Handuter och stödpapper i hård kartong

Det nya numret av Språktidningen (1/2011, man är ute i god tid) handlar nästan bara om nyord (förutom 30 sidor ordpyssel). Språktidningen håller sig numera med en egen nyordsredaktör, Erika Winther, tidigare student på vår institution (vad annat trodde ni?). Hon och Språkrådets nyordsgeneral Birgitta Lindgren diskuterar vad som gör att några ord stannar inom en snäv krets och andra blir internationella. Ett exempel på ett ord som verkar ha spritt sig till alla möjliga språk är det engelska handout. På sitt sätt är det lite konstigt eftersom företeelsen ju inte alls är ny — när jag gick i skolan kallades det stencil. Man kan väl förmoda att handout har spritt sig via internationella konferenser. Jag har samlat några exempel från diverse språk som visar att ordet har trängt in nästan överallt — jag har ansträngt mig att hitta förekomster i ett meningssammanhang: 

danska: Syddansk Universitetsbiblioteks handout om
Informationssøgning

estniska: Mu handout on muutunud, aga ma ei ole mingeid muutusi teinud.

finska: Työnhakuinfossa 16.10.2004 jaettu nelisivuinen handout löytyy PDF-muodossa täältä.

franska: Quand on crèe un "handout" avec beamer pour faire une version imprimable des diapos, il y a un léger problème…

isländska: Við eigum eftir að gera bibliography og gera handout með nokkrum punktum fyrir kennarann og nemendurna…..

italienska: volevo sapere se era possibile avere disponibili in formato elettronico gli handout per le vecchie avventure del RdC

nederländska: Vijf dingen die je op een goede handout zet om het effect van je presentatie te vergroten.

norska: Her finner du handouts fra plenumsforelesningene 16. og 17. september.

polska: Mam nadzieję, że komuś ten handout o czasach pomoże

ryska: А сколько времени у вас занимает подготовить хэндаут/презентацию готового исследования?

tyska: Das Handout muss mit den anderen Vortragshilfsmitteln (zum Beispiel Folien, Powerpoint-Präsentation, Wandtafel) koordiniert werden. …

ungerska: A poszter mellé mindenképp érdemes handoutot is tenni, amelyből a konferencia

En polsk nätordbok bidrar till och med följande böjningsformer av ordet (inte riktigt i rätt ordning enligt grammatiken):

handoutach, handoutami, handoutom, handoucie, handoutem, handoutowi, handoutu, handoutów,  handouty

Och på ryska heter det förstås [xεnd'aut], men ach-ljud och betoning på andra stavelsen.

Men egentligen var det ett annat nyord jag tänkte skriva om, nämligen stödpapper, som Språkrådet tycker att vi ska säga istället för handout. Jag håller just nu på att läsa en norsk roman, "De beste blant oss" av Helene Uri, som faktiskt tilldrar sig i lingvistmiljö, på det fiktiva Institutt for futuristisk lingvistikk vid Oslo universitet. Jag kommer möjligen att ha mer att säga om boken när jag har läst ut den, men just nu är det en formulering som slog mig: den karriärlystne huvudpersonen sägs ha blivit chockerad när han upptäckte att hans kolleger höll samma föredrag hela tiden, med "samme handout (eller støtteark, som nordistene insisterer på å si)". Och stödpapper uppfattar jag just som något som man säger på Institutionen för nordiska språk. Så att här har vi alltså ett säreget arealt fenomen: ett mönster som sprider sig över gränsen mellan Norge och Sverige men som tycks vara begränsat till nordister i de båda länderna, åtminstone i betydelsen "papper som delas ut inför ett föredrag" — det verkar som om rätt många av de förekomster av ordet man hittar på nätet snarast betyder föredragshållarens egen minneslapp:

Här ser man mer av hans personlighet och han slutar snegla på sina stödpapper.

Kroppen protesterar i vilt olika slag, det kan vara att rösten börjar darra, benen börjar skaka, munnen blir torr, vi blir lätt röda i ansiktet, vi glömmer bort vad vi ska säga,stödpappret vi håller i handen börjar fladdra av vårt…

Sen finns det förstås också papper som ger stöd på ett mer konkret sätt:

Omsorgsfull emballering med bubbelplast, wellpapp och stödpapper i hård kartong.

 

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

35 kommentarer till Handuter och stödpapper i hård kartong

  1. Stefan Holm skriver:

    Håll koll åt alla håll

    Om Språkrådet (och vi andra) framgångsrikt vill värna om svenskan, så bör man skilja agnarna från vetet:

    Glasklart behövs ett lingua franca för utbyte inom vetenskaperna, juridiken, handeln och politiken (patent rör väl alla fyra områdena). Likaså behöver vi till vardags det, som svenskar sägs vara bra på och som den oemotsägbare Jan Myrdal en gång kallade för 'kyparengelska'.

