Stockholmskan i City

Den numera inte alltför ofta utkommande gratistidningen City har idag ett helt uppslag om stockholmsspråket som kan avnjutas på webben här, dock utan de vackra IPA-tecken som pryder pappersversionen. De språkvetare som huvudsakligen intervjuas är en av våra flitigare kommentatorer, Martin Persson, och vår tidigare student Jenny Öqvist som numera håller till på SOFI i Uppsala. Det mesta som står i artikeln är alldeles korrekt. Jag undrar lite över att man sätter likhetstecken mellan "stil" och "sociolekt", det är ju en fråga som vi hade uppe här rätt nyligen. Och det tunna sje-ljudet sägs finnas "i de norra delarna av stan, Danderyd, Täby och på Öster-malm" — det exemplifieras med Jan Guillou och Ulf Adelsohn, men dessa herrar är kanske inte helt representativa för den nuvarande befolkningen på de här platserna. Jan Guillou har dessutom (i likhet med mig, som använder samma sje-ljud) åtminstone delvis vuxit upp söder om stan och utanför Stockholm. Idag tvingas jag med ett visst beklagande konstatera att det tunna sje-ljudet, liksom uttalet [re:v] för räv, som också tillhör mitt ursprungliga uttal, helt har slutat överföras till yngre generationer. Jan och jag har dock kungen på vår sida, om det nu är någon tröst i dessa dagar.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

15 kommentarer till Stockholmskan i City

  1. Stefan Holm skriver:

    Östen - en omvänd Lasse Dahlqvist?

    Du är en gåta, Östen. Är jag rätt ute, så har du skånska rötter och du levde intill medelålderns inträdande i Göteborg. Var i henkute har du då lärt dig [re:v] och ”tunt” sje-ljud? Ingetdera förekommer väl i vare sig syd- eller västsvenska idiom? Då hade inte det gamla skämtet om stockholmaren, som besöker feskekörka, fungerat:

    -Har ni reker?
    -Va?
    -Ja, så’na maneter! (dvs. ”man äter”.)

    Annars visar Jenny och Martin en sak för oss alla att begrunda – vi lever med stereotyper från det förgångna. Ingen (ens äldre) göteborgare talar som Sten-Åke Cederhök och knappast någon stockholmare som Lena Nyman (även om Mona S. i mina öron kommer hyfsat nära).

    Så hör jag idag yngre göteborgare uttala retroflexivorna (-rd, -rl, -rn, -rs, -rt) på centralsvenskt manér och inte som i kôss va’ dä’ vimlar å segel ida’ / Ä’re’ kappsegling naj dä’ ä’ löda’. (Lasse Dahlqvist – skulle fyllt 100 i år –  var f.ö. stockholmare och kom först som vuxen till Götet efter att ha råkat i luven på skattmasen. Men språksinne hade han och lyckades inte bara bli urgöteborgare utan även skriva ett antal av Edvard Perssons skånska paradnummer).

    Likadant är det med den kontamination av ö och u, som noterades i hufvudstaden redan vid förra sekelskiftet och spred sig till rikets andra stad 40-50 år senare. Många göteborgare mellan, säg, 40 och 65 skiljer inte på rösta/rusta eller mörkna/murkna – och så bor de i ”jutteborj”. Hos inbyggare utanför detta åldersintervall hör man inte (eller sällan) detta.

    ”Lidingö-i” hör jag erövra yngre upplagor av även Ada och Beda. Fast de har ju geografiskt nära till Bohuslän, där det varit standard så långt tillbaka det går att spåra. Kanske var det rentav därifrån (Marstrand) det en gång via Oskar II och hans hov nådde rikets övre strata?
     

  2. Martin Persson skriver:

    Stil

    Jag tror att ordet "stil" inte riktigt är mina ord. Det viktigaste i just det sammanhanget var att jag poängterade att rinkebysvenskan (eller vad vi ska kalla den) inte är en brytning, vilket av allt att döma fortfarande är en ganska utbredd uppfattning.

    Törs jag slänga in en efterlysning här? Hos hur unga talare kan man fortfarande höra stockholms-e? Den yngste jag har stött på är född 1993, men han började äa i början på 2000-talet. Han var väl inte sist?

  3. Östen Dahl skriver:

    Inte fullt så gåtfullt

    Nej, Stefan, fullt så gåtfull är jag inte. Jag bodde faktiskt de första åtta åren av mitt liv (med undantag för ett halvår i Norge) i Stockholms södra förorter. De skånska rötterna är också delvis en aning tunna — mina föräldrar var visserligen båda födda i Malmö men av deras föräldrar var tre födda i Norrland och en i Värmland — och min mamma flyttade till Gävle när hon började skolan. Jag har bott sammanlagt 38 år på Södertörn och bara (netto) 25 i Göteborg. Göteborgskan är för mig fortfarande delvis ett främmande språk. Dock är min känsla att den har bevarat mer av sin särart än stockholmskan. Det som gemenligen talas nu av ungdomen där är inte så olikt hur de flesta av mina skolkamrater talade — där var det ganska ovanligt med uttal som kôss. 

    Jag trodde ganska länge att det andra morfemet i ordet hjälpreda var bräda. Fråga inte hur jag fick ihop det betydelsemässigt, men det visar att jag hade sammanfall mellan vokalerna e och ä.

