Dem hjälper dig att skriva riktig svenska

Det socialdemokratiska förslaget om butlers (butlrar?) i tunnelbanan gav uppenbarligen inte något större antal röster i valet, men Mörby centrums affärsmän verkar ändå att ha inspirerats till en variation på temat: personliga piccolos (piccoli?) i shoppingcentret. Det som föranleder mig att blogga om detta är att reklamtexten (som kan beskådas på hemsidan) inleds med "Dom hjälper dig bland annat…" och att jag idag på eftermiddagen i tunnelbanan såg att en förhoppningsfull språkpolis hade strukit över "Dom" och skrivit dit "Dem" på en reklamaffisch. Att dem används som subjektsform är väl inte nytt, däremot har jag inte sett att någon aktivt verkar för att införa det som standard.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

14 kommentarer till Dem hjälper dig att skriva riktig svenska

  1. Åke skriver:

    Ett IRL-troll, måhända? 

  2. JP skriver:

    En ironisk och smått desillusionerad språkpolis, skulle jag tippa på.

  3. Stefan Holm skriver:

    De går nog åt h-e

    Skillnaden mellan de-dem, han-honom och hon-henne lär nog skatta åt förgängelsen. På en fotbollssupportersajt, som jag brukar läsa, är dem närmast regel som subjektsform (typ: "dem kämpar för dåligt för dem löner dem har"). Där hävdades tom. i en dispyt i frågan, att dom är talspråk men man ska skriva dem. Så kan även en välmenande själ i tunnelbanan ha tänkt – suck!

    Fast man kanske inte ska sätta sig på alltför höga hästar. Minns från högläsningen i första klass, att jag blev rättad, när jag läste de som ”dä”. Trots att jag kunde läsa långt före skolstarten, så hade jag aldrig hört ordet uttalas. I mitt västgötska hem hette det di: ”Heja di gule!”, som nämnda sajts skribenter plägar skandera (men inte skriva).
     

  4. Jan Wiklund skriver:

    På tiden!

    Eftersom skillnaden mellan subjektsform och objektsform är i det närmaste redundant vore det väl praktiskt om den försvann. Ungefär som samma sorts skillnad försvann från substantiven för sjuhundra år sen.

    Det har sagts att detta berodde på att alla plattyskar som översvämmade de nordiska städerna hade helt andra böjningsformer och att man i den ömsesidiga förståelsens intresse spolade dem. Kanske invandringen nu kan få samma effekt på pronomina?

  5. Linus skriver:

    vi och dom = vi mot dem?

    Det finns också andra intressanta fall. (Så intressanta att de kanske egentligen skulle behöva ett eget inlägg.) Det rör typen "vi och dom-tänkande". Hur skulle ni skriva det om ni till äventyrs tvingades välja mellan de och dem?

    För vissa verkar faktiskt "dem" ligger nära till hands, trots att många nog skulle slå ett slag för subjektsform på båda sidorna och:et. Jag kollade som hastigast i Mediearkivet, och det var nästan dött lopp.

    Och det där med att det finns konstigheter i bruket är väl kanske inte så konstigt. Men i det här fallet är det lite speciellt, eftersom det inte rör sig om "vi som gör rätt" kontra "pöbeln som gör fel". Många förståsigpåare (varav somliga minst docenter) väljer "dem". Jag såg det t.ex. i en doktorsavhandling i nordiska språk härom veckan.    

  6. Stefan Holm skriver:

    Varför ingen konsekvens?

    En annan undran är, varför redundansen bara gäller tredje person (förutom i uttryck med än: större än jag/mig). Ingen har väl hört uttryck som ”gillar du jag” eller ”reta inte vi”? Kan det hänga samman med något av följande:

    + Substantiv är till sin ”natur” tredje person (något omtalat) och därför har kasussammanfallet hos de förra lättast smittat av sig på de senare.

    + I första och andra person är reflexiv- och objektformerna identiska (mig, dig, oss, er) och stärker varandra jämfört med tredje person, som ju har den separata reflexivan sig i både singular och plural.