    Lika klart är också detta lingua franca i dagens värld engelskan – precis som det förr varit latinet eller franskan.

    Men man blir bara trött, när ens egna landsmän, innantilläsande från de eviga moderna skioptikonbilderna förevisade på vägg, inte kan hålla sig från detta 'språk för de stammande gjort' (Tegnér). Vad är det för fel på stolpar (eller disposition), om man vill ha en fusklapp? Eller sammanfattning, om man vill ge åhörarna något för att minnas sömnpillret?

    Känner också skepsis mot försök att råda bot på detta via nyord ’von oben’, typ stödpapper (jo, även Språkrådet är en (med vällovliga syften) von-oben-aktör). Minns att jag för något decennium sedan framför TV:n skämdes å Sture Alléns vägnar (trots att jag inte känner karl’n), när han manade ungarna att säga bärspelare i st.f. free-style. Hur fjärran från vimlets yra kan man vara?

    Ryssen i Östens exempel frågar någon, hur lång tid denne lägger på att snickra ihop en 'chändaut/presentation' av en färdig undersökning. Varför inte nöja sig med presentation? De låter som svenska helyllebyråkrater österut. Och inför stilbrottet i det tyska exemplet, Handout (…) Vortragshilfsmitteln vill man bara ge upp.

    Alltså: bråka inte om engelskan, när den faktiskt behövs – men jaga gärna halvbildade viktigpettrar fan i våld vid bruk av handout-joller, när det inte behövs. Och snälla, var lite försiktiga med egna nyord – de får lätt ett löjets skimmer över sig.
     

  2. Östen Dahl skriver:

    Icke-lånord av olika slag

    Hallå Stefan, men det är väl ingen som använder något engelskt ord för 'fusklapp'? Däremot verkar det alltså som om folk uppfattar det som den naturliga tolkningen av stödpapper, alltså ett papper som ger stöd för talaren snarare än för publiken. Honi soit qui mal y pense som det heter på normandisk franska. Däremot håller jag gärna med om att stödpapper i den senare betydelsen känns något chronschougskt. Mitt favoritexempel på en mindre lyckad försvenskning är annars tungvrickaren flexskiva för 'diskett' (även det senare ordet är väl på väg ut med den företeelse det betecknade). Om man inte ska räkna det framgångslösa försöket att lansera beteckningen råtta för 'datormus', i anständighetens namn får man förmoda.

    Freestyle tillhör samma kategori som tyska Handy 'mobiltelefon' och Beamer 'datorprojektor', alltså ord som ser engelska ut men som inte används av modersmålstalare av detta språk.

  3. Stefan Holm skriver:

    Frikativor revisiterade

    Flexskiva tungvrickare? För Ladies på Östermalm möjligen .

    Nå, som IT-ansvar en gång ingick i arbetsuppgifterna och man ville vara politiskt korrekt, har de dödfödda flexskiveenhet (diskettstation), fastskiveenhet (hårddisk) och pekdon (mus) mången gång passerat läpparna.

    Annars är väl sudden death sinnebilden för pseudoanglicismer. Första målet vinner, sade man som grabb. En äkta anglicism är däremot det sekelgamla Svenska Fotbollförbundet (utan genitiv-s, kalkerat på Football Association). De hade åtminstone språkkänsla nog att inte skriva isär.

  4. Gunnel skriver:

    Pseudoanglicism?

    Nu hänger jag inte med riktigt. Medan Östens exempel Handy och freestyle är typiska exempel på s.k. pseudolån är ju sudden death ett välkänt begrepp i engelska språket. Det beskrivs t.ex. utförligt i Canadian Oxford Dictionary. Hur definierar du en pseudoanglicism Stefan?

  5. Stefan Holm skriver:

    Hm, kanske en vandringssägen (eller säger man urban myt nuförtiden), som jag gått på. Men medias sportredaktioner brukar stadigt påpeka, att sudden death inte används i engelsktalande länder i betydelsen förlängningstid i en fotbollsmatch el. motsv., där avgörande sker via första insparkade mål. Standardfrasen lyder: 'matchen avgjordes i sudden death' (dvs. det är själva förlängningstiden som avses). 

  6. Östen Dahl skriver:

    Damer på Östermalm

    OK, Stefan, varför skulle damer på Östermalm ha svårare för att uttala flexskiva? Ge mig ett politiskt korrekt svar.

  7. Stefan Holm skriver:

    Födsel eller ohejdad vana?

    Det kanske var subjektivt, Östen, men när jag försöker säga flexskiva med främre sje i skiva, så är det svårt att hålla tungan rätt i mun jämfört med mitt invanda bakre väsljud, där övergången [k] > [x] inte alls upplevs som någon 'tungvrickare' (och inte störs av det mellanliggande 's'-et).

