Själv och ensam

Vi har fått en fråga om varför själv används i betydelsen 'ensam'. Jag vet inte om jag har något jättebra svar på frågan, men det kan konstateras att det verkar vara en rätt ny företeelse i standardsvenska — SAOB har bara ett bara dialektala exempel. Däremot är det inte någon unik betydelseutveckling. På polska betyder sam både 'själv' och 'ensam', medan det på ryska bara har det första betydelsen. När jag en gång i tiden fick veta detta, minns jag att jag tyckte det var anmärkningsvärt — vilket tyder på att det då inte var något som jag kände igen från svenskan. Men jag minns också att jag lite senare hörde folk använda själv på detta sätt i svenskan, vilket jag också fann anmärkningsvärt.

Fast jag tror inte att själv kan användas generellt i stället för ensam. På nätet hittade jag exemplet "Tips om att slippa känna dig ensam om du jobbar själv". Jag skulle tro att man inte gärna säger "Tips om att slippa känna sig själv om man jobbar ensam". Så själv översätter alone men inte lonely, ser det ut som.

Jag har inte sett någon beskrivning av var det kan komma ifrån. Det utskrivna exemplet i SAOB kommer från en roman av Irja Browallius, som visserligen var född i Helsingfors men som skrev om livet i Närke:

Dä är inte gott te vara själv, när en lägger iväg hemifrå

Så är det månne från den delen av landet? Kanske någon som läser detta vet.

 

 

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

26 kommentarer till Själv och ensam

  1. Mikael Parkvall skriver:

    Jag har alltid funnit det mindre anmärkningsvärt än många andra, kanske inklusive Östen. Månne på grund av åldersskillnaden oss emellan, eller — för att anknyta till hans slutkläm — på grund av min delvist västsörmländska barndom?

  2. Malin skriver:

    Jag, typ 40-årig stockholmare, tycker att "själv" = "ensam" (och då i betydelsen "alone" but not "lonely") är helt självklart. Blir lite provocerad till och med, när folk – som min mamma, 65-åring stockholmare – gör sig lustig över själv-användningen.

  3. Östen Dahl skriver:

    Vara själv men inte ensam

    Ja, åldersgränsen går kanske mellan 40 och 65? Men jag har faktiskt hört ensam-själv från personer som varit (något) äldre än jag själv.

    Jag har rotat lite i diverse databanker men inte kommit fram till så mycket. Här är dock ett intressant exempel från Språkbankens konkordanser:

    Nadja sitter och skissar på en teckning. Hon brukar gå till Lava ett par gånger i månaden för att sy, teckna, läsa eller läsa läxorna. – Jag kommer hit då jag vill vara själv, men inte ensam. Det är skönt, för man behöver inte vara översocial utan kan få vara i fred.

    Här sätts själv i kontrast till ensam fast det ändå inte verkar vara den gamla användningen av själv. Jag skulle nog ha sagt "vara för mig själv". Så möjligen finns det mellanstadier i betydelseutvecklingen.

     

  4. Kristin skriver:

    Gå själv

    Min mamma har hela mitt (28-åriga) liv påpekat att man inte ska använda "själv" när man menar "ensam" eftersom det är väldigt vanligt förekommande där jag kommer ifrån, dvs Småland (mamma är gammal stockholmare). Typ "Jag vill gå själv till skolan idag" är då inkorrekt. ("Ja, ingen kommer att gå åt dig" skulle mamma sagt). Vad man menar är ju att man vill gå ensam och det är jag helt med på. Men många i Växjötrakten gör ingen skillnad mellan dessa.

    Däremot har hon även hängt upp sig på "långsamt" och "sakta". Hon påstår att det skulle vara någon betydelsemässig skillnad men vad den består i har jag aldrig förstått. Men ni vet säkert!

  5. Lena Ess skriver:

    Själv och ensam

    Jag kommer från Västvärmland och där är det helt naturligt att säga "Är du själv?" när man menar "Är du ensam?"

  6. Lena Ess skriver:

    Själv och ensam

    Jag kommer från Västvärmland och där är det helt naturligt att säga "Är du själv?" när man menar "Är du ensam?"

