Grundareffekter i fonemsystem?

Alltemellanåt är det något lingvistiskt som vållar en medietsunami. Det senaste är den nyzeeländske lingvisten Quentin Atkinsons artikeln i Science med titeln Phonemic Diversity Supports a Serial Founder Effect Model of Language Expansion from Africa. Två dagar efter publikationsdatum har svallvågorna nått DN:s vetenskapssida där Karin Bojs krönika idag har rubriken Språket började i södra Afrika — vilket gör att jag känner att jag måste skriva en kommentar.

Atkinson tycker sig ha hittat ett samband mellan storleken på fonemsystemen i språk och språkens avstånd till människans förmodade urhem i Afrika — ju större avstånd, desto mindre fonemsystem. För att förklara detta använder han ett begrepp från populationsgenetiken — "grundareffekt". Jag citerar Karin Bojs:

Grundtanken är att större grupper av människor med tiden utvecklar en rikare variation av både dna och språkljud. Men om några få individer sticker i väg och bildar en ny liten grupp, blir deras inbördes variation genast mycket mindre. Det kallas för en grundareffekt.

Problemet är att storleken på ett fonemsystem inte handlar om variation i genetikernas mening. Grundareffekter i genetiken bygger på att de individer som sticker iväg bara tar med sig en del av de anlag som finns i genpoolen. På samma sätt skulle man kunna tänka sig att de bara tar med sig en del av de ljudvarianter som finns i språket. Antag att den ursprungliga gruppens språk har både främre och bakre varianter av r-fonemet och att dessa är i fri variation. Om de individer som sticker i väg alla är konsekventa skorrare blir detta den enda varianten i deras barns språk. Då har den fonetiska variationen minskat, men antalet fonem är fortfarande detsamma.

Det finns en hel del mer att säga till exempel om hur Atkinson kommer fram till sina mått på fonemsystemens storlek. Men om detta har den alltid kloke Mark Liberman på Language Log redan skrivit ett inlägg, som rekommenderas till läsning, liksom den vidhängande diskussionen.

Sina data har Atkinson för övrigt hämtat från en inte helt okänd typologisk atlas, som flera på vår institution bidragit till. De kartor han använder är dock skapade av den brittisk-kaliforniske fonetikern och supermaratonlöparen Ian Maddieson.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Grundareffekter i fonemsystem?

  1. Gunnel Melchers skriver:

    Tas även upp i annan favoritblogg

    Se dagens inlägg på:
    http://www.phonetic-blog.blogspot.com/

  2. Stefan Holm skriver:

    Äpplen & päron

    WALS är imponerande. Men hur pålitligt är materialet för de slutsatser Atkinson drar? Hur vet man, att det stora antal förvisso duktiga lingvister, som tagit fram materialet, mätt samma saker, när det gäller antalet fonem i ett språk? Minns diskussionerna här på bloggen, om hur många frikativor vi ’egentligen’ har i svenskan!
     
    Hur är det med vokalerna? Vi har nio bokstäver för sådana. Två av dessa (a,u) står för vardera två ljudkvaliteter. Det blir 11. I centralsvenska dialekter tillkommer regionalt oftast en eller fler. Så kommer de i både lång och kort variant, varvid vi är uppe i runt 20. I sin tur kan dessa uttalas akut eller gravt. Har vi då plötsligt 40? I vart fall har vi 40 betydelseskiljande sätt att fonetiskt realisera vokalljud.
     
    Statistiker skulle nog likt Mark Liberman invända, att Atkinson jämför äpplen med päron. Av diagrammen att döma tycks heller inte de statistiska sambanden direkt tvingande. Lite strängare krav på saker som korrelation, signifikans eller konfidens kunde man ha. Test av nollhypotesen (att det inte finns någon skillnad mellan Afrika och ’periferin’, som inte kan förklaras med slumpen) vore kanske också på sin plats?

