Diminutiva världsmästare?

Diminutiver är, säger Nationalencyklopedin, "avlett ord (vanligen substantiv) där avledningssuffixet anger litenhet och/eller ger en smeksam eller nedsättande biton åt grundordets betydelse". I senaste numret av Språktidningen (2/2011, sammanfattning här) skriver Markus Öbrink om tjeckiskans ymniga bruk av diminutiver och försöker hitta en förklaring till detta i allehanda geografiska, historiska och kulturella omständigheter. Artikeln avslutas med att Öbrink utnämner tjeckiskan till "en värdig guldmedaljör" "i diminutivets mästerskap". Det tycks mig att det empiriska underlaget för detta omdöme är något bräckligt. Öbrink lyfter inte blicken för att se om det möjligen finns andra språk där diminutivbruket är jämförligt med det tjeckiska. Hade han gjort det skulle han kunna notera att tjeckiskan har stark konkurrens från alla slaviska systerspråk samt även spanska, italienska, nederländska och diverse tyska varieteter. Jag ska nöja mig med två exempel på hur diminutiver kan användas, från ryska och spanska. Jag kommer ihåg en kvinna som jobbade på en servering i dåvarande Leningrad och som kvitterade varje beställning från kunderna genom att upprepa dem i diminutiv form, så att om kunden sa tjaj ''te' så svarade hon tjajok, pozjalujsta. I spanska kan man till och med göra diminutiver av adverb, så att ahora 'nu' blir ahorita 'ett litet nu'. I själva verket är det vi här i Skandinavien som är avvikande från normen eftersom vi knappast använder diminutiver alls. I svenska finns det bara några enstaka barnkammarord som fossing och några främmande ord på -ett, som i cigarett — något produktivt sätt att bilda diminutiver har vi inte. (Suffixet -is som ibland nämns i sammanhanget är knappast någon diminutivändelse.) — Jag vet inte om någon nation kan göra anspråk på världsmästartiteln i diminutivanvändning; det kan ju hända att tjeckerna faktiskt ligger först, men för att kolla det skulle man nog behöva en ganska omfattande studie. Kanske något som EU kan finansiera?

'.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

37 kommentarer till Diminutiva världsmästare?

  1. Jan-Olof skriver:

    Kinesiska suffix

    Ett språkhistoriskt exempel på hur diminutiver har brett ut sig är kinesiska, där de ursprungliga diminutivsuffixen -zi och -(e)r nästan helt o hållet har grammatikaliserats, så att de inte längre används som diminutiver så ofta, utan bara blivit suffix som bildar substantiv och har diverse andra funktioner. T.ex. heter morfemen "flagga" och "blomma" qí resp huā, men som självständiga ord är de qízi resp. huar. I sammansättningar tappas suffixet, t.ex. hóngqí "röd flagga". Funktionen är ganska vag och ofta verkar den mest vara att göra ordet tvåstavigt.

    Etymologiskt kommer suffixen från zǐ "son" resp. ér "barn", och användes i äldre tider bara som diminutiver för att senare grammatikaliseras, man kan läsa om det t.ex. i Jerry Normans bok "Chinese". 

    Jag antar att dessa diminutiver måste ha varit ganska vanliga för att en sån här utveckling ska ha kunnat ske, dom har nästlat sig in i en ganska stor del av ordförrådet. Talare av stadsdialekten i Peking brukar beskyllas för att sätta på ett -r på så gott som varenda ord, det är såklart en överdrift, men ändå … 

  2. Jan Wiklund skriver:

    Väldigt diminutivt

    Uruguayaner kan till och med sätta diminutiv på diminutiv - chiquitito t.ex. 

  3. Lena Ess skriver:

    Diminutiver

    I nygrekiskan använder man också diminutiver stup i ett!

  4. inga johanson skriver:

    diminutiver

    Japanska kvinnors namn -ko

    Akiko, Atsuko, Mikiko osv.

  5. Jan-Olof skriver:

    -ko/-zi

     Ja, japanska -ko skrivs ju på samma sätt (子) som -zi på kinesiska.