  7. Åsa skriver:

    Jag tror att det delvis beror på konnotationer kring orden, för många uppfattas ensam som så ensamt. Jag har inga problem med att gå och ta en fika på egen hand, gå på bio utan sällskap (när man jobbar i ett jobb där man hinner träffa på någonstans mellan 500 och 1500 människor per dag kan det till och med vara skönt) men många är lite rädda för det där med att vara ensamma, att det skulle vara lite patetiskt och då låter det mycket bättre med själv, då det får en mer självständig klang. Sen kan det nog vara så att många inte uppfattar var i själva skillnaden ligger.

  8. Alexander skriver:

    Ni är inte själva om att fundera över fenomenet

    Fredrik Lindström har spekulerat kring orsakerna bakom användningen av själv i betydelsen ensam, och hans teorier går i samma riktning som Åsas. Språktidningen har på nätet ett sammandrag av en artikel han skrev i ämnet 2008. Jag tror att han också talat om detta i något av sina teveprogram.

  9. Alexander skriver:

    En Lindström-spaning kommer sällan själv

    Fredrik Lindström hade dessutom, ser jag nu, redan två år tidigare gjort samma spaning i Fokus

  10. Alexander skriver:

    Unge var tidigt själv

    Av flera på nätet tillgängliga referat att döma, verkar Ingemar Unge ha berört fenomenet redan 2001, i sin bok Att trilla av pinn och vara ur led. De texter jag hittar på nätet klargör inte om Unge lanserar någon förklaring till de bakomliggande orsakerna, men någon kanske har boken till hands och kan kontrollera saken?

     

  11. Östen Dahl skriver:

    Skambelagd ensamhet

    Fredrik Lindström tror att utvecklingen beror på att vi svenskar är särskilt bra på att känna "skambelagd ensamhet":

    Den som sedan vill kan ju också tro att det är en tillfällighet att det här »slarvet« uppkommit i det svenska språket, vilket råkar talas i ett land som är världsledande i denna skambelagda ensamhet. 40 procent ensamhushåll, som Sverige kan ståta med, är helt i särklass i världen – bara ett fåtal av våra grannländer i Europa kommer upp ens i hälften av en sådan siffra. Svenskarna är alltså ett ensamt folk, som behöver skyla sin ensamhet med ord.

    Men polackerna då?

  12. wordord skriver:

    "dutti, dutti!"

    Varje gång jag hör en vuxen människa säga t.ex. "Igår åt jag själv" har jag lust att klappa honom/henne på huvudet och med tillgjord tantröst säga "Vad du e dutti, lilla vän!". I Svenskfinland betraktar vi glidningen *ensam > själv* som ett fult modernt påfund och ett tecken på svenskarnas rädsla för att vara socialt missanpassade; ordet "ensam" tycks ha blivit skambelagt (och samtidigt verkar det fina, gamla ordet "allena" ha glömts bort helt).

    Men utvecklingen går som den går och jag kan varken stoppa eller vända den. För egen del kan jag dock lova att jag aldrig, aldrig kommer att säga "Själv är stark"…

  13. Lena Ess skriver:

    Själv och ensam

    Eftertanke från Västvärmland:

    Säger man – på min dialekt, alltså – "Han geck sjâl på bion", så betyder det bara att han gick "på egen hand" utan att någon särskild ensamhetskänsla är inblandad. Det betyder alltså inte att man tycker synd om honom för att ingen annan gick med. Och inte heller någon Fredrik Lindström-skam figurerar.

    Säger man däremot "Han geck jämt sjâl på bion", så betyder det – p g a det förstärkande 'jämt' (=alldeles/helt) – att det finns en övergivenhetskänsla inblandad, som förstås kan ligga enbart hos den som uttalar meningen.

    Ska kolla upp hur de gör på andra sidan gränsen, med sjôl/allene. I min dialekt är ju den norska influensen meget sterk!

  14. Marit J skriver:

    Andra sidan gränsen

    Hej,

    här är en talare från andra siden gränsen, och jag känner inte fenomenet från min gränsdialekt. Som du nämner, Lena, så har vi ju där "aleine", som betyr "utan sällskap", och som står i kontrast til "einsam". Je har aldri hört "sjâl" brukt på detta viset der.

    En annan sak: du skriver att den norska influensen är stark i din dialekt. Ja det bruker fâlk säga på svensk side. På norsk side säger dâm at "vi har jo så mye svænsk i dialekta her". Men då kan man ju se det så att de gemensamma dragen inte är svenska eller norska, utan hör till gränsdialekterna – de "centralskandinaviska" dialekterna.