  8. Östen Dahl skriver:

    Sje-ljud igen

    Du svarar inte på min fråga, Stefan. Vad har damerna på Östermalm med saken att göra?

    Egentligen är det väl så att tungvrickare kanske är fel beteckning på flexskiva. Däremot skulle jag väl ifrågasätta om de tre konsonanterna i mitten verkligen kommer att uttalas var för sig i löpande tal. Jag misstänker att man oberoende av vilket sje-ljud man använder tenderar att svälja s-ljudet. Svenskar har i allmänhet problem med namnet på Nederländernas största flygplats, som börjar med förbindelsen [sx]. Det borde de inte ha enligt din beskrivning.

     

  9. Stefan Holm skriver:

    Kolla TV4!

    Du ger Dig inte… I min föreställningsvärld finns fördomarna, att bakre sje är vulgärt, folkligt och hör drängstugor till medan främre dito är överklassfjolligt och hör hemma bland fina damer på Öfvre Östermalm. (Det går f.n. en serie på någon av TV4:s kanaler benämnd 'Ladies på Östermalm' – lyssna på dem, får Du höra!)

    Och nej, jag har inget tekniskt problem med [sxipol] (om det heter så) även om det givetvis känns ovant. Heller inte med [ksx] i flexskiva. Misstänker att det är övergången s > främre sje, som är är knepigare än s > bakre sje. Det känns så för mig…

  10. Östen Dahl skriver:

    Ej knapsu

    Ja nu har jag fått dig dit jag ville… Jag stördes alltså av att du framställde främre sje-ljud  som något begränsat till "ladies" från en viss stadsdel, vilket tydde på fördomar både mot ljudet ifråga och dessa personer. Mot föreställningen om att främre sje-ljud skulle vara knapsu protesterar förhoppningsvis inte bara jag utan också kungen, Jan Guillou och alla machotyper från Öfre Norrland.

  11. Mikael Parkvall skriver:

    Öfre Norrland

    Nå, notabelt i de trakterna är ju att kustborna typiskt har fröken-sje, medan det är ovanligare i inlandet.. Jag har funderat på varför, men vet inte riktigt vad det kan bero på. Faktum kvarstår dock: på orter som Gällivare, Vilhelmina och Åsele dominerar bakre sje.

  12. Östen Dahl skriver:

    Sydlig påverkan

    Jo, men att man i inlandet använder det andra sje-ljudet är väl helt i linje med vad som brukar påstås som inlandsdialekterna, nämligen att de har påverkats av sent inflyttade sörlänningar?

    - Finns det förresten någon som har undersökt om knapsu-sje verkligen är vanligare bland kvinnor eller om det är en stadsmyt?

  13. Mikael Parkvall skriver:

    Jo, fast sörlänningarna i våra trakter har ju börjat med bakre sje så sent, typ för ett sekel sen, och visserligen flyttades det in till Gällivare då, men knappast till Åsele eller Vilhelmina.

    Lindblad visade, är jag ganska säker på, att kvinorna knapsade mer i detta avseende.

  14. Stefan Holm skriver:

    Tycker mycke som Micke

    Vill minnas, att självaste Svenska Akademien för tiotalet år sedan slogs inbördes, så att hårtestarna rök angående uttalet av kex, kilo och kiosk. Ena lägret hävdade (lån-)ordens uttal på originalspråken och andra lägret huvudregeln för uttal av ’k’ framför främre vokal i svenskan.

    Kan man inte ana en parallell, när det gäller främre och bakre sje? Vad jag förstår har båda varianterna två rötter. Den ena är sammanfall av av sk-, sj-, skj- och stj- i arvord (sky, sjö, skjuta, stjäla) och den andra lånord (chef, gelé, jour, Sheffield, schäfer). I det sistnämnda fallet har de långivande språken främre sje medan det bakre redan fanns som modell i arvorden – åtminstone spritt i de befolkningstyngre delarna av landet.

    Då blir det förståeligt, om bildat folk med kunskaper i utrikiska ville använda den främre varianten som markör (schibbolet, om man vill) gentemot obildat – och vice versa! Har ingen vetenskaplig studie till hands men man har ju öron att höra med och nog ser tendensen för främre>bakre ut så här: norr>söder; högutbildade>lågutbildade; kvinnor>män. (Det intressanta yngre visavi äldre har jag däremot ingen klar känsla för).

    Vem vet – kanske främre sje (Norge), bakre (Sverige) och bokstavsenligt uttal av t.ex. stj- (Danmark) från början är en brödrafolkens schibbolet?
     

  15. Östen Dahl skriver:

    Knapsuskillnader

    Micke säger att Lindblad "visade" att kvinnor använder knapsu-sje (som han kallar "ljust sje-ljud") mer än män. Vad han gör är att citera två opublicerade uppsatser som säger detta, men några siffror får man inte. Samma uppsatser bekräftar att det också har funnits sociala skillnader i Stockholm, i väntad riktning.