  6. Östen Dahl skriver:

    Diverse kommentarer

    De saker som Jan-Olof nämner är ganska vanliga: (1) att diminutivaffix ursprungligen har betytt 'barn' — däremot är det förvånande nog svårt att hitta exempel på att ord för 'liten' grammatikaliseras som diminutivaffix; (2) att diminutivaffix kommer att användas på alla möjliga sätt, och bland annat då som verktyg för att bilda nya ord i största allmänhet.

    Att diminutivaffix kan itereras (så att man får dubbla eller tredubbla diminutivbildningar) är också rätt vanligt, det förekommer i alla slaviska språk, och Öbrink hade en del tjeckiska exempel. Ett exempel på en fyrdubbel diminutiv kan man hitta i det ryska ordet dev-tj-on-otj-k-a '(ungefär:) flickunge'. (Suffixen -tj- och -k- är ursprungligen desamma.) Det kanske är säkrast att inte hävda att detta exempel är unikt.

     

  7. Martin Persson skriver:

    Suomeksi

    Tanken går osökt till den finska visan "Pieni kissanpoikanen", som väl får översättas 'lilla lilla kattungen' i brist på svenska affix.

  8. Ulla skriver:

    På italienska förekommer som sagt också diminutiver mycket ofta, och även dubbla av typen "un librettino" (som spanskan som nämns ovan).

    Intressant också ord som "borsettone", vilket närmast kan översättas med en stor bag. Borsa – väska, dim, borsetta, oftast handväska, och så en accrescitiv (oj, augmentativ vill Wikipedia att det skall heta) -one på det.

  9. Östen Dahl skriver:

    Augmentativer

     Just det, augmentativer finns också i många språk, men är sällan lika populära som diminutiver. De tenderar att vara negativt laddade. Ryska: dom – hus, domik – litet hus, domisjtje — stort (och anskrämligt) hus.

  10. Ulla skriver:

    På italienska använder man pejorativer till det. Augmentativer är normalt inte negativt laddade.

  11. Stefan Holm skriver:

    Dödliga diminutiva damer

    Svenska smeknamn – Kalle, Pelle, Maggan, Majsan – har ändå för mig diminutiv betydelse (och är någorlunda regelmässigt bildade). De kan ibland överföras på döda, eller dödande ting, som när ett armborst i julaftons Kalle Anka får epitetet: hon är säker gamla Bettan.

    En betydligt mer eldfängd liten dam är den (mestadels) 16-pipiga salvpjäs från andra världskriget, som hos oss är känd som Stalinorgel. Ryssarna kallar den Katjusja eller Katjusjka ’lilla Katarina’. Så den stora Katarina, Jekaterína Velíkaja, må ha varit härskarinna över alla ryssar men hennes lilla namne har nog bidragit mer till att våra diminutiver idag inte slutar på -chen eller -lein (för att knyta an till den tyska parallelltråden här på bloggen).
     

  12. Östen Dahl skriver:

    Svar

    Till Ulla: Det stämmer vad du säger om italienska. Även i svenska affärer kan man köpa tortellini (små) och tortelloni (stora). Jag vet däremot inte hur vanligt det är i språk att man har avledningsaffix som har en ren pejorativ funktion. "Pejorativ" kan ju användas om alla ord som har en negativ laddning.

    Till Stefan: Menar du att Pelle är mindre än Per? Jag är tveksam till att kalla smeknamn för diminutiver om de inte har något klart samband med andra diminutiva bildningar.

  13. Stefan Holm skriver:

    Smått om smått

    Tja, mindre och mindre – Sasja och Vanja behöver inte vara mindre än Alexandr och Ivan men vi kallar väl dem diminutiver? Pelle däremot är väl i många fall mindre (eller åtminstone mer barnlik) än Per, som i Pelle Svanslös, Pelle Plutt eller Pellefant. (Däremot kan nog Snusk-Pelle vara hur stor som helst).

    I min värld associerar jag 'diminutivt' till både 'mindre' och 'kärvänligt'. Men jag är prestigelös nog att byta definition, om jag har fattat det hela fel.  

