Elvin och Elton ett hot för Melvin och Milton?

Nu har SCB :s namnstatistik för 2010 kommit, och vi kan konstatera att våra gamla favoriter Melvin och Milton håller ställningarna, men har fått konkurrens av de m-lösa kompisarna Elvin och Elton, som båda hör till de tio pojknamn som har ökat mest — Elvin ligger till och med på andra plats i ökningsligan, fast det totalt inte har mer än 131 nya bärare. De här namnen har sällskap av en hel rad namn med en liknande ljudmässig struktur vars popularitet har ökat under senare år. Jag plockade ut alla namn som slutar på -in och listan ser ut så här:

Aldin, Alvin, Alwin, Armin, Artin, Arvin, Cevin, Colin, Collin , Darin, Devin , Edin, Edvin, Edwin, Eldin, Elvin, Elwin , Emin, Justin, Kelvin, Kevin, Kewin, Martin, Marvin, Marwin, Melvin, Melwin, Odin, Robin, Tintin, Yasin, Yassin

…och ur dessa plockade jag sen ut en mindre grupp som kändes som mindre traditionella och gjorde med SCB-statistikens hjälp ett diagram över deras utveckling från 1998. Det blev så här:

 

SCB redovisar bara namn som förekom mer än 10 gånger under ett år, så här finns en osäkerhetsfaktor, men det ser ut som om den totala ökningen i den här gruppen är ungefär tiofaldig, från drygt 100 till ca 1400 år 2010. Ökningen har dock nu planat ut.

En annan grupp som har fått en våldsam ökning är namn som slutar på -o.  Där har jag plockat ut en mindre grupp på -eo, som också har ökat tiofalt under den redovisade perioden. Så här ser ett diagram ut:

SCB noterar att föräldrar blir alltmer kreativa i sin namngivning — men det är också en tydlig tendens att man favoriserar namn som stämmer med vissa ljudmässiga mönster. Namnen i Melvin-gruppen är alla tvåstaviga, den första vokalen är a eller e och bland konsonanterna är sonoranterna dominerande.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

20 kommentarer till Elvin och Elton ett hot för Melvin och Milton?

  1. Mårten skriver:

    Yassin

    Är inte uttalet i Yassin helt annorlunda? Man lägger ju betoningen på I:et, vilket gör att det inte alls låter likadant.

  2. Östen Dahl skriver:

    Yasin/Yassin

    Det är riktigt, Yasin/Yassin skiljer ut sig från de andra, det har arabiskt ursprung och man kan förmoda att de 29 nyfödda som fick heta Yasin och de högst 9 som fick heta Yassin förra året fick sina namn på grund av familjetraditioner snarare än av något mode. Så jag tog inte heller med det i diagrammet.

  3. Gunnel skriver:

    Albin?

    Hur är det med Albin? Jag är ingen fena på att läsa statistiska tabeller men tycker det verkar som han kvalificerat sig till ett omnämnande i detta sammanhang.

  4. Östen Dahl skriver:

    Albin i viss mån bortglömd

    Ja han har nog ramlat ur den första listan utan egen förskyllan. Men i diagrammet fick inte alla plats så där tog jag bara med såna som inte har en lång tradition i Sverige. Möjligen skulle inte Emin platsa där egentligen.

  5. Gunnel skriver:

    smågnäll och ursäkt

    Men i din första lista har du med Edvin som väl är ganska svenskt och gammalt. Tyckte att  det namnet ingick i diagrammen också men får skylla på att jag just genomgått en starroperation. Idag ser jag exceptionellt bra! Hur som helst kanske de mer exotiska -in-namnen gör de gamla svenska dito lite populärare också …

     

  6. Östen Dahl skriver:

    Albin på nedgång

    Alltså, vad jag något kryptiskt försökte säga var att den första listan skulle omfatta alla namn på -in, men att jag utelämnade Albin där av misstag. Den andra listan var ett urval, som inte bör tas alltför allvarligt. Dock är det förstås av intresse att se på hur Albin och Edvin har utvecklats under åren och då kan man konstatera att Albin hade en topp på 921 nyfödda år 2002 men att det sen har gått utför: 2010 var han nere i 580. Så Albin kan nog inte sägas rida på vågen. Edvin däremot har ökat stadigt: tillsammans med Edwin är han nu uppe i ca 600, mer än en fördubbling under de redovisade åren. De flesta andra namnen slutar ju på -vin, så det kan spela in.