    Men hur är det med historien — Micke tycks mena att det bakre sje-ljudet är alldeles nytt, vad har du för källa till det? Jag måste erkänna total okunnighet på denna punkt, men den måste nog utredas innan man tar ställning till Stefans idéer. Bokstavsenligt uttal av just stj- är dock ett mindre lyckat exempel på vad man gör i Danmark eftersom även norrmännen säger så, däremot har de förstås sje-ljud i de andra förbindelserna. 

     

     

     

  16. Martin Persson skriver:

    Det förefaller väl ganska logiskt att bakre sje-ljud [ɧ] skulle vara yngre. Förutom den geografiska utbredningen i Skandinavien och dess högre grad av markeradhet (ursäkta terminologin) i jämförelse med det främre sje [ʃ], kan man fundera lite över hur det rent fonetiskt gått till när sje-ljud över huvud taget uppstått. Nu finns det, som nämnts ovan, en oherrans massa möjliga ursprung, men vi exemplifierar med ett gammalt [sj]. Då har vi två alternativa vägar.

    1. [sj] (dental/alveolar + palatal) > [ʃ] (postalveolar) > [ɧ] (åt det velara hållet)

    2. [sj] (dental/alveolar + palatal) > [ɧ] (åt det velara hållet) > [ʃ] (postalveolar)

    Nog ser det ut som scenario 1 är lite mer sannolikt. Tvåan kanske inte är direkt omöjlig, men varför skulle en sammansmältning av [s] och [j] hamna så förtvivlat långt bak munnen, och varför skulle ljudet sedan i så fall vandra framåt och riskera sammanfall med [s] (och tje-ljud)?

  17. Mikael Parkvall skriver:

    Några hårda bevis har jag inte. Det jag går på är dels 1) det resonemang som Martin nämner ovan, och dels 2) rapporter i dialektlitteraturen om spridning av bakre sje i Svealand under 1900-talet. Dessutom kan väl nämnas att 3) svårartat perifera dialekter (I den mån de alls har sje) normalt kör med den främre varianten.

    Ett indiciemål, med andra ord.

  18. Daniel Eriksson skriver:

    Öronvittne berättar

    Följande citat, ur en svensk grammatik för tyskspråkiga utgiven 1796, kanske ger lite ytterligare evidens för Martins första scenario, när det gäller uttalet av <stj> i huvudstadens bildade talspråk, förutsatt att det var den varietet som beskrevs och att <sch> representerade ett främre sje-ljud i tyska även för två hundra år sedan.

    Die meisten sprechen stj wie sch aus: stielke, stjäla, stjerna; andere sprechen aber jeden Buchstaben für sich rein und scharf aus (G. Sjöberg, Schwedische Sprachlehre für Deutsche, citerad enligt E. Wessén, Svensk språkhistoria I, s. 128).

  19. Stefan Holm skriver:

    Det låg ett schimmer över Gustavs dagar

    1796 dominerade nog främre sje starkt i huvudstaden. Vid Gustav IIIs hov hade franskan varit vardagligt umgängesspråk och det rättade sig nog alla, som ville framstå som bildade, efter. Oppositionen mot ancien régime lär även den ha varit francofon – med herrar som Danton och Robespierre som husgudar.

    Men det säger egentligen ingenting om språket utanför slott och herresäten.

  20. Mikael Parkvall skriver:

    Tilläggas kan att Noréens "Vårt språk" har bakre sje i princip i Götaland (troligen exklusive Östergötland och Dalsland), och främre annorstädes.

  21. Östen Dahl skriver:

    Inte bara främre och bakre

    Jag håller också med om Martins resonemang på det hela taget, men är lite fundersam över tidtabellen. Och då måste jag till att börja med hänvisa till våra tidigare ganska långa diskussioner om sje-ljudet, framför allt det som jag skrev mot slutet av den här tråden, med poängen att det inte bara finns bakre och främre sje-ljud utan också skillnader ifråga om labialisering och velarisering. Denna poäng görs faktiskt redan i Nordisk familjeboks första upplaga från 1890, där det sägs att det normala sje-ljudet i svenskan är "ett sammansatt ljud". Så jag undrar, när ni andra nu talar om "bakre sje-ljud", hur bakre måste de vara? Och vad menade Noreen? Jag kan för mitt inre öra höra en västgöte uttala just ordet västgöte, och det låter nästan som i svenska med arabiskt substrat. 

