Accentfri dialekt ett villkor

 Häromdagen skulle jag ta inrikesflyg mellan två tyska städer vilket betydde att jag fick åka in i Frankrike för att så småningom stiga på planet på schweiziskt territorium fast jag fortfarande var inom Frankrikes gränser. Så fungerar det nämligen på den flygplats som betjänar Basel i Schweiz, Mulhouse i Frankrike och Freiburg i Tyskland — och som för undvikande av gräl mellan fransk- och tysktalande för säkerhets skull har fått namnet EuroAirport. Personalen talar dock alemanniska även till utlänningar, vilket först förbryllade mig, sedan insåg jag att de som kommer från den franska sidan förmodligen aldrig har lärt sig standardtyska utan bara behärskar det lokala tungomålet förutom franska. Men vad jag egentligen tänkte blogga om är att jag bläddrade i en schweizisk tidning och hamnade på en solskenshistoria om ett par som hade varit gifta i 50 år och fortfarande trivdes med varandra. Kvinnan kom ursprungligen från Österrike och i början hade det varit jobbigt men sen hade hon vant sig, sa hon "auf fast akzentfreier Mundart", d.v.s. 'på nästan brytningsfri dialekt'. Detta uttryck som till att börja med kan tyckas som en motsägelse säger en del om språksituationen i Schweiz — här duger det inte att tala standardtyska eller ens någon österrikisk variant av språket utan det gäller att lära sig det lokala klyket utan brytning — fast ändå betraktas detta bara som en "munart". När får vi läsa i Sydsvenskan om inflyttade stockholmare som talar "nästan brytningsfri malmöitiska"?

 

 

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till Accentfri dialekt ett villkor

  1. Jan Wiklund skriver:

    Kanske också Norge

    Något liknande råder kanske i Norge. Där får man enligt läroböcker i norska för invandrare skriva norska etter sin talemåte, förutsatt förstås att det är den korrekta talemåten i respektive bygd.

  2. Stefan Holm skriver:

    Teatertyska?

    Här duger det inte att tala standardtyska, säger Östen. Men duger det någonstans? De tysktalande länderna tycks egna såtillvida, att 'ingen' talar standardtyska. Så här säger NE under 'Tyska':

    Den uttalsnorm som finns är nordtyskt färgad och ursprungligen utarbetad för teaterns behov. Utanför en relativt snäv krets av professionella talare – skådespelare, nyhetsuppläsare i radio och TV m.fl. (…) – förekommer den emellertid relativt sällan.

    I motsats till länder som England (London), Frankrike (Paris) eller Sverige (Mälardalen) finns ingen tysk prestigedialekt, vilket brukar förklaras med landets splittrade och federala historia. Min förmodan är, att våra svenska nyhetsuppläsare talar samma 'Mundart' hemma vid köksbordet som i yrket – men det gör alltså inte deras tyska kolleger. 

  3. Östen Dahl skriver:

    Jo nog finns det standardtyska

    Till Stefan: Det beror nog alldeles på — dels på vilka tyskar man talar om, dels på vad man menar med standardtyska. Jag tror att jag har hört en hel del tyskar hemma vid köksbordet eller i liknande situationer, och en del låter ungefär likadant som när de står i katedern — medan andra verkligen talar rätt annorlunda. Även i Sverige är det ju så att bara en liten minoritet talar som man åtminstone förr fick lära sig i scenskolorna och som man ville att nyhetsuppläsarna skulle låta, innan man släppte in gotlänningar och skaraborgare. I Tyskland har det varit stora folkomflyttningar, det har kommit åtskilliga miljoner människor från de gamla områden i öst, och det betyder att en stor del av befolkningen har ryckts upp från sina dialektala rötter. Och i norra Tyskland är munarterna lågtyska — men i städer som Hamburg och Bremen är det tämligen svårt att få höra lågtyska på gatorna. 

  4. Gunnel skriver:

    Prestigedialekt i Storbritannien

    Stefan: "London" är nog inte någon bra etikett på en ev. prestigedialekt i Storbritannien (eller ens England). Jag antar att det som föresvävar dig är Received Pronunciation (RP), "a non-localizabe accent of England", som anses ha utvecklats i public schools på 1800-talet och nu har en ganska osäker status. Visserligen kan (eg. kunde) RP sägas representera "ett vårdat sydengelskt uttal", för att citera tidigare läroplaner för grundskola och gymnasium i Sverige men London ger ju helt andra associationer, även om Cockney – Estuary English har haft ett enormt inflytande av typ "covert prestige".

  5. Olle Josephson skriver:

    Standardtalspråk

    Två frågor med anledning av Östens historia:

    1) jag är inget vidare på tyska, men kan inte "Mundart" betyda "talspråksvarietet" i största allmänhet, dvs inte bara "dialekt" i motsats till "standardspråk"?