  7. Jan Wiklund skriver:

    Ett återupplivande?

    Efter en lång tid med ganska stereotypt namngivande tycks det komma loss en massa nytt. Det märker inte minst jag som till vardags bland annat säljer Lyckopenningar med ingraverade namn på, att ges som doppresenter.

    När jag var barn på 50-60-talen fanns inget av detta. Då hade man namn som Björn och Anna, traditionella och slitstarka.

    Men det tycks ha funnits en annan epok då föräldrar gärna hittade på helt nya namn åt sina barn – perioden ungefär mellan 1900 och 1920. Då kunde dom komma på sånt som Tolvelius (det tolfte barnet i en familj som var grannar till min far) eller Weimar (antagligen nån som gillade demokratiseringen i Tyskland).

    Finns det någon språksociologisk forskning som dokumenterar sånt här och föreslår förklaringar? Är det så att tider då allt går som på räls gynnar det stereotypa medan osäkerhet om framtiden gynnar utflipprat fantiserande?

  8. Östen Dahl skriver:

    Onomastisk kreativitet

    Stämmer det här om 50- och 60-talen? Det var många som fick heta Björn och Anna men det var också då man döpte barn till Kenneth, Conny, Glenn med mera. Inte nykonstruerat men inte heller "traditionellt och slitstarkt". Jag har haft klasskamrater med svenska efternamn som hette Percy, Gordon och Douglas.

    Vad beträffar kreativ namngivning så kom det relativt nyligen ut en bok av Christina Falkengård som handlade om vad folk har fått heta i Västerbottens inland, där det tydligen var vanligt att man gav sina barn helt nykonstruerade namn som Serudia, Ehelm, Gyralda, Gåth, Amalginda och Agabert. Efter ryska revolutionen lär det ha förekommit namn i stil med Elektrifikatsija och Vladlen (=Vladimir Lenin). Här hittade jag en lista – det finns några för mig tidigare okända pärlor som Dalis (=da zdravstvujut Lenin i Stalin 'leve Lenin och Stalin') och Pjatvtjet (=pjatiletka v tjetyre goda 'femårsplanen på fyra år'). Men om man kan hitta något gemensamt mellan det västerbottniska jord- och skogsbrukarsamhället och det postrevolutionära Ryssland vet jag inte.

  9. Jan Wiklund skriver:

    Javisst, det förstås

    Den amerikanska namnimporten fanns visserligen, liksom det hela tiden har funnits namnimport. Men rena inhemska nyskapelser verkar ha legat nere under en period. Kanske den kommer tillbaka?

    Vi tycks ha långt kvar till den västerbottniska kreativiteten. Frågan är om den verkligen bara var västerbottnisk. Den gamla klassikern Stilblommor och grodor från 30-talet nämner också en massa nyskapelser typ Veranda och Plus Minus Johansson och andra som jag inte kommer ihåg för tillfället. Hur som helst skulle jag vilja se en utredning.

  10. Stefan Holm skriver:

    Underbart är kort

    I unga år träffade jag Volger, som påstod, att han var döpt efter det stora flödet: Volga, Volga, matj rodnája ’fosterlandets mor’ Volga, rússkaja reká ’ryska flod’, som det heter i balladen om Stenka Razin (och som i Fred Åkerströms framförande blev ’Sådan är kapitalismen, otack är den armes lön’).