  22. Östen Dahl skriver:

    Ytterligare sje-tankar

    Nu är vi förstås väldigt långt från utgångspunkten (handout). Och sje-ljuden verkar vara något som vi tenderar att förr eller senare halka in på. Men sje-ljudens historia i svenskan eller kanske rättare i nordiska språk är ett ämne som verkar försummat men som kunde vara värd en avhandling eller två. Så här verkar det nu för mig. Typologiskt är alla de varianter av sje som ligger mellan det som sammanfaller med uttalet av rs och det som närmast är ett rent ach-ljud ganska ovanliga, som noteras i Ladefoged och Maddiesons bok om ljuden i världens språk (här på Google Books, där man också får en sammanfattning av Lindblads resultat), och det verkar också som om de närmast bildar ett kontinuum. Vi vet också att sje-ljud kan utvecklas diakront till ach-ljud, som har hänt till exempel i spanska. Så det rimliga att anta är att vad vi ser i svenskan är ett synkront snitt av den här utvecklingen. Det som uppenbarligen är närmast unikt för svenskan är då att man dröjer kvar på de mellanliggande stadierna så länge. Sen ser det väl ut som om de bakåtsträvande tendenserna har sitt centrum någonstans i Västsverige och har spritts åt diverse håll men har mött motstånd eller ännu inte hunnit till vissa delar av landet och kanske vissa sociala skikt. Det här skulle alltså vara en förändring som kommer "nerifrån", riktigt hur det har gått till kan man ju undra men det kanske den som skriver den föreslagna avhandlingen kan ta reda på.

  23. Stefan Holm skriver:

    Ekonomin styr?

    Martins argument för främre sje som primärt verkar vattentätt. Stärks det inte också av, att sk- övergått framför främre vokal (eller palatal) men inte framför bakre (ska, sko etc.)?

    Wessén hävdar (med stöd i felskrivningar), att fenomenet härrör från yngre fornsvensk tid. Det är väl rimligt att tro, att drivkraften var allas vår strävan att tala ekonomiskt, dvs. med så få muskler i bruk och så lite utandningsluft som möjligt (orsaken bakom synkop, omljud, norrländska ordslutsklipp, gutniska infinitiv-schwa m.m.).

    Den ekonomiska aspekten kunde då också förklara, varför sje ’vandrat bakåt’ med tiden. Som jag upplever det produceras bak/mitten-sje med fler muskler i viloläge och mindre lungkraft än fram-sje (ibland kan det ju liknas vid en suck). Det skulle vidare förklara, varför vandringen bakåt stannat upp på vägen mot ach-laut eller (som Östen antyder) arabiska faryngaler och laryngaler. Då hade ansträngningen fått öka igen.

    Så vi västgötar är nog inga bakåtsträvare men får väl tillstå ett visst mått av slapphet och bekvämlighet.
     

  24. Östen Dahl skriver:

    Ekonomi

     Ursäkta några teoretiska pekpinnar här, Stefan! Den första frågan man bör ställa sig när man ska förklara en språkförändring är hur vanlig den är i mänskliga språk. Vad gäller övergången av förbindelser som sk till sje-ljud framför främre vokal så är den alldeles oerhört vanlig, och det är en assimilationsprocess, som ju i allmänhet förklaras med "uttalslättnad", vilket är samma sak som din ekonomi (det finns andra sätt att förstå ekonomi också — den franske lingvisten André Martinet t.ex. menade något lite annat med "l'économie des changements phonétiques"). Problemet med den typen av förklaring är emellertid att den bara ger oss en fingervisning om vilken generell process som ligger bakom, men vad den inte talar om är varför de ljudförändringar som inträffar sker just vid de tidpunkter och platser där de sker, och framför allt, varför de inte inträffar överallt. Varför uttalas Skärhamn på Tjörn med [sk] och inte med sje i det lokala språket?

    När det sen gäller den vidare "bakåt"-utvecklingen så finns det ett allvarligt problem med din förklaring, som jag faktiskt nämnde — nämligen att de svenska sje-ljuden, som är någonstans mellan [ʃ] och [x], är typologiskt hemskt ovanliga, så ovanliga att Ladefoged och Maddieson ägnar ett par sidor i sin bok just åt de svenska sje-ljuden. Detta är ett problem därför att om de är mer ekonomiska än ljuden i vardera ändan av kontinuet skulle vi förvänta oss att språk i allmänhet skulle gravitera mot de här ljuden, och de borde då vara vanligare än både  [ʃ] och [x], vilket de bevisligen inte är. 

    Sen tolkar du igen in för mycket i vad jag säger. Jag tänkte mig inte att det ljud arabisktalande använder för svenskt sje-ljud skulle vara faryngalt eller laryngalt, det finns ju också en uvular eller velar frikativa i arabiskan (خ) och jag föreställer mig att det är den de tar till — och för mig låter det alltså likadant i västgötskan men där får du rätta mig om jag har fel. 

  25. Stefan Holm skriver:

    Mer sjå med sje

    Inte behöver en välrenommerad professor, som tar sig tid att blogga med oss fåvitske ända från P**tsburgh be om ursäkt för några pekpinnar. Så’na mottas som komplimanger.

