Och & att

I Dagens Nyheters språkspalt frågar Björn Warnqvist idag om orden "och" och "att".

Den första frågan gäller stavningen av och, som ju onekligen ter sig mystisk. DN:s Andrea Hahne svarar: "Stavningen 'och' kommer från ett forntida uttal med ach-ljud." Detta förundrade mig något, jag trodde inte att det någonsin hade funnits något ach-ljud (alltså en tonlös frikativa som i tyska "Bach") i svenskan, förutom förstås i vissa mera extrema uttal av sje-ljudet. Så jag gick till Hellquists etymologiska ordbok och upptäckte att påståendet faktiskt är direkt hämtat därifrån — Hellquist säger: "Stavningen och bevarar minnet av ett forntida uttal med ach-ljud. Den förekommer i äldre tid även i adverbet." Hm. Jag hade också hört en annan historia om ch-stavningen, så jag började rota på nätet, och hittade faktiskt vad jag sökte, nämligen Samuel Columbus "En svensk ordeskötsel" från 1678, i en utgåva från 1881, försedd med en inledning av ingen mindre än Adolf Noreen — och i Noreens inledning kunde jag konstatera att jag var i gott sällskap beträffande min undran om ach-ljudet:
 

Hade möjligen k i 1600-talets språk ännu ett tredje ljudvärde utom de båda ofvannämda? Hos Aurivillius heter det s. 90, att k före t (t. ex. i akt, makt) samt i konj. ok och interj. ak »pronunciationem qvasi cum adspiratione qvadam conjunctam olim habuisse videtur». S. 65 däremot säger samme förf. uttryckligen, att i ach, och, mächta o. d. betecknar ch »leniorem sonum cum aspiratione mixtum», och Lagerlööf påstår (s. 97), att ch i macht o. d. uttalas »densius ac velut cum spiritu aliqvo». Å andra sidan står Columbi (s. 54) och Lagerlööfs (s. 7) bestämda uppgift om, att och uttalades åg, å eller åck. Under dylika omständigheter har jag ej kunnat komma till något säkert resultat i fråga om detta »aspirerade» k:s tillvaro. Kanske är det blott ett grammatiskt hjärnspöke, framkalladt af den vanliga skrifningen med ch just i de nämda orden, hvilka alla, utom och — om hvilken skriftforms upphof se Columbus s. 54 —, äro af tysk börd. Eller skulle möjligen ett uttal likt tyskans hafva varit gängse, åtminstone dialektiskt, t. ex. i östersjöprovinsernas svenska?

 

Alltså, det finns viss evidens för ett frikativt uttal av k i vissa ord, men det är osäkert vilken status det hade, enligt Noreen. Jag vet inte om moderna nordister har någon annan uppfattning i frågan. Det fanns ju en tonande frikativa som stavades gh, och ibland förekom den stavningen också i och. Så det kan också ha varit det ljudet som spökade. Hursomhelst så var jag egentligen ute efter den historia som Samuel Columbus berättar om varför och stavas som det gör:

I taal säger [man] og eller åg, men skrifwes ock, och. I gamle Swenske böcker skrifs ok. Ok håller iag före, at när Tyskarne ha fördt in Trycket i Swerje, ha de tagit på at stafwa efter sitt hufwud.

Iag har frågat åtskillige Booktryckare, hwij de ha tryckt stundom ock, stundom och; då ha de refererat sig på Ignatius Meurer, derför han så tryckte. Jag gick inkom til Ignatius ok fråga'n; då swarade Gubben (då 85 åhr gammal), at man borde åtskillja den partiklen; när han betyder auch skrifwes ock, ok när han betyder und skrifwes och;

iag och han, ich und er, ego et ille iag, han ock; ich, er auch; ego, ille etiam.

Jag frågade honom orsak el. skäl til sådant skrifwande; så sade han int' annat, än at han så hade funnit gott. Mitt swar war, at han heller måtte skrifwa och, när däd betyder auch, ty då är h i både, om han wille draga något rätt anseende på sin Tyska. De älste skrifter ha' og, de Isländske og. Wore inte så galit, om ded optoges. De Danske pronunciera så, de Swenske [d.v.s. svealänningar] og, men någre Göthar ock.

