Kylslaget

DN-läsaren Ulla Stålhane har drabbats av språkpoliser som har kritiserat hennes användning av kylslagen och hon frågar nu i språkspalten vad som gäller. Svaret som hon får av Franciska Mouyem är nog mer förvirrande än upplysande.

Mouyem säger att kylslagen mest handlar om vädret och att det då betyder att temperaturen gått ner några grader. Sen säger hon att "verbformen (!) 'kylslå'" också finns men betyder att man värmer upp eller tempererar en dryck eller en annan vätska — men hon ger ingen förklaring till att verbet betecknar att temperaturen går upp medan det av participet avledda adjektivet betyder att den går ner. Vad hon inte berättar är att medan verbet kylslå praktiskt taget har försvunnit ur svenska språket (alla träffar man får är antingen metaspråkliga eller falska) så har kylslagen relativt nyligen radikalt bytt betydelse, så att det nu betyder nästan motsatsen till vad det brukade göra. I SAOB står det nämligen som betydelse 1 på kylslagen"vars temperatur (hetta l. köld) blivit mildrad, tempererad; särsk. om vätska, i sht dryck" — och exemplet från 1871 är "(Vatten till sköljning av tänderna) får aldrig begagnas .. kallt,.. utan det måste alltid vara kylslaget, samt för känsliga tänder Ijumt". Men den nya betydelsen kommer i tiden rätt snart efter: betydelse 2 är nämligen "kylig, sval, kall; särsk. om luft o. d.", med exempel från 1899. Och på runeberg.org kan man hitta ett belägg från 1874 som verkar gå åt det kyliga hållet (dessutom metaforiskt): "Det som gör den ena brännhet, gör den andra endast ljum eller till och med kylslagen." Men i min svensk-engelska ordbok från 1943 (fast omtryckt 1959) står det fortfarande som enda översättning av kylslagen "with the chill [taken] off, slightly warmed". Att betydelsen har ändrats är kanske inte så konstigt, om man inte känner till den ursprungliga betydelsen 'att slå kylan av någonting' låter kylslagen ganska kyligt.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

17 kommentarer till Kylslaget

  1. dekorum skriver:

    Brukade

    Jag har en fråga som handlar om nåt helt annat än ditt ämne här!

    Jag noterar att du skriver "…så att det nu betyder nästan motsatsen till vad det brukade göra" och jag undrar om detta är en anglicism påverkad av "used to". Eller har man kanske alltid sagt så på svenska också? Jag har bara en vag känsla av att jag fick lära mig i skolan att man skulle säga "brukade" om sånt som var en vana eller nåt som hände upprepade gånger (som t.ex. "förut brukade jag jogga på morgnarna" – underförstått "men det gör jag inte längre"), inte om ett skeende som pågick.

    Min förklaring är kanske inte glasklar, men jag hoppas att du förstår vad jag menar. Numera använder ju i alla fall många "brukade" på samma sätt som du gör här, så jag är lite nyfiken på om jag är helt ute och cyklar med mina gamla skolminnen som härrör från 80- och 90-talen!

  2. Edvin skriver:

    "Bruka X" är för mig som trots allt bara tjugoåring enbart och endast habitualis.  Jag ryser varje gång jag hör eller ser monster som "Vi brukade vara gifta", eller ens bara som här, att "brukade göra" används för att betona att det rör sig om dåtid.  Jag vill ha "förr gjorde" eller något sånt.

  3. Östen Dahl skriver:

    Habitualiter

    Jo, jag är medveten om att jag inte skulle ha sagt så för några decennier sen. Jag lovar att genast sluta om Edvin kan belägga att "habitualis" är en vedertagen beteckning i svenskan för konstruktionen "bruka X" eller den betydelse den uttrycker.

  4. dekorum skriver:

    Äsch, inte behöver du sluta! Om ett tag har det väl blivit vedertaget. Men tack för svaret, det är nåt jag har gått och funderat på.

  5. Mats Widgren skriver:

    Norska

    Det tog ett tag för mig att i Norge fatta att "kullslått melk" inte var omkullslagen = spilld mjölk utan en mjölk från vilken man "slagit bort kylan". Jag kan alltså tänka mig att ordet kullslått, som ju är samma som kylslagen, har kvar sin ursprungliga betydelse i Norge

  6. Edvin skriver:

    Brukar

    Jag vet inte om "habitualis" brukar användas just när man pratar om svenskan, men du förstår väl vad jag menar?  Upprepade, vanemässiga handlingar.

  7. Edvin skriver:

    tillägg

    Men det är inte jag som är experten på aspekt här, så om det var en terminologisk felanvändning så är jag inte förvånad.

  8. Östen Dahl skriver:

    Kreativt

    Men du Edvin förstår väl också vad jag menar, även om jag använder monstruösa konstruktioner? Det var det jag var ute efter, snarare än att kritisera ditt ordval. När det gäller lingvistisk terminologi, så finns det sällan något som är absolut rätt eller fel. Men "habitualis" återfinns varken i Nationalencyklopedin, Nationalencyklopedins ordbok, Svenska Akademiens grammatik, Svenska Akademiens ordbok eller Bonniers svenska ordbok, så det är alltså ingen vedertagen term och får tills vidare anses vara ett fall av språklig kreativitet. Hade det varit ett engelskt ord, skulle många ha blivit upprörda. Nu är det latin, och då väcker det mindre anstöt.

