Hvad hvilja August?

I den förra tråden hamnade vi så småningom på ett kärt ämne nämligen användningen av verbens pluralformer som en slags ålderdomlighetsmarkeringar — som i exemplet Sparris kräva dessa drycker. Idag har jag noterat ett annat klassiskt citat som har undergått samma öde som Albert Engströms slogan, nämligen rubriken på det tal som August Palm höll 1881 och som brukar återges som "Hvad vilja socialdemokraterna?" Den här frågan har onekligen fått en viss aktualitet, även om tolkningen då kanske inte är den som Palm avsåg. Och om man söker på nätet eller i Mediearkivet kan man se att formeln "Hvad vilja X?" har fått rätt stor popularitet — faktiskt ser det ut som om den ökar.  Enligt den tidens grammatik borde X vara en nominalfras i pluralis, men det visar sig att numera kan det vara nästan vad som helst. Om man går igenom några sidor Googleträffar och undantar dem som citerar Palm ordagrant så hittar man följande entiteter vars viljeyttringar sägs vara av intresse:

Mattias, Wera Svensson, Högern, borgerligheten, Afrosvenskarnas riksförbund, s, Folkpartiet, Färgfabriken, von Sydow, (c), Skriet från vildmarken, jag, Centerpartiet

löntagarna, livsmedelsarbetarna, vi, biblioteken, de svenska väljarna, feministerna, Kungsbackaborna, De Sociala Rörelserna, de Autonoma

Det är alltså en liten övervikt här för singulara X, vilket tyder på att medvetenheten om att vilja är en pluralform är ganska låg. (Jag förutser nu invändningen: jo folk vet att det är pluralis men de tycker inte att det är viktigt — men det spelar egentligen mindre roll. För en äldre generation låter detta inte arkaiskt utan snarare som pidginsvenska. (Exemplen kommer från vad man kan kalla "de bästa kretsar" — mest påfallande kanske i rubriken till en Expressenledare där en namne till mig frågar "Hvad vilja Högern?".)

För att få det att se ännu mer ålderdomligt ut är det många som generaliserar hv-stavningen: "Hvad hvilja X?" är ett populärt alternativ (det är å andra sidan många som moderniserar stavningen också).

Det som emellertid är ironiskt i sammanhanget är att August Palm själv inte använde pluralformen vilja i sitt manuskript — där står det faktiskt "Hvad vil Sosial-Demokraterna?", med verbet i singularis, som man kan se på faksimilet nedan. Hela talet kan avnjutas på Arbetarrörelsens arkiv. Detta var ett ganska radikalt språkbruk för den här tiden, men det kan finnas flera skäl att Palm skrev så här i manuskriptet. Dels var det ju avsett att framföras muntligt, dels illustrerar texten, som det står på arkivets webbsajt, "i hög grad Palms knapphändiga skolgång samt hans många år i Danmark och Tyskland".

– Jag tycker att man borde ha en term för den här typen av irr-gammalsvenska. Det är ju inte riktigt fråga om en hyperkorrektion, men kanske man kan säga "hyperarkaism". Denna term verkar inte ha använts på svenska tidigare, men jag har hittat några belägg för "hyperarchaism" på engelska, där det används till exempel om uttryck som "‘Ye Olde Englishe Fishe Shoppe".

 

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

16 kommentarer till Hvad hvilja August?

  1. Rickard skriver:

    Ett exempel jag kommer att tänka på är (den svenska) popgruppen The Arks låttitel "Calleth you, Cometh I". Tydligen användes "-eth" endast för tredje person i äldre engelska.

  2. Gunnel skriver:

    Hyperarkaismen "Calleth you, Cometh I"

    Rickard: Du har alldeles rätt i att "-eth" inte är rätt i första och andra person. Jag måste bekänna att jag i samband med lanseringen av låten blev konsulterad av Ola Salo. Efter mycket googlande, där det framkom att det verkade trendigt att leka med forn- och medelengelska verbändelser sa jag att jag tyckte han kunde tillåta sig att använda formerna med argumentet "poetisk frihet". Har ångrat mig ibland, men mina barnbarn blev i alla fall upphetsade över att jag avtackas på skivomslaget!

  3. David skriver:

    Kräfva dessa drycker

    Man hittar också en del belägg för "Kräftor kräfva dessa drycker", vilket är fel, eftersom Albert Engströms affisch kom 1922 (och således efter 1906 års stavningsreform) och därmed stavades med "kräva".

    Man kan ju dock fråga sig om det är en hyperarkaism, eftersom det är en stavning som någon gång ändå varit korrekt (nämligen innan 1906), bara inte i det sammanhang som avses, medan "hvad vilja August" aldrig har varit korrekt.