  3. Östen Dahl skriver:

    Stefan, innan du ifrågasätter grundvalarna för WALS kanske du skulle läsa vad som står där? Det är som bekant allmänt tillgängligt på nätet. Till exempel är det lätt att konstatera att kartan över vokalsystemen som Atkinson har använt och som är framtagen av Ian Maddieson visar "vowel quality inventories" och alltså inte handlar om längd och ännu mindre om tonaccenter, som nog ingen fonetiker eller fonolog skulle räkna till vokalsystemet. Maddieson diskuterar också de problem du tar upp, och betonar att det alltså handlar om skillnader i vokalkvalitet och ingenting annat. Det är förstås fortfarande i viss mån problematiskt, eftersom långa och korta vokaler ofta skiljer sig åt i kvalitet. Dock är maxantalet vokalfonem 14, vilket är mindre än vad svenska skulle få om man räknade långa och korta som olika fonem. Svenska är inte med i samplet, däremot norska, som ju har ett närmast identiskt fonemsystem, och man kan då dra slutsatsen att långa och korta vokaler inte har räknats separat. Med andra ord har Maddieson tillämpat principer som minimerar skillnaderna mellan storleken i olika vokalsystem och därmed gör analysen mindre känslig för olika forskares egenheter. För övrigt bygger analyserna i WALS på  databasen UPSID som Maddieson tidigare varit med att bygga upp vid University of California at Los Angeles och som nu kan laddas ner för den som vill leka med den.

  4. Stefan Holm skriver:

    Ingen skugga över WALS

    Grundvalarna för WALS!? Det var inte det jag ifrågasatte, utan om Atkinson därur kan dra slusatsen, att språk blir fonemfattigare ju längre bort från Afrika de talas. Dvs. kan någon säkert säga, hur många t.ex. vokalfonem ett språk innehåller, när detta är en matrisfunktion av både kvalitet, längd och ton och dessutom varierar dialektalt?
     
    Vokalljuden i ’bus’ och ’buss’ skiljer (förmodar jag) hos dig både i kvalitet och längd medan de hos många här nere i sydväst bara skiljer i längd. Ska de olika ljuden i ’buss’ då räknas som två fonem i svenskan? Är mälardalskt ’ä’ i är ett annat fonem än mitt i samma ord? Är aspirerat ’k’ i ko och katt ett fonem skilt från det oaspirerade i sko och skatt?
     
    Att bara räkna vokalkvaliteter säger väl lika mycket om ett språks fonetiska variation som enbart hårfärgen säger om människans genetiska.

  5. Östen Dahl skriver:

    Faktum är att när man undersöker genetisk variation så tittar man också bara på en liten bit, till exempel y-kromosomen eller mitokondrie-DNA, annars skulle det bli rätt jobbigt. — Vad du ifrågasätter i praktiken är om Maddiesons kartor är meningsfulla. Maddiesons strategi är (tror jag) att ta bort allting som möjligen skulle kunna tillskrivas prosodiska val och även drag som nasalitet. Då blir systemen enklare att jämföra. Men man kan naturligtvis invända att han därmed skalar bort en stor del av rikedomen (inte variationen), där ligger det något i vad du säger och det blir ett problem för Atkinson. Ett problem om man ska lägga ihop segmentella fonem och prosodiska drag är att man verkligen jämför äpplen med päron, eftersom man då hamnar på olika nivåer. För att det ska bli jämförbart borde man istället tala om antalet fonologiska särdrag.

    Dina exempel kan nog också sägas innehålla både äpplen och päron. Bus och buss är verkligen ett problem om hur man får in drag som längd. Men aspirerade och oaspirerade klusiler i svenskan är tämligen klassiska exempel på allofoner och skulle inte bli fonem i någon vettig fonologisk beskrivning.

  6. Östen Dahl skriver:

    Nu har Ian Maddieson själv uttalat sig i den fråga vi just diskuterade:

    "the basic vowel inventory categories do not reflect the
    total number of phonemic distinctions in the languages
    but only the subset that are fundamental (for example, abstracting away
    from distinctions of nasalization or vowel length, which may mean
    that the number of vowel phonemes is substantially higher than the
    number reported in the chapter on basic vowel qualities in WALS)."

  7. Pingback: Män är från Mars, kvinnor från Venus, och trafikolyckor från Indiska Oceanen | LINGVISTBLOGGEN

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>