  14. Östen Dahl skriver:

    Begreppsdiskussion

    I min värld är diminutivbildningar uttryckssätt som primärt har betydelsen 'liten' men som sekundärt också kan användas för att uttrycka diverse emotionella och evaluativa nyanser. Om man utvidgar termen till att beteckna kärvänlighet utan koppling till det lilla så är det risk att man rör till saker. Till exempel är det ju så att diminutiver (i min betydelse) också kan vara pejorativa, och ska man då vara konsekvent borde alla pejorativa uttryck vara diminutiver. Alltså är det inte självklart att Sasja och Vanja är diminutiver, inte mer än Alex och Jack. Tycker jag, men det finns olika sätt att se på det här (se till exempel diskussionen på engelska Wikipedia), och terminologiska frågor har ju inte objektivt sanna svar, så om du Stefan vill fortsätta att kalla smeknamn diminutiver så är det dig obetaget. Emellertid är det en icke-trivial egenskap hos svenskan att vi inte har något produktivt sätt att bilda diminutiver i min betydelse av ordet. Om vi utvidgar begreppet diminutiv blir det svårt att uttrycka detta påstående. 

  15. Ephraim skriver:

    Begrepp

    Jag har också alltid använt "diminutiv" om former som primärt uttrycker litenhet. Om det viktiga i sammanhanget är att uttrycka kärvänlighet skulle jag kalla det en hypokoristisk form eller en hypokorism.

  16. Stefan Holm skriver:

    Minskad skillnad

    Relativism är av ondo, även i terminologifrågor. Därför tar jag till mig litenhet som kriterium för diminutiv, inte minst för Östens huvudtes' skull – att svenskan saknar markörer för detta.

    Men där finns en gråzon. 'k' är en diminutivmarkör i ryskan – som i två av dess mer kända ord: vodka (lilla vattnet) och kalinka (lilla olvon). Detta är produktivt i personnamn, där jag själv (Stepan) analogt blir Stenka – utan att t.ex. min namne, upprorsledare Razin, därigenom 'förminskas' på något sätt.

    Där tangerar vi en annan terminologisk tvetydighet: ska våra språktermer spegla vad de avser i sak eller hur de formellt bildats: imperfektum vs. preteritum, presens konjunktiv vs. optativ, supinum vs. ( ja vadå) ’perfekt preteritum’ (jag har sett ’past preterite’ på engelska)?
     

  17. Östen Dahl skriver:

    Flera maskburkar öppnade

    Hm, intet är fullt så enkelt här i världen… om vi först tar det är med Stenka Razin, så tror jag inte Sten'ka är någon särskilt vanlig form nuförtiden. Om man söker på det så får man mest träffar som handlar just om Stenka Razin. Och om man läser i ryska Wikipedia (för omväxlings skull) om denne upprorsmakare från 1600-talet, som egentligen hette Stepan Timofejevitj Razin, så får man veta (i en fotnot) att Sten'ka är ett "poluimja" eller "halvnamn". Och här fick jag lära mig något jag inte hade klart för mig förut: ett poluimja är en diminutivbildning som användes på den tiden när man vände sig till överordnade och skulle referera till sig själv — det vill säga om någon som hette Grigorij författade en skrivelse till tsaren skulle han tala om sig själv som "Guds slav Grisjka", för att understryka sin låga status. Men dessutom var  dessa halvnamn något som myndigheterna använde i sin propaganda om diverse personer som man ville framställa som grova brottslingar. Så det var det ursprungliga skälet till att Stepan Razin kallades Sten'ka, fast det sen blev det allmänna namnet på honom. Så det är alltså ungefär som om man började kalla Osama bin Ladin Osamka. Med andra ord hade Sten'ka ursprungligen en pejorativ eller nedsättande klang. Och i metaforisk mening blev han alltså "förminskad".

    Men det är naturligtvis annars korrekt att diminutivändelser kan användas i diverse kontexter utan att någon litenhet avses — det är i princip vad jag menar med sekundär användning. Och med dina frågor i det sista stycket öppnar du inte bara en utan flera maskburkar (härmed introducerar jag detta översättningslån). Jag är inte säker på vad du menar med "formellt bildats", men problemet är alltså att om vi utgår från betydelsen eller funktionen hos en form eller en konstruktion när vi namnger den, så finns det ju ofta flera betydelser och/eller funktioner, som inte alltid stämmer så väl med varandra, och dessutom ändras över tid. Så en etikett som man har valt på grundval av en betydelse kan verka helt omotiverad för en annan. Detta problem är i princip olösligt; alternativet är att använda beteckningar som inte säger något om betydelsen, men då är de å andra sidan inte särskilt informativa. 

