Nysvekomani?

Nätverket Språkförsvaret har skickat ett öppet brev till Sveriges regering och riksdag med rubriken "Svenskans sak i Finland är vår". Sveriges regering och riksdag har mig veterligen ännu inte reagerat, men däremot har brevet fått rätt stor uppmärksamhet i Finland (länkar finns här). Språkförsvaret vänder sig nämligen mot vad de kallar "Sannfinländarnas och Finskhetsförbundets rabiata kampanjer" mot vad de senare kallar "tvångssvenskan". Om detta finns en hel del att säga men i detta inlägg tänkte jag fokusera på några påståenden som görs i brevet om språksituationen i olika länder. Efter att ha noterat att andelen svensktalande i Finland har gått ner från 15 till 6 procent under de senaste 200 åren säger man:

"Detta har inte varit någon självklar utveckling. Det finns andra språk i Europa, som har liknande status som svenskan i Finland, och som inte alls har drabbats av samma nedgång – vissa har tvärtom revitaliserats. Det gäller bland annat det andra officiella språket i Irland, iriskan, kymriskan i Wales, de regionala språken katalanska, baskiska och galiciska i Spanien liksom tyskan i Sydtyrolen. "

Orsakerna är, förutom inflyttning av finsktalande till tidigare svensktalande områden, blandäktenskap, emigration till Sverige och "minoritetens språkliga följsamhet i förhållande till majoriteten" vad man kallar "organiserade kampanjer mot svenskan":

Den första skedde redan under slutet av 1800-talet, då den fennomanska (och nationalromantiska) föreställningen "ett språk, ett folk, en nation" lanserades. Detta tolkades av många som att de svenskspråkiga borde överge sitt språk i nationens intresse."

Jag vet inte riktigt vad påståendena om de andra språkens utveckling grundar sig på. Det gäller förstås att inte blanda ihop förändringar i antalet talare med förändringar i språkens samhälleliga status. För att jämförelsen ska bli rättvis så bör man också utsträcka den över 200 år. Jag har inte hittat någon relevant historisk statistik för alla de uppräknade språken men för kymriska uppger Wikipedia att 54,4% av Wales befolkning hade det som "primary language" 1891. År 2004 var det 21,7% som behärskade språket, varav två tredjedelar använde språket varje dag. Detta är alltså en nedgång på hundra år med ca 70%, fullt jämförbart med siffrorna från Finland. Att språket nu har stabiliserats och till och med visar någon procents uppgång ändrar knappast saken. Även i Finland är för övrigt siffrorna nu relativt stabila. Vad beträffar baskiska så talas det av 25,7% av alla etniska basker, vilket också tyder på en tidigare kraftig nedgång. De senaste 10 åren har siffran självdefinierade baskisktalande ökat rätt betydligt — det är förmodligen det Språkförsvaret menar med revitalisering. Då får man förstås komma ihåg att baskiskan, liksom övriga regionala språk i Spanien, har gått från att vara förbjudna under Francotiden till att vara fullt erkända i sina regioner. Det har förmodligen ökat benägenheten att se sig som baskisktalande.

Intressantast är dock iriskan, eftersom det är det enda av de uppräknade språken som liksom svenskan i Finland är officiellt på nationell nivå, och språksituationen på Irland är både lik och olik den i Finland. Jag vet inte varför man kallar iriskan "det andra officiella språket i Irland" — i irländska konstitutionen står det: "The Irish language as the national language is the first official language."  Situationen i Irland liknar den finländska på det sättet att man i konstitutionen utnämner ett språk till nationalspråk som bara är modersmål för en liten minoritet av befolkningen — andelen modersmålstalare är till och med mindre än i Finland, även de mest optimistiska beräkningarna anger den som ungefär en procent. Liksom i Finland har man obligatorisk undervisning i språket och det här citatet från Wikipedia låter på något sätt väldigt bekant:

"In 2005 Enda Kenny, formerly an Irish teacher, called for compulsory Irish to end at the Junior Certificate level, and for the language to be an optional subject for Leaving Certificate students. This provoked considerable comment and the then Taoiseach, Bertie Ahern argued that it should remain compulsory."

…och trots vad som impliceras av Språkförsvarets brev har man haft en utveckling av antalet talare som också verkar väldigt bekant — fast fallet har varit brantare, om man får tro Donncha Ó hÉallaithe från Galway-Mayo Institute of Technology i följande citat på Wikipedia: "It is an absolute indictment of successive Irish Governments that at the foundation of the Irish State there were 250,000 fluent Irish speakers living in Irish-speaking or semi Irish-speaking areas, but the number now is between 20,000 and 30,000."

Liksom Finland har Irland ett inhemskt språk, som förknippas med den nationella identiteten, och ett språk, som visserligen talas av en del av den egna befolkningen, men som också är förknippat med en mäktigare grann-nation, som behärskade landet under många hundra år. Men den stora skillnaden är förstås att det är det utifrån kommande språket som är majoritetsspråk, och det inhemska språket är det hotade minoritetsspråket. Den irländska regeringen gör allt vad den kan för att hålla iriskan vid liv, och man har som plan att öka antalet talare till en kvarts miljon år 2030. Men hittills har det alltså gått ganska dåligt.

Det verkar som om det finns en annan parallell mellan Irland och Finland — och det tar mig till frågan om kampanjerna mot det svenska språket. I Irland finns det uppenbarligen människor som har engelska som modersmål men som har lärt sig iriska och som försöker tala det hemma med varandra och med sina barn. Detta fenomen är eventuellt del av det som framställs som "revitalisering". Det påminner om de svensktalande personer i Finland under 1800- och 1900-talen som övergick till finska av ideologiska skäl. Jag tycker att företrädarna för Språkförsvaret borde ha en viss förståelse för detta. De här "fennomanerna" såg det faktum att "de bildade klasserna" i Finland talade svenska och att hela kulturlivet var svenskspråkigt som ett hinder för nationens utveckling. Om man skalar av den tidstypiska nationalistiska ideologin så är detta resonemang inte så olikt det som idag förs om risken att svenskan drabbas av domänförluster som hotar dess ställning som "komplett och samhällsbärande". Man får dessutom komma ihåg att det förutom "fennomaner" också fanns "svekomaner" vars ideologi idag ter sig minst lika dubiös. Här vill jag citera min finlandssvenska kollega Fred Karlsson, professor i allmän språkvetenskap vid Helsingfors universitet. Han säger att svekomanerna begick tre misstag som bidrog till att bygga upp en negativ bild av finlandssvenskarna i Finland:

Det första misstaget var att motarbeta praktiskt taget alla krav på att förbättra finskans ställning, också de självklart berättigade. Det tog till exempel ända till 1902 innan finskan blev formellt jämställd med svenskan (språkreskriptet 1863 bara inledde processen med att introducera en 20-årig övergångstid). Det andra misstaget var att utveckla teorin om den svenska nationaliteten i Finland, med starka band till Sverige. Därifrån var steget kort till det tredje, och värsta, misstaget, när den germansk-svenska nationalitetsteorin spårade ur och blev rasism. För Freudenthal var finnarna halvvilda tjuder. Snart blev mongolteorin om finnarna allmän, likaså teorierna om den ostbaltiska rasen, medan svenskarna trodde sig höra till den högre stående germanska, nordiska eller rentav östsvenska rasen.

Sedda ur vår tids perspektiv var nästan alla människor på den här tiden nationalister och rasister på det ena eller andra sättet. Vad man tyckte då har ganska liten relevans för hur man ska bedöma språksituationen i Finland idag.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

63 kommentarer till Nysvekomani?

  1. Johan A skriver:

    Jag blir ledsen

    Jag är en varm anhängare av minoritetsspråks ställning och älskar mitt modersmål. Jag bidrar gärna till att stärka svenskans ställning i Finland. Men jag upphör inte att förvånas över "Språkförsvarets" ständiga klumpiga, närmast stötande utspel. De är en av svenska språkets största fiender i sin enögda propagandagärning.

  2. Gunnel skriver:

    Irish - first, second, other?

    I den nya upplagan av Melchers-Shaw World Englishes inleder jag en beskrivning av "the status of Irish" så här:

    The Republic of Ireland has two official languages: Irish Gaelic, usually referred to as Irish, and English. Article 4 in the constitution of the Irish Free State states: "the national language … is the Irish language, but the English language shall be equally recognized as an official language …".

    Är detta missvisande? Det finns fortfarande möjlighet att ändra i det andra korrekturet …

    En fråga är väl vilken betydelse man lägger i "andra" i den svenska versionen – "other" eller "second".

  3. Johan skriver:

    Gunnel: Irländska fristaten upphörde att existera 1937, så dess konstitution torde vara mindre relevant numera.

    Artikel 8 i Éires konstitution lyder så här in extenso:

    "Article 8
    1. The Irish language as the national language is the first official language.
    2. The English language is recognised as a second official language.
    3. Provision may, however, be made by law for the exclusive use of either of the said languages for any one or more official purposes, either throughout the State or in any part thereof."

  4. Östen Dahl skriver:

    Bunreacht na hÉireann

    … och för säkerhets skull på iriska:

    "Airteagal 8
    1. Ós í an Ghaeilge an teanga náisiúnta is í an phríomhtheanga oifigiúil í.
    2. Glactar leis an Sacs-Bhéarla mar theanga oifigiúil eile.
    3. Ach féadfar socrú a dhéanamh le dlí d'fhonn ceachtar den dá theanga sin a bheith ina haonteanga le haghaidh aon ghnó nó gnóthaí oifigiúla ar fud an Stáit ar fad nó in aon chuid de."

    "A second official language" måste väl bli "ett andra officiellt språk" på svenska?

     

  5. Johan skriver:

    Östen:

    "'A second official language' måste väl bli "ett andra officiellt språk" på svenska?"

    Det tycker jag absolut.

    Vad detta sedan i praktiken betyder är väl att iriskan så att säga i ceremoniella sammanhang är primus inter pares och lite jämlikare än engelskan, exempelvis som i ordalydelsen hos artikel 4 i konstitutionen:

    "The name of the State is Éire, or, in the English language, Ireland."

    i stället för exempelvis:

    "The name of the State is the following: Éire in the Irish language and Ireland in the English language."

    eller det engelska namnet först i den engelska versionen och vice versa.

    Mig veterligen har det inte införts någon lagstiftning med stöd av artikel 8.3.

  6. Gunnel skriver:

    Pinsamt! Men tacksam.

    Det blir definitivt en desperat ändring i korrekturet!

  7. Mikael Parkvall skriver:

    Dumheter!

    Jag håller med Johan A ovan om att ett sådant här utspel nog mer skadar än gynnar den egna saken. Språkpolitiken i Finland är finländarnas sak (landet är en gång för alla en demokrati!), och rikssvensk inblandning misstänker jag kan uppfattas som ett stötande utslag av storebrorsfasoner.

    Men det jag reagerar starkast på i Språkförsvarets skrivning (jag hade själv tänkt skriva om detta igår, men släpptes inte in av bloggservern) är detta:

    Det påstås ibland att finlandssvenskarna "förmodligen är en av världens mest privilegierade minoriteter". Detta kan knappast stämma, eftersom andelen finländare som har svenska som modersmål har minskat från runt 15 procent till under 6 procent under de senaste tvåhundra åren.

    Jag tycker det är kvalificerat nonsens, även om minskningen förstås är ett faktum. Det finns inte nödvändigtvis något logiskt samband mellan minskande antal och dålig behandling. (Finlandssvenskarnas minskning beror för övrigt till stor del på utvandring, och deras migrationsbenägenhet kan inte rimligen myndigheterna lastas för). Eller omvänt: Andelen talare av bantuspråk ökade i Sydafrika under apartheideran, trots att den dåtida regimen knappast kan anses vara ett föregångsland när det gäller att måna om mindre inflytelserika folkgrupper. Och i grannlandet Namibia ökar antalet talare av afrikaans, trots den anglofila regeringens desperata försök att få folket att inse att engelska, till skillnad från afrikaans, är ett språk utan någon som helst  koppling till imperialism och förtryck.

    Så den enda motivering för påståendet som ges håller inte. Dessutom anser jag påståpendet vara fel i sak. Visserligen skulle man kunna hävda att det finns enstaka minoritetsspråk som behandlas än bättre i världen, men många av dem är inte jämförbara. Iriskan har redan diskuterats, men den har ett alldeles särskilt symbolvärde. Franskan i Schweiz är mindre än tyskan, men vi talar om en betydligt större minoritet, och dessutom i ett federalt land. Engelskan i Sydafrika är inte mycket störer än svenskan i Finland, men språkets internationella gångbarhet gör att situationen inte är direkt jämförbar.

    Så frågan är då: finns det något i andra avseenden rimligt jämförbart språk (i termer av befolkningsandel och ringa internationell pondus) så behandlas bättre än svenskan i Finland? Jag har faktiskt försökt komma på någon, men inte lyckats.

    Så, så länge staten Finland gör mer för sin minoritet (åtminstone just denna minoritet) än något annat land (eller åtminstone nästan alla länder), så tycker jag att det är närmast pinsamt att utmåla finländska myndigheter som boven i dramat. Vi bör istället gratulera broderfolket till att ha en så framsynt språkpolitik att förbryllade kanadensiska myndigheter skickar över folk i parti och minut för att försöka begripa sig på hur i hela friden man bär sig åt! Hurra för Finland och heja dess flerspråkighetspolitik!

  8. Stefan Holm skriver:

    Parkvall han före mig...

    Tycker som Mikael, att några av Språkförsvarets argument verkar ’goddag – yxskaft’:

    ’Det påstås ibland att finlandssvenskarna "förmodligen är en av världens mest privilegierade minoriteter". Detta kan knappast stämma, eftersom andelen finländare som har svenska som modersmål har minskat från runt 15 procent till under 6 procent under de senaste tvåhundra åren.’