    De egna sönerna (-79 resp. -81) döptes av modern och mig till Dan och Ove av det prosaiska skälet, att namnet ska skrivas ett antal tusen gånger under levnadens lopp. Inte för att det är något oskönt över - säg – Bartholomeus men fy hundan för att hålla på och skriva det. Vi såg det som en fin dopgåva – till barnen, inte oss själva.
     

  11. Östen Dahl skriver:

    Men kort är inte alltid underbart

    Hm, Stefan, du ger mig alltför många tillfällen att besserwissra om ryska! Rodnaja betyder inte "fosterlandets" utan är femininum av det tämligen oöversättliga ryska adjektivet rodnój som betyder både 'kär, älskad' etc. och 'förenad genom blodsband' samt även motsvarande sv. moder(s)- som i rodnoj jazyk 'modersmål'. Fosterlandet kan då kallas rodnaja strana men så står det alltså inte här. Du tänker nog på rodina, det vanliga ordet för 'fosterland'. Volga är inte fosterlandets mor utan vår egen köttsliga moder.

    Min pappa hette Sven och han tyckte att han skulle befria sina barn från bördan av ett enstavigt förnamn i kombination med ett likaledes enstavigt efternamn. Vilket jag har varit tacksam för — jag vet inte vad din son anser om saken.

     

     

  12. Stefan Holm skriver:

    Om att födas och namnas

    Glimrande, Östen! Du visste tom., att det var rodina, (fosterland) som spökade. Men inte bara det utan även verben rodit’ (föda) och reflexiven rodit’cja (vara född). Adjektivet rodnoj bör väl vara samma rot men ha fått en skridning i betydelse, ungefär som vårt ’ro’ > ’rolig’. Medge ändå, att det var ett s.k. ’gott fel’ från min sida.

    Min monosyllabiske son har aldrig fört sitt namn på tal men för kamraterna blev det givetvis Danne för hela slanten. Karl Dahl hade kanske blivit Kal P. Dal men å andra sidan gick det ju bra för Dag Vag. Men – som de sade hemmavid – ’namnet skämmer ingen, sa han som hette Skit’.
     

  13. Östen Dahl skriver:

    Kal m fl

    Ja, ett gott fel är väl ett som man kan utveckla till en kommentar. Rodit'sja bör det vara om man inte ska blanda kyrillisk och latinsk skrift. Annars stämmer det förstås att alla de här orden hör ihop etymologiskt. Substantivet rod betyder 'släkt' och 'sort, slag'. Sen finns det förmodligen några hundra avledningar av rod- som urodlivyj 'vanskapt' och rozjdajemost' 'nativitet'. Och förstås rozjdestvo 'jul'.

    Min farfar hette faktiskt Carl i förnamn men löste enstavighetsproblemet genom att använda en initial, dock ej "P." utan "G." för Georg. Han hette Valdemar som tredje namn men det namnet gillade han inte så det kom aldrig med. I familjen hette han "Calle", så det blev som i Frödings dikt "Kalle Dal och hans mor". (Farfar var också värmlänning.)

    – Jag tror att vi undviker enstaviga namn i svenskan, vilket leder till att hypokoristiska former av sådana namn blir längre än originalet, som när "Bo" blir "Bosse". 

     

     

  14. Stefan Holm skriver:

    Knektfasoner

    Vi undviker snarare allt utom just tvåstaviga namn. Valdemar > Valle, Kristoffer > Krille, Elisabeth > Bettan, Kristina > Kickan osv. (Är det vår kärlek till en tydlig tvåstavighetsaccent, som drar)? Det gäller dock inte militären, som hyllat enstavigheten. Min farfars far hette Lilja men döptes om till Holm, när han under indelningsverkets sista flämtande år blev soldat. En mycket stor del av oss enstaviga lär ha knektar i släkten - likt korpral Rask (som ändå blev tvåstavig i folkmun – Rasken).

  15. Östen Dahl skriver:

    Akuta namn

    Det stämmer att vi gillar tvåstaviga namn. Men det märkliga är att just namn brukar få akut accent, mot alla normala regler. Alltså till exempel Gúnnar och Ástrid. Det här verkar vara ett sveafenomen — i norskan blir det ofta grav när vi har akut och det verkar gälla även götamål. Málin heter Màlin i Västergötland, till exempel. Rätta mig om jag har fel, Stéfan.