     

  18. Stefan Holm skriver:

    Halvnamn - helcoolt

    Poluimja, ’halvnamn’ – obetalbart! (på garnhärvesvenska, ’prislöst’ på maskburkssvenska) – kandidat till årets nyord, finge jag välja.

    Med ’formellt bildats’ tänkte jag t.ex. på presens konjunktiv, som man alltid får genom att från verbets (äldre) presensform ta bort ’-er’ eller ’-ar’ och ersätta med ’-e’ (lever > leve, gångar > gånge). På motsvarande sätt fås imperfektum konjunktiv genom att från verbets (äldre) form i imperfektum pluralis ta bort ändelsen och ersätta med ’-e’ (gingo > ginge, drucko > drucke). Supinum kallas väl så för att det formellt bildas på samma sätt som latinets dito (där dock supinum uttrycker något annat).

    Men, Ёстка / Ёстенка (Obs – ej avsett som halvnamn), Du har såklart helt rätt i, att det aldrig går att åvägabringa någon exakt terminologi. Under min livstid har ändå imperfektum ersatts av preteritum och presens konjunktiv av optativ – ord, som öht inte fanns i mellanstadiets svenska grammatik. Med former, som har 'flera betydelser' och 'ändras över tid', tänker Du kanske på perfektparticipen – och visst – vad skulle man kalla den? Lingvistik är ingen exakt vetenskap – men det är knappast ens fysiken efter Niels Bohr och Werner Heisenberg.
     

  19. Östen Dahl skriver:

    Ej Gösta

    Jag känner mig inte träffad av beteckningarna "Jostka"  (Ёстка) och "Jostenka" (Ёстенка), eftersom de snarare är tillämpliga på någon som heter Gösta. Den korrekta kyrilliska transkriptionen av mitt förnamn är Эстен.

    Hur en form har "formellt bildats" i din mening ger ingen bra vägledning för vad man bör kalla den. Franskans futurum "bildas" på infinitiven, men det gör det inte till någon infinitiv. Och enligt din logik borde (imperfekt) konjunktiv vara en plural form, eftersom den bildas på imperfekt pluralis.

    Om man kallar något för imperfekt eller preteritum kan ju egentligen göra detsamma, men imperfekt betyder ju något annat på många andra språk, så om man vill undvika förvirring där kan det vara en bra idé att säga preteritum. Nästan alla grammatiska former har för övrigt flera betydelser eller funktioner, så jag hade inte just perfektparticip i åtanke.  Preteritum antas ju beteckna förfluten tid men i "Om jag hade pengar, skulle jag köpa en bil" markerar det snarare ett icke uppfyllt eller osannolikt villkor i nutiden.

  20. Stefan Holm skriver:

    Svag fiktiv likhet

    Har aldrig blivit klok på, när ’ö’ ska transkriberas som ’e’ (’ä’) resp. ’jo’: ’Esten’ bodde en gång i ’Gjoteborg’. Sak samma med ’h’ – Viking Line kör mellan ’Stokgolm’ och ’Chelsinki’.

    Min poäng med terminologin var, att jag föredroge en sakrelaterad sådan (men inser det omöjliga i att uppnå det). Ditt resonemang runt ’om jag hade pengar…’ förstår jag inte. ’Hade’ är väl i det fallet en faktisk konjunktiv, som (likt övriga svaga verb) råkar se ut som peteritum indikativ. Skillnaden framgår vid starka verb – t.ex. Om jag vore stadd vid kassa… / Vore jag stadd vid kassa… Fast vad f-n – varför bråka om former, som sett sina bästa da’r: det analytiska ’om jag var' lär snart ha kvävt det syntetiska ’vore jag' för gott.
     