    Om svenskan i Finland har lagstadgad status som likvärdig med finskan och därtill är obligatorisk i undervisningen men ändå har krympt med 60 procent sedan 1809, så finns väl än större skäl att acceptera faktum – färre och färre i Finland har (av olika skäl) funnit anledning att tala svenska!  

    Vidare:

    ’Finland har ingått i Sverige på samma sätt som Norrland alltsedan åtminstone 1300-talet. Finnar deltog i de svenska kungavalen från och med mitten av 1300-talet.’

    Nostalgi à la Don Quijote! Det är 200 år sedan, som finnarna (enligt egen uppfattning) vann självständighet. Och ’de svenska kungavalen’ har inte ens vi svennar fått delta i – vi lever i ett arvrike! På sin höjd har kungarna uppskattat bonden Paavo som kanonmat. Hans döttrar uppifrån Saarijärvis moar sydde under 25 år våra kläder vid Algots löpande band i min uppväxtstad. Än idag bygger hans söner våra bilar i nuvarande hemstaden. (Även om såväl kläder som bilar idag hanteras från Mittens rike).

    Antalet invandrade finnar i Sverige beräknas till 300.000. Därtill kommer uppemot 50.000 finsktalande i övre Norrland. Det lär vara i paritet (eller tom. över) antalet svensktalande i Finland. Vore det inte rimligt, att kräva en likvärdig ställning för svenskan i Finland och finskan i Sverige? För vi är väl alla lika mycket värda Täällä Pohjantähden alla (Här under polstjärnan)?
     

  9. Per-Åke Lindblom skriver:

    Svar till Johan

    Bäste Johan,

    din kommentar är mycket märklig. På vilket sätt skulle Språkförsvarets utspel med det öppna brevet vara klumpigt och stötande? Det har lett till många positiva reaktioner från de som kämpar för svenskans sak i Finland. Dessutom har vi naturligtvis goda kontakter med finlandssvenska skribenter och språkaktivister, inkl. medlemmar i Finland. Vi kan ju stämma av våra åsikter med dem.
     
    ”Ständiga klumpiga, närmast stötande utspel”? Vilka utspel syftar du på? Syftar du på Språkförsvarets kamp för en svensk språklag, som så småningom antogs av en enhällig riksdag? Våra JO-anmälningar? Åtminstone en – den om regeringens engelskspråkiga e-postadresser har lett till resultat. Vilka insatser har du gjort för det svenska språket? Du får gärna leverera en meritförteckning och samtidigt utveckla din kritik i vår nätdagbok. eller på Språkförsvarets webbplats.
  10. Mikael Parkvall skriver:

    @Stefan Holm: Något petitessmässigt, eftersom jag i princip håller med dig, men ändå. Antalet invandrde finnar i Sverige är förmodligen under 130k, och inte 300k. Det totala antalet med finska som modersmål i Sverige ca 100k större än så. Deras totala befolkningsandel är strax under 2,5%, mot 5,5% för finlandssvenskarna. För detaljer, se denna min bok.

  11. Östen Dahl skriver:

    Försämringar i Baltikum

    Ytterligare ett stycke i det öppna brevet som tarvar en kommentar:

    Språksituationen i Finland är märklig och går tvärs emot utvecklingen i EU. EU:s språkpolitik går ut på att betona den språkliga mångfalden och stärka de mindre använda språken, regionala och minoritetsspråken. Det är bara i Slovakien, som det pågår en liknande kampanj mot den ungerska minoritetens språkliga rättigheter.

    Det kanske stämmer om man talar om den officiella inställningen på unionsnivå. Men det finns flera EU-länder i vår omedelbara närhet där de språkliga minoriteternas situation faktiskt försämrats de senaste decennierna. Jag tänker på Estland, Lettland och Litauen, som numera är officiellt enspråkiga och som inte har skrivit under den europeiska minoritetsspråkstadgan. Ryskan, som var officiellt under sovjettiden, har helt förlorat sin tidigare status, trots att de ryskspråkiga åtminstone i Estland och Lettland utgör en avsevärd del av befolkningen, och trots att de redan före andra världskriget hade en större procentandel än vad den svensktalande befolkningen i Finland har idag.  Det är ju detta som ger Finskhetsförbundet möjlighet att påstå att alla stater runt Östersjön utom Finland är enspråkiga (citerat i det öppna brevet).

  12. Richard skriver:

    Karlssons fennomani

    En analytisk bild av finlandssvenskarna ges av en kanadensisk fler-språkighet forskare, Kenneth McRae, "Conflict and Compromise in multilingual societies, case Finland" (1999). Forskaren markerar finnarnas messianiska tro på att finlandssvenskarna skulle vara världens mest priviligierade minoritet och tar starkt avstånd från påståendet. Som man skulle anta ger forskningen en ganska dyster bild av finlandssvenskarnas läge, även om forskningen utkom flera år innan de stora förvaltningsreformerna. Finlandssvenskarnas priviligierade status är inget annat än en myt.

    Dick Harrison ger en bra inblick till den finska språkdebatten. http://www.magma.fi/dick-harrison/populistisk-historiefoerfalskning

    Fred Karlsson är känd som en fennoman i Finland, som aldrig missar en chans att skuldgöra finlandssvenskar. Hans kommentarer är närmäst skrattretande. Är det ett misstag av en minoritet att hänvisa sig som en nationalitet? Spanien godkänner officiellt  existens för tre nationaliteter (nacionalidades). Ryssland hänvisar sina finskugriska minoriteter som nationaliteter.

    "In Finland this question (Swedish nationality) has been subjected to much discussion. The Finnish majority tries to deny the existence of a Swedish nationality. An example of this is the fact that the statutes always use the concept 'Swedish-speaking' instead of 'Swedish'".

    "It is not correct to call a nationality a linguistic group or minority if it has developed a culture of its own. If there is not only a community of language but also of other characteristics such as folklore, poetry and literature, folk music, savvy, behavior, etc".

    Tore Modeen, The cultural rights of the Swedish ethnic group in Finland(Europa Ethnica, 3-4 1999,jg.56)

    Det har funnits band mellan Sverige och Svenskfinland från urminnes tid. Svekomanierna har aldrig varit emot finskan, det har alltid varit tvärtom. Det var fennomanerna som också  var emot  judarnas medborgarrättigheter på 1920-talet. Tack vare svekomanerna fick juderna slutligen rättigheter ochså i Finland. Rasistiska påhopp har tyvärr skett (dock från båda sidorna) det har Karlsson rätt i, annars är hans kommentarer helt banala. 

     

     

     

  13. Mikael Parkvall skriver:

    Ingen har påstått att finlandssvenskarna lever i en utopisk språktillvaro. Vissa problem uppstår automatiskt när man utgör en språklig minoritet. Man kan givetvis önska att den finländska staten gjorde ännu mer för att befrämja tvåspråkigheten. Men faktum kvarstår: den gör och har gjort mer än vad som normalt att göra i en situation med en 5,5-procentig minoritet som talar ett språk med ringa internationell gångbarhet. Eller kan någon komma med ett motexempel (annat än specialfall som Irland, där minoritetsspråket har blivit en nationalsymbol)?

    Vad fennomaner ansåg om judars medborgarrätt på 1920-talet är, milt uttyckt, irrelvant i sammanhanget. Liksom, för övrigt, hur finsktalande behandlats och behandlats i Sverige.

  14. Östen Dahl skriver:

    Karlssons svekomani

    Med anledning av Richards inlägg måste jag citera min gode vän Fred en gång till, nu ur den här texten:

    År 2005 talade jag vid Svenska Litteratursällskapets Runebergsfest om språkklimatet. Efteråt
    blev jag hedrad med titeln ”fennoman”. För en månad sen fick jag efter en artikel i tidskriften
    Kanava om svenskans domänförluster i Finland en titel till – ”svekoman”. Jag har någonting
    att bjuda på för var och en!

    Läs gärna resten av texten också — där står en del som är relevant för diskussionen, bland annat påpekandet att den obligatoriska svenskan i finska grundskolor bara har funnits i drygt 30 år. Innan dess fick majoriteten av de finsktalande ingen svenskundervisning alls.

  15. Mikael Parkvall skriver:

    En grej som jag glömde nämna angående minskningen är att andelen svensktalande  i Finland minskade redan under den tid då Finland var en del av Sverige, alltså före 1809. Kan månne även detta skyllas på en finländsk stat som då inte ens existerade?

    (Detsamma gäller för övrigt estlandssvenskarna. De blev färre och färre under medan Estland styrdes från Stockholm).

  16. Richard skriver:

    @Mikael Parkvall,

    Minoriteter kan delas i två delar, de som grundar sig till ett visst territorium och de som är icke-kopplade till ett territorium. I den förstnämda kategorin hör finlandssvenskar, samer, tyskar i Belgien osv. I den sistnämnda kategorin hör judar, romar, osv. Finlandssvenskar, trots geografiskt splittrade (Österbotten vs. Södra Finlands kustrakter), är en territoriellt kopplad minoritet. De flesta finlandssvenskar bor fortfarande i omgivningar där de gör en lokal majoritet. Chanser att upprätthålla kulturella integriteter hos de territoriellt baserade minoriteter är mycket högre i jämförelse med de minoriteter som är spridit sig hit och dit runt landet.

    Språkförsvarets ställningstagande var bemött med värme bland finlandssvenskar. Jag är väldigt tacksam över det. Det enda "misstag" de gjorde var att de betonade för mycket finlandssvenskarnas minskning, i stället för  förvaltningsreformerna. Som befolkningsunderlaget i Isand visar är det  fullt möjligt att uppräthålla samt utveckla ett språk med 300 000 talare. Problem förekommer när ett språk  icke har tillgång till förvaltningstruktur till den administrativa apparatusen. Om språket saknar förvaltningsstrukturer som skulle stöda det, kommer språket att degenereras till ett hemspråk och eventuellt försvinnas.

    I de senaste tio åren har nästan hela den territoriellt basen i Svenskfinland rivits ner. Svenskfinland har tappat alla fem lokala polisdistrikter med svenskan som arbetsspråk, en av de två tingsrätter med svenskan som arbetspråk, alla skatte- samt åklagaredisktrikter med svenskan som arbetsspråk, osv. I det övriga länderna (förutom Östeuropa) bygger man strukturer som stöder de mindre använda språken, I Finland gör  man mottsattsen . Finland har  på ett mycket groteskt sätt brutit internationella stagdar den har ratifierats gällande det svenska språket i Finland. Jag talar nämligen  om europarådets stagdan om regional och minoritetsspråk, artikel 7 som kräver respekt för det geografiska området för varje landsdels- och minoritetsspråk. Samma artikel slår fast att nya administrativa indelningar inte får hindra främjande av ifrågavarande språk. Det gör reformerna nästan alltid hos oss. Svenskan i Finland har inga garantier, alla kommuner med svensk majoritet kan förintas på en dag. Det är det värsta i det finländska tvåspråkighets arrangemanget, alltså brist på språkliga garantier, precis som forskaren Kenneth McRae (1999) påpekade.

    Faktum kvarstår att Europarådet nämner så kallad best-practise exemplar i Europe. Just nu kommer jag inte ihåg vilka de var, troligen tyskarnas ställning i Belgien ( tyskan är Belgiums tredje nationalspråk och talas av 0,74% av befolkningen), Syd-Tirolen och Spanien. I alla fall  är Finland är inte med i listan. Europarådets bedömning om Finland har blivit värre varje fyra-års period. Europarådets granskare var just i Finland under december och enligt vad jag fick höra var de förbryllade och upprörda av den utvecklingen som har skett i Finland. I dag läst jag ur Hufvudstadsbladet att finlandssvenskar i hufvudstadsregionen  inte ens får sina patientsbeskrivningar på svenska. Det tvåspråkiga Finland är en tom kuliss och motsvarar väldigt lite vad det står på papperen. Och detta är bara toppen av isberget. De enda instanser där svenskan fungerar, är enheterna där svenskan gjör ett majoritetsspåket, grundskolan, Närpes kommun, Åbo akademi, etc.

    @ Östen Dahl

    I Schweiz var proportionerna mellan tyska, franska, italienska och rätoromanska år 1880 i procent respektive 71% : 21% : 6% : 1%, år 2000 var procenttalen 73% : 21% : 4% : 1%. För Kanada var andelen med fransk etnicitet år 1881 c:a 30 %, år 2001 hade den sjunkit till 23 % medan siffrorna för de franska kanadensarna (så kallade frankofoner) i Quebec stabiliserats på 81 procent eller 82 procent. Situationen i Belgien torde vara språkligt stabil. Svenskan i Finland är en av de få minoritetsspråken i Europa som ständigt går bakåt.

    Vad kommer till den obligatoriska svenskan bland finskspråkiga, jaa, tack vare de förvaltningsreformerna har finlandssvenskarna gjorts beroende av den. Tyvärr. Man kan också konstatera att skolan syftar för en bred allmänbildning. Försöka att förstå och lära sig Finlands historia utan det svenska språket, är jämförbart med ett försök att lära sig om Italiens historia utan kunskap i latin. Svenskan är inte ett världspråk men det är det enda språket/kulturen som binder Finland till det västerländska kulturarvet.  

