om du har giltligt körkort samt är nykter). I övrigt har du bara skyldigheter. Högerregeln ger dig t.ex. ingen förkörsrätt – bara väjningsplikt.
     
    Lagstiftarens tanke är förmodligen, att våra domstolar inte ska nedlusas med civilmål, där ilskna trafikanter hävdar, att deras ’rättigheter’ har kränkts och att vi efter amerikansk modell skulle börja leva på att stämma varandra.
     
    Det finns ju lagar, som ’inte gäller’ – Socialtjänstlagen brukar anföras som avskräckande exempel – och sådant är en röta i varje rättssystem. Risken finns, som Östen påpekar, att lagstadgad rätt att undervisas och forska på svenska skulle bli en sådan ’icke-lag’, hur gott syftet än må vara.

  17. for source skriver:

    I absolutely love your blog and find many of your post’s to be precisely what I’m looking for. can you offer guest writers to write content available for you? I wouldn’t mind composing a post or elaborating on a number of the subjects you write about here. Again, awesome web site!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>