    + Neutrum och utrum (det, den) har inte sedan Hedenhös haft några särskilda objektsformer och detta har smittat av sig till resten av tredje person.

    Nå’n som vet bättre?
     

  7. Calle skriver:

    Språktest

    Såg precis att SvD hade ett test för just skillnaden de/dem på sin hemsida.

  8. JD skriver:

    Vanligt på Gotland

    Jag är uppvuxen i Visby med inflyttade föräldrar och har märkt att man även i gotländskt talspråk säger dem snarare än dom. Följaktligen skriver man också dem i tid och otid, utan att skilja på subjekts- och objektsform. Det heter bara (nästan) alltid dem, helt enkelt.

  9. Östen Dahl skriver:

    Svar på tal

    Här har några av våra kommentatorer kommit ut på djupt vatten!

    Ironi? Jag tänkte när jag skrev inlägget att någon säkert kommer att säga att det här var ironi, och så blev det. Det verkar alltid finnas en ironisk tolkning av avvikande språkligt beteende. Hypotesen är närmast i princip overifierbar, eftersom en prövning skulle förutsätta att man fick tag på upphovsmannen, hm, upphovspersonen och kunde garantera att han/hon skulle sluta att vara ironisk och uppriktigt säga vad han/hon menade. Jag har lyckats spåra upp ett par ställen på nätet där någon använder dom i subjektsposition och möter reaktionen "det heter inte dom utan dem!" Mest påfallande är följande (från ett "mopedforum"), där språkpolisen kan sägas falla på eget grepp, en inte ovanlig företeelse:

    Signaturen Ransom_ (man, 20): Man får inte ändra original utförandet på en moped, om den är HELT original och går i 60 riktiga km/h, så kan dom inte sätta fast dig för något, men om du däremot kör i 50km/h på en t.ex 30 väg…DU SKA INTE GÖRA SÅ ATT DEN GÅR SAKTARE!! FÖR DET ÄR OLAGLIGT ATT STRYPA EN MOPED OCKSÅ! inte bara att trimma upp den serru.   Signaturen vicce (man, 21):  Läs vad som står i tråden! Sen heter det långsamare. Det heter dem inte dom. Signaturen ic3m4n (man, ålder ej uppgiven): Okej? Svenska lektion eller mopedforum? bestäm dig. BTW, "Dom" är numera godkänt att använda!

    Möjligen var även dessa mopedburna ungdomar ironiska.

    Kasusdistinktionernas påstått snara hädanfärd: Formen dom är relativt sett ny; så här står det i Hellquists etymologiska ordbok (2:a upplagan, som på den här punkten är betydligt utförligare än den första, som finns på nätet): "I nysv. talspr. brukas dom ofta som nomin. [d.v.s. subjektsform ÖD], i sht i Sthlm (omtalat ss. vanligt där redan på 1790-t.), medan i Götal. i st. brukades di; nu emellertid spritt även till södra delen av landet. Jfr ännu på 1860-t., Sönd.-nisse 1868 nr 28 (i brev från fru Trögelin): 'Dom (i parenthes sagt, har jag lärt mig det ordet här [dvs i Sthlm [Hellquists anm.]], det skall vara riktig Stockholmska, och jag tycker det låter mycke förnämligare än di, som det annars heter)..' och längre ned: 'Di — dom skall sluta såsom i morgon…'" Men detta har ganska lite att göra med användningen av han i objektsform, som ju är ett arv från fornsvenskans ackusativform. Och man får förstås skilja mellan dom som subjektsform i talspråket, vilket finns hos majoriteten av de svensktalande i riket (alltså inte i Finland), och användningen av dem som subjekt, vilket kan karaktäriseras som ett mindre lyckat försök att vara språkligt korrekt — dock ej i västerbottniska, där dem finns också i talspråk. (Medan jag höll på att skriva detta kom JD:s inlägg in. Det gäller alltså även gotländska.) "Orden, dem hava stormvindens kraft", säger Torgny Lindgren — här kombineras alltså utan vidare dem med ett pluralböjt verb.