  17. Per-Åke Lindblom skriver:

    Språkklimatet

    Jag vill bara bekräfta det Rickard skriver, d.v.s. att många finlandssvenskar har tackat oss för det öppna brevet. Och varför? Därför att de upplever att de hela tiden pressas tillbaka. Språkklimatet är heller inte det bästa i Finland. Läs till exempel vad Dick Harrison fick uppleva efter att hans artikel "Populistisk historieförfalskning" publicerades på Magmas webplats. När jag häromdagen intervjuades av Finlands radio, fick jag frågan om inte vårt öppna brev var en beställning från Svenska Folkpartiet eller Svenska Finlands Folkting. Det var i och för sig inte journalistens uppfatttning. Jag sade att jag var medveten om att sådan anklagelse inte alls var otänkbar (jag vet nämligen hur tongångarna går på insändarsidor, kommentarsfält och diskussionsgrupper i Finland). Men någon sådan beställning har vi naturligtvis inte effektuerat. Vi tar inte ens emot sådana beställningar från svenska riksdagspartier.

    Mycket riktigt såg jag sedan sådana anklagelser dyka upp i kommentarsfältet till en YLE-artikel. Observera att majoriteten av de finskspråkiga inte deltar i dessa kampanjer; det är fråga om en högröstad, manisk, högerpopulistisk minoritet, som dock har fler anhängare än Sverigedemokraterna här i Sverige.

    Jag återkommer med en utförlig kommentar.

  18. Östen Dahl skriver:

    Språk som har gått bakåt

    Det första stycket i den text där Richard (inte Rickard!) harangerar mig är av någon anledning identiskt med ett stycke i ett inlägg på Magma, skrivet av en person som kallar sig "Benedict", och även med ett stycke i en artikel i nättidningen Åland, skriven av Leif Höckerstedt. Dock saknas i den sistnämnda texten den sista meningen där Richard/Benedict säger "Svenskan i Finland är en [sic] av de få minoritetsspråken i Europa som ständigt går bakåt". För att ta ställning till detta påstående borde man ha ordentlig statistik över alla minoritetsspråk i Europa. Det finns nu inte, och man kan misstänka att det finns en korrelation mellan brist på statistik och en negativ attityd från makthavarnas sida. Åtminstone kan man gissa att det inte finns några siffror i de fall där man inte ens erkänner minoritetens existens (som när det gäller makedonerna i Grekland). Icke desto mindre är det inte alltför svårt att få ihop en lista på språk som fått sitt talarantal reducerat till en bråkdel av vad det var för ett eller två sekel sedan: bretonska, korsikanska, flamländska och occitanska i Frankrike, gaeliska i Skottland, normandisk franska på Kanalöarna, lågtyska och lågsorbiska i Tyskland. I de flesta länder i Östeuropa fanns tidigare betydande tyska och jiddischtalande minoriteter, de försvann i stor utsträckning i samband med andra världskriget.

  19. Per-Åke Lindblom skriver:

    Om kritiken av Språkförsvarets öppna brev

    (Jag kom på att jag kunde dela upp mitt inlägg)

    Det öppna brevet, ”Svenskan sak i Finland är vår”, har kritiserats av några debattörer på Lingvistbloggen. Även om brevets formella adressat var Sveriges regering och riksdag var den reella adressaten i lika hög grad svenska medier, alla de finländare, som kämpar för en fortsatt tvåspråkighet i Finland och t.o.m. Sannfinländare och Finskhetsförbundet. Det går inte att beskylla oss för inblandning i Finlands inre angelägenheter, eftersom Språkförsvaret inte är en myndighet av något slag. Språkförsvaret är endast en lobbyorganisation, som saknar finansiell uppbackning och enbart förlitar sig till medlemsavgifter. Språkförsvaret kan bara utöva inflytande i kraft av sina sakargument. Vi kan inte sätta makt bakom orden. Varför skulle alltså inte Språkförsvaret kunna kritisera språkförhållandena i andra länder? Jag har personligen tidigare kritiserat Dansk Folkepartis språkpolitiska linje, eftersom jag anser att deras uppfattningar också har ett inflytande i Sverige.
     
    Kärnfrågan i det öppna brevet bestod i att vi tog avstånd från Finskhetsförbundets och Sannfinländarna kampanj mot den s.k. tvångssvenskan, som ett första led i att avskaffa svenskans grundlagsfästa ställning i Finland och på sikt göra Finland enspråkigt finskt. De debattörer som kritiserar Språkförsvarets hållning bör naturligtvis själva redovisa sina uppfattningar i dessa frågor. Huvudbudskapet kan knappast ha gått någon debattör förbi.
     
    Det öppna brevet var heller inte en vetenskaplig essä eller avhandling utan utformat i syfte att påverka opinionen. Därför är kritik som går ut på att vi inte var fullständiga eller utelämnade något i brevet tämligen irrelevant. Värre vore det då om brevet innehöll direkta sakfel, men innehåller brevet egentligen några sakfel?
     
    Östen Dahl påpekar att undertecknarna av brevet efter att ha noterat att andelen svensktalande i Finland har gått ner från 15 till 6 procent under de senaste 200 åren säger:
     
    "Detta har inte varit någon självklar utveckling. Det finns andra språk i Europa, som har liknande status som svenskan i Finland, och som inte alls har drabbats av samma nedgång – vissa har tvärtom revitaliserats. Det gäller bland annat det andra officiella språket i Irland, iriskan, kymriskan i Wales, de regionala språken katalanska, baskiska och galiciska i Spanien liksom tyskan i Sydtyrolen. "
     
    Nu invänder Östen att vi också borde ha undersökt hur mycket de övriga språken har gått tillbaka. Varför? Vi yttrar ju oss inte om hur mycket de nämnda språken har förlorat i andel talare på 200 år och om förlusterna för dessa språk varit större eller mindre än för svenskans del i Finland. Det vi säger är att nedgången för svenskan i Finland fortsätter. Vi vet att övriga språk också har gått tillbaka; det är ingen nyhet och irrelevant i och med att nedgången har bromsats upp och en revitalisering har inletts. Om vi tar iriskan som exempel, inleddes revitaliseringen redan 1922, eftersom iriskan då i samband med irländska fristatens utropande gavs ett grundlagsskydd. Detta grundlagsskydd har successivt skärpts. Iriskan har också blivit officiellt språk i EU. Uppskattningarna av hur många irländare som har iriska som modersmål eller talar det flytande varierar mellan 40000 och 391000 enligt Wikipedias olika språkversioner, medan 1,66 – 1,86 miljoner irländare har vissa kunskaper i språket. Det avgörande är att iriskan återigen är på frammarsch, fr.a. som andraspråk, vare sig irländarna behärskar det flytande eller enbart i viss utsträckning. Detta bekräftas också av denna notis http://www.sprakradet.se/5985 .
     
    Katalanska, baskiska och galiciska förtrycktes samtliga från spanska inbördeskrigets slut till Francos död och har definitivt revitaliserats sedan dess. 1969 kom man i Sydtyrolen överens om en ny förordning för att säkra det tyska språkets fortlevnad. Detta innebär bland annat att man måste deklarera om man är tysk- eller italienskspråkig om man ställer upp som kandidat i allmänna val och att alla skolbarn måste lära sig italienska och tyska i skolorna. Känns det igen? När gäller kymriskan har vissa gräsrotsorganisationer i Wales bedrivit en mycket intensiv kampanj de senaste decennierna för att stärka kymriskans rättsliga ställning och undersökningar visar också att acceptansen för kymriskan har ökat  bland de engelskspråkiga i Wales. I engelskspråkiga Wikipedia heter det:
     
    The Welsh Language Board indicated in 2004 that 611,000 people (21.7% of the population of Wales in households or communal establishments) were able to speak Welsh. This figure marks a 0.9 percentage point increase when compared with a figure of 20.8% from the 2001 census, and an increase of approximately 35,000 in absolute numbers within Wales. Welsh is therefore a growing language within Wales.Of those 611,000 Welsh speakers, 62% claim to speak Welsh daily. This figure rises to 88% amongst those who consider themselves fluent in Welsh.”
     

     
    Jag tror att de flesta språkvetare och språkaktivister i Finland anser att nedgången för svenskan inte har bromsats upp. Den som vill läsa en initierad rapport om språksituationen i Helsingfors med omnejd bör läsa Leif Höckerstedts ”Svenskan på plats”.
     
    Östen Dahl tar också upp meningen ”Det är bara i Slovakien, som det pågår en liknande kampanj mot den ungerska minoritetens språkliga rättigheter”. Där borde ”bara” ha strukits. Vi känner naturligtvis till språksituationen i de baltiska staterna, men Slovakien är ett mera aktuellt exempel, eftersom Slovakien relativt nyligen prickats av olika EU-organ. Man kan förstå motiven bakom de baltiska staternas språkpolitik med tanke på den sovjetiska ockupationen och den medvetna russifieringspolitiken, även om jag samtidigt anser samma språkpolitik vara kontraproduktiv. Jag vet inte vilka historiska svepskäl som Slovakien har.
     
     
  20. Östen Dahl skriver:

    Svar till Per-Åke

    De som blir kritiserade här på bloggen brukar ibland försvara sig med att det som de har skrivit inte är någon vetenskaplig artikel eller essä. Det fritar dem knappast från kravet på att deras påståenden ska vara väl underbyggda, åtminstone de som ingår i en argumentation. Jag sa inte att Språkförsvaret skulle ha undersökt hur mycket de övriga språken hade gått tillbaka men jag ifrågasatte om ni hade någon grund för att påstå att de inte hade gjort det och till och med revitaliserats. Du säger: "Vi yttrar ju oss inte om hur mycket de nämnda språken har förlorat i andel talare på 200 år och om förlusterna för dessa språk varit större eller mindre än för svenskans del i Finland." Jo, det gör ni faktiskt, i det stycke som du själv citerar står det ju "Det finns andra språk…som inte alls har drabbats av samma nedgång".

    Sen säger du att nedgången är irrelevant "i och med att nedgången har bromsats upp och en revitalisering har inletts". Men här bekräftas de misstankar jag uttryckte i mitt inlägg om att olika saker blandas ihop. Det är ganska klart att du jämför äpplen med päron. För Finlands del gäller språkstatistiken vilket språk man uppger som modersmål i folkbokföringen. Såvitt jag förstår kan man bara ange ett språk. De siffror du citerar för Wales handlar om vem som kan tala walesiska — siffrorna inkluderar alltså också personer som har ett annat modersmål. I Eurobarometerundersökningen 2005 uppgav 5% av de tillfrågade finländarna att de hade svenska som modersmål och 41% sade att de inte hade det som modersmål men var kapabla att föra ett samtal på svenska. Om man räknar så, finns det två miljoner svensktalande finländare. Det är rimligt att anta att antalet andraspråkstalare av svenska har ökat under de senaste decennierna sedan den generella obligatoriska undervisningen i svenska infördes — något annat vore konstigt med tanke på det erkänt effektiva finländska skolsystemet, men vi har ingen statistik på det, liksom det inte heller verkar finnas några siffror på modersmålstalare av walesiska. Däremot finns det mer detaljerad statistik som visar att situationen inte är entydig. Om man räknar "fluent speakers" snarare än "persons who can speak Welsh" så sjönk antalet sådana faktiskt från 363 000 år 1992 till 312 000 år 2004.

    Sen visar det sig mycket riktigt att när ni talar om "revitalisering" så handlar det om åtgärder snarare än resultat och om förändringar i språkets samhälleliga ställning snarare än om en ökning av antalet talare. (Du säger om Sydtyrolen att man 1969 bestämde att "alla skolbarn måste lära sig italienska och tyska i skolorna" och frågar: "Känns det igen?". Ja det gör det på sitt sätt — den "revitaliseringsåtgärden" infördes vid samma tid i Finland. Fast det är väl ändå inte så att tyska är obligatoriskt i hela Italien?)

    Jag noterar att du ger mig rätt i att påståendet om Slovakien faktiskt inte är sant, fast du gör det på ett egendomligt sätt — Slovakien var ju inte bara ett exempel i det öppna brevet, det framställdes explicit som det enda undantaget.

    Så kan jag gärna deklarera min personliga ståndpunkt i den här frågan. Jag har lite svårt att se att Pelle i Närpes får sina språkliga rättigheter hotade om Pekka i Joensuu vill läsa ryska istället för sig svenska i skolan. Pekka skulle ändå inte förstå vad Pelle säger på vad Forskningscentralen för de inhemska språken kallar hans "egentliga modersmål" — närpesmål. Och det innebär inte att Pekka vill hyva ut Pelle i Bottenhavet. Timo Soini (som i det öppna brevet kallas "Soino") förklarar idag i DN att han inte vill ändra konstitutionen, det är bara språkundervisningen det handlar om. Kanske han har en dold agenda, vad vet jag. Men att bunta ihop alla som vill ha större frihet i språkvalet med ultrahögern på trettiotalet kan nog bara göra debatten mer polariserad.

     

  21. Per-Åke Lindblom skriver:

    Radioprogram på finska ska definitivt inte ersättas med program på engelska

    Så här skrev signaturen Kansainvälinen i Nya Wermlands-Tidningen torsdagen den 6/4: 

    "Skippa P4:s finska radioprogram klockan 18-19 och ersätt det med internationella och lokala nyheter på engelska! Det är ett otroligt ineffektivt nyttjande av radiotid för ett ytterligt fåtal individer som det är nu.

    Med tanke på turism och näringsliv måste det vara mycket värdefullare att ge mångfalt fler en insikt om världsläget. Flertalet av de infödda Värmlänningarna behöver också få fler chanser till att öva sig i att förstå engelska.

    Nyheterna kan lämpligen varvas med musik från olika länders  topplistor för ökat kulturutbud i radioutbudet."