 

Så enligt Columbus var alltså stavningen och ett ganska godtyckligt påhitt för att skilja det från ock i betydelsen 'också'. Frågan är om det går att så här långt efteråt reda ut vad som egentligen låg bakom.

OK, tillbaka till DN:s språkspalt. Andrea Hahne fortsätter: "Nordsvenska 'å' har uppkommit ur fornsvenska 'ogh', en svagt betonad form av 'ok'". Hm, varför just "nordsvenska"? undrar läsaren. En blick i Hellquist ger förklaringen. Det står nämligen "Nsv. å, och, har uppkommit ur fsv. ogh, svagtonig form av ok…" — och förkortningslistan i slutet av boken upplyser oss "nsv. = nysvenska (från o. 1520)", vilket onekligen verkar mera på sin plats.

Den andra läsarfrågan gällde den vanliga sammanblandningen av och med infinitivmärket att. Det bör påpekas (jag hade för mig att vi redan hade diskuterat detta, men kan inte hitta det nu) att uttalet å av infinitivmärket går tillbaka rätt långt, åtminstone till Columbus' tid och förmodligen längre — och SAOB har en del ganska gamla exempel på att skillnaden mellan och och att inte alltid har upprätthållits i skrift. Men Warnqvist undrar om att är på väg att försvinna. — Hahnes svar verkar handla om en annan tendens — hon säger att många hoppar över att när de talar, och "det tycks inte hjälpa att det påpekas". Warnqvist har exemplet "Jag kommer och göra detta", Hahne tänker förmodligen på att många säger "Jag kommer göra detta". Min undring i sammanhanget är: är det verkligen så att infinitivmärket generellt tenderar att försvinna eller gäller det bara i konstruktionen kommer att? När jag hade skrivit denna mening slog det mig att man kanske faktiskt skulle kunna säga "tendera försvinna". Det finns dock bara enstaka exempel på nakna infinitiver efter tendera på nätet, vilket tyder på att användningen ändå är relativt stabil i den kontexten. Synpunkter välkomnas!

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

22 kommentarer till Och & att

  1. Martin Persson skriver:

    Jo, man blev lite förvirrad vid frukostbordet i morse. Jag har aldrig trott något annat än att det är tyska tryckare som spökar i <och>-stavningen.

    Om jag nu, lite akterseglad av de latinska citaten här ovan, törs uttala mig som modern nordist, tror jag nog att det är så här vi tänker oss utvecklingen av och (och jag när vi ändå håller på.) Fetstil betecknar i god nordistisk tradition runbelägg.

    auk>[ɔk]>[ɔg]>[ɔɣ]>[ɔ] där det sista alltså i talspråksnära skrift skulle motsvaras av <å>.

    ek>[iak]>[jag]>[ja:g]>[jɑ:ɣ]>[jɑ:] där vokalutvecklingen är ett kapitel för sig, men slutkonsonanthistorien är identisk för båda orden.

    Att skriftbilden sedan åter har trumfat in slutkonsonanten i mångas uttal är en annan fråga.

  2. Östen Dahl skriver:

    Latinska citat

    Ett försök till översättning av de latinska citaten, som Noreen förutsatte att alla bildade personer skulle förstå utan vidare: K i sagda kontexter "synes ha haft ett uttal liksom förbundet med någon andning" och ch betecknar "ett mjukare ljud blandat med andning" och Lagerlööf säger att ch uttalas "tjockare eller såsom med någon andning". Man kan ju försöka transformera detta till modern fonetisk terminologi, det är möjligen inte helt lätt.

  3. Daniel Eriksson skriver:

    Inte Meurers påfund

    Kul att det blir så mycket språkhistoria på bloggen!

