Du saknas mig

För inte så länge sen la jag märke till en konstruktion som inte kändes naturlig för mig men som visar sig vara ganska vanlig — du/han/hon saknas mig/oss, som i följande nätcitat:

Så kom nu söta rara våren, du saknas oss. Kom med ditt soliga ansikte och krispiga vindar, dina ytsmyckade diken, ditt hopp om livet.

Du saknas mig. Bloggen saknas mig. Livet saknas mig. Men jag klarar mig. Jag klarar mig.

Jag försökte ta reda på hur länge den hade funnits. Det första daterade belägget är inte gammalt, det stod i en blogg från 2006, men samtidigt tydde texten på att konstruktionen gick längre tillbaka i tiden:

Som Matti sa när Skalleper gick bort.. Han saknas mig. Så känner jag idag. Du saknas mig. Värmen, närheten. Kärleken. Du. Saknas mig.

…fast nu visade det sig att det inte var riktigt så. Matti borde ha varit "Mattis" för detta syftar förstås på Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, och där säger han inte "Han saknas mig" utan "Han fattas mig", som man kan höra i det här youtubeklippet, där Börje Ahlstedt får utropa detta vid ungefär 1:40. Bloggaren från 2006 är inte ensam om att ha felciterat Astrid: 

Ronja Rövardotters pappa utbrister i ett "Han saknas mig!" om Skalle-Per och inte ett öga är torrt bland tittarna, för tårar smittar.

Det är ungefär som när Skalleper dör i Ronja Rövardotter och Mattis skriker: – Han saknas mig!

…det finns åtminstone ett tiotal liknande träffar på Google. Det är uppenbart att den här repliken gjorde ett starkt intryck på många, och de flesta kan trots allt citera den rätt. Juan Flores skrev i DN 1995: "Jag kommer fortfarande ihåg hur jag rös när Skalle-Per just dött och Börje Ahlstedt som rövarhövdingen Mattis vrålade: "Han fattas mig." Det var som om han klätt av sig naken; repliken var så sann att den nästan var opassande." Och Bo Strömstedt sa så här i Expressen år 2000: "- När Skalle-Pär i "Ronja Rövardotter" är död och Ronjas pappa ropar "Han fattas mig" så har ett vanligt svenskt ord som fattas fått en helt annan atmosfär." Börje Ahlstedt sa själv i en intervju 1999: "Skalle-Per har dött och jag, rövaren Mattis, säger: Han fattas mig. Vilken jävla replik. Så otroligt klockren. Han fattas mig…åh, denna underbara Astrid Lindgren." 

Man skulle kunna fortsätta de här citaten, men kan man komma åt det ur språklig synpunkt? Boken om Ronja kom 1981 och filmen 1984, så den yngre halvan av Sveriges befolkning fick ta del av dem innan de blev vuxna, och för många av dem kan det nog vara så att man uppfattar uttrycket som helt naturligt, eller kanske till och med som lite gammaldags och högtidligt. Men det stämmer inte så bra. Visserligen har konstruktionen "fattas ngn" funnits tämligen länge i svenskan, men det verkar som om det praktiskt taget alltid har varit ett inanimat (icke-levande) och obestämt subjekt, som i följande exempel från SAOB:

Det måtte fattas dig någonting; du ser så blek ut. Hon vet inte själv vad det är som fattas henne.

Jag har gått igenom ett par hundra exempel från Språkdatas äldre korpusar och den äldre svenska litteraturen på Projekt Runeberg och egentligen bara hittat ett riktigt klart exempel på ett bestämt animat subjekt till fattas mig, och det visade sig vara i en översättning från franskan, närmare bestämt Vicomte de Bragelonne av Alexandre Dumas d.ä.:

– Det vore ej för mycket, om jag hade mina lakejer här, men ack, jag har icke dem här!
– Du saknar din betjäning?
– Jag saknar Mousqueton. Mousqueton fattas mig.

och här ser det ut som om den okände översättaren har haft problem med att variera sig. På franska står det så här: Je regrette Mousqueton, Mousqueton me manque, och eftersom "Jag saknar M." redan var använt så fick man hitta på något annat som översättning av andra meningen, och då blev det en bokstavlig återgivning av den franska konstruktionen.

Så när Astrid Lindgren skrev "Han fattas mig" så var det kanske inte en helt ny konstruktion men ändå en bra bit bort från språkets huvudfåra, och det var säkert en del av förklaringen till att repliken hade den verkan den hade. Nu är fattas inte ett verb som i sig är så emotionellt laddat — som framgår av SAOB-citaten behöver man inte vara medveten om vad som fattas en. Snarare uttrycker det en frånvaro av något som ett objektivt faktum, även om det också oftast innebär att man behöver det som fattas. Och kanske det var just därför som Mattis replik blev så mycket effektfullare än om han hade sagt "Jag saknar honom!".