    Så här svarade Gunnar Lund, medlem i Språkförsvaret, dagen därpå i samma tidning:

    Du tycker att P4 ska lägga ner sitt finska program klockan 18-19, och ersätta det med något på engelska. Skälen skulle vara att så få talar finska och att turisterna förstår engelska så mycket bättre. Skitsnack! Eller du kanske föredrar tjurskit…?

    Finska är ett av vårt lands officiella minoritetsspråk och det mest talade språket i Sverige efter svenskan. Ungefär 300 000 har det som modersmål, att jämföra med de cirka 45 000 som har engelska som modersmål. Det blir med andra ord mer än sex gånger så många som vuxit upp som finsktalande än som engelsktalande. Mot denna bakgrund vore det onaturligt om P4 inte hade ett heltimmesprogram på finska.

    Om man läser programtablåerna över vad som kan ses på teve och höras på radio får man lätt intrycket att nära hälften av Sveriges befolkning har engelska som modersmål. Men så är det alltså inte. Det vore önskvärt om den amerikanska kulturimperialismen skars ner. Den brittiska är inte lika påträngande. De enda engelska program som borde beredas mer plats är de om engelsk fonetik.

    Många svenskar vill gärna tro att de är så duktiga på engelska, trots att de inte ens behärskar ett korrekt uttal av så enkla ord som is, has och does.

    Det är möjligt att Gunnar Lunds inlägg kommer som en överraskning för vissa här på Lingvistbloggen, men det går alldeles utmärkt att förena försvaret av svenskan i Finland med försvaret av minoritetsspråken och rätten till hemspråk i Sverige. Det gäller att inte tänka fyrkantigt.

  22. Östen Dahl skriver:

    Mata ej trollen

    Hm, jag tycker nästan Kansainvälinen ("den internationelle" på finska) ser ut som ett "troll", inte ett av Frödings bergslagstroll, men ett internet-dito. Ibland när jag läser Språkförsvarets blogg undrar jag om ni inte ägnar en del onödigt krut åt dessa varelser. Annars var det väl ganska korkat. Sveriges Radio har ju redan program på engelska. Det finns utrymme både för engelska, finska och diverse andra språk som jag hoppas Språkförsvaret också vill ta under sina vingars beskydd, som arabiska och kurdiska.– För övrigt tror jag att vi som skriver här på bloggen gärna ser att finlandssvenskan överlever ett tag till, men man får välja sina vapen när man försvarar den. Jag får hänvisa igen till fennosvekomanen F. Karlssons inlägg i frågan (se länkar ovan).

  23. Per-Åke Lindblom skriver:

    Maamme

     

    Jag noterar naturligtvis med odelad glädje att du och andra ”som skriver här på bloggen gärna ser att finlandssvenskan överlever ett tag till”.
     
    Det är möjligt att Kansainvälinen var ett internettroll. Men jag tror inte att Gunnar Lund och Språkförsvaret förlorade något på att gå i svaromål. Polemik brukar oftast vara klarläggande, speciellt i en tid då Språkförsvaret har fått en ny etikett, nysvekomaner, även om den var försedd med ett frågetecken, på sig. Dock var Gunnars insändare helt och hållet hans eget initiativ.
     
    För övrigt undertecknade han sin insändare med ”Maamme” (vårt land).

     

  24. Östen Dahl skriver:

    Kommentar

    Så varför "Maamme" på finska? Originaltexten är ju på svenska. :-)

    Problemet med att slåss med internettroll är att striden lätt blir quixotisk.

  25. Per-Åke Lindblom skriver:

    Sverigedemokraterna vill helt avskaffa svenskan som parallellt språk i Finland

    Finskhetsförbundet och Sannfinländarna har fått förstärkning i sin kampanj mot svenskan i Finland. DN publicerade idag en artikel, "Nationalister tar poäng i språkstrider", i vilken bl.a. Jimmie Åkesson, Sverigedemokraternas ordförande,  hävdar just detta. De båda stora partierna i Sverige, Socialdemokraterna och Moderaterna, är däremot oroade för svenska språkets framtid i Finland. Den socialdemokratiska talespersonen menar att språkfrågan förmodligen kommer att bli en sak för Nordiska rådet i höst.
     
    DN-artikeln finns inte utlagd på nätet i skrivande stund.
  26. Mikael Parkvall skriver:

    Ett litet tillägg bara: Richard skriver att "Svenskan är [...] det enda språket/kulturen som binder Finland till det västerländska kulturarvet". Det är ett vanligt argument i sammanhanget, men milt uttryckt inte oproblematiskt.

    För det ena är det inte uppenbart att det "västerländska kulturarvet" är förkroppsligat i svenskan, men inte i finskan, vilket ju faktiskt impliceras.

    Även om man skulle acceptera detta, så är påståendet ändå inte oproblematiskt. Engelska är visserligen inte ett inhemskt språk i Finland, men fler finnar behärskar engelska än svenska idag. Skulle då inte engelskan vara det språk som främst knyter finnarna till det "västerländska kulturarvet" — om detta nu omöjligen kan manifesteras hos finnar själva och på finska?

  27. Mikael Parkvall skriver:

    @Richard: Givetvis tycker jag att alla minoriteter (vilket ju finlandssvenskarna de facto, om  än inte de jure är) ska ha tillgång till mest möjliga service på det egna språket. Problemet är bara att man också har att brottas med ekonomiska realiteter. Om vi inkluderar invandrarspråk, så har de flesta länder nog ett par hundra språk inom sina gränser, varav de flesta talas av bara enstaka individer. Frågan blir då hur litet ett språk kan vara och ändå kunna begåvas med en samhällelig infrastruktur. Svenskan i Finland har inte underskridit en sån gräns än (det fungerar ju bevisligen någotsånär), men med fortsatt minskning blir frågan hur länge det kan fortsätta som nu. Jag önskar att status quo bevaras, men jag har viss förståelse för de praktiska svårigheterna med det.

    Jag har läst McRaes bok som du refererar till, och blev imponerad av den. Men jag ser inte att den motsäger att finlandssvenskarna i ett internationellt perspektiv är väl behandlade. Det är sant, som du säger att de tysktalande i Tyrolen och Belgien har det rätt väl förspänt, men det motsäger inte heller det faktumet. För den här sortens spörsmål kan man med fördel vända sig till den kanadensiska sajten Aménagement linguistique dans le monde. Den tar upp hela världen, och erbjuder därmed ett visst perspektiv. Där framhålls tvåspråkighetspolitiken i den italienska provinsen Bolzano och i de tysktalande delarna av Belgien som rätt avancerad, men också att [min översättning] ”Finland tillmäter de svenskspråkiga rättigheter som måste betecknas som exceptionella. Det rör sig om rättigheter som andra minoriteter i världen bara kan drömma om”. Intressant nog tilläggs även att ”Medlemmar av den svenskspråkiga minoriteten tror gärna att andra minoriteter i Europa har det bättre än de själva […] Ickedestomindre, i ett internationellt perspektiv åtnjuter gruppen ett mycket omfattande skydd för en så liten grupp”. Det där med vad finlandssvenskarna själva tror har jag en känsla av att vi just sett ett levande exempel på (antagandes att Richard är finländare)…

    Att "Svenskan i Finland är en av de få minoritetsspråken i Europa som ständigt går bakåt är mindre en fråga om bedömningar, och mer en om konkreta fakta. om vi talar i demografiska termer är sanningen snarare att näst intill alla minoritetsspråk har backat under det gångna seklet, som Östen mycket riktigt påpekar. Och även bortom demografin handlar mycket av de synbara förbättringarna om skrivbordsprodukter med ringa betydelse i talarnas språkliga vardag. Dessutom bör vi minnas att varken tyskan i Belgien eller i Italien har de rättigheter på nationell nivå som svenskan har i Finland.

    @Per-Åke: Jag betvivlar inte för en sekund att Språkförsvarets utspel har blivit väl emottaget av finlandssvenskar. När jag uttryckte min skepsis angående dess nytta, så menade jag förstås att rikssvensk inblandning eventuellt kunde ses med oblida ögon av finnar. Jag har ingen aning om huruvida så är fallet, men jag kan tänka mig att möjligheten finns.

    Du undrade vidare om brevet ”egentligen innehöll några sakfel?”. Jag tyckte att jag påpekade ett sådant ovan, nämligen att finlandssvenskarna inte skulle vara ”en av världens mest privilegierade minoriteter”. Det vill jag hävda är ett sakfel, eftersom det är just en av världens mest privilegierade minoriteter. För att undvika missförstånd bör jag kanske tillägga att jag därmed inte menar att finlandssvenskarna skulle vara privilegierade i förhållande till finnarna (vilket ju är en vanlig föreställning), utan att gruppen är privilegierad för att vara så liten. Att vara minoritet innebär automatiskt ett handikapp — trist men sant. Men staten Finland gör mer än de flesta stater för att kompensera för detta. Visserligen utan att helt lyckas, men det har ju inget land i världen gjort!

    I övrigt kan jag bara hålla med om allt som Östen skriver ovan. Möjligen med tillägget att jag hoppas på finlandssvenskans överlevnad inte bara av principiella och rättvisebaserade skäl, utan att jag även måste erkänna att jag därutöver har ett känslomässigt förhållande till vad som trots allt råkar ha blivit även mitt modersmål.

  28. Östen Dahl skriver:

    Känslomässigt

    Hm, Micke, finlandssvenska är väl inte ditt modersmål? Men jag förstår vad du menar. Jag kan också gärna erkänna att mitt förhållande till finlandssvenskan också är känslomässigt, av diverse tämligen irrationella skäl. Konstigt nog tilltalas jag lika mycket av tanken på att mitt modersmål (svenska alltså) är officiellt språk i ett annat land som av tanken på att det finns människor i mitt eget land som talar något helt annat än mitt modersmål (älvdalingar till exempel). Allt som avviker från vad man skulle vänta sig, kanske. Men man kan ändå försöka se saken lite mera objektivt.

    Problemet med ordet "privilegierad" är inte bara att det är svårt att stava utan också att det antyder att man har det bättre än man borde. Vi bör nog istället säga att finlandssvenskarna har fått sina intressen bättre tillgodosedda än de flesta minoriteter av jämförbar storlek i världen. Dessutom bör de (och vi) vara glada att de överhuvudtaget finns. Före första världskriget fanns det många minoriteter i Europa som hade en jämförbar position i sina länder, och som hade gjort en jämförbar insats i dessa länders kulturliv — de flesta tyskspråkiga. Nu har de alla i stort sett gått upp i rök. (Detsamma gäller förstås de judiska minoriteterna, men deras situation var ändå lite annorlunda.)

  29. Richard skriver:

    Min inlägg är nästan identiskt med "benedict" som skrev på Magmas sida på grund av att, det finns samma person bakom de båda pseudonymerna. Jag är väl integrerad i Svenskfinland och mycket stolt över kunskaper i svenska, men i ärlighetens namn har jag ibland svårigheter att formulera mig på svenskan på ett pris-effektivt sätt. Därför copypastade jag min gamla texter för att spara tid. Jag försökte hitta information i språkhållanden i Schweitz och Kanada och hittade Höckerstedts debattartikel. Eftersom paragrafen inte handlade  om någon personlig synpunkt utan enbart konstaterade faktan på ett neutralt sätt, copypastastade jag den direkt. Kanske det var litet fel, men i alla fall kommer jag inte att tappa min nattsömn på grund av det.

    Under ett års tid har finlandssvenskarna fått läsa från stora finska vecktotidningarnas omslag: "har finlandssvenskarna för mycket makt". Finlandssvenskarna har fått höra  att vara "huggormar vid finnarnas barm" ( i en skattebetalad rundradio) och fått veta att det finska journalistiska förbundet inte såg orsak varför radio-journalisten skulle ha brutit med god journalistiskt sed. I demonstration mot oblogatorisk svenska , blev finlandssvenskar utmanade att återvända sig till Sverige eller kasta sig ner på knän, bland annat. I Finland får  man höra dagligen från olika instanser hur svenskan i Finland är ett onödigt språk som bara kostar pengar, och hur finlandssvenskarnas likarättigheter är egentligen privilegier. Därtill finns det förstås det vardagliga trakasseriet mot finlandssvenskar i de stora finskdominerade städerna i Södra Finland (Åbo, Helsingfors, etc). Språkförsvaret hade ett stort symboliskt värde för finlandssvenskar, det visar att någon utanför Finlands gränser är oroad och bryr sig om. I det svåra språkliga förhållande i landet kan även små symboliska gester  vara en stor grej för en minoritet vars existenberittigande prövas dagligen. Även svenska folktings ördförande, den högsta opinionsbildaren i Svenskfinland, var tacksam över brevet.

    Det är lite tråkigt att se dig enbart fixerad med minsknings-sidan av storyn. Det är ju klart att det finns värre exempel i Europa, men eftersom Finland är officiellt tvåspråkigt är det ingen ide att jämföra Finland med ett-språkigt Litauen, till exempel. Jag vågar påstå att finlandssvenskarnas läge är klart det sämsta i de fler-språkiga ländernas kategori och  går imotstats rikting till den europeisk mångspråk-principen. Debattkulturen i Finland kan vara ganska vulgär. Precis som Dick Harrison uttrycte sig i dagens Hufvudstadsbladet (10.4). Den sidan är ju förstås någonting som du inte vet någonting om.