    Språklagar är ju inga ’lagar’ i fysikens mening utan tendenser eller krafter. Mot tendensen att tala ekonomiskt står minst lika starka psykologiska och sociala krafter: Hur ’ska’ det heta? Hur säger jag för att inte göra bort mig? Hur säger ’fint folk’? Hur talar man i mitt gäng? Hur skiljer jag ut mig från ’dom andra’? Hur stavas det?

    Så uttalet av Skärhamn är knappast något argument. Det beror nog på ’insular isolation’ (svårartat perifert, för att tala med Parkvall) och är så udda, att det blivit en visa – här på västkusten uttalar alla det (ironiskt) med sk-.

    Blytungt är däremot argumentet (från resen i ämnet, Peter Ladefoged), att svenskans bakre sje är sällsynt. Det tarvar en förklaring. Kan man t.ex. tänka sig följande: I de flesta språk kontrasterar främre och bakre frikativa mot varann i skilda ord och det driver dem för tydlighetens skull från varann. Men i svenskan kontrasterar de i samma ord hos olika talare och det tenderar för den ömsesidiga förståbarhetens skull att hålla ihop dem?

    Exakt läge för den kontinuerliga variabel, som dessa frikativor utgör, krävs det nog röntgenapparat för att avgöra. En högst subjektiv uppfattning är, att min ligger ganska långt från både tysk och ’arabisk’-svensk (men mindre långt från rysk). Sedan färgas den ju också av omgivande ljud och är inte riktigt likadan i sju, ske, sky, sjö, sjå och shah.
     

  26. Östen Dahl skriver:

    Kaos

    Jag ska försöka förtydliga mig lite, för jag tror att vi möjligen egentligen är ganska överens. Du använde i ditt tidigare inlägg ekonomi som förklaring till båda stegen i processen, alltså (1) övergången från sk etc. till sje-ljud, (2) utvecklingen från ett normalt sje-ljud, även kallat fröken-sje, till de för svenskan specifika varianterna. Vad gäller (1) så menade jag att det är svårt att förneka att detta är en assimilationsprocess som leder till ett bekvämare uttal, men att – precis som du säger – strävan efter bekvämlighet bara är en tendens och att den som förklaring är otillräcklig, eftersom den inte kan tala om för oss varför just språk X har genomfört ljudförändring Y. Och det var det Skärhamnsexemplet skulle visa. Kanske det är tydligare om jag istället jämför med danskan: i ett danskt ord som skid är det initiala konsonantklustret bevarat, men slutkonsonanten som i svenskan fortfarande är t har reducerats till en tonande frikativa. Så danskar och svenskar har valt olika sätt att göra uttalet bekvämare, och varför det har blivit just så som det har blivit lär vi aldrig kunna reda ut.

    När det sen gällde steg 2 så verkar du nu hålla med mig om att det är svårt att förklara det med någon ekonomiprincip. Jag är inte säker på att jag förstår precis hur du menar. Till att börja med är det väl inte så att de flesta språk har både sje-ljud och ach-ljud, det finns ju fullt av språk som bara har det ena eller inget alls. Och först tyckte jag det lät som ett cirkelresonemang: svenska sje-ljud ser ut som de gör därför att de ser ut just som de gör. Men så var det nog inte du menade. Jag kan också tänka mig att de typiskt svenska sje-ljuden har uppkommit som någon slags kompromiss där det har varit ett socialt tryck på att inte avlägsna sig alltför mycket från ursprunget – kanske är det ungefär det du var ute efter. Fast igen kan man undra varför detta inte händer oftare.

    Tyvärr är det nog så att vi i de flesta fall inte kan få en fullständig orsaksförklaring till språkliga förändringar. Språkförändring är en kaotisk process, i den tekniska betydelsen av ordet. En viss förändring kan sparkas igång av en händelse som i sig är alltför obetydlig för att man ska kunna belägga den efteråt. Och hur förändringen sedan sprids beror på en hel massa olika faktorer som vi inte heller kan ha totalkoll på. Det är som vädret, alltså. 

  27. Daniel Eriksson skriver:

    Spridningscentrum

    Får man föreslå en liten ändring i Östens skiss? Jag tycker att spridningsbilden kring förra sekelskiftet pekar på en novation som har kommit söderifrån och spritt sig norrut, snarare än en västsvensk.

    [x] var, enligt läroboksförfattaren Ivar Adolf Lyttkens och romanisten Fredrik Wulff, en utbredd variant av sje-ljudet i de södra delarna av de sydsvenska målens kärnområde. I citatet betecknar landsmålsalfabetets x samma ljud som i IPA; ʃ står däremot, till skillnad från i IPA, för ett av de tjocka sje-ljuden.