Om det är så, kan man säga att det är lite paradoxalt att när den här konstruktionen nu har rotat sig i svenska språket, med största sannolikhet som en direkt följd av Astrid Lindgrens användning av den, så har den av många stöpts om, så att man istället för det objektiva fattas har fått det emotionellare saknas. På Projekt Runeberg får man bara två träffar på saknas mig, vilket bör jämföras med ett nittiotal för fattas mig, så här är det ännu klarare att det är fråga om en innovation. Jag misstänker att de som använder den här konstruktionen ofta inte ser något speciellt med den utan bara uppfattar den som en möjligen starkare variant av jag saknar dig.

Men outgrundliga äro språkets vägar. När jag letade på nätet dök det också upp en del exempel där det såg ut som om X saknas/fattas Y inte betyder att Y saknar X utan faktiskt är synonymt med X saknar Y. Först tänkte jag att det kunde vara fråga om felskrivningar men i synnerhet med fattas är det lite för många och systematiska exempel för att det ska kunna vara fallet. Till exempel: 

Jag fattas dig. Jag fattas det vi hade. Jag fattas de missade samtalen på morgonen. Jag fattas det glada leendet när vi träffas. (om någon tvivlar är rubriken "I miss U"!)

Åh, vad jag fattas dig. Hur jag går sönder utan dig. Jag älskar dig A. Mamma.

I svenskan vill vi ju helst att upplevaren ska vara subjekt och inte något slags objekt så detta är väl en naturlig utveckling. Men anade Astrid vad hon höll på att ställa till med?

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till Du saknas mig

  1. Irene skriver:

    Äldre än Ronja

    Innovation är det väl knappast – det är snarare folk med franska eller latin i bakhuvudet (jag vet ite hur det funkar i tyska här) som har använt det länge. Exemplen på runeberg.org är ju helt klart av äldre datum.

    Någonstans i bakhuvudet känns det som om Tage Danielsson också använde konstruktionen i någon av sina sagor, men det får gärna någon annan verifiera.

  2. Stefan Holm skriver:

    Nyproduktivt?

    Nog är det tröst för ett tigerhjärta, om passivkonstruktioner med dativ (för det är väl det du beskriver) visar sig produktiva. Modell kan ha stått den passage i Psaltaren (23:1), som var känd av envar (inklusive Astrid) i det presekulariserade Sverige: Herren är min herde, mig skall intet fattas. Det ligger ingen semantisk avgrund mellan fattas/felas/saknas (även om fattas saknar aktiv form och kanske borde sorteras in som deponens?).

    Dina sista exempel är mig dock styggelser, där varsam preskriptivism från lingvistskrået synes mig välkommen.
     

  3. Östen Dahl skriver:

    Exempel med personsubjekt saknas

    Till Irene: Jo, jag vill hävda att det är en innovation, i och med att ett högst marginellt fenomen börjar betraktas som helt normalt. Jag menar alltså att det förmodligen aldrig har varit helt ogrammatiskt att säga du fattas mig eller hon saknas oss på svenska, och folk kan ha gjort det då och då, men tämligen sällan, och kanske ofta under inflytande av andra språk (franska: tu me manques, tyska: du fehlst mir, latin, hm, någon klassiker får hjälpa mig här, ryska: mne tebja ne chvatajet o.s.v.). Nu verkar det som om de här vändningarna har fått ordentligt fäste i svenskan. Och nästa gång en filmskådespelare utropar "Han fattas mig!" kommer ingen att säga "vilken jävla replik!".

    Till Stefan: Som du själv säger, fattas är ett deponens, det vill säga det finns ingen aktiv form med relaterad betydelse, och det finns så vitt jag kan förstå inga belägg för att det någonsin har funnits. Fattas anses vara bildat till ett adjektiv fat 'bristande'. Som framgår av exemplen från Söderwalls medeltidslexikon nedan är de äldsta exemplen från 1400-talet, och de första med personobjekt kommer snart därefter — men observera: här finns inga exempel på personsubjekt, och det är alltså det som är min poäng. Mig skall intet fattas är inte jämförbart med Du fattas mig.

    fattas (Söderwall suppl.) ( fatas. impf. -ades. fattidis Arnell Brask BiI 25), v. fattas, brista, fela. engte fatades i forscripna xxx marcker SJ 2: 20 (1476). huat tik fattas thät wil iak gärna opfylla 'SkrtUppb 154. them tilhörer göra bygnngena stadoga, oc jnthe ätha fat­tas PMSkr 5. vm winthren . . . see til vm werkana, och vm mykit fattis, segie til fogothanom Arnell Brask BiI 28. ib 25. nw är än fatandis . . . them som pila­ghrima äru, fädhirnislandit (restat – peregrinanti patria) SpV 491.

    Saknas har en ganska annorlunda uppkomsthistoria, här verkar det aktiva verbet sakna vara det ursprungliga. Passivformer som är synonyma med fattas är belagda från 1700-talet, enligt SAOB — som dock, väl att märka, inte har några exempel med personobjekt, och jag tror att de har varit rätt så marginella under hela historien. Den som vill motbevisa mig får gärna komma med empirisk evidens.