    2) jag är heller inget vidare på tysk språksociologi, men har inte schweizertyskan just en ställning som ett standardtalspråk i Schweiz? Jag har för mig att jag hört att den mer och mer tagit över från högtyska i den positionen. Det kan ju tyckas konstigt eftersom den står rätt långt från skriften, men det är väl inte konstigare än t.ex. danska. Ser man till de fonografematiska korrespondenserna är väl danskt skriftspråk mer likt östnorskt standardtal än danskt? Det råder antagligen en standardtalspråksdiglossi i Schweiz mellan högtysk och schweizertysk standard (domänfördeningen vet jag inget om) – och så kommer dialekterna därtill.

    Vad kvinnan i tidningsartikeln säger skulle alltså egentligen vara att äktenskapet blev lyckligt sedan hon lärde sig tala standard – jag misstänker det säger en del om kvinnas ställning i Schweiz, det land där hon sist fick rösträtt, har jag för mig.

    Sista numret 2009 av Norsk lingvistisk tidskrift är ett roligt temanummer om standardtalspråk – diskussionen gäller främst huruvida det finns ett norskt standardtal eller ej. Här i Sverige är vi påtagligt sociolingvistiskt oskuldsfulla inför denna fråga. Det är på gång att starta ett europeiskt nätverksprojekt för att kartlägga standardtalspråkets vara eller eller inte vara i olika länder – men det har visst varit trögt med medel. Mats Thelander är inblandad, Tore Kristiansen i Köpenhamn nordisk samordnare.

     

    Olle j

     

  6. Östen Dahl skriver:

    Svar till Olle

    Nu gäller det att hålla tungan rätt i mun!

    1) Tyska Wikipedia menar att Dialekt och Mundart är i stort sett samma sak. Det hjälper kanske inte så mycket eftersom vi vet att det svenska ordet dialekt och dess kognater (släktingar) på andra språk används på ett flertal olika sätt. Men om jag har uppfattat situationen i Schweiz rätt så använder man ofta termerna Schriftdeutsch 'skrifttyska' och Mundart som motsatspar, där Schriftdeutsch står för den schweiziska varianten av tyskt standardspråk och Mundart står för det som vi brukar kalla schweizertyska, alltså de lokala talspråksvarieteterna, som tysktalande från andra länder inte brukar begripa. Schriftdeutsch betyder alltså inte skriven tyska utan 'tyska som man skriver det', vare sig det är skrivet eller talat.

    2) Det är alldeles riktigt som Olle säger på slutet, det är ett diglossiförhållande mellan standardtyska och schweizertyska. Till exempel kan man höra på schweizisk radio och tv hur nyhetspresentatören läser upp nyheterna på standardtyska, för att omedelbart därefter vända sig om och börja intervjua någon om innehållet i samma nyheter — på schweizertyska. Jag tror att det som Olle nämner om att schweizertyskan tar över handlar om att den har utvidgat sina användningsdomäner på standardtyskans bekostnad. (Det bekräftas i tyska Wikipedias artikel Schweizerdeutsch – de engelska och i synnerhet de svenska motsvarande artiklarna är mindre informativa.) Men att säga att schweizertyskan har tagit över som standardtalspråk från högtyskan är ett mer problematiskt påstående, av flera skäl. Till att börja med är det alltså inte ett övertagande utan snarare en gränsförskjutning. Det har nog alltid varit OK att använda schweizertyska i vissa sammanhang, och det är fortfarande så att standardtyska är det som gäller i många sammanhang. Enligt sagda Wikipediaartikel används till exempel standardtyska som undervisningsspråk, men så fort lärarna avviker från den egentliga undervisningen blir det schweizertyska (Stefan, gang bis so guet s Fäischter go zuemache 'Stefan, var snäll och stäng fönstret' eller på standardtyska Stefan, sei so gut und mach das Fenster zu!). Vidare är schweizertyska ett ganska oenhetligt fenomen — det består av ett antal visserligen ömsesidigt förståeliga (påstås det i alla fall) men ändå ganska olika varieteter, som dialektologer betraktar som alemanniska dialekter — sådana finns också i Frankrike (Elsass/Alsace) och södra Tyskland. Man kan väl då säga att alla de här dialekterna är standard i den meningen att de accepteras även utanför sitt egentliga hemvist — på samma sätt som det i Norge är OK att använda sin hembygds tungomål överallt i landet, men om man menar att det hör till begreppet standard att den ska vara enhetlig, så har man ingen standard, lika lite som i Norge. Och till skillnad mot i Norge kan man alltså inte använda det i alla sammanhang. (Jag har inte läst tidskriftsnumret som Olle nämner, det låter förstås intressant.)