    Tadelvärt fel är (i fr. och eng.) [...] det i Blek. och Sk. mycket vanliga utbytet av ʃ mot x (i ty. auch). (1912, Metodiska ljudövningar (andra upplagan, med fonetiska texter), s. 44)

    I Västergötland användes i stället vid den här tiden de tjocka sje-ljuden. Noreen:

    ɧ förekommer öfverallt inom det gutninska och sydsvenska dialektområdet samt flerestädes inom det medelsvenska, nämligen i [...] Västergötland (jämte sällsynt ſ) (1903, Vårt språk, första bandet, s. 486)

    ɧ är hos Noréen någon sorts labialiserad postpalatal frikativa (s. 485), och ſ är ett "sammansatt ljud" som kan uttalas på tre olika sätt (s. 469-70).

  28. Stefan Holm skriver:

    Grava störningar i en skitfråga

    Fekaliefrågan i danska kontra svenska kan man åtminstone försöka nysta i: Final reduktion finns på fler ställen i Skandinavien, t.ex. Norrland (’vi flytt int’) och Gotland (’lett å vinne’, som den statliga speldjävulen säger i reklamen). Olika sätt att reducera men de gör det ’där bak’. Har folk på så skilda platser som Danmark, Gotland och Norrland något gemensamt?

    Japp, säger jag – de har alla (vid olika tidpunkter) avbördat sig den grava accenten och därmed krattat gången för bekvämlighet i ordsluten. (Man måste dock inte beträda gången, vilket dalmål och bergslagsmål bär vittne om).

    Statistiska samband är nu inte detsamma som orsakssamband, så teoretiskt kan detta bero på slumpen eller så kan orsakskedjan vara omvänd (reduktionerna är orsak och accentförlusten en följd). Men idéer om att norrlänningars korthuggenhet skulle bero på ett särskilt kynne och/eller att de bor kallt och glest ser jag som trosviss nationalromantik.

    Omvänt tycks bevarad grav accent rida spärr mot final reduktion. Grav accent medför ju ett sekundärt fonologiskt framhävande (såväl respiratoriskt som kromatiskt) av den trycksvaga(re) stavelsen. Fråga en infödd från Skara, Skövde, Malmö eller Lomma, var han bor – där hörs jädrar i min lilla låda inga finala schwa indogermanicum.

    När det gäller initialt sk-, så är danskarna unika bland germanerna (förutom den puristiska folkspillran uppe på vulkanön). Västgermanerna har tom. palatiserat framför bakre vokal – Schande, Schuh, shame, shoe). Somliga hävdar, att även danskan haft sje och tje men ’regredierat’ – det finns äldre stavningar typ Kjøbenhavn, som pekar på det. Alltså illustrerar sk*t/sk*d, att språkförändringar visst är regelmässiga men att reglerna ofta är långt ifrån entydiga (liksom inom meteorologin).
     

  29. Östen Dahl skriver:

    Cykling

    Stefan, eftersom du inte vill att jag ska ursäkta mig säger jag rent ut: du är ute och cyklar! 1) den danska ljudförändringen i skid är inte final utan postvokalisk, jfr gade; 2) norrlänningar (undantagandes överkalixbor) och gotlänningar har ingalunda gjort sig av med grav accent. Så det samband du ser finns inte där. Sen är inte danskarna unika heller, vi hade ju tjörnborna uppe här, och sk är bevarat också i gutamål. Kolla gärna dina fakta innan du torgför dina revolutionerande hypoteser. 

  30. Stefan Holm skriver:

    Ang. grav kritik

    Rätt så, Östen, en spade ska man kalla för en spade (men man måste inte instinktivt ha taggarna utåt):

    1) Samnordiskt infinitiv-a liksom substantivslut på -a reduceras till -e (och senare schwa) i danskan. Explosivorna p,t,k blir b,d,g (och reduceras senare ytterligare) i slutet av ord men aldrig initialt (kage, gade, købe). Första a:et i nordiskt [gata] har blivit ä men det finala har blivit schwa (och knappt det), slutstavelsens 't' är idag knappt hörbart i normalt tal medan det initiala 'g' är helt intakt. Det må vara postvokaliskt eller finalt – i sak är det ordsluten, som tagit stryk och det var min poäng.

    2)  Om grav accent finns i Norrland och på Gotland, så är den åtminstone rejält försvagad/annorlunda jämfört med syd-, mellansvensk och norsk, både vad gäller tryckfördelning och tonhöjd. Och att sk- finns bevarat på Gotland och Tjörn stärker snarare misstanken, att det inte är 'mainstream' utan hör isolat typ öar till.

    Se'n vet jag inte, hur man ska tolka det, när ens i eget tycke små randanmärkningar blir kallade för 'revolutionerande'?  