  15. Lena Ess skriver:

    Själv och ensam

    Hej igen!

    Jag har nu kollat med mina norska vänner och de menar att de inte använder 'sjelv' som jag gör i min dialekt. Men de hade sinsemellan olika uppfattning om 'ensam' och 'allene'. Intressant.

    Säkert är det så att ni på andra sidan gränsen har en massa svenska ord precis som vi har norska. Det är väl ganska naturligt, egentligen.  "Centralskandinaviska dialekter" låter också spännande!

  16. Linus skriver:

    intre bara skambelagt

    Att lägga till Lindströms teori om skambelagd ensamhet är väl att det inte alltid är så självklart vad som avses: 'utan någon annans hjälp' (själv) eller 'utan någon annans sällskap' (ensam). På betydelsemässiga grunder kan man alltså knappast avfärda "hon tog sig från Argentina till Colombia själv" som felaktigt. 

  17. Petra skriver:

    iesum og siuov

    Vad spännande och läsa era inlägg!

    De dialektala dragen har redan nämnts, men jag vill ändå drista mig till att dela med mig av hur vi använder orden i älvdalskan där iesum (ensam) samt siuov (själv) där båda uttrycken används för att uttrycka detsamma.

    MEN iesum (ensam) används kanske lite mer när man känner sig ensam och siuov (själv) när man är ensam utan sällskap eller när man är "an ir siuov out i marken auto jåp", rätt och slätt översatt: han är själv ut i naturen utan hjälp, det låter tokigt när man översätter så, men på älvdalska kan man använda det uttrycket om exempelvis nån som är ute och jobbar i skogen utan hjälp.

    Ett annat exempel är  "Ig ir siuov auti ittad" (" jag är ensam i det här"), men här kan också använda iesum (ensam): "Ig ir iesum auti ittad"), men i det förstnämnda där siuov används uttrycks en viss hjälplöshet medan iesum inte har den "tonen".

    Likväl kan man säga: åv sig siuov (av sig själv) men inte åv sig iesum

    Det kanske bara blev rörigt, men om inte annat lite kuriosa :)

  18. Marit J skriver:

    Centralskandinavisk

    Lena: det jag menade var att när orden och dragen finns på bägge sidor gränsen så är de inte specifikt svenska eller norska, utan just skandinaviska!

    Men det var jo bra å høre at dine norske venner er enige med meg da – for jeg har ikke bodd i grensetraktene på ganske lenge!

  19. Olle Josephson skriver:

    Själv och ensam

    Läser om själv och ensam först nu. Vill bara tillägga att det ju är en riktig språkriktighetsklassiker. Bertil Molde skriver om det i "Svenska i dag" 1992 (men det måste bygga på en spårkspalt i SvD som kan vara femton år äldre): "Själv har i svenskt litteraturspråk kunnat användas i betydelsen "ensam" sedan ungefär 1900 enligt Svenska Akademiens stora ordbok".  Molde drog sig som bekant inte för att normera och fortsatte: " Det är orimligt att säga att det är helt fel att använda  själv på detta vis, men det måste påepkas att det är en användning av ordet som inte äör riksgiltig, i varje fall inte ännu". 

     

    Annan normerare, Catharina Grünbaum i "Språkbladet" (2000:59 – bygger på hennes rekommendationer till DN-redaktionen):

    "Det fyller en funktion. I "bo ensam" understryks ensamheten, medan "bo själv" snarare syftar på att man klarar sig själv. Månmga läsare reagerar starkt mot "bo själv", men uttrycket har avgjort kommit för att stanna. Vill man inte själv använda det finns förstås alternativet 'bo på egen hand'"

    Jämför också Mats Thelander "Från blåknut till brakknut. Om provinsiella drag i flyttare språk" i Nysvenska studier 63 (1983), diagram s. 57 somm visar att betydelen "ensam" kring 1980 var välkänd och välspridd i såväl Västerbotten som Eskisltuna 

     

     

  20. Östen Dahl skriver:

    Bo själv tillsammans eller ensam?