    Emellertid — intet är nytt under solen, inte ens den konstruktion som Stefan betraktar som en styggelse. Jag borde ha noterat redan i mitt första inlägg att X fattas Y där X är den person som saknar något har en rätt lång historia som framgår av exemplen nedan ur SAOB (fast objekten är inanimata, så lite innovation är det ändå):

    (numera bl. ngn gg starkt vardl., i sht i bygdemålsfärgat spr.) sakna, lida brist på (ngt). Huem som någet hade delade krutt med them andre som fattades. BRAHE Kr. 47 (c. 1585). Han .. fattades huarcken ööl eller tuback. EkenäsDomb.1: 166 (1652). Att hon icke sjelf kommer att fattas det nödvändiga. SCHARTAU UndBarn 10 (c. 1820). I EImhult .. bodde en gång en bonde, som aldrig fattades pänningar. EWIGSTRÖM (c. 1900) i Landsm. VIII.3: 251.

  4. Daniel Eriksson skriver:

    Ecce homo

    Det här är inte något motexempel, men det finns en spännande litterär parallell till Lindgrencitatet. Hennes generationskamrat, Gunnar Ekelöf, skriver så här i dikten Ecce homo, publicerad 1941 i Färjesång:

    På ingenting kan jag tro
    Utom på Gud
    Hur kan jag då tro!

    Blott att han finns
    Så som han fattas mig.

    Även Ekelöf använder väl konstruktionen för att åstadkomma en särskild effekt, kanske liknande den i Ronja. Gissningsvis alluderar han samtidigt till Mark. 10:21, här citerat ur Karl XII:s bibel:

    Jesus såg på honom och älskade honom och sade till honom: Ett fattas dig; gå bort, sälj allt det du hafwer och gif de fattiga, och du skall få en skatt i himmelen; och kom, följ mig

    »Ett fattas dig» motsvarar »unum tibi deest» i Vulgata.

  5. Östen Dahl skriver:

    Vad menade Ekelöf?

    Hm, jag har också noterat Ekelöfcitatet, men tolkade det som en verklig passiv, alltså ungefär "han finns som jag föreställer mig honom". Men kanske har jag fel?

     

  6. Kristin skriver:

    Nästa stora replik:

    "Jag lider brist på honom!"

  7. Lena Ess skriver:

    Du saknas mig

    "Eftersom jag saknar honom, så finns han"?

  8. Stefan Holm skriver:

    Synes oss ännu saknas

    Våra kära nabor har utvecklat en snarlik konstruktion med subjekt + passivum i det vanliga jeg syn(e)s ('jag menar / anser / tycker…'). Trots att det inte angår en svensk, så hajar man till - 'jag syns' ju bara i Sverige, om jag t.ex. bär reflexer i mörkret (eller överfört skriver nå't dumt på en blogg). Menar vi samma sak som danskar och norrmän, måste vi väl alltfort använda det synes mig…?

    Vad säger dagens lärde - har det något värde att upprätthålla formell grammatik eller är det bara att gilla läget?

  9. Östen Dahl skriver:

    Formell grammatik?

    Stefan, jag vet inte riktigt vad du menar med att "upprätthålla formell grammatik". Det som vi ser i grannspråken är ett utslag av samma tendens som jag talade om för svenskans del, det vill säga att vi helst vill ha upplevare (som definitionsmässigt är animata) i subjektsposition snarare än någon annanstans. I andra språk är man mera generös — på tyska kan man säga Mich friert när vi säger Jag fryser. Och i äldre dagar var det samma i de skandinaviska språken: Wessén (Svensk språkhistoria III:184) räknar upp exempel som mik hungrar och honom lykkadhis. Nuförtiden säger vi ju oftast han lyckades, så där har samma sak hänt som i norska och danska med synes. Om detta finns förstås mycket ytterligare att säga, men det är nog inte fråga om att inte upprätthålla formell grammatik, snarare har de skandinaviska språken tagit ett allmänt skutt och hamnat i en annan typologisk fålla än de flesta andra indoeuropeiska språk (i sällskap med engelska, för övrigt — Shakespeare sa methinks när man nu skulle säga I think).

  10. Stefan Holm skriver:

    Vart är vi på väg?

    Du har säkert rätt i, att vi föredrar (upp-)levande subjekt. Med 'formell grammatik' tänkte jag på jag fattas i ditt startinlägg kontra mig … fattas (i Predikaren). Om det första betyder något annat än 'jag är inte på plats', så tycker jag man kan påpeka, att det åtminstone är luddigt.

    Generellt brukar det hävdas, att språk lutar åt att skapa tydlighet antingen via böjningsformer eller via syntax. 'Jag fattas dig' blir då varken hackat eller malet. Frågan är, vart vi är på väg – mot det flekterande eller det isolerande hållet.

    (Methinks, förresten, ser jag ofta på www – men det beror kanske på att  jag - förhoppningsvis - läser sidor, där folk har hört talas om Shakespeare.)   

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>