    Din syn påden obligatoriska svenska undervisning i de finska skolorna delas också av vissa finlandssvenskar. Det är en helt gångbar syn. Problemet är dock, (någonting som aldrig hör Fred Karlsson oroa sig över)  att om man slopar den obligatoriska svenskan i vissa deler av Finland kommer eleverna inte ha en möjlighet till tjänstemanskarriär i Södra Finland, (Helsingfors region). Och det är just dit där stora delar av finska ungdomar brukar flytta nuförtiden. Å andra  sidan  kan man konstatera att språkprovet på svenska för finska tjänsteman är skrattretande lätt. Man kan förtås lära sig språket under den senare delen av sitt liv också. Och, som jag redan skrev har finlandssvenskar, tyvärr gjorts nästan totalt beroende av finnarnas språkkunskaper för att den gamla strukturen som stödde svenskan har rivits ner och sammanlagts med stora finska enheter och där det inte finns någon koordinering för den svenska servicen. Två veckotimmar svenska i finska grundskolan och gymnasium knappast skadar någon.  
     

    Hälsningar

    Richard/Benedict, nysvekoman

     

     

     

  30. Mikael Parkvall skriver:

    Förstås är det så att finlandssvenskar får utstå spott och spe från diverse dumskallar. Det gäller vilken grupp som helst som avviker från majoritetsnormen. Men det är återigen knappast den finländska statsmaktens fel — tvärtom är ju den i de flesta avseenden mer svenskvänlig än vad folkopinionen är. En vulgär debattkultur kan knappast lagstiftas bort i en demokrati.

    Richard säger att ”finlandssvenskarnas läge är klart det sämsta i de fler-språkiga ländernas kategori”, och det må så vara. Men då ska man ju komma ihåg att länder med en så liten minoritet normalt inte är officiellt tvåspråkiga in the first place! Det är lite grann som att säga att nån är en usel löpare för att han kommer på sista plats i ett VM-lopp! Medan personens löpningsförmåga naturligtvis bevisas främst av att han alls kvalade in till mästerskapet.

    I de allra flesta I-länder har det största språket och endast detta officiell status på det nationella planet. När ytterligare något språk erkänns så är det nästan utan undantag betydligt större än svenskan i Finland.

    Det finns många länder (fräsmt i tredje världen) som har ett kolonialspråk eller motsvarande som officiellt språk, men bortsett från dem — i hur många har ett inhemskt 5,5%-igt språk officiell status på nationell nivå? För Europa är svaret, såvitt jag kan påminna mig två — Irland och Belgien (tyska). I båda fallen är tvåspråkigheten till stor del symbolisk och teoretisk. Utanför Europa gäller detsamma i Singapore, Sydafrika och Bolivia. Och sen är listan slut … Man kan inte gärna säga att finlandssvenskarna är behandlas sämre än de flesta andra, och sen betrakta ett universum som består bara av just svenskan i Finland.

    Vidare tycker Richard att utvecklingen ”går imotstats rikting till den europeisk mångspråk-principen”. Men för mig är det oklart vari denna består. Jag ser ingen påtaglig trend i Europa mot mer och mer flerspråkiga stater.
  31. Östen Dahl skriver:

    Benedictcitat

    På Magma uttrycker sig Richard/Benedict så här:

    "Den ända saken som gör oss priviligierade över en finne är att vårt modersmål/kultur är ett germanskt, europeiskt språk som öppnar sig ut i världen betydligt lättare än finskan."

    Hm. Se några synpunkter här.

  32. Per-Åke Lindblom skriver:

    Svar till Stefan Holm

    Stefan Holm gör stort väsen av följande skrivning i Språkförsvarets öppna brev:

    Finland har ingått i Sverige på samma sätt som Norrland alltsedan åtminstone 1300-talet. Finnar deltog i de svenska kungavalen från och med mitten av 1300-talet.”
     
    Detta kallar han ”nostalgi à la Don Quijote!” Detta visar baraatt han inte följer med i finländsk språkdebatt. De historiska argumenten spelar en mycket stor roll för Finskhetsförbundet och Sannfinländarna – se också Dick Harrisons ”Populistisk historieförfalskning”  – och deras sympatisörer i den språkdebatt, som sker på de finländska tidningarnas insändarsidor, i diskussionsgrupper på nätet och i s.k. kommentarsfält. Ett av argumenten är just att Sverige ockuperade Finland och att finlandssvenskarna är de sista resterna av erövrarna. Fortfarande kan finlandssvenskar få höra att de ska åka – eller simma – hem till Sverige.
     
    I den finländska språkdebatten har det historiskt sett förekommit både fennomanska och svekomanska argument, men jag skulle vilja påstå att det bara är de fennomanska argumenten som har överlevt och då fr.a. i vulgärdebatten.
     
    Som jag skrev tidigare, var den reella adressaten för brevet i lika hög de finländare som kämpar för ett tvåspråkigt Finland. Men jag kunde också tillägga Finskhetsförbundet och Sannfinländarna som adressater, eftersom vi vet att de läser de artiklar som vi skriver om den finländska språksituationen. Både vårt utkast till språklag från 2006 och vårt senaste öppna brev finns översatta till finska, inte av oss, utan av sympatisörer till Finskhetsförbundet och Sannfinländare, som vill hålla reda på oss.
     
    Dick Harrison fick erfara en mycket närgången granskning efter sin Magma-kolumn ”Populistisk historieförfalskning” . Han skriver:
     
    Innan jag visste ordet av blev jag e-brevledes tipsad om att det stod mycket att läsa om mig på ett antal finska webbsidor. Jag klickade på länkarna och fann till min oerhörda förvåning sida och upp och sida ned med finska översättningar av gamla artiklar, brev (inklusive mina egna nyligen skrivna svar till en av de personer som sänt mig ilskna brev) och allehanda utlåtanden, allt annat än smickrande, om min person. Grundligheten var imponerande. Till och med ett hemma-hos-reportage från en skånsk lokaltidning om mig och min fru hade översatts till finska och lagts ut på nätet.”
     
    Om Stefan Holm verkligen är intresserad av den finländska språkdebatten, bör han förslagsvis besöka vårt arkiv  om finlandssvenskan
     
    Per-Åke Lindblom
  33. Mikael Parkvall skriver:

    Angående det att "de historiska argumenten spelar en mycket stor roll" tycker jag att man bör skilja på å ena sidan det att de faktiskt spelar roll för många och å andra sidan huruvida de borde göra det.

    Det första är ovedersägligt, det andra — enligt min åsikt — högst tveksamt.

  34. Stefan Holm skriver:

    Med lite andra ögon

    För undvikande av missförstånd, Per-Åke: de östsvenska dialekternas bevarande känns lika angeläget för mig som för dig (liksom stödet för minoritetsspråk och -dialekter i Sverige och annorstädes). Det är vägen dit det handlar om. Du skriver, att ’de historiska argumenten spelar en mycket stor roll för Finskhetsförbundet och Sannfinländarna’. Det är en kvarn jag anser, att vi inte bör hälla vatten på.

    Under min uppväxt i Borås lärde jag känna många jämnåriga finska invandrare (och deras föräldrar). Det var mer än uppenbart, att det centrala för dem inte rörde svensk- kontra finsktalande i hemlandet. Det allt överskuggande var såren från inbördeskriget. Av förklarliga skäl kom mina bekanta från Joensuu, Lappeenranta (östra och norra delarna ö.h.t.) samt tillhörde det ’röda’ Finland. De kunde berätta, hur varje by hade två affärer (’ICA’ resp ’Konsum’) och att man hellre svalt än handlade i ’den andra’ butiken, hur vid matcher mellan ryska och ’vita’ bandylag de mangrant gick och hejade – på ryssarna! Djupheten i såren framgick av, att de vita aldrig kallades något annat än ’slaktare’ (lahtari, med ett uppenbart lån från svenskan). Något agg mot svensktalande hörde jag aldrig – utom i de fall de hade stått på ’fel’ sida 1918.

    Nu har väl mycket vatten runnit under Virta bro sedan skarven 60/70-tal och landet tycks försonat. Mina uppgifter är månne gamla, ensidiga eller anekdotiska men jag tror inte man kan se ens språkfrågan med finländska ögon utan denna fond. Om inte annat, så har jag oerhört svårt att tänka mig, att de finnar jag lärt känna tycker, att ’svenska kungaval på 1300-talet’ har något som helst med deras historia att göra.

    Det är inte Sannfinländarna (eller Sverigedemokraterna) jag stöder. Just därför ska vi inte låta dem få ’problemformuleringsprivilegiet’. Nej, låt oss föregå med gott exempel gentemot våra egna minoriteter! Låt oss erkänna, att de finska regeringarna så här långt varit ganska hyggliga mot svenskan. Låt oss betona vänskapen (även den historiska) mellan de finska och svenska folken. Och, som Östens gode vän, Fred Karlsson, säger i det länkade talet i början av denna blogg, citerande sin kollega Gösta Ågren:

    “Finlandssvenskarna är av historiska skäl på ett olyckligt sätt delade. Å ena sidan har vi den stora majoriteten, – - med arbetare, småbrukare, fiskare, tjänstemän, lärare etc. i vanliga proportioner. Å andra sidan har vi resterna av Finlands forna, svensktalande överklass, som ursprungligen ju var spridd över hela landet som domare, präster, bruksägare, militärer, godsherrar, etc. Denna “disponentöverklass” finns nu huvudsakligen i de finskdominerade städerna Helsingfors och Åbo
    – -. Mellan disponentöverklassen och det finlandssvenska folket finns få djupgående kontakter och ringa förståelse. Disponentklassen kommer därmed att representera finlandssvenskarna utåt och färgar bilden av vårt folk bland såväl finnar som rikssvenskar och andra. Arbetaren i Jakobstad finner sig plötsligt förvandlad till en degenererad baron i finnars och rikssvenskars ögon!”

    Frågan har m.a.o. lite fler dimensioner än vad Sannfinländarna vill få det till. I sista ändan hänger svenskans ställning österut på det finska folket och de finska regeringarna. Det kan vi inte göra något åt förutom, som sagt, uppstädning i vår egen byk, vänskapliga relationer och det goda exemplets makt. Argument på temat, att finnarna egentligen har stockholmskungarna att tacka för så mycket är dömda att klinga ohörda – hos de berörda!
     

  35. Richard skriver:

    @Mikael Parkvall

     

    Om finlandssvenskarna skulle vara en av världens mest priviligierade minoritet skulle Europarådet lyfta Finland som ett best-practise modell. Så har inte skett, och vad jag fått höra kommer rådets nästa rapport om Finland inte vara vacker att läsa.

     

    Du tycks också antyda att Finlands regering (alltså det finskspråkiga majoritet som du implicerar) har försökt stöda svenskan på ett sätt som vi borde vara tacksamma över. Hmmm… inte särskilt vetenskapligt. Finnarnas vilja var att Finland skulle ha blivit enspråkigt finsk. Det var först den fjärde versionen av konstitutionen då finlandssvenskarna fick sin vilja genom. De första tre förslagen stiftade att skapa en språklig nationalstat. På den tiden (1919 och 1922) var finlandssvenskarnas andel 11 %. Det var tack vore finlandssvenskarnas inflytande att Finland blev tvåspråkigt, inte finnarnas välvilja. Om finnarna inte skulle ha gett svenskan officiellt status skulle det har letts till ett inbördeskrig till, med Sverige högst sannolikt inblandat.

     

    ”Nationalspråken i sammhällskontraktet” (Markku Suksi, 2009)

    http://www.vasabladet.fi/story.aspx?storyID=35427

     

    Ur detta perspektiv är det enligt mig lite meningslös att konstatera att de flesta minoriteter på samma storlek inte har nationalspråkgrupp-status, de flesta minoriteter inte heller har haft lika mycket politiskt samt ekonomiskt makt som finlandssvenskarna hade i början av 1920-talet. För Finlands teoretiska tvåspråkighet får vi tacka finlandssvenskar inte den finskspråkiga nationen. Enligt Kenneth McRae (1999) gick det dock snett för finlandssvenskar redan på 1922. Han skriver så här:

     

    "For the mainland provinces, the Finnish-speaking parties and leadership studiously avoided self-goverment for Swedish speakers but instead offered cultural concessions – most notably administrative autonomy for Swedish schools and a Swedish diocese – that were sufficient to satisfy moderate Swedish-speakers and to discourage activists from striving for more. As our previous analysis has suggested at several points, a retrospective view of subsequent language development strongly suggest that the centre-oriented Swedish-speaking leadership made a flawed decision in accepting this settlement, though whether more could have been achieved at that point by harder bargaining is difficult to asses".

     

    Du skrev:

     

    Hurra för Finland och heja dess flerspråkighetspolitik”.

     

    Jag bara konstatera att ”we have just one world but we live in different ones” (Mark Knopfler, 1985)

    Om Finska staten får bestämma så går det som det gick 2009 när Finland och Sverige firade "200-års" jubileum. Hufvudfesten var i Borgå, en tvåspråkig stad med 30 % av svenskspråkiga. Finska staten organiserade en pjäs om den historiska Borgå lantdag. Inte en enda ord var uttryckt på svenska, inte ett enda ord var skrivet på svenska i de officiella broschyrerna. Finnarna bryr sig inte ens hålla fasaden om den officiella tvåspråkigheten om inte blir påminda av Folktinget. Professor Dick Harrison uttryckte sig i söndagens Hufvudstadsbladet (10.4) att den frustration som det andra officiella språket orsakar i Finland inte har någon parallell på hela jordklotet och inte heller i historien. Han upprepade sig och konstaterade att språkbruket i Finland påminnar Völkischer Beobachter propaganda mot judar.

    Finland är en av de mest intoleranta, rasistiska och främlingsfientlig samhället i världen och Sveriges regering har en moralisk plikt att vakta att sakerna inte blir lika värre här än vad det har blivit i Zimbabwe. Jag anser att om Sverige inte småningom börja blanda sig i, kommer det att se illa ut för finlandssvenskar.

     

    Yles nya policy kan ses som ett tecken på att vårt land har trätt in i tonårsstadiet i sin nationella utveckling. Framtiden skrämmer”.