    Är inte Meurers svar i själva verket lite förbyllande? Troligare är att han helt enkelt följde konventionen i Vasabibeln (kanske rationaliserade han). Den hade ju utgivits 1541 – 130 år innan Columbus ställde sin fråga. Ett utdrag med både och och ock:

    Tå kom een öffuersta Prestens tienistequinna, Och tå hon fick see Petrum werma sigh, sågh hon på honom, och sadhe, Tu wast ock medh Jesu Nazareno. (Biblia: Thet är All then Heligha Scrifft på Swensko, S. Marci Euangelium, XIIII. Capitel.)

    Om man jämför följande två citat av ett annat bibelord (Matteus 5:38-42), verkar det som om konventionen ännu inte var genomförd i 1526 års översättning av Nya testamentet, utan att och där användes även för adverbet. (Men jag har inte kollat några andra ställen.)

    J haffuen hördt, ath thet är sagt / ögha för ögha / och tand för tand / Men iagh sägher idher / athi skolen ey stå thet onda emoot / vthan är thet så någhon slår tigh wedh thet höghra kinbenet / så wendt honom och thet andra til (1526, s. 18, näst sista stycket)

    J haffuen hördt, at thet är sagdt, Ögha för ögha, Tand för tand. Men iagh sägher idher, at j skolen icke stå thet onda emoot, Vthan är thet så, at någhor slåår tigh widh thet höghra kindbenet, så wendt honom ock thet andta til (1541)

  4. David skriver:

    Nordsvenska

    Andrea Hahne hade väl på ett sätt rätt (även fast det inte var det hon menade) när hon skrev om härledningen av nordsvenskt å: jag tänker då givetvis på det norrländska adverbet med betydelsen "också": "Jag var där och n'Jakob å", vilket på nynorska skulle skrivas òg.

  5. Stefan Holm skriver:

    Att-å å och-å

    Senaste gången jag åkte på en parkeringsbot tog jag lapp-gubben på bar gärning men blev avväpnad med kommentaren: dä ä bara å betala å se gla ut. Så infinitivmärket sitter väl inte sådär alldeles säkert i sadeln.

    Nästan värre är det, att jag ibland hör såväl TVs nyhetsuppläsare som reportrar och intervjuoffer skippa att i 'kommer att'-konstruktioner. Det lär ha en viss normerande effekt.

  6. Martin Persson skriver:

    Hurså?

    Stefan, i dä ä bara å betala å se gla ut är väl infinitivmärket vid god vigör? Att parkeringskontrollanten inte sa [at] tyder väl på ett sund inställning till skillnaden mellan tal- och skriftspråk.

    Nu vill jag ogärna blanda mig i språkvårdsfrågor, så att tevefolket säger att aktierna kommer sjunka bryr jag mig föga om. Däremot känner jag en ilning av obehag när reklamradiokanalpratarna säger att vi kommer och spela nya fräscha hits. (Så gör ock Leif GW i all dialog.)

  7. Henrik R. skriver:

    och/ock

    GVB är ju känd för sin konsekventa stavning – alla ord stavas likadant i hela boken. GVB skiljer alltså på och / ock, och det är säkerligen därifrån som den nutida stavningen kommer.

  8. Lotten Bergman skriver:

    Den heliga skrift, ja

    Ska bara säga att även jag alltid har trott att det var Bibeln som angav stavningen. Man hade att välja mellan tusen och en stavningar (oc, og, ogh, och, ok, ock, okk, å, åg, ågh, åkk) – men i kraft av den heliga skrifts makt och stavning vann ”och”.

    Det är ju nästan så att man börjar längta efter en stavningsreform. Tänk så mycket jobb som hade genererats åt oss nördar!

  9. Östen Dahl skriver:

    Meurer den mångspråkige

    Ja, onekligen verkar det vara så att standarden kommer från bibelöversättningen. Det som förbryllar är bara att varken Columbus eller de gubbar han talade med verkade ha kläm på det. Columbus kommenterar bibelöversättningens språk på andra ställen, så han var uppenbarligen bekant med det — och något annat var väl knappast att förvänta i den tidens renlärigt lutheranska Sverige. Lite originellt var också att man betraktade Meurer som språklig auktoritet — han var ju tysk och kom till Sverige först i vuxen ålder. Han publicerade böcker på sex språk enligt Libris, däribland både på finska och samiska — på det senare språket lär han ha varit först (1619).