    Man får också många belägg på "jag voro" istf. "jag vore". Det är knappast ett typografiskt fel, eftersom knapparna sitter långt ifrån varandra på tangentbordet. Frågan är om det i vissa fall helt enkelt är ett stavfel.

    Ett bättre exempel kommer från Povel Ramels fantastiska Bellmanpastisch "Fredmans epistel no 83, Enkannerligen til tre vilsne bröder i 1960-talets hufvudstad, under deras förföljelse skrifven til deras tröst och hugsvalelse": "Mine bröder, ären vi mån icke i Sverige nu?" (Kan avnjutas här på Spotify.)

    Bellman kommer ju farligt nära hyperarkaismer i epistel no 1: "Skåder glasenom på bordenom i Krogenom; betraktom Stopenom på hyllomen inom Skåpdörrenom", men jag tror att han håller sig inom bibelspråket – andra läsare vet säkert bättre. Möjligen kan växlingen mellan andra och första person pluralis imperativ (skåder/betraktom) vara en hyperarkaism.

  4. Stefan Holm skriver:

    Det var inte bättre förr

    Även för 750 år sedan gled man på pluralformerna (är/äro). Se här Äldre Västgötalagens Rättlösabalk, 5:e flocken, 5:e & 6:e styckena:

    5. Thættæ aru vkvædhins ordh kono. Iak sa at thu reet a quiggrindu lösharædh. ok i trols ham tha alt var iamrist nat ok daghär. kallær hanæ kunna firigæræ kono ællær. ko. thæt ær. vkuadhins ord. kallær kono hortutu. thæt ær vkuadhins ord. kallar kono haua at fadhur sin ællær strukit hava barn sit fra sær allær hava myrt sit barn. thættæ æru firnær ordh.
    6. All thassi synda mal skal fyrst uidh præst sin talæ ok eigh bradhæ vp mædh awnd ællær vrez uiliæ num han sæki sik at thrim markum. hete threr ok æru tuar.

    Alltså två förekomster av thættæ æru/aru och två av thæt ær. Att nedplitaren skulle ha blandat ihop detta och dessa, motsägs av andra styckets thassi. Å andra sidan är väl både det och detta formella subjekt och sådana kan ställa till det för språkkänslan.

    (En modernisering av lagtexten torde bli något i den här stilen:)

    5. Detta är okvädinsord till kvinna. Jag såg att du red på en gärdsgårdsstör (”kviggrind”) med utslaget hår och i trollskepnad då natt och dag var lika långa (iamrist???). Kallar (man) henne kunna förgöra kvinna eller ko, det är okvädinsord. Kallar (man) kvinna hortuta, det är okvädinsord. Kallar (man) kvinna ha ägt sin far eller ha strukit sitt barn från sig eller ha mördat sitt barn, detta är förnärmelseord.
    6. (I) alla dessa syndamål ska (man) först tala vid sin präst och inte brusa upp med avund eller vred vilja, om han inte må göra sig saker till tre marker. Må heta tre men är två.

    Fädren ska väl hedras för att de sökte stävja otidigheter mot damer. Tyvärr följs redan i Yngre Västgötalagen motsvarande passage av en skrivning, att om anklagelserna befinns sanna, så ska kvinnan tas av daga. Och på 1600-talet gick det ju riktigt åt Blåkulla för förmenta gärdsgårdsryttarinnor.
     

  5. Östen Dahl skriver:

    Kommentar till David

    Kräfva får väl då anses vara en anakronism, fast såna kanske också kan falla under hyperarkaismer. Jag misstänker att Bellman var medveten om vad han gjorde — på hans tid var formerna på -om något man hörde i kyrkan varje söndag (om han nu gick i kyrkan, förstås). Men grammatiskt korrekt är det nog inte: skåda och betrakta borde väl i alla fall inte styra dativ? 

     

  6. Östen Dahl skriver:

    Kommentar till Stefan

    Stefan, jag tror inte dina exempel visar vad du menar att de gör. Om man översätter den första meningen till tyska så blir det ungefär: "Das sind Beleidigungsworte einer Frau". Det vill säga, efter das rättar sig verbet efter predikativens numerus. Och när jag nu kollade i Wesséns Svensk språkhistoria (del III, s. 115) så säger han att efter þät och þätta var det vanligen så på fornsvenska också. Fast här verkar det bara gälla efter þätta — som dock knappast kan analyseras som formellt subjekt.