    Vasabladets ledare, 30.1.2010 http://www.vasabladet.fi/story/?linkID=101533&highlight=Holger Wester

     

    Din finska lingvistiker kollegan, Juha Janhunen, har redan jämfört de förvaltningsreformer mot svenskan som ett sophistikerad genociden.

     

    ”Janhunen säger att det på pappret ser ut som om finlandssvenskarna har det bättre än andra nationella minoriteter, men i praktiken har de det mycket värre.

    -Värst i Finland är dubbelmoralen. Också i Kina, som har en repressionspolitik, finns minoritetera som har det mycket bättre än svenskarna i Finland”.

    ”Trots att svenskan har ställningen som nationalspråk, lever Finland inte ens upp till det som stadgas om minoritetsspråk, påpekar Ritamäki”.

    http://www.vasabladet.fi/Story/?linkID=11266

     Du borde också bekanta dig med lingvistikern, Leif Höckerstedts bok (Svenskan på plats, 2010). Det kanske skulle ge dig lite mera inblick till finnarnas välvilja. Jag antyder inte dock att finnarna skulle vara onda människor, det är inte frågan om det, men de finska historieböckerna i skolorna samt allmänna atmosfär i landet brukar bidraga till de ganska (ultra-)nationalistiska stämningar i landet. Finska staten gör ingenting åt saken.


    @Östen Dahl
    Jag måste nog erkänna att jag uttryckte mig på ett litet klumpigt sätt. På det sätt tänker jag egentligen inte. Det är inget fel med esoteriska språk, visst är de som talar sådant språk privilegierade också. Man måste säga att din artikel var mycket intressant. Ett helt ny paradigm
    J Hur som helst, den finska kulturen samt språket kan knappast analyserad enbart ur ett europeiskt perspektiv. Och det är en rikedom! http://www.amazon.com/Finnuit-Finnish-Culture-Religion-Uniqueness/dp/9630587319

     

    Högaktningsfullt,

     

    Richard/Benedict

     

  36. Richard skriver:

    "Hurra för Finland och heja dess flerspråkigetspolitik" 

    Mikael Parkvall, 2011

    ———————————————————————————————-

    "Den dominerande finska inställningen till det svenska och överhuvudtaget allt icke-finskt, kan uppfattas som stundtals närmast militant intolerant"

    "En närvarande finsk nationalism verkar ha gjort sig ständigt påmind för denna utveckling.
    Finland är i detta avseende ett land som skiljer sig från övriga länder i den europeiska
    familjen. Nationalismen bland finnar verkar mer comme il faut jämfört med övriga Europa.
    Finsk nationalism är mer accepterad inom samtliga sociala lager i Finland. Denna nationalism har utan tvekan drivit på en avtagande finlandssvensk närvaro i landet. Hur ska man annars kunna tolka exempelvis det strängt nationalistiska finskhetsförbundet tydliga närvaro i det finländska samhället ? Närvaron tar sig uttryck på många sätt. Min forskning ger flera belägg för detta. Hur skulle reaktionerna bli i Sverige om en grupp svenskhetsivrare uppmanar till svenskhet i samband med ett svenskt riksdagspartis möte? I Finland accepteras sådan nationalism i breda och etablerade lager"

    "Den finlandssvenska gruppen upplever sig som en klart hotad grupp i landet. Det verkar som om vissa finskspråkigas inställning är, att språkkonflikten i Finland, är löst först då den
    svenskspråkiga gruppen i landet försvunnit helt och hållet, eller åtminstone får bli kvar som
    en sorts antikvarisk relik i utkanten av det finländska samhället"

    "Landet genomgår en fortsatt förfinskning och det finns inget reellt intresse från majoritetsgruppen att skydda det svenska språket"

    "I Finland existerar en rad rättsliga bestämmelser som på papperet skyddar den svenskspråkiga gruppens ställning i landet. Ett gott skydd de jure, men de facto ett svagt skydd. Att skyddet för den svenskspråkiga gruppen är svagt är nog något som både finskspråkiga och svenskspråkiga är väl medvetna om. I denna uppsats finns ett referat bland texterna i tidningarna till en kanadensisk forskningsgrupp som kommer fram just till detta resultat. I den finländska vardagssituationen är det finska som råder och svenska språket verkat vara ett språk satt på undantag".

    "Den Finlandssvenska självbilden – Om synen på finlandssvenskarnas framtid i Finland" http://www.fris.nu/arkiv2/Uppsats%20Den%20finlandssvenska%20sjalvbilden.pdf

  37. Kenneth Nyman skriver:

    Politiskt konservativa

    Jag har läst en hel del statusuppdateringar från Facebook-vänner de senaste dagarna, och jag har slagits av den stora vurmen för svenskans ställning i Finland. Vad jag tycker är intressant att notera är att det ofta kommer från politiskt konservativa personer; normalt burkar ju inte konservativa vara de största förkämparna för minoriteters rättigheter. Vad jag kan minnas var det inte alls samma protester (åtminstone inte från samma konservativa människor) när Partido Popular motsatt sig obligatorisk baskiskundervisning, eller Fine Gael motsatt sig obligatorisk iriskundervisning. Jag kan inte komma från tanken att vurmet för Finlandssvenskan åtminstone delvis kan förklaras med dess koppling till svenska stormaktsdrömmar…. Hur som helst, jag tycker Mikael har skrivit mycket bra här i tråden. Jag tycker man skall respektera etniska och språkliga minoriteters rättigheter, men jag har svårt att se på vilket sätt det skulle vara extra synd om Finlandssvenskarna.

  38. jr. skriver:

    Till Kenneth Nyman

    Vad svamlar du om? Språkförsvaret stöder ju minoriteter världen över och har gjort så i flera år.
    Sverigedemokraterna är lika konsekvent emot minoriteters rättigheter, till och med när minoriteten består av svenskar. Sannfinländarna och SD verkar komma väldigt bra överens.

    Själv har jag väldigt svårt att se hur svenskan skulle vara ett hot mot finskan i Finland. Förresten är det lite konstigt att klaga på att svenska talas av så få när svenska de facto talas av ungefär dubbelt så många som finska..

  39. Stefan Andersson skriver:

    Per-Åke Lindblom: ”Vilka utspel syftar du på? Syftar du på Språkförsvarets kamp för en svensk språklag, som så småningom antogs av en enhällig riksdag? Våra JO-anmälningar? Åtminstone en – den om regeringens engelskspråkiga e-postadresser har lett till resultat.”

    Småpotatis. Meddela oss när ni etablerat esperanto som det nya världsspråket. (För er som inte förstår vad jag menar: ”språkförsvararna” vill att esperanto ska ersätta engelskan som världsspråket. Nej, jag hittar inte på det här.)

  40. Per-Åke Lindblom skriver:

    Svar till Stefan Andersson

    Jo, du hittar på. Det är dessutom mycket korkat, eftersom det är enkelt för utomstående att kontrollera vad vi står för genom att gå till Språkförsvarets programförklaring – http://www.sprakforsvaret.se/sf/index.php?id=28 (antagen på det senaste årsmötet). Där står det inte ett ord om esperanto liksom heller inte i ”Vanliga frågor” – http://www.sprakforsvaret.se/sf/index.php?id=20.
    Faktum är att inställningen till esperanto var en fråga som Språkförsvaret lade på hyllan redan 2005. Vi ansåg att det inte fanns något behov för oss att ena oss i denna fråga och vi har heller inte för avsikt att ta upp frågan igen. Det betyder att enskilda medlemmar kan vara för eller mot esperanto; det kvittar, eftersom ett ställningstagande till esperanto inte ingår i vår plattform. Du kan dessutom vara esperantist och medlem i Språkförsvaret. Vi har faktiskt en del medlemmar som är esperantister. Förutom dem känner jag personligen ett antal esperantister, bl.a. en professor. Jag kan försäkra dig att det inte är något fel på deras förstånd.

    Det är många frågor, som Språkförsvaret inte tar ställning till: regeringsfrågan, skattepolitik, invandringspolitik, medlemskapet i EU, EMU, friskolor etc.. Esperanto hör alltså också dit. Språkförsvaret utgår från en minimiplattform, som medlemmar från hela den politiska höger-och-vänsterskalan kan stödja.

  41. Stefan Andersson skriver:

    Jag ser att Per-Åke Lindblom har svarat på mitt inlägg. Det är intressant att han försöker minimera sitt propagerande för esperanto. För omkring ett år sedan läste jag några av hans artiklar i vilka han på allvar menade att esperanto borde ersätta engelskan som världsspråket. Eftersom dessa artiklar var uppenbart kopplade till Språkförsvaret, och eftersom Lindblom verkar höra till de ”högsta hönsen”, så är det logiskt att anta att frågan är viktig för föreningen.
     
    Lindblom har dock missat poängen med mitt inlägg. Poängen var att engelskan verkar vara dessa personers hatobjekt. Det mesta på deras hemsida verkar gå ut på att engelskan är ett enormt hot mot det svenska språket, och måste bekämpas.
     
    De vill till exempel att de svenska TV-kanalerna begränsar sina inköp av engelska och amerikanska TV-program, eftersom de tycker att dessa skadar svenskan. Tror de verkligen att svenskar kommer att sluta prata svenska om de tittar på amerikanska filmer?
     
    Det är många personer som förvånas över ”språkförsvararnas” märkliga åsikter, och de bemöts med aggressivitet och indignation av Lindblom. I det här fallet skriver han att mitt inlägg är ”mycket korkat”. Det är givetvis hans rätt, men det är verkligen ironiskt med tanke på den okunnighet jag bevittnat på Språkförsvarets blogg. Och för att inte bli kallad lögnare (igen) så kommer jag med ett exempel:
     
    I deras blogginlägg ”Utnyttja vårt språk!” citerar de en av sina läsare som klagar på att svenskar använder det ”engelska” ordet ”intention”. Hon anser att man istället borde använda det ”svenska” ordet ”avsikt”. Detta är enligt ”språkförsvararna” en utmärkt idé. De har tydligen inte förstått att ”intention” är ett latinskt låneord som funnits i svenskan sedan 1500-talet, medan ”avsikt” är ett tyskt låneord som först dök upp på 1700-talet.
     
    Det här är endast ett av många exempel.

  42. Stefan Andersson skriver:

    Det verkar som att Per-Åke Lindblom inte tänker svara på mitt senaste inlägg. Det är ganska märkligt med tanke på att han omedelbart svarade på mitt första inlägg, och dessutom lade ut det på Språkförsvarets blogg (tillsammans med paranoida insinuationer om mig och Kenneth Nyman, som jag för övrigt inte känner).
     
    Nu är han dock tyst. Hmm…det är nästan så att man får intrycket av att han inte vet hur han ska bemöta mina argument…

  43. lr. skriver:

    Stefan
    Jag skulle gissa att han är tyst för att han inte har sett ditt inlägg ännu. Eftersom jag tycker ämnet är intressant ansluter jag mig med glädje till diskussionen. Det verkar som att du har missförstått Språkförsvarets syfte. Språkförsvaret sysslar inte med språkvård, de är inte på jakt efter att utrota engelska lånord eller att få folk att sluta se på amerikanska filmer och låta bli att lära sig engelska. Vad vill de då? Man kan sammanfatta det kort (Per Åke får gärna rätta mig om jag har fel):
    1. Att svenska språket ska vara det naturliga samhällsbärande språket i Sverige. Svenskans status ska bevaras och inte reduceras till ett hemspråk, man ska kunna studera, forska och göra karriär på svenska i Sverige.
    2. Att även andra främmande språk än engelska värdesätts, lärs ut och används i såväl Sverige som världen. Även icke-anglosaxisk kultur ska uppskattas.
    3. Nordisk språkgemenskap, vi ska förstå varandra bättre i Norden och utöka det kulturella utbytet mellan länderna.
    4. Språklig mångfald och minoritetsspråks fortlevnad, t.ex. samiskans och finskans i Sverige, men även globalt, till exempel indianspråken i Amerika.
    5. Svenska språket har en naturlig plats i Finland. Svenska språket hotas i Sverige av domänförluster i Finland hotas på sikt dess fortlevnad, inte bara som nationalspråk utan även som modersmål.
    Nu undrar du säkert vad alla dessa klagomål på anglicismer, esperanto med mera handlar om. Det handlar om att engelska språket har expanderat kraftigt i Sverige och fortsätter att göra det. Om du aldrig har läst på högskola, tittat på TV eller sett reklamskyltar kan du läsa om denna utveckling här: http://sprakforsvaret.se/sf/index.php?id=392 eller här: http://sprakforsvaret.se/sf/index.php?id=386 .
    Språkförsvaret är inte emot engelska lånord, däremot tycker de att det är onödigt att byta ut svenska ord till svengelska bara för att det låter trendigare. Vidare är nya lånord svåra att böja efter svenskt mönster. Kärleken till esperanto som vissa språkförsvarare har handlar om att det är mer demokratiskt om ett lättlärt konstruerat språk som ingen har som modersmål fungerar som internationellt hjälpspråk eftersom det inte gynnar någon särskild (själv är jag dock ingen esperantist av flera skäl).
    Så Stefan, haka inte upp dig på lånord och esperanto. Håller du med om de punkter jag räknat upp ovan så är nog även du en språkförsvarare.