  10. Stefan Holm skriver:

    Dä ä e å å i åa ä e ö.

    Tja, Martin, i mitt afficierade tillstånd ville jag kanske inte tro parkeringssnubben om att alls kunna stava. Men vad anser Du om uttryck man hör ibland som: vi tänker å spela lite justa låtar? (Månne kriminologen [ok]-ar ock där)? Lite i gungning är nog det förställda infinitivmärket - tänker, ämnar, ska kontra kommer, avser, tenderar, planerar att kan väl ömsesidigt smitta varann (bl.a. via 'å').

  11. Daniel Eriksson skriver:

    Wessén om

    Wessén motsätter sig Hellquists uppfattning och besvarar Noreens fråga nekande:

    Under senare medeltiden förekomma skrivningar med ch. Ex.: iach, mich, aldrich, doch, och. Detta beror på förebilder i lågtysk ortografi och har sannolikt icke haft någon motsvarighet i uttalet (1955, Svensk språkhistoria I, s. 65)

  12. Lars Wollin skriver:

    ÅT, ATT, OCH - och Å

    Konstigt tycker jag det är att varken Andrea Hahne eller andra lärda debattörer i detta forum tycks bry sig om den historiska uppkomsten av  infintivmärket att. Gör man det, klarnar nämligen åtskilligt, inte minst förhållandet till konjunktionen och. Bakgrunden är ju prepositionen åt.

    I medeltidssvenskan skrevs denna preposition at. Den hade då som nu ungefär samma betydelse som till, så att fornsvenskt at koma betydde 'åt komma' eller 'till komma'. Man jämföre infinitivformen te komma, som ju fortfarande sporadiskt låter höra sig i dialektalt eller dialektfärgat språk. Här har vi alltså själva uppkomsten av det s.k. infinitivmärket! (I våra större germanska grannspråk sammanfaller det för övrigt alltjämt med prepositionen: engelskt to come och tyskt zu kommen.)

    Detta a i at var långt. Under senmedeltiden började det uttalas å. Sedan t i uttalet fallit bort i infinitivmärket (men inte i prepositionen, den heter ju fortfarande åt!), kom den resulterande uttalsformen å att sammanfalla med slutresultatet av ljudutvecklingen i konjunktionen och, som Östen Dahl väl utreder: likaså alltså å.

    Columbus' intressanta vittnesbörd från 1600-talet, som Dahl anför, visar ju på diskussionens tidlösa giltighet.

    Lars Wollin

  13. Olle Josephson skriver:

    försvinner infinitivmärket

    En anna fråga Östen ställer är om infinitivmärket i allmänhet tenderar (att) bli ovanligare. Jag har kollat på detta ibland och kommer inte ihåg några siffror, men däremot att det INTE går att konstatera en tillbakagång i t.ex. Språkbanken eller Mediearkivet. Tendensen är olika för olika verb, i en del fall blir att ovanligare, i andra fall vanligare ("jag lovar att försöka att börja att sluta att röka" eller "jag lovar försöka börja skuta röka"). Det har nog att göra med olika tendens till "hjälpverbisering" men detta har jag inte orkat rota i.

     

    Olle j

  14. Marit J skriver:

    Försvinnande infinitivmärke?

    Jag vet inte hur diakronin ser ut i vare sig norska eller svenska, men om man jämför dagens norska med dagens svenska så är det åtminstone klart att infinitivmärket är obligatoriskt i flera kontexter i norska än i svenska. Till exempel måste det i (min) norska heta "jeg lover å forsøke å begynne å slutte å røyke". Om detta då representerar ett äldre utvecklingssteg så har det i svenska varit en tillbakagång för det obligatoriska infinitivmärket. Från en norsk synvinkel ser det så ut. Men det kan vara fel förstås.