  21. Östen Dahl skriver:

    Transkriptionssubtiliteter

    Vilket "e" som ska användas på ryska för svenskt ö: mycket enkelt och logiskt — eftersom det dyker upp ett j-ljud när man uttalar det vanliga "e" om det inte står någon konsonant före, så måste man istället använda "det omvända e". Din återgivning av "Göteborg" på ryska är vad vi som svenskar hör, men i själva verket är det bara ett palatalt "g". Sålunda heter till exempel Jämtlandsmetropolen Эстерсунд på ryska. — Hur man transkriberar "h" på ryska är däremot inte alls logiskt, utan är ett historiskt betingat kaos. Det finns nämligen två modeller, "g" (г), som bygger på att ukrainska och sydryska uttalar den bokstaven frikativt, och med den ryska bokstaven "x" som uttalas som ach-ljud — vilket är det närmaste man kan komma om man använder standardryskt uttal och är det som är vanligast för nya ord. Men konsekvensen är att nazisthälsningen på ryska återges som "Chail' Gitler!" och "Chel'sinki" hette "Gel'sing'fors" medan det var huvudstad i storfurstendömet Finland.

    Om "faktisk konjunktiv": ta då danska istället, där konjunktiven är helt utdöd: "hvis jeg hade penge så ja, men det har jeg desvære ikke" (direkt inklippt från nätet), hur hanterar du det? (Vara är för övrigt inget starkt verb.)

  22. Stefan Holm skriver:

    Modala varianter

    Danskan hanterar jag genom att säga, att hvis är en konjunktivbildande partikel. Til syvende og sidst är konjunktiv ett modus hos det mänskliga tänkandet och inte bara en böjd form av verbet: Vi har behov av att uttrycka det vi håller för sant/verkligt/faktiskt (indikativ) men också det vi bara förutsätter/villkorar/antar (konjunktiv) eller det vi önskar/förutskickar (optativ). ’Omskrivning’ med hvis/om gör inte satsen mindre konjunktiv (och ’omskrivning’ med gör den inte mindre optativ – leve hon och må hon leva betyder samma sak). Det skulle förvåna mig mycket, om det hittades något språk, där dessa ’modala’ distinktioner inte kunde uttryckas.

    Plockade fram din alldeles förträffliga ungdomssynd ’Generativ grammatik på svenska’ ur bokhyllan men dessvärre hanterar du i den bara indikativen och imperativen.
     

    (Ang. 'vara' har jag sett det föras till samma klass som 'draga', 'taga', 'fara' m.fl. men jag störs inte av termen 'oregelbundet').

  23. Östen Dahl skriver:

    Varning

    Ah. Jag måste tyvärr varna dig Stefan att du håller på att måla in dig i ett hörn, alternativt att du är ute och cyklar, om nu dessa metaforer går att förena. Funktionen hos en form som "vore" är inte att markera att det är något villkorat vi talar om utan att villkoret ses som icke uppfyllt eller osannolikt. Det finns ju både indikativa och konjunktiva bisatser. I själva verket är bisatsen "Om jag hade pengar" dubbeltydig, den kan uttrycka 1) ett icke uppfyllt eller osannolikt villkor i nutiden eller 2) ett villkor i det förflutna till vars uppfyllande talaren förhåller sig neutral. Samma gäller rimligtvis i danskan.

    Generellt är det så att man (som till exempel Otto Jespersen en gång i tiden klargjorde) bör skilja mellan begreppsmässiga och grammatiska kategorier. Konjunktiv är en grammatisk kategori som kan motsvara olika begreppsmässiga kategorier, men som också kan triggas av en viss grammatisk kontext. Ur tvärspråklig synpunkt är de former man kallar "konjunktiv" rätt olika till sin funktion; det gemensamma är att de används i diverse icke-påståendekontexter, men vilka dessa kontexter är växlar mellan språk. Exempelvis används franskans konjunktiv efter önskeverb men inte i indirekt tal; i tyskan är det tvärtom. Ditt påstående "Til syvende og sidst är konjunktiv ett modus hos det mänskliga tänkandet och inte bara en böjd form av verbet" stämmer rätt dåligt med hur de flesta lingvister skulle beskriva det. Danskan har lika lite någon konjunktiv som svenskan har dualis och trialis av substantiv.

  24. Martin Persson skriver:

    Vara

    Vara är inte bara oregelbundet; det är spritt språngande heterotematiskt!