  44. Pingback: Rätt att forska på svenska? | LINGVISTBLOGGEN

  45. Stefan Andersson skriver:

    Tack för att du svarade på mitt inlägg, lr. Jag uppskattar särskilt den vänliga tonen (även om jag kan hantera hårda ord). Tyvärr har det mesta av det du skriver ingenting att göra med mitt inlägg. De fem punkterna som du inkluderade besvarar inte mina ursprungliga frågor. Så här skriver ”språkförsvararna”:
     
    ”- hävdar att företag som SVT och Sveriges Radio, vars verksamhet regleras av Sveriges riksdag och regering, liksom TV4 och andra medieföretag, som slutit avtal med den svenska staten, har ett särskilt ansvar för att värna om det svenska språket. Programspråket i SVT, Sveriges Radio och TV4 är normalt svenska, om inte sändning sker på de nationella minoritetsspråken eller hemspråken, eller i undervisningssyfte. Minst en tredjedel av materialet i långfilms- och musikutbudet i SVT, Sveriges Radio och TV4 ska vara på svenska.”
     
    Jag har då två frågor:
     
    1.Varför ska en mycket liten minoritet av landets befolkning (det vill säga ”språkförsvararna”) bestämma vad 9 miljoner människor ska titta och lyssna på?
     
    2. Låt oss säga att 90% av alla TV-program är på engelska. Betyder det att folk kommer att sluta prata svenska? ”Språkförsvararna” verkar tro det.
     
    Sedan skrev du följande: ”Språkförsvaret är inte emot engelska lånord, däremot tycker de att det är onödigt att byta ut svenska ord till svengelska bara för att det låter trendigare.” Det är självklart. Jag har aldrig påstått något annat.
     
    Du skrev dessutom: ”Att även andra främmande språk än engelska värdesätts, lärs ut och används i såväl Sverige som världen.” Givetvis. Själv talar jag fyra språk. (4,5 om mina mediokra kunskaper i tyska räknas.) Du skrev följande om esperanto:
     
    Kärleken till esperanto som vissa språkförsvarare har handlar om att det är mer demokratiskt om ett lättlärt konstruerat språk som ingen har som modersmål fungerar som internationellt hjälpspråk eftersom det inte gynnar någon särskild
     
    Det stämmer inte alls. Esperanto är främst baserat på de romanska språken. Det betyder att det skulle vara mycket lättare för en spanjor att lära sig esperanto än för en japan.
     
    Jag tycker dessutom att det är ett fult språk. Visst, det är min åsikt snarare än ett faktum, men det är många som tycker likadant; lingvisten Ola Wikander har till exempel sagt att det är världens fånigaste språk.
     
    I vilket fall som helst så tackar jag dig för ditt svar.

  46. Stefan Andersson skriver:

    Det uppstod en del problem med mitt senaste inlägg; storleken och färgen ändrades på vissa ställen. Så var det inte när jag skrev texten, men jag förstår att det måste vara irriterande för läsaren så jag ber om ursäkt.
     

  47. Per-Ake Lindblom skriver:

    Svar till Stefan Andersson

    Lugna ner dig: jag kanske har åkt  på utlandssemester och vill inte sitta klistrad vid en dator på ett internetkafe.

  48. Stefan Andersson skriver:

    Per-Åke Lindblom skrev följande: ”Lugna ner dig: jag kanske har åkt  på utlandssemester och vill inte sitta klistrad vid en dator på ett internetkafe.”
     
    Jag är lugn, Per-Åke. Jag undrade varför du inte svarade av två anledningar:
     
    1. Du svarade omedelbart på mitt första inlägg och lade dessutom ut det på Språkförsvarets blogg med titeln ”Märkliga inlägg på Lingvistbloggen”.
     
    2. Du var mycket aktiv i tråden till det inlägget samtidigt som debatten på Lingvistbloggen höll på.
     
    I vilket fall som helst så är det inga problem. Kom tillbaka när du har tid (om du nu anser att du har något att säga).

  49. lr. skriver:

    "1.Varför ska en mycket liten minoritet av landets befolkning (det vill säga ”språkförsvararna”) bestämma vad 9 miljoner människor ska titta och lyssna på?"
     
    Påstår du att TV-program bestäms av majoritetsbeslut?

    "2. Låt oss säga att 90% av alla TV-program är på engelska. Betyder det att folk kommer att sluta prata svenska?"
     
    Det betyder att vi går miste om influenser ifrån andra kultursfärer, samt att vi inte tränas i andra språk än engelska. För att lära sig ett språk väl måste man hålla igång sina kunskaper.

  50. Mikael Parkvall skriver:

     
    Våldsamt off-topic, men ändå: En rättelse till Stefan Anderssons inlägg kan väl vara på sin plats. Han skriver att ”Esperanto är främst baserat på de romanska språken. Det betyder att det skulle vara mycket lättare för en spanjor att lära sig esperanto än för en japan”.
    Jag vill påstå att esperanto inte är ”baserat på de romanska språken”. Lexikonet kommer till 80% därifrån, men som många av oss vet, är ett språk mer än en ordlista. Esperanto plockar större delen av sitt ordförråd från romanska, javisst, men det är inte samma sak som att det är ”baserat på” romanska.
    Därav följer inte automatiskt att hans påstående ”det skulle vara mycket lättare för en spanjor att lära sig esperanto än för en japan” är felaktigt. Men Stefan gör heller inga ansatser att bevisa att det skulle vara korrekt. Och jag tycker att bevisbördan måste anses åligga honom.

  51. Stefan Andersson skriver:

    Svar till lr:
     
    Du skrev följande: ”Påstår du att TV-program bestäms av majoritetsbeslut?
     
    Ja, det är precis det jag påstår. Populära TV-program sänds, medan program som har låga tittarsiffror blir inställda. Därför kan man säga att majoriteten bestämmer. Tror du verkligen att de profithungriga TV-cheferna skulle köpa in en massa dyra amerikanska serier och långfilmer om folk inte vill titta på dem?
     
    Språkförsvararna” däremot bryr sig inte om vilka program folk vill titta på; de vill begränsa antalet program på engelska eftersom de tycker att de skadar svenskans ställning. Därför kvarstår den ursprungliga frågan: Varför ska ”språkförsvararna bestämma vad 9 miljoner människor ska titta på, särskilt med tanke på att majoriteten inte delar deras extrema åsikter som stinker av anglofobi? 
     
    Du skrev följande: ”Det betyder att vi går miste om influenser ifrån andra kultursfärer, samt att vi inte tränas i andra språk än engelska. För att lära sig ett språk väl måste man hålla igång sina kunskaper.”
     
    Det stämmer inte alls. Det finns många möjligheter i Sverige för folk som vill lära sig andra språk: ordböcker, ljudband, kurser etc. De som vill kan även resa till andra länder. Invandrare kan dessutom gå in på sitt lokala bibliotek och läsa böcker och tidningar på sina hemspråk.
     
    Det verkar som att du anser att de svenska TV-kanalerna har en skyldighet att hjälpa folk med språkinlärning, att hjälpa dem att ”hålla igång (deras) kunskaper”, som du uttryckte det.
     
    De uppenbara frågorna är då: Vilka andra språk borde förekomma i TV? Och vem borde ha rätt att bestämma det? Om jag vill lära mig tibetanska, har jag då rätt att kräva TV-program på det språket? Eller borde endast ”viktiga” språk (notera citationstecknen) som tyska, franska och spanska förekomma?

  52. Stefan Andersson skriver:

    Svar till Mikael Parkvall:
     
    Du skrev följande: ”Därav följer inte automatiskt att hans påstående ”det skulle vara mycket lättare för en spanjor att lära sig esperanto än för en japan” är felaktigt. Men Stefan gör heller inga ansatser att bevisa att det skulle vara korrekt. Och jag tycker att bevisbördan måste anses åligga honom.”
     
    Dina kommentarer förvånar mig. Du skrev ju själv att 80% av lexikonet kommer från de romanska språken. Visst stämmer det att ett språk är mer än en ordlista, men om en så stor del av ordförrådet kommer därifrån så är det självklart att det skulle vara lättare för en sydeuropeisk person att lära sig esperanto än en asiat.
     
    Låt mig ge dig ett exempel: jag talar italienska och jag har dessutom ganska goda läskunskaper i diverse italienska dialekter/regionala språk. Därför förstod jag väldigt mycket av texten på esperanto som finns på det språkets Wikipediasida. Här kommer den första meningen:
     
    En multaj lokoj de Ĉinio estis temploj de drako-reĝo.
     
    Och den engelska översättningen: ”In many places in China, there were temples of the dragon-king.
     
    Här ser man likheterna mellan esperanto och italienska: en – in; multaj – molti; lokoj – luoghi etc. En japan skulle dock inte förstå någonting eftersom dessa ord inte finns i det japanska språket.
     
    Du borde för övrigt inte använda ord som off-topic i ”språkförsvararnas” närvaro. Det är ju svengelska, och du vet vad de tycker om det. Du vill väl inte att Per-Åke Lindblom skriver ett argt blogginlägg om dig med rubriken Mikael Parkvall – svenska språkets fiende”?

  53. Mikael Parkvall skriver:

     
    Fast argumentet "men om en så stor del av ordförrådet kommer därifrån så är det självklart att det skulle vara lättare för en sydeuropeisk person att lära sig esperanto än en asiat" var inte direkt det starkaste jag har stött på i mitt liv (precis som Ola Wikanders estestiska omdöme milt uttryckt inte heller imponerar mig sönder och samman). Både du och jag behärskar åtminstone något romanskt språk, men (såvitt jag vet) är ingen av oss modermålstalare av något ostasiatiskt.


    Med detta sagt, så är jag på intet vis främmande för att en japan behöver ett par lektioner extra för att lära sig esperanto än vad en rumän skulle kräva (men starkare argument än vad du anförde behövs faktiskt!). Till saken hör dock att påfallande få av dem som ifrågasätter esperantos neutralitet betvivlar att engelska — att det enda praktiskt rimliga alternativet — inte nödvändigtvis är guds gåva till mänskligheten, vare sig i termer av neutralitet eller lättlärdhet.


    Ett konstgjort internationellt språk skulle absolut kunna göras bättre än esperanto. Men för den som alls tycker att neutralitet och lättlärdhet är relevanta parametrar (det måste man såklart inte tycka) så har jag svårt att se att engelskan skulle slå esperanto på fingrarna just där.


    Jag är på intet vis någon militant förespråkare för esperanto, men nåt som stör mig ordentligt är hur folk (inklusive många bland mina i teorin fördomsfria kolleger) avfärdar hela idén med ett hånflin, och mer eller mindre koketterar med sitt ointresse för tanken. Nånstans mellan raderna upplever jag alltid ett spår av att ”Om vi svennar har lärt oss Det Utländska Språket, så får väl resten av världen skärpa till sig och göra detsamma — de är ju trots allt Utlännigar!”.

  54. Stefan Andersson skriver:

    Svar till Mikael Parkvall:
     
    Än en gång förvånas jag över dina kommentarer. Grundargumentet i mitt förra inlägg var: ”…om en så stor del av ordförrådet kommer därifrån så är det självklart att det skulle vara lättare för en sydeuropeisk person att lära sig esperanto än en asiat”.
     
    Detta är ett faktum. En person som kan 80% av ett språks ord har ett stort övertag över en person som kan 0%, och det skulle krävas betydligt mer än ”ett par lektioner extra” för att den sistnämnde skulle komma ikapp. Allvarligt talat, hur många personer känner du som kan memorera 80% av ett språks ordförråd på ett par lektioner?
     
    Jag har dessutom ett annat argument (även om det egentligen inte behövs), och det är grammatiken. Om man jämför esperanto med agglutinerande språk – som japanska, koreanska, finska, turkiska etc. – så upptäcker man många grammatiska skillnader. Låt oss börja med ordföljden. Så här står det på esperantos wikipediasida:
     
    Word order is comparatively free.” Det är likadant i italienskan (och även i spanskan, enligt min spanska grammatikbok). Så är det dock inte i de agglutinerande språken där ordföljden är strängt reglerad. De uppvisar en mycket stor stabilitet och ringa grad av föränderlighet.
     
    Här kommer ett exempel på japanskans bisarra ordföljd: om man vill säga ”Människan, som målar en tavla i trädgården, är en utmärkt konstnär” så blir det ”I trädgård tavla målande människa utmärkt konstnär är”. Många andra agglutinerande språk har liknande ordföljd.
     
    Esperanto och de romanska språken har dessutom pluralformer, till skillnad från agglutinerande språk som japanska. Det japanska ordet neko kan till exempel betyda ”en katt” och ”flera katter”. Det finns givetvis fler skillnader, men det här får räcka – åtminstone för tillfället.
     
    Om man sedan jämför esperanto med de nordamerikanska indianspråken eller med de polysyntetiska inuitspråken, så är skillnaderna ännu större då dessa språk är kända för sina bisarra grammatiska regler.
     
    Du skrev följande: ”Men för den som alls tycker att neutralitet och lättlärdhet är relevanta parametrar (det måste man såklart inte tycka) så har jag svårt att se att engelskan skulle slå esperanto på fingrarna just där.
     
    Personligen anser jag att engelskans grammatik är enklare än esperantos, fast det  kvittar eftersom det engelska språket redan är etablerat; det är så många personer som kan det så det skulle vara vansinnigt att börja om på ny kula.

  55. Östen Dahl skriver:

    Agglutinerande språk ej alltid så agglutinerande eller rigida

    Stefan, jag är rädd att även om du i princip kan ha rätt i att esperanto mest liknar europeiska språk, stämmer inte alltid dina typologiska generaliseringar. Det är inte nödvändigtvis så att ordföljden är så rigid i agglutinerande språk. I japanskan är visserligen verbets placering fast (sist i satsen så när som på vissa partiklar som kommer efter) men för övrigt är ordföljden ganska fri. Googla på "Japanese word order" så kommer du att finna att rätt många sajter faktiskt framhåller detta som en skillnad mot engelskan. "Agglutinerande" är för övrigt en något tvivelaktig etikett. Jag brukar säga att om man ska döma av introduktionsböcker i lingvistik så finns det bara ett agglutinerande språk nämligen turkiska — i varje fall är det alltid det som tas som exempel*. Finska och japanska stämmer betydligt sämre med det agglutinerande idealet. Och att agglutinerande språk inte skulle skilja mellan singularis och pluralis stämmer nog inte alls. Finska och turkiska har numerusböjning precis som svenska och till och med ditt japanska ord neko 猫 har en pluralform, nämligen nekotachi 猫たち — titta här om du tvivlar. 
    *Retorisk överdrift. Ibland brukar man också nämna swahili.