  15. Martin Persson skriver:

    Mer om Norge

    Att och/att-frågan är på tapeten även i Noreg framgår av att en av mina kamrater därstädes å Facebook känner sig föranledd att poängtera att hon är "språknerd med nulltoleranse for orddelingsfeil og skjending av og/å-regelen".

  16. Stefan Holm skriver:

    Å så många å

    (I) Å måste vara vårt mest mångtydiga (talade) ord: 1) och; 2) att; 3) mellanstort vattenflöde; 4) preposition som i å ena sidan, å allas vägnar; 5) interjektion, ibland stavad åh; 6) ock (på norrländska men fullt begripligt för oss andra); 7) av (på götamål men nog begripligt för er andra), tuppa å, bryta å. Man kanske skulle slå ett slag för det te man använder bland stamfränder som infinitivmärke: ’dä ä bara te betala’.

    (II) Kan det faktum, att vi även har ett efterställt infinitivmärke, medverka till det förställdas eventuella försvinnande? Fast det gäller ju bara för verb, där stammen slutar på konsonant: håll-a, fyll-a. Slutar den på vokal, går infinitiven inte att skilja från imperativen: vålla, hylla.
     

  17. Marit J skriver:

    Å i Norge

    Martin: Jeg er fullt klar over at mange norsktalende har problemer med å skille koordinatoren og fra infinitivsmerket å, ettersom begge normalt uttales /o:/. Noen hyperkorrigerer når de taler, og uttaler infinitivsmerket som /o:g/, og i skrift ser en ofte sammenblanding.

    Men det var ikke det innlegget mitt handla om. Der reiste jeg spørsmålet om det faktum att infinitivsmerket er oftere obligatorisk i norsk enn i svensk indikerer at det har skjedd en endring i svensk.

  18. Daniel Eriksson skriver:

    Infinitivmärket i närbesläktade språk

    Dåvarande Svenska språknämnden är också inne på Marits linje. I Språkriktighetsboken står att bland annat följande "tyder på att infinitivmärket gradvis tappar mark" (även om föreståndaren ju verkar mer skeptisk):

    Modern svenska använder få att också jämfört med närbesläktade språk som engelska och norska. Jämför t.ex. Hon hoppas vinna med She hopes to win och Hun håpar å vinne, där to respektive å är obligatoriska. (s. 356-7)

  19. JP skriver:

    [iak] ur ek?

    Martin Persson skrev:

    "ek>[iak]>[jag]>[ja:g]>[jɑ:ɣ]>[jɑ:] där vokalutvecklingen är ett kapitel för sig, men slutkonsonanthistorien är identisk för båda orden."

    Nu kommer väl ändå [iak] inte från ek utan från eka?

  20. Martin Persson skriver:

    Svar till JP

    ekhlewagastiz:holtijaz:horna:tawido, skulle jag vilja svara JP, men i stället svarar jag att frågan om de äldre stadierna i jags ljudutveckling är aningen grumliga. Det att [e]>[ia] kallas ju brytning, men man är inte riktigt ense i frågan om denna föranletts av efterföljande konsonant eller vokal.

  21. JP skriver:

    Svar till Martin Persson

    Du kan inte ange ett isolerat exempel som argument, på (det mindre av) Gallehushornen kan man mycket väl ha glömt att skriva ut a:et i eka eller helt enkelt redan tappat det (som bekant så saknar jutiska brytning i detta ord). Dessutom är det väl inte ens säkert att det är urnordiskt språk. Brytning genom konsonant måste vara din egen teori, har du ett enda av språkvetenskapen godtaget exempel på detta? (Nu syftar jag på a-brytning, u-brytning genom konsonanten w är ju välkänt.)

  22. Martin Persson skriver:

    Det jag försökte prata om var alltså konsonanten, så glöm bort jag, då det ändå är och det handlade om. Hur som helst, hypotesen om konsonantinitierad (eller vad vi ska kalla det)brytning presenteras här: Arkiv for Nordisk Filologi 93:1-

    37.

    Dyvik, H.J.J. 1978. 'Breaking in Old Norse and related languages: A reassessment

    of the phonetic conditions'.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>