  25. Stefan Holm skriver:

    I idealismens utmarker

    Då läroböcker behandlar konjunktiven under Formlära, så tage jag Östens varning ad notam. Det jag försökte resonera om var den bakomliggande ’idén’ (för att snacka Platon). Den är densamma för danskans ’hvis jeg hade’ och svenskans ’hade jag’ – men t.ex. inte för modern danskas resp. svenskas ’rolig’. Samma ord men (idag) olika begrepp till skillnad från da. ’rolig’ och sv. ’lugn’, vilka uttrycker samma ’idé’. Sysslar man med översättning eller generativ grammatik, give man väl akt på så’nt här, hamne man inte på djupt vatten eller hal is – på tal om kontradiktoriska metaforer.

    Men det finns väl inget lingvistikens SI-system med termer för konjunktivens eller dualisens idé?
     

  26. Östen Dahl skriver:

    Negativa idéer

    Om vara vore samma klass som draga så skulle det väl heta vor i preteritum?

    Jag vet inte riktigt om konjunktiven har någon idé. Eventuellt är den i så fall negativ — som jag sa tidigare är det som är gemensamt för de former som brukar kallas "konjunktiv" i olika språk att de alltid uppträder i icke-hävdade satser, alltså satser som inte påstår något om (den verkliga) världen.

  27. Jennelie Wiljebrand skriver:

    Tuppfajt?

    Harreligen vilken tuppfajt det var här! Vore jag inte halvlingvist (dim: lingvistling?) själv hunge jag väl aldrig med på era hala isar och i era djupheters vatten.

    Min låga rang till trots kan jag inte motstå frestelsen att bringa lite klarhet i begreppsförvirringen! ;-) Professor Bronislava Volek beskriver ingående ryskans diminutivanvändande i avhandlingen Emotive Signs in Language and Semantic Functioning of Derived Nouns in Russian. Hon använder motvilligt den etablerade termen "diminutiv" trots att hon egentligen skulle vilja kalla det "emotiv" eller "emotiv-evaluativ" eftersom den främsta funktionen hos dessa avledningar är att uttrycka känslor och värderingar snarare än storlek. Andelen rent kvantitativa diminutiver i ryskan är väldigt liten, hävdar hon.

    Vad anser vi om det, mina herrar? :-)

    PS: Ursäkta den potentiellt irriterande smilande figuren med huvudet på sned, men jag är 80-talist (och har dessutom tagit fasta på det här med "emotive signs"). 

  28. Östen Dahl skriver:

    Soffbord m.m.

    Ja, detta var väl ad hominem på mer än ett sätt, men det må vara hänt. Jag har inte läst den här boken från 1987 av Bronislava Volková som hon numera kallar sig i enlighet med tjeckiskt namnskick. Hon har en poäng i att diminutiver (i varje fall i ryska) relativt sällan används utan emotiv eller evaluativ funktion — och det kanske verkar konstigt att då säga att denna funktion är sekundär. Men vi kan inte heller bara reducera allting till emotivitet eller evaluativitet, för då skulle det om inte annat inte bli någon skillnad på diminutiver och augmentativer. Så jag tror att man kan uttrycka det så att diminutiver oftast används för att uttrycka en viss (positivt eller negativt) värdeladdad attityd till en referent genom att tillskriva den litenhet — och då blir alltså litenhet ändå på ett sätt det avgörande. Dessutom är det trots allt så att det finns en hel del ryska diminutiver som på ett rätt neutralt sätt uttrycker litenhet, t.ex. doroga 'väg'; dorozjka 'liten väg, gångväg'; reka 'flod', retjka 'liten flod, å'; gora 'berg', gorka 'litet berg, kulle' etc. 'Bord' heter stol (att skilja från stul 'stol'), men som syns på den här webbsidan från ryska IKEA heter det stolik om det är fråga om soffbordet Lack (LAKK i rysk tappning). (Hm, just den här modellen kallas "sidobord" på svenska IKEA, fast det tydligt står pridivannyj stolik på ryska. Vad skulle Whorf säga?)

  29. Jennelie skriver:

    Åsyftar latinfrasen mitt inlägg eller er fajt, eller kanske båda?