  56. Stefan Andersson skriver:

    Du har fel, Östen

    Östen Dahl skrev följande: ”Stefan, jag är rädd att även om du i princip kan ha rätt i att esperanto mest liknar europeiska språk, stämmer inte alltid dina typologiska generaliseringar.”
     
    Vaddå ”i princip kan ha rätt”? Jag har rätt. Esperantos ordförråd kommer främst från de romanska språken, och grammatiken är indoeuropeisk. Enligt wikipediaartikeln ”Esperanto grammar”:
     
    There is very little about Esperanto that is not European in origin. Although it is billed as a neutral international language, its vocabulary, syntax, and semantics derive predominantly from European national languages.
     
    Du skrev följande: ”…och till och med ditt japanska ord neko har en pluralform, nämligen nekotachi.
     
    Jag vill inte verka oartig, men den här kommentaren visar att du inte kan särskilt mycket om det japanska språket. Ordet tachi är inte alls en pluralform, åtminstone inte enligt det västerländska sättet att se på saken. Det verkar vara en nödlösning som japanerna kommit på eftersom de insett att det är mycket opraktiskt att inte ha en (riktig) pluralform.
     
    Du förstår, tachi betyder egentligen ”de övriga” eller ”och kompani”, och det används främst när man talar om människor. Om en japan vill säga ”Östen och de övriga (personerna)” så säger han Östen- tachi. Det betyder alltså inte ”flera personer som heter Östen”.
     
    Detta bekräftas i wikipediaartikeln ”Japanese grammar”: ”Words in Japanese referring to more than one of something are collectives, not plurals.
     
    The suffixes -tachi () and -ra () are by far the most common collectivizing suffixes. These are, again, not pluralizing suffixes: tarō-tachi does not mean "some number of people named Taro", but instead indicates the group including Taro. Depending on context, tarō-tachi might be translated into "Taro and his friends", "Taro and his siblings", "Taro and his family", or any other logical grouping that has Taro as the representative.
     
    Tachi is sometimes applied to inanimate objects, kuruma 'car' and kuruma-tachi, 'cars', for example, but this usage is colloquial and indicates a high level of anthropomorphisation and childlikeness, and is not more generally accepted as standard.
     
    Som du ser så har du fel, Östen.

  57. Pingback: Om esperantos eventuella (brist på) neutralitet | LINGVISTBLOGGEN

  58. Östen Dahl skriver:

    Har jag månne fel? Diskussionen om esperanto fortsätter här!

  59. Svar till Stefan Andersson

     
    I ett inlägg från 24 april ondgör sig Stefan Andersson över att jag inte hade bemött hans inlägg från den 21 april. Faktum var att jag reste till Florens den 25/4 och återvände först den 3/5 till Sverige. Jag hade absolut ingen lust att sitta vid en dator på ett internetcafé i Florens och kommentera hans eller andras inlägg i Lingvistbloggen.
     
    Den 19 april skrev han att: språkförsvararna” vill att esperanto ska ersätta engelskan som världsspråket. Nej, jag hittar inte på det här. ”  Detta bemötte jag och visade på att det var rent ljug. Språkförsvaret har som organisation inte tagit ställning till esperanto, varken för eller emot. Detta framgår mycket klart av Språkförsvarets programförklaring och ”Vanliga frågor”. Däremot finns det en del medlemmar, som samtidigt är esperantister (dock exempelvis inte jag), men det stora flertalet medlemmar är inte esperantister. Nu kunde man förvänta sig att Stefan Andersson skulle erkänna sig överbevisad och t.o.m. ta tillbaka sitt påstående, men ack nej. Han fortsätter i ullstrumporna. I stället skriver han: ”För omkring ett år sedan läste jag några av hans artiklar i vilka han på allvar menade att esperanto borde ersätta engelskan som världsspråket.Vilken artikel då? Det är möjligt att jag har omnämnt esperanto i någon artikel, men du får vackert hosta fram ett citat. Du har inte blandat ihop mig med Per-Owe Albinsson? Och även om det skulle hitta citat från någon av oss, så är det faktiskt fortfarande inte Språkförsvarets linje, utan bara personliga åsikter.
     
    Stefan Andersson påstår sig ha hittat ett annat exempel på vår uppenbara enfald. Han skriver:
     
    I deras blogginlägg ’Utnyttja vårt språk!’ citerar de en av sina läsare som klagar på att svenskar använder det ’engelska’  ordet ’intention’. Hon anser att man istället borde använda det ’svenska’ ordet ’avsikt’. Detta är enligt ’språkförsvararna’ en utmärkt idé. De har tydligen inte förstått att ’intention’ är ett latinskt låneord som funnits i svenskan sedan 1500-talet, medan ’avsikt’ är ett tyskt låneord som först dök upp på 1700-talet.”
     
    Men även här är Stefan Andersson ute och cyklar. Detta blogginlägg http://sprakforsvaret.bloggagratis.se/2010/10/06/3698073-utnyttja-vart-sprak/ från den 6/10 2010 återger ett citat från signaturen Ewas blogg. Hon var inte medlem i Språkförsvaret vid den aktuella tidpunkten och är heller inte medlem idag.
     
    I presentationen av Språkförsvarets nätdagbok står det:
     
    Observera att signerade inlägg endast står för författaren. Det är inte heller säkert att författaren är medlem i Språkförsvaret. Om vi publicerar ett inlägg från en skribent, som inte är medlem i Språkförsvaret, kan ha vi ha andra syften med publiceringen än att den uttryckligen ska stödja Språkförsvarets språkpolitiska linje. Detsamma gäller naturligtvis webbplatsen som också kan innehålla länkar till dokument, som definitivt strider mot vår syn. Vi kanske bara vill belysa en fråga på ett allsidigt sätt.”
     
    I hennes fall syftade vår publicering till att uppmuntra henne. Språkförsvaret får en del medlemmar på det sättet. Blivande medlemmar behöver heller inte avlägga någon examen i nordiska språk, språkvetenskap eller lingvistik. Vi är ingen renodlad akademikerorganisationer utan vänder oss till alla yrkesgrupper. Faktum var att hon visade upp ett engagemang för svenska språket, påpekade helt korrekt att svenskan har i princip hur många ord som helst och länkade till Språkförsvaret. Detta var huvudsidan med hennes text. Påståendet att ”intention” var ett sentida engelskt låneord var ett sakfel, men det påpekades t.o.m. i en efterföljande kommentar – inte av någon medlem i Språkförsvaret utan av Östen Dahl. Det räckte väl?
     
    Om Språkförsvaret bara skulle publicera texter, som helt sammanföll med vår programmatiska linje, skulle både nätdagbok och webbplats vara fruktansvärt tråkiga och ointressanta. Och vad skulle vi göra med sådana som Marian Radietzki, som vill avskaffa svenskan? Bannlysa honom? I stället länkar vi till sådana som honom och hans likasinnade.
     
    Mot denna bakgrund vill jag bara påpeka att mitt fortsatta intresse för att debattera med Stefan Andersson är minimalt. Han initierar bara tramsiga diskussioner.

  60. Stefan Andersson skriver:

    Per-Åke Lindblom skrev följande: ”I ett inlägg från 24 april ondgör sig Stefan Andersson över att jag inte hade bemött hans inlägg från den 21 april.”
     
    ”Ondgör”? Jag förklarade att jag väntade mig ett svar av två anledningar:
     
    1. Du svarade omedelbart på mitt första inlägg och lade dessutom ut det på Språkförsvarets blogg med titeln ”Märkliga inlägg på Lingvistbloggen”.
     
    2. Du var mycket aktiv i tråden till det inlägget samtidigt som debatten på Lingvistbloggen höll på.
     
    I vilket fall som helst så är det inga problem. Kom tillbaka när du har tid (om du nu anser att du har något att säga).
     
    Beträffande esperantofrågan så förklarade jag varför jag skrev de kommentarerna. Jag skrev dessutom ”Lindblom har dock missat poängen med mitt inlägg. Poängen var att engelskan verkar vara dessa personers hatobjekt. Det mesta på deras hemsida verkar gå ut på att engelskan är ett enormt hot mot det svenska språket, och måste bekämpas.” Det är intressant att du inte kommenterade detta.
     
    Sedan skrev du följande: ”Stefan Andersson påstår sig ha hittat ett annat exempel på vår uppenbara enfald. Han skriver:
     
    I deras blogginlägg ’Utnyttja vårt språk!’ citerar de en av sina läsare som klagar på att svenskar använder det ’engelska’  ordet ’intention’. Hon anser att man istället borde använda det ’svenska’ ordet ’avsikt’. Detta är enligt ’språkförsvararna’ en utmärkt idé. De har tydligen inte förstått att ’intention’ är ett latinskt låneord som funnits i svenskan sedan 1500-talet, medan ’avsikt’ är ett tyskt låneord som först dök upp på 1700-talet.”
     
    Men även här är Stefan Andersson ute och cyklar. Detta blogginlägg
    från den 6/10 2010 återger ett citat från signaturen Ewas blogg. Hon var inte medlem i Språkförsvaret vid den aktuella tidpunkten och är heller inte medlem idag.”

     
    Jag är inte alls ute och cyklar, Per-Åke. Jag skrev ”I deras blogginlägg ’Utnyttja vårt språk!’ citerar de en av sina läsare”. Som du ser så påstod jag aldrig att hon var en medlem. Förstår du skillnaden mellan ”läsare” och ”medlem”?
     
    Du skrev sedan: ”I hennes fall syftade vår publicering till att uppmuntra henne. (…) Faktum var att hon visade upp ett engagemang för svenska språket, påpekade helt korrekt att svenskan har i princip hur många ord som helst…”
     
     Ja, men hur ska ni kunna uppmuntra henne att använda svenska ord när ingen av er verkar veta vilka ord som är svenska?
     
    Du skrev dessutom: ”Påståendet att ”intention” var ett sentida engelskt låneord var ett sakfel, men det påpekades t.o.m. i en efterföljande kommentar – inte av någon medlem i Språkförsvaret utan av Östen Dahl. Det räckte väl?”
     
    Det var ju det som var poängen. Det faktum att Östen var den ende som upptäckte det uppenbara felet säger en hel del om ”språkförsvararna”. Och det är endast ett av många exempel.
     
    Det är också intressant att du valde att inte kommentera följande:
     
    Det är många personer som förvånas över ”språkförsvararnas” märkliga åsikter, och de bemöts med aggressivitet och indignation av Lindblom.
     
    Och huvudargumentet:
     
    Så här skriver ”språkförsvararna”:
     
    ”- hävdar att företag som SVT och Sveriges Radio, vars verksamhet regleras av Sveriges riksdag och regering, liksom TV4 och andra medieföretag, som slutit avtal med den svenska staten, har ett särskilt ansvar för att värna om det svenska språket. Programspråket i SVT, Sveriges Radio och TV4 är normalt svenska, om inte sändning sker på de nationella minoritetsspråken eller hemspråken, eller i undervisningssyfte. Minst en tredjedel av materialet i långfilms- och musikutbudet i SVT, Sveriges Radio och TV4 ska vara på svenska.”
     
    Jag har då två frågor:
     
    1.Varför ska en mycket liten minoritet av landets befolkning (det vill säga ”språkförsvararna”) bestämma vad 9 miljoner människor ska titta och lyssna på?
     
    2. Låt oss säga att 90% av alla TV-program är på engelska. Betyder det att folk kommer att sluta prata svenska? ”Språkförsvararna” verkar tro det. 

  61. Östen Dahl skriver:

    Vi verkar ha kommit in i en rundgång här, tämligen långt bort från trådens egentliga ämne. Därför betraktar jag nu diskussionen om Språkförsvaret som avslutad och tänker radera ev. vidare inlägg om detta. Kommentarer till mitt ursprungliga inlägg välkomnas däremot fortfarande. 

  62. Pingback: Finlandssvenska i ett europeiskt perspektiv | LINGVISTBLOGGEN

  63. OTROLIGT skriver:

    Det finns absolut INGET gemensamt med Irland och Finland. IRISKA är Irlands URSPRUNGSPRÅK. Däremot FINSKA är Finlands ursprungsspråk som har ALLTID varit majoritettsspråket! I Finland BYTTE man språk och namn från FINSKA till svenska för att få mer makt eller nå bättre profession/arbete när finskan var strukturellt diskriminerad (och är det ännu)! Man bytte språk i Finland så att som högst bara 16 % har talat svenska. Alltså finskan har ALLTID varit majoritetspråket i Finland.

     

    Om ni tycker att svenskspråkiga har någon rätt att blanda sig i finskspråkigas frågor eller tvinga något åt finskspråkiga (alltså SFP, sk. svenska folkpartiet) så måste ni också tycka att finskspråkiga skulle ha samma rätt i Sverige. OM INTE, DÅ ÄR DET BARA HYGGLERI! Så finskspråkiga och finländare har ALL RÄTT att förändra hela språkpolitiken för att likna SVERIGES SPRÅKPOLITIK! Allt annat är diskriminering mot det finska språket/finskspråkiga.

     

    Tack och hej!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>