     

  9. Edvin skriver:

    Jojo

    Jag menade inte att säga åt dig att sluta säga så, inte alls, det är fritt fram för var och en att använda vilka uttryckssätt de vill.  Det förändrar inte det faktum att jag högst personligen uppfattar det som iögonenfallande och tycker det låter illa.  "Monster" var kanske inte det bästa ordet för att göra avsaknaden av preskriptivistiska intentioner tydlig.

    Vad kallar man så den aspekt som "brukar" (traditionellt) uttrycker med vedertagen terminologi?

  10. Östen Dahl skriver:

    "Habituell" är OK

    "Habituell" är helt OK,det var mest ändelsen som jag  hängde upp mig på, och mest för att jag ville ha något att hänga upp mig på. Jag tror att skälet till att termen "habitualis" inte används närmast är att den antyder att det handlar om en böjningsform, eller åtminstone något som är någorlunda grammatikaliserat.

  11. Johan skriver:

    Habitualispartikel

    "Jag tror att skälet till att termen "habitualis" inte används närmast är att den antyder att det handlar om en böjningsform, eller åtminstone något som är någorlunda grammatikaliserat."

    Som ryskans tämligen grammatikaliserade habitualispartikel бывало, då?

  12. Marit J skriver:

    Kuldslått mjølk

    En liten undersøkelse med hjelp av Google tyder på at "kuldslått" ikke er særlig frekvent i norsk, og at ikke alle forstår ordet. Men i den monn det brukes betyr det nok fortsatt "ikke helt kaldt".

    Et søk på "kuldslået" på danske sider gir derimot ganske mange treff.

  13. Östen Dahl skriver:

    Byvalo

    Angående ryska byvalo: Stämmer, fast egentligen är det hela konstruktionen som är habituell, och bara för förfluten tid — alltså byvalo + perfektivt presens: On byvalo pridet 'Han kom ibland'.

  14. Stefan Holm skriver:

    Obestämbar frekvens

    Är det någon mer än jag, som ofta hör 'brukar' ihop med 'ibland/någon gång': 'Jag brukar somna framför TVn ibland' eller 'Nå'n gång brukar vi käka trerätters hemma'? Provinsiellt? Eller är jag en petimäter, när jag uppfattar det som contradictio in adiecto? 

  15. Jr skriver:

     Beror inte betydelseförändringen också på att slutresultatet om du kyler något varmt eller värmer upp något kallt blir densamma, dvs ljummet? 

  16. Stefan Holm skriver:

    Perfektivt presens?

    Kan Du utveckla lite, Östen? Har jag fattat rätt, är historien denna:

    1. Byvat’ är iterativ av byt’ (vara).
    2. Byvalo är preteritum (-l) neutrum (-o), alltså ung. ’det brukade vara (så, att…)’.
    3. Detta har i sin tur stelnat till en oböjlig partikel (adverb?) i satser med annat finit verb.

    Du anger detta finita verb som perfektivt presens: ’on byvalo pridet’ > ’han kom ibland’. Men min ordbok har imperfektivt preteritum: ’on, byvalo, govoril’ > ’han brukade säga’. Har tidens tand gjort denna form obsolet eller är det annars någon skillnad, om 'byvalo' kopplas till presens alt. preteritum?

    (Omvänt hittar jag inte ’byvalo’ någonstans i min Шведско-Русский Словарь från 1962 – med 62.000 uppslagsord och redigerad av en dam vid namn Duza Eduardozna Milanova. Intransitivt ’bruka’ översätts med 'imet´ obyknovenie' > ’ha för vana’. Inte heller återfinns det under ’ibland’, ’ofta’, ’vanligen’, ’regelbundet’, ’stundom’, 'då och då', 'till och från' etc.) 
     

  17. Östen Dahl skriver:

    Modifikation

    Jag var nog för snabb här. Det jag tänkte på var att perfektivt presens, som vanligtvis syftar på framtiden, har en speciell betydelse när det kombineras med byvalo — hela konstruktionen betyder då upprepad handling i förfluten tid. Men byvalo kan också kombineras med imperfektiva verb, både i presens och preteritum: det konstiga är att det är samma betydelse. Valet mellan imperfektiva och perfektiva verb bestäms bland annat av de enskilda handlingarnas karaktär (om de är avgränsade eller inte). Sen kan perfektivt presens också kombineras med byvaet (alltså presens av byvat') och betecknar då något habituellt i nutiden. Alltså finns det rätt många fler kombinationer än vad jag lät påskina. Det här är nog ämne för en eller flera doktorsavhandlingar, så jag tror inte jag ska försöka utveckla ämnet mer.

    Att du inte hittar byvalo i ordböcker beror på att det som du säger är en böjd form av verbet byvat' och en ordboksförfattare som Milanova (som dock hette Diza Eduardovna i förnamn/fadersnamn) inte uppfattar det som sin uppgift att ta med det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>