    Redundans: Egentligen är nästan all böjningsmorfologi redundant i strikt mening. Att böjningsmorfologi ibland försvinner beror inte så mycket på att den skulle vara redundant utan på diverse andra orsaker, där fraterniserande med talare av andra språk inte är helt oviktigt. Vi är annars beredda att acceptera ganska långtgående redundans. Jfr ett uttryck som Mina två små bilar är nya, där bilarnas flertal signaleras klart av räkneordet två men ändå markeras grammatiskt ytterligare fyra gånger (eller till och med fem i äldre svenska, om man sa äro).

    Varför bara tredje person? Stefan generaliserar här från det svenska exemplet på ett kanske inte helt välgrundat sätt. Det är till att börja med inte alls universellt att tredjepersonspronomen har färre kasus än övriga. På engelska har kasusformerna sammanfallit i andra person men inte i de andra. På franska (och faktiskt också på älvdalska, åtminstone i femininum singularis) har tredjepersonspronomina tre kasusformer (nominativ, dativ och ackusativ) medan första och andra singularis har två former och första och andra pluralis bara en. På afrikaans har alla pronomen två former utom första och andra pluralis som har en. Möjligen är det snarare en fråga om singularis mot pluralis. Däremot är det så att första och andra personens pronomen nästan alltid har ett "ackusativt" snarare än ett "ergativt" kasussystem, medan tredje personen också ibland kan ha ett "ergativt" system, d.v.s. att intransitiva subjekt markeras på samma sätt som transitiva objekt. Tanken att substantiven drar med sig pronomina vid kasussystemens sönderfall är intressant men kanske inte så empiriskt välgrundad. Majoriteten av de germanska språken har förlorat kasusdistinktionerna på substantiven men på pronomina är de vid liv i stort sett överallt. Samma gäller avsaknaden av kasusdistinktioner på inanimata pronomen.

    "Vi och dom": Linus' observation är intressant. För mig är det väldigt konstigt att skriva något annat än just "vi och dom". Det verkar finnas en rädsla för formen dom – den uppfattas som inkorrekt även i informellt skriftspråk och till och med när man återger talspråk.

    PS. I den artikel om Torgny Lindgren som jag plockade citatet från skriver journalisten så här: "Han hava språket och ingen kan ta miste på varifrån det kommer. Västerbottniskan är som en resonansbotten i allt han skriver." — men som en läsare påpekar i en kommentar: "Men snälla, inte kan man säga "han hava"! Norsjömålet skiljer fortfarande på verbens ental och flertal: I hav, du hav, han/hon hav, vä hava, jä hava, dem hava." Sparris kräva dessa drycker, som bekant.

  10. Lotten Bergman skriver:

    Men!

    Fast den allra mest relevanta frågan i sammanhanget måste ju ändå vara:

    – Du hade väl en tjock spritpenna med dig i fickan och korrade, Östen?

  11. Östen Dahl skriver:

    Ingen spritpenna

    Nej, däremot var jag på väg att ta ett foto med mobilen… men det satt en tjej alldeles under affischen och jag tyckte det var för knepigt att förklara för henne vad jag höll på med.

     

  12. Christian R. Conrad skriver:

    Ni har missat det uppenbara svaret:

    Folk är tammefan alldeles för jävla dumma nuförtiden, helt enkelt. Sorgligt men sant — jag *önskar* tammefan att jag vore ironisk eller sarkastisk nu, men jag är tyvärr lite för onykter för att vara något annat än ärlig.

  13. Östen Dahl skriver:

    Flynneffekten

    Då bortser du från Flynneffekten. Den gäller dock inte i alkoholpåverkat tillstånd.

  14. Östen Dahl skriver:

    Dem kommer till DN

     Idag dyker dem upp i subjektsposition i Niklas Wahllöfs TV-krönika i DN: "…och dem det gäller står kvar i rättslöshetens dunkel". Just den här konstruktionen är förstås lite knepig, om man är osäker på distinktionen är det lätt att förledas av att dem är korrelat till objektet i den efterföljande relativsatsen — det skulle alltså heta "det gäller dem". Men dem som vill förutspå dem:s kommande seger i alla ställningar kan förstås se detta som ett steg på vägen. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>