    Jämförelsen med danskan haltar ganska ordentligt, eftersom det ingalunda bara är uttalet som skiljer standardtyska och schweizertyska. Den som betvivlar detta påstående rekommenderar jag att läsa Wikipediaartikeln Alemannische Grammatik, men gärna då i den alemanniska versionen. Bland annat har man i vissa schweizertyska varieteter en annan ordföljd i bisatser, vilket har lett till att dessa varieteter har ansetts vara motexempel mot att man kan beskriva mänskliga språk med en kontextfri grammatik (i den tekniska betydelsen av "kontextfri").

    Sen bör man inte dra för stora växlar på mitt referat ur minnet av tidningsartikeln (som jag inte längre har tillgång till) — i varje fall inte angående den schweiziska kvinnans ställning. Vad det handlade om, om jag minns rätt, var inte så mycket hur äktenskapet fungerade, utan snarare om omvärldens attityd: att gifta sig över nationsgränsen var inte något okontroversiellt, inte ens om det gällde ett land med samma officiella språk.

  7. Stefan Holm skriver:

    Skolspråk

    Ja, Östen, bleve man ombedd att stänga fönstret på Schwyzertytsch, så hade man fått agera fågelholk. Det är bara att hoppas, att de av artighetsskäl håller sig till Goethes mun- (eller skriv-) art, vilken väl var den man fick lära i skolan.

    Detsamma till Dig, Gunnel – det var naturligtvis RP jag tänkte på (men lånade hänvisningen till London från NE-artikeln: 'Tyska'). Infödingar (t.ex. fotbollssupportrar) har anmärkt, att jag uttalar engelska lite för överklassigt för deras smak. Den enda vettiga ursäkt jag kan komma med är, att jag en gång lärde mig i skolan, 'by the book', och inte via underhållningsindustrin.

  8. Östen Dahl skriver:

    Frankfurtersnack

    Jag vet inte om det är känt hur Goethe egentligen pratade. Han var född och uppväxt i Frankfurt am Main, och där låter munarten så här (tyvärr talar damen väldigt lågt) och ser i skriven form ut så här. Men kanske Goethes föräldrar lärde honom att prata fint. — I tyska Wikipedia får man veta något som relaterar till det jag sa tidigare, nämligen att dialekten har blandats upp efter andra världskriget och numera förvandlats till en "Regiolekt". Tidigare var den rätt olik det som talades på landsbygden, står det.

    Efter att ha skrivit ovanstående hittade jag till och med en grammatik för "Frankforderisch", där man — för att anknyta till en annan pågående tråd — kan läsa att "In /fraNkfo(r)dEri:S/ the diminutive is widely used". (IPA:n klarade inte övergången från LaTex till html.) Och, Stefan, du som vill hålla dig till Goethes språk, här finns också det hugnesamma påståendet att "/fraNkfo(r)dEri:S/ is a very efficient language. For that reason the words are
    shortened and endings are dropped."

  9. Stefan Holm skriver:

    Goethamål

    Imponerande! Men nu tänkte jag inte främst på, hur Goethe lät, utan på den betydelse han (och Luther) hade -litterärt och politiskt - för framväxten av ett (hög-) tyskt skriftspråk. Man får väl bock i kanten även i Lübeck, om man skriver: eene jut jebratne Jans ist eene jute Jabe Jottes (plattyska ur min skolbok, om inte minnet sviker). 

  10. Östen Dahl skriver:

    Ej platt

    Man skulle nog få bock i kanten även om det var en lektion i plattyska (lågtyska), för det där brukar citeras som ett typiskt exempel på berlinskt stadsmål, vilket enligt auktoriteten i det här sammanhanget, tyska Wikipedia, är "ein eigener Metrolekt des Standardhochdeutschen mit klarer mitteldeutscher Basis, aber starkem niederdeutschen Substrat" (en egen metrolekt av standardhögtyska med klar mellantysk bas, men med starkt lågtyskt substrat". I genuin plattyska uttalas /g/ ungefär som vanligt, som man kan höra i den här inspelningen.

  11. Stefan Holm skriver:

    Fuchs & Wildschwein

    Hm, då irrade sig minnet drygt 20 mil bort. Hade för mig, att Berlinermålet var lågtyskt med högtyskt substrat men det var visst tvärtom. Såg förresten ett TV-program igår, om de tiotusentals (sic) vilda rävar och vildsvin, som lever inne i den tyska huvudstaden – såväl djurvänner som upprörda trädgårdsägare lät väldigt standardtyskt begripliga i mina öron men det kanske även berlinarna gör framför en mikrofon.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>