Quistigt om samer och meänkieli

Olle Josephson har gjort vad han själv kallar en "tipsrad" på svd.se (SvD-redaktionen använder dock den hottare benämningen "quiz")  där man kan testa sina kunskaper om minoritetsspråken. Tipsraden är inte alldeles enkel. Till exempel frågas det på vilket minoritetsspråk Språkrådet heter "Kieliraati", och alternativen är samiska, finska och meänkieli. Det rätta svaret är meänkieli. Nu heter Språkrådet visserligen "Kielineuvosto" på finska men "raati" är faktiskt ett finskt ord som översätts som "råd" i lexikon, fast det verkar ha rätt begränsad användning. Med andra ord är det inte så lätt att veta att "Kieliraati" inte kan vara finska. Ändå har — något förvånande — 69% svarat rätt på frågan. Svårare var det då med jiddisch, som drygt hälften ansåg vara ett språk nära besläktat med hebreiska.

Den första frågan i quizzen är rent syntaktiskt ett påstående: "Ett av de fem minoritetsspråken har talats längre i Sverige än svenskan". 91% har gett det önskade svaret — samiska, men frågan gör mig ändå något brydd. När började svenska talas i Sverige? Var det när man började använda beteckningen "svenska" (någon gång på medeltiden) eller var det när man först började tala ett språk som den moderna svenskan härstammar ifrån (okänt när)? Och vad menas med Sverige? Fram till någon gång på medeltiden fanns det knappast några definierade statsgränser i de områden där samiska talades. Vad vi kan säga relativt säkert är att de nu levande samerna i större utsträckning härstammar från de tidigaste invånarna i det nuvarande Sverige än genomsnittssvensken (fast många svensktalande har samisk härstamning). Men vi vet inte vilket språk dessa anfäder talade, och även om det var besläktat med dagens samiska (vilket är långt ifrån säkert) skulle vi knappast ha kallat det samiska.
 

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Quistigt om samer och meänkieli

  1. Vän av ordning skriver:

    Och varför skriver SvD "menäkieli" och "meänkilei" när det varken stavas eller heter så på svenska?

  2. Östen Dahl skriver:

    Felstavningar

    Jag såg det också men tyckte det var för småaktigt att ta upp. Men det visar på ett av problemen med att använda autonymer (=språkens namn på sig själva) — de passar ofta dåligt in i andra språks fonotax. Det andra problemet är förstås att de officiella beteckningarna ofta inte är riktiga språknamn på det egna språket utan bara uttryck som betyder 'vårt språk', 'folkets språk', 'riktiga människors språk' och så vidare. Som framgår av quizzen betyder meänkieli just 'vårt språk' och så vitt jag förstår har det inte varit lexikaliserat tidigare. Men nu är det intecknat som namn. Om någon annan östersjöfinsk varietet skulle få språkstatus får man hitta på någon annan beteckning. I varumärkessammanhang får man inte göra så, som bekant. Jag kan inte lägga beslag på "Hallonsaft" som beteckning på en produkt, eftersom det är ett lexikaliserat ämnesnamn i svenska. Fast en bättre parallell vore kanske om jag skulle försöka registrera "Min saft" som varumärke. — Man kunde ju också tänka sig att vi skulle översätta meänkieli till svenska som vårt språk. Eller ännu hellre — vi borde kalla det deras språk (heänkieli?).

     

  3. Laurits skriver:

    jid(d)isch

    haha, heänkieli, fantastisk.

    Vi borde väl också kalla jiddisch för judiska…

    Är det förresten någon som kan förklara varför jiddisch skrivs med två d:n? På jiddisch skrivs det jo bare med ett d. Om jag har förstått det rätt så skiljer man varken på vokal- eller konsonantlängd på (standard) jiddisch, så det borde inte finnas någon orsak att skriva det med två d:n.

     

     

  4. Ulla skriver:

    Gissning: det kanske är för att svensktalande har en tendens att uttala utländska ord/namn med dubbelkonsonanter även där det inte är det – mafia blir maffia, Eco blir Ecco, Barroso blir Barosso, Tripoli blir Trippoli osv.

  5. Östen Dahl skriver:

    Engelskans fel

     En snabbforskning före frukost ger vid handen att förklaringen är en annan. Enligt tyska Wikipedia är det engelska som är boven. Beteckningen jiddisch är, liksom meänkieli, ett sent påfund — förut använde man beteckningar som "judetyska" och liknande. Men när jiddischordet yidish togs in i engelskan valde man stavningen Yiddish för att undvika att folk skulle uttala första stavelsen med diftongen [ai]. Och dubbelstavningen behölls när ordet sen kom in i tyskan. Man kan misstänka att det gick vägen över tyskan innan det kom in i svenskan. Hade ordet skapats idag så hade det nog blivit yidish på svenska. 

    På ryska kallades språket för övrigt tidigare jevrejskij jazyk vilket etymologiskt blir 'hebreiska' men alltså helt enkelt ska uttolkas 'det judiska språket', eftersom jevrej betyder 'jude'. För 'hebreiska' måste man då säga ivrit. Numera heter dock jiddisch idisj, med ett d.

  6. Stefan Holm skriver:

    Från Hedenhös dagar

    Körde Svenskans tipsrad i fredags och blev stolt som en tupp över 11 av 12 rätt (missade, att nordsamiska låg risigast till av varianterna samt – erkännes – gissade på någon ytterligare).

    Om man antar (vilket inte är givet), att indoeuropeiskan spreds med jordbruket, så har vi en bortre gräns runt 3500 f.Kr. för när vårt språks anfader kan ha nått landet. Vilket land? Det står rimligen att söka bland västgöta- och östgötaslätterna, Gotland, Öland, Skåne och Halland, om man ska hålla fast vid jordbrukshypotesen och arkeologin (Mälardalen var havsbotten till någon gång under bronsåldern och övriga delar av dagens Sverige kan, vad avser jordmån, knappast ha varit det land av mjölk och honung, som en stenåldersbonde, trots namnet, var hänvisad till trä för att plöja).

    Genetiska data från samer och andra européer (heller inte helt säkra) sägs peka på, att de kan ha isolerats från varann för så länge som 15000 år sedan. Den hypotes jag hört är, att jägare/samlare söderifrån följde den smältande isen (eller rättare sagt ren, älg, säl och lax) längs Sveriges och Norges västkust upp till det kända samiska utbredningsområdet.

    Nu kan ju ingen, utom Kalevi Wiik :-), veta, om dessa sydliga invandrare talade någon pre-fenno-ugrisk dialekt. Den kan ha kommit (österifrån) senare. Likaså kan jordbruket ha spridits genom ’induktion’ medan indoeuropeiskan kommit med en senare våg. Men ett tvärvetenskapligt pussel av historia, arkeologi, lingvistik, genetik, klimatologi, geologi, antropologi m.m. ger väl anledning till viss optimism, vad det lider.
     

  7. Östen Dahl skriver:

    Nordsamiska på fallrepet?

    Just det, Stefan, men det var väl ändå sydsamiskan som låg risigast till? Nordsamiskan lever och har hälsan (relativt sett åtminstone), och för övrigt är nog ryktena om sydsamiskans försvinnande också något överdrivna. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>