    Annars tyck ja vi börj på förstå varann. :-)

    Jo, det va ju som ett tag sen a Bronislava skrev det där, men jag ha då int lyckats hitta nån färskare forskning till min C-uppsats i ryska i alla fall. Du kanske har nå bra tips? Jag hadd tänkt å jämföra fyra olika svenska översättningar av Dostojevskijs Idioten och kolla hur dom lös det här med diminutiverna. Jag fundera på å fokusera på släktskapsord (bror, syster, mamma, pappa, son, dotter osv.) å eventuellt oxå på andra substantiv som betecknar människor. (Gubbe, gumma, man, kvinna… Starik – staritjok t ex.) Men jag har int riktigt bestämt mej än. Vilken typ av ryska diminutiver tyck du det vore intressantast å studera?

    Vore förresten intressant å veta hur en sociolingvist sku tolka eran ordförrådsduell och mina plötsliga dialektutspel. :-D

    Trevlig avslutning på helgen!

    Här uppe i Umeå har vi perfekt vasaloppsväder som jag ska ut i strax!

  30. Östen Dahl skriver:

    Svar till Jennelie

    Hej, snyggt parerat. Nu verkar det som om det blir uppsatshandledning på distans här, och den här tråden är ändå lång nog, så jag föreslår att du mejlar till mig, så kan vi fortsätta diskussionen.

  31. Stefan Holm skriver:

    Ojämn fajt

    Jennelie, jag är inte ens ’halvlingvist’ – bara barnsligt intresserad. Trots en föga buskablyg framtoning kan jag försäkra, att jag har största respekt för den akademiska kunskapen (och insikt om den autodidaktes begränsning). Det du kallar tuppfajt är därför en ganska ojämn sådan – men även en blind höna är väl bättre än tio som skyr elden?

    Du och Östen (och jag) är nog överens om relationen diminutiver-emotiver: En tysk Peterchen har knappast kommit i målbrottet men hålls säkert också kär av talaren medan en (fransk-)svensk statyett, oaktat mindre, inte behöver väcka annorlunda känslor än en staty.

    Sa’ru ta däk igenum fyra översättninger utå Idioten? Bara te göra dä töcker’a ä vart gokänt på di kria! Mä Östen i röggen kômme'lu'nte å messlöckas.
     

    ’Hunge’ förresten – böjer I hänga star't i Umeå?
     

  32. Jennelie skriver:

    Kul

    Hehe… I så fall är jag den blinda hönan! Du som gillar att blanda talesätt, har du läst den där boken (eller om det kanske finns många) där de blandar och ändrar så himla kul? 

    Vad sägs om:

    "Liten stuga kallas ofta stort dass"

    "Har man tagit far i båten får man roa honom ibland"

    "Den man ligger med får bädda"

    "Den som söker han letar"

    Aj löööv itt!

    Det här börjar ju förresten bli riktigt kul även om tråden är för lång och kanske inte helt röd vid det här laget.

    "Hunge" var mest på skämt faktiskt, men visst låter det ganska härligt när man smakar lite på det?  En tempusböjning jag gillar är "Nej nu SPALL jag på nytröjan igen"! Men jag tror inte det är umedialekt. ("Tröck" och "böt" tycker jag däremot inte om för dem hörde jag i Köping och jag har lite svårt för gnällbältet, tyvärr.)

    Vad gäller idioterna :-) så behöver jag inte läsa dem alla. När jag hittat ett lämpligt diminutiv i den ryska versionen (som finns på nätet) letar jag upp de svenska motsvarigheterna (i vanlig bokform). Det tar visserligen ett tag att leta fram till rätt sida vilket är lite jobbigt i längden. Vad smidigt det vore om alla översättningar funnes på nätet! 

    Tack för erbjudandet, Östen, men inte ska jag ge dig extrajobb!

  33. Östen Dahl skriver:

    Länk

    Jennelie, här är en länk du kan testa, om den inte funkar kan du mejla till mig så ska jag skicka filen.

    Sen tror jag inte vi ska släppa de blandade uttrycken lösa, ty då är det risk för att vi får en verklig hönsgård (obs att höns är könsneutralt, även idag).