  7. Stefan Holm skriver:

    Man kanske ska ta det personligt

    Det var just Wessén jag hade tjuvkikat i (dock del 1, sid. 116). Han anger både thät och thätta som demonstrativa pronomen och det fick mig att undra, varför de följs av olika numerusböjning i annars identiska satser: thät är resp. thätta äro okvädinsord.

    Men Wessén säger också, att thät redan fornnordiskt var både personligt och demonstrativt. Som demonstrativt var det deiktiskt (starkt utpekande) men som personligt anaforiskt (syftande på något förut omtalat, svagt utpekande). Kanske är det förklaringen till de skilda numerusformerna?

    (Måste förresten erkänna, att jag varken hade klarat deiktiskt eller anaforiskt på ett ordförståelseprov. Nu hamnar väl en stackars medbloggare i lag med utbildningsministern.)

    Och självfallet är ”detta” inget formellt subjekt – I stand corrected.
     

  8. David skriver:

    Dativ

    Östen: just det, att det rör sig om dativ tänkte jag inte ens på. Jag var så upptagen med att fundera på om -enom/-omen kan användas både med mask. best. sing. (krogenom) och med neutr. best. pl. (glasenom). Jag kollade mycket snabbt igenom Noreens Altschwedische Grammatik (finns online) men kunde inte hitta nånting klart och tydligt om kasusändelser i bestämd form, eller bestämd form överhuvudtaget. Men min tyska är å andra sidan inte den bästa, så jag kan nog ha missat nånting.

  9. Lars skriver:

    Lite åt samma håll

    Satt på Landvetter idag och väntade på flyget, när frågan "Har du fått tillbaka pengar på skatteåterbäringen?" flimrade förbi på plattreklamskärmen på väggen i väntrummet. För mig — och för den delen även för Nationalencyklopedins ordbok — är skatteåterbäringen pengar, nämligen pengarna som man får tillbaka för att man har betalat för mycket i preliminär skatt, men tydligen inte för den som författat reklambudskapet, utan snarare kanske någon slags handling. En intressant fråga är om samma person även skulle kunna säga: "Har du varit tvungen att betala pengar på restskatten?".

  10. Anders Berglund skriver:

    Hyperarkaisk tavla

    I den släktforskarklubb jag var med i på 70-talet fanns en antavlemall, som var lite tjusigt dekorerad i gammaldags stil. Med hyperarkaiskt anslag kallades den "Antawla". I frakturstil.

  11. Stefan Holm skriver:

    Hypermodern psalm

    En annan, som tom. fick plugga psalmverser i småskolan, minns kamratens undran inför raden 'Herre, signe du och råde':

    -Vem fan är Råde?

  12. Östen Dahl skriver:

    Angående þät och þätta

    Stefan undrade om man kan förklara växlingen mellan singularis och pluralis i den fornsvenska texten med skillnaden mellan deiktiskt och anaforiskt. Det som Wessén säger om detta är nog inte specifikt för fornsvenska þät utan gäller lika mycket för modernt svenskt det. Jag tror inte så mycket på den förklaringen: notera att de två sista förekomsterna ser precis lika anaforiska ut men ändå har olika numerus. Däremot finns det en annan skillnad mellan dem som också stämmer för de två första förekomsterna: þættæ æru handlar om flera olika förolämpningar medan þæt ær syftar på en enda. Eftersom man i den här texten inte använde obestämd artikel är numerus på verbet det enda som markerar om okvädingsorden är pluralis. Ordet ord betyder nog inte det som står mellan ordmellanrum utan syftar på ett helt uttryck liksom när man säger "lägga ett gott ord för någon".

  13. Stefan Holm skriver:

    Tror dig på ditt ord

    Ja, kopulan rättar sig nog efter saken visavi sakerna. Får medge, Östen, att du har ordet i din makt i den här frågan medan jag likt ett barfotabarn för en stund hade tappat mitt ord och min papperslapp.

  14. Gunnar B skriver:

    Kommentar till "Det var bättre förr"

    För en islänning är det solklart att det inte föreligger något vacklande mellan verbens singularis- och pluralformer i Västgötalagen. Det är subjektet "ord"  – som ser lika ut i singularis och pluralis – som ömsom står i singularis och pluralis - vilket självklart medför att verbet ömsom förekommer i singularis och pluralis. Att man växlar mellan att tala om ord i allmänhet och specifikt ord. 

     

  15. Gunnar B skriver:

    Kommentar till " Det var bättre förr"

    ….  Att man växlar mellan att tala om ord i allmänhet och ett specifikt ord är ingen ovanlig företeelse och borde inte förvåna någon. 

  16. Pingback: Skola Thente utspottas? | LINGVISTBLOGGEN

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>