  31. Östen Dahl skriver:

    Svar

    Stefan, vare sig du presenterar din hypotes om sambandet mellan grav accent och fonetiska reduktionsprocesser i ordslut som en liten randanmärkning eller inte så är den om inte revolutionerande så i alla fall ganska — låt mig säga djärv, och det skadar då inte om dina argument är ordentligt underbyggda. Men eftersom du nu tycks mena att det inte var någon central fråga så tror jag inte jag ska argumentera vidare om saken, fast det vore intressant om du kunde hitta någon källa för att tonaccenten skulle vara försvagad i de områden du talar om.

    Beträffande Daniels funderingar om de tjocka sje-ljudens spridningscentrum tror jag att jag inte vågar ha någon bestämd åsikt. På http://www.swedia.nu kan man hitta en del exempel på hur väst- och sydsvenska sje-ljud kan låta. Jag har lyssnat på en äldre man från Korsberga utanför Hjo i Västergötland och en likaledes äldre man från Bara i Skåne men tycker att deras sje-ljud låter ganska lika. Korsbergamannen har två tydliga exempel i sista meningen, Baramannen säger "människa" ungefär vid 35 sek. 

  32. Stefan Holm skriver:

    F'låt

    Nej, Östen, jag hade ärligt talat ingen källa utöver mina egna öron, som – med Martins nybildning ovan – upplever en stark skillnad i 'markeradhet' mellan t.ex. Skara- och Slitebor, vad gäller den grava accenten. Det är väl definitionsmässigt subjektivism och därför ber jag om ursäkt för slarv (och månne lite raljans) i formuleringarna.

    Men den malande känslan finns sedan länge, att vår tonaccent är tungt vägande för studiet av svenskans struktur (vi lär tillsammans med norrmän, litauer, serber och kanske några ytterligare vara ensamma i Europa om att ha en sådan). Så dyker någon tråd upp i ämnet, är jag idel öra.  

  33. Östen Dahl skriver:

    Accentgeografi

     Stefan, du är härmed ursäktad! Och jag vill tillägga att när du la in "annorlunda" som alternativ till "försvagad" så var det alldeles riktigt. Det är ju så att ordaccenternas tonkurvor skiljer sig kraftigt åt mellan olika delar av det skandinaviska dialektkontinuet — och Skara och Slite har helt olika accenttyper, men det har också Skara och Stockholm, medan Stockholm och stora delar av Norrland faktiskt har mera lika kurvor. Detta konstaterades av den tyske forskaren Ernst Meyer för ett par generationer sen men frågan har fått sin definitiva behandling av den nyligen bortgångne och av alla djupt saknade Lundafonetikern Gösta Bruce, och man kan läsa om det i hans bok Vår fonetiska geografi och i Språken i Sverige, som han också bidrog till. 

  34. Stefan Holm skriver:

    Tankar från tiljan

    Gubben från Korsberga (i SweDia-projektet) har jag lätt att relatera språkligt till, då jag en gång föddes bara en mil från honom (Tidaholm). Men det är också helt nära Per Oscarssons sista hemvist på jorden.

    I två minnesprogram i TV hörde jag den folkkäre konsekvent använda främre sje. Då slog det mig: men det har ju skådespelare från Dramatens scenskola (och övriga scenskolor) alltid gjort – liksom långt fram i tiden anställda vid Sveriges Radio.

    Sedan erinrade jag mig (ett referat av) en undersökning jag vet att jag läst men tyvärr inte kan minnas var. Den studerade flickor och pojkar i så skilda länder som USA, Kenya och Japan. I alla tre tenderade pojkar att ta efter lokal dialekt medan flickor tenderade att ta efter språkområdets sociala och kulturella elit (’rikssvenska’ i vårt fall).

    Det är väl korrekt att påstå, att kvinnor visar större hug än män för de sköna konsterna och dessas utövare (läsvanor, utlåning från bibliotek, besökare på teatrar, muséer etc.). Så det finns kanske en adekvatare beskrivning än ’fröken-sje’ (Östen) och ’damer på Östermalm’ (undertecknad). Vore det inte närmre den egentliga källan att säga ’Dramaten-sje’ eller ’radio-sje’ (när det inte är geografiskt som i Värmland och längs Norrlandskusten)?
     

  35. Östen Dahl skriver:

    Tiljan sekundär

    Avståndet från Korsberga till Tidaholm är 18 kilometer, så mina farföräldrars hus i Hjo är ännu närmare (8,5 km)… men mer relevant: Det sägs rätt ofta att kvinnor talar mer "fint" och i enlighet med gällande standard än vad män gör, det stämmer förstås med mönstret för sje-ljuden. (Det var därför jag tog äldre män som exempel.) Men det finns nog ingen direkt orsaksrelation mellan att kvinnor använder tunt sje-ljud mer än män och att detta ljud lärdes ut i scenskolorna; snarare är båda dessa förhållanden resultatet av samma sak, nämligen att det tunna sje-ljudet är den äldre normen i de dialekter som ligger till grund för standardspråket. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>