  34. Markus Öbrink skriver:

    en liten kommentar...

    Hej

    Trevligt att ni kommenterar min artikel i Språktidningen! Jag känner bara att jag skulle behöva tillägga ett par saker (själva diskussionen här har ju vuxit och börjat handla om helt andra saker, så det är snarast kommentarer om ursprungsinlägget).

    Min artikel "I de små, små tingens land" är inte skriven som ett vetenskapligt inlägg (men som gammal Uppsalaalumni, så gläder det mig att stockholmarna missförstår…  ). Den är snarare menad att vara underhållande och locka till leende. När jag sålunda dubbade tjeckiskan till "diminutivets guldmedaljör", var det inte helt seriöst. Jag lät bli att jämföra med andra språk av den enkla anledningen att artikelns syfte är att underhålla, inte upplysa. Naturligtvis menar jag inte att det är barockarkitekturen som tvingat fram diminutiven – och jag tror att de flesta läsare förstår detta. "Den bräckliga grunden" var alltså fullt medveten, och av den enkla anledningen att artikeln inte har något vetenskapliga syfte. Naturligtvis finns det många språk som har liknande eller till och med större förråd av diminutiv.

    I övrigt kan jag påpeka att ett av exemplen jag tar upp faktiskt inte är ett riktigt diminutiv… Får se om någon vet vilket.

    Mvh.

    Markus Öbrink

  35. Östen Dahl skriver:

    Svar till Magnus

    Du menar att vi ska betrakta din artikel som "infotainment". Den svåra konsten i den branschen är att lyckas underhålla och upplysa på samma gång. En och annan överdrift för att nå en retorisk effekt kan man förstås tillåta sig om man är beredd att bli sliten i stycken i bloggosfären, där varje bokstav man skriver granskas med lupp.

  36. Markus Öbrink skriver:

    Svar till Örjan Dahl

    Infotainment, eller kanske ett kåseri? Det förstnämnda ordet låter så torrt på något sätt. Men visst har du rätt i att det kan vara en svår balansgång att skriva sådana texter . Dock tror jag att läsaren i allmänhet kan skilja på tyngre vetenskapliga texter och på mer kåseriliknande, så jag tror att risken att bli "söndersliten" är rätt liten. Därtill är det väl i allmänhet så, att bloggvärlden är rätt obalanserad och innehåller element som överreagerar på allt. Man får se det för vad det är, helt enkelt, och inte ta det på allt för stort allvar.

  37. Örjan Dahl skriver:

    Svar till Markus, alltså

    Ja ursäkta, där fick jag bekräftelse på att varje bokstav granskas… Markus ska det förstås vara. Men för övrigt: Språktidningen innehåller väl sällan några tyngre vetenskapliga texter och det har nog ingen heller förväntat sig. Däremot finns det rätt många artiklar som är populärvetenskapliga, och där finns ett spektrum från lite tyngre till lite mera kåseriartade. Av de förra förväntar man sig att de ska hålla sig till någorlunda välunderbyggda påståenden om verkligheten. Vad man förväntar sig av de senare kan kanske diskuteras. En person som är bra på infotainment men ibland slänger ur sig mindre välunderbyggda påståenden är Fredrik Lindström — och det har han fått på pälsen för här på Lingvistbloggen. Du tycks mena att om man håller sig till kåserigenren så är man immun mot saklig kritik eftersom det man skriver inte ska tas seriöst. Men det jag vet om diminutiver i allmänhet och det jag minns av mina tämligen ytliga studier i tjeckiska för en del decennier sedan säger mig att det du skriver om diminutiver i tjeckiskan nog är ganska korrekt och ger läsaren en god bild av hur det fungerar — det borde jag kanske ha sagt i mitt första inlägg. Så till stor del kan man se din artikel som både underhållande och upplysande. Därför tycker jag att det är lite synd att du sen ger läsaren intrycket av att detta är något alldeles unikt, och jag tyckte det kunde vara på sn plats att säga att det faktiskt finns rätt många språk där diminutiverna har en viktig funktion. Barockarkitekturförklaringen tog jag inte upp för den tyckte jag inte var värd att diskutera.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>