    Mitt efternamn är visserligen enstavigt, dock inget soldatnamn.

     

  16. Stefan Holm skriver:

    Stämmer nog, åtminstone som en tendens. Màlin känns normalt för mig. I de sju häradena, där jag växte upp (7-22 år), hör man även Òlof, Gùnnar och Tòrsten. Så kanske även Tegnér sade, om man ska tro versmåttet: Voro nu satta i hög / kung Bele och Torsten den gamle.

    En tendens är dock, att de centrala namnen i Bibeln – från Adam och Eva till Jesus och Maria är grava medan bipersoner – som jag själv – är akuta

    Annars är väl den övervägande delen av smeknamnen grava över hela riket, även där dopnamnet är akut: Níklas > Nìcke, Róland > Ròlle, Lénnart > Lènne etc. 

  17. Östen Dahl skriver:

    Bibliskt

    Hm, de bibliska namnen hade jag inte tänkt på! Fast hur är det med Nya Testamentet? Símon, Pétrus, Lúkas, Márkus, Tómas o.s.v.

    Olof är nog gravt även i Svealand.

    Tvåstaviga ord på -a och -e får i princip alltid grav accent, det är uppenbarligen en regel som är starkare än tendensen till akut i egennamn.

  18. Stefan Holm skriver:

    Runt Jesu grav

    Det ser ut, som om den närmaste familjekretsen runt Jesus är grav – Mària, Jòsef, Ànna, Elìsabeth, Magdalèna - medan övriga aktörer är akuta. Märk ändå, att en försvenskad Johánnes blir Jòhan. En väl lite för vågad gissning vore, att anta en skiljelinje mellan grekiska och semitiska namn?

    Vad gäller övriga akuta tvåstaviga svenska namn, så kanske de en gång uppfattats som enstaviga. I Krister, Rutger, Birger, Sverker och andra på -er kan 'e' ses som en svarabhakti-vokal, ett senare inskott. Och vem vet – kanske Torsten, Sixten, Östen setts som två separata enstaviga ord (vilket de ju strängt taget är)? Nå't lur't är det i alla fall. 

  19. Östen Dahl skriver:

    Grava problem blir lätt akuta

    Stefan, jag tror att din gissning verkligen är lite väl vågad. Det är ju till att börja med så att de flesta bibliska mansnamn på svenska är greciserade versioner av hebreiska eller arameiska namn som utrustats med ett indoeuropeiskt nominativ-s. Jèsus och Tómas är alltså lika mycket (eller litet) semitiska. Kvinnonamnens grava accent förklaras genom att de faller under den regel för ord som slutar på -a som jag nämnde i förra inlägget, fast den är lite generellare än vad jag gjorde den till: det gäller inte bara tvåstaviga ord utan alla ord med betoningen på näst sista stavelsen. (Konstigt nog vill jag helst ha akut i accent i Maria.)

    Vad du säger om namn på -er stämmer nog för en del, men inte för alla. I Rutger är e-et inte ett senare inskott eftersom -ger betyder 'spjut', alltså samma som i namn som slutar på -geir. Och när du säger att namn som Östen har setts som två separata enstaviga ord så är det väl snarare så att de är sammansättningar, vilket ju i allmänhet leder till en speciell grav sammansättningsaccent — men i svenskan har ju många sammansättningar fått akut accent och samtidigt tappat biaccenten på andra ledet, som i måndag. Så det kan nog vara samma process det handlar om.

    Jag misstänker att vi inte kommer så mycket längre i denna fråga, det finns förmodligen en restpott av oregelbundenheter som man inte kan förklara på något vettigt sätt.

  20. Rune skriver:

    Rodit´sja är kanske formellt en korrekt transskription av родиться, även om nu uttalet regelmässigt är rodit´sa

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>