    Välkommen till vår blogg, Olle! Min känsla efter att ha lästa alla inlägg är att själv i betydelsen 'ensam' har varit så att säga endemisk i det svenska språkområdet ganska länge och uppenbarligen har haft en rätt stor spridning — här finns tydligen belägg från Småland ända upp i Västerbotten. Men samtidigt har varieteter som ligger närmare standardspråket inte alls känt denna användning av själv (som Erik Wellander skulle ha uttryckt saken) förrän relativt nyligen. Därmed tror jag vi kan avfärda den Lindströmska teorin om ensamhushållens ("självhushåll" betyder än så länge något annat) avgörande betydelse.

    Catharina Grünbaum menar att bo själv "snarare syftar på att man klarar sig själv". Frågan är om det verkligen är vad folk menar i allmänhet med uttrycket — i alla fall knappast i citat som följande:

    Hej jag undrar om en kanin kan bo själv eller om den behöver ha sälskap i sin bur för jag har ju 2 honor som bråkar. har tänk sära på dom och låta en av dom bo ensam och låta den andra honan bo tillsammans med en marsvins hona. Tycker du att det är en bra ide ?

    - Men det är trevligt att inte behöva bo själv. Vi är sex stycken i en
    fyrarumslägenhet och eftersom jag är ensam tjej har jag eget rum.

    Men å andra sidan får man en hel del träffar på "bo själv tillsammans med", vilket man knappast kan säga om själv betyder 'ensam':

    Äntligen få bo själv tillsammans med den personen man älskar mest av allt.

    Från att ha deklarerat att hon inte ska flytta ifrån Åbarp förrän hon är 34 till att faktiskt bo själv tillsammans med hennes nya vänner M&M…

    bo själv betyder nog olika saker för olika talare.

     

  21. Lena Ess skriver:

    Själv och ensam

    Hej igen, Marit!

    Jag förstod vad du menade. Men jag är ändå övertygad om att man klart kan urskilja överensstämmelse mellan norskan och min dialekt. Ett exempel i all hast; 'rarl' betyder för mig 'konstig, udda, knepig'. På norska sidan säger man 'rar' med samma betydelse. Ingen svensk har någonsin begripit eller känt igen det ordet när man hört min dialekt. Det finns på svenska, men jag har aldrig hört det användas, utan 'rar' betyder ju "gulligt snäll". Nu är naturligtvis ordet från början latin, men för att ge ett ex på hur norrmän och gränsvärmlänningar förstår varandra bättre än vi och övriga svenskar!

  22. Stefan Holm skriver:

    Ensjälver?

    Min gamle morfar (1901-88), som förresten under några år före andra världskrigets beredskap körde SJs linjebuss på rutten Tidaholm-Korsberga-Hjo (vad sa du nu, Östen?), hade en stående fras i telefonen: ja setter här alldeles ensjälver (underförstått ' kom gärna och hälsa på').

    Men jag har ärligt talat aldrig hört ordet någon annanstans, så det är nog inte helt relevant.

  23. Lena Ess skriver:

    Själv och ensam

    Kom just ihåg att en liten pojke i min hemtrakt sa 'hemsjâl' när han menade 'ensam hemma'. Inte så dumt, nyord eller ej.

  24. johan skriver:

    @stefan holm

    ensjälver får åtminstone några träffar på google, plus det är fint, tycker jag!

  25. Thomas skriver:

    BOHUSLÄN-GAMMELT NORSKT FYLKE.

    I Buhuslæn sier ve iblannt atte en sedder ena å iblannt atte en sedder sjôl. Ômm en sier atte : Hann sedder ena. -Dà en himmsske ena ô kommer nåkk sônn å væra hele kveln. Ômm en sier hann sedder sjôl. -Dà en ena, men de`nte helt umuwlet de kommer noggen ten senare på kveln.  Å jæ kann ju ow tale ômm fördæ Lena Ess atte ve ow sier "RAR" te de sômm rar mennas me. De e de annre sômm e rare ô ente ve!

  26. Martin Persson skriver:

    Och generalguvernementet Skåne

    Nere i södra Skåne hette det så här:

    a) Ja siddor ena. 'Jag sitter ensam.'

    b) Ja kan sell jorra de. 'Det kan jag göra själv.' (Notera den läckert obrutna formen.)

    Jag kan inte gå i god för att det var omöjligt med sell i a), men speciellt vanligt var det nog inte.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>