    Någon omvänd Lasse Dahlquist är jag inte, i så fall snarare en rättvänd. Men enligt många källor på webben föddes han i Örgryte församling fast han växte upp på Lidingö, står det. 

     

  4. Stefan Holm skriver:

    Gåtan löst

    Då blev Östen begripbar – skönt när världen är logisk.

    Tror också, att övriga dialekter är mer konservativa än stockholmskan, som är något av hela vårt språks smältdegel. Via inflyttning och utrikes kontakter suger den i sig influenser från övriga Sverige och världen, modifierar dem efter eget skön för att åter låta dem skölja över landet.

    Så har det nog varit från medeltidens vadstenamål och plattyska, över 1700-talets frankofona hov och västgötaknallarnas månsing till dagens anglicismer och separation av [e:] och [æ:].
     

  5. Östen Dahl skriver:

    Det beror på vad man menar

    Är rinkebysvenska en brytning? Uppenbarligen beror det på vad man menar med "rinkebysvenska" och "brytning", kanske också, som Bill Clinton skulle säga, på vad man menar med "är". I den vidaste meningen är brytning ungefär samma sak som "accent" på engelska, d.v.s. alla former av specifika uttal som avviker standarden eller det förväntade. I en snävare mening är det ett avvikande uttal som beror på att talaren inte har språket ifråga som modersmål. Och då är problemet att det språk som första och andra generationens invandrare talar inte alls är enhetligt och är avhängigt av många faktorer. Att bestämma vem som då ska sägas tala med brytning och vem som talar något som är en ny dialekt eller sociolekt blir då en delvis godtycklig gränsdragning. Samma problem har vi egentligen med svenskar som från början talar en särpräglad dialekt men som anstränger sig för att låta standardsvenska. Är "P1-skånska" en dialekt, en sociolekt eller en brytning? 

  6. Stefan Holm skriver:

    Svaret dröjer

    Är magkänslan rätt, när jag kopplar brytning till individer men dialekt/sociolekt till något, som (till sin stomme) förmedlas över generationer? I så fall krävs en ”kvalifikationstid”, innan en brytning får namn av dialekt. I sin tur innebär det, att vi får vänta och se (höra), om rinkebysvenska etc. ska kallas det ena eller det andra. Svaret lär bero på sociala faktorer som geografisk och klassmässig integration kontra dito isolering.

    ”P1-skånskan” är svårdefinierbar. Standardsvenska med skånsk brytning? Skånska med standardsvensk brytning? En mix mellan två genuina dialekter?
     

  7. Östen Dahl skriver:

    Nativisering

    När man har talat om kreolisering, brukar man tänka sig att ett kreolspråk uppstår (nativiseras) när en ny generation skapar ett modersmål på grundval av ett pidginspråk eller annat "icke-modersmål". Så där är det modersmålsinlärningen snarare än överföringen som är kriterium, och då kommer svaret rimligtvis en generation tidigare och det bör finnas barn som har rinkebysvenska som modersmål. Det blir onekligen lite konstigt om någons modersmål karaktäriseras som brytning.

  8. Stefan Holm skriver:

    Långt mellan Rinkeby och Haiti

    Min undran gällde, huruvida rinkebysvenskan (vad vi än sorterar in den som) kommer att överleva eller inte. Gör den inte det, blir det lite underligt att kalla den dialekt.

    Det modersmål jag hör invandrarbarn tala är svenska med egna fonetiska inslag. Kreolspråk däremot är väl visserligen baserade på ett kolonialspråks ordförråd (med fonetiska och morfologiska innovationer) men typiskt även med en ny grammatik (oftast isolerande i.st.f. flekterande eller agglutinerande).

    Rinkebysvenska och ”P1-skånska” är därför i min arma skalle varianter av svenska medan t.ex. haitisk kreol inte är en variant av franska utan ett eget språk. (När är Parkvall repatrierad – han har ju en gång levererat en bautatung avhandling om kreoler?)
     

  9. Martin Persson skriver:

    Inte brytning

    Det känns inte riktigt rätt att jämföra brytning med eng. accent, även det är i vid mening. För mig betyder brytning definitivt att en talare på ett eller annat sätt på grund av sin främmande språkbakgrund avviker från det korrekta/ortoepiska/föreskrivna uttalet eftersom han/hon inte till fullo har tillägnat sig detta, samt att han/hon/hen i sitt uttal uppvisar kvardröjande spår av sitt moders/faders/föräldrapersonsmåls fonologi.

    I rinkebysvenskan, som jag känner den, går det inte att avgöra vilken etnisk/språklig bakgrund den enskilde talaren har. Ergo: ingen brytning.

    Dagens finska ord: luuseri, friikki.

  10. Clabbe skriver:

    Rösta/rusta vs mörkna/murkna

    Stefan Holm skrev:
    "Många göteborgare mellan, säg, 40 och 65 skiljer inte på rösta/rusta eller mörkna/murkna

    Det har jag svårt att tro. Det är nämligen olika uttalsregler beroende på om ö:t följs av ett r, som i "mörkna", jämfört med om ö:t följs av en annan bokstav än r, som i "rösta".

    Jämför hur en stockholmare uttalar börs – "busch" - med hur en göteborgare skulle säga det: med tydligt ö-ljud.

    Omvänt uttalar göteborgare mjölk "mjulk", eftersom ö:t inte efterföljs av r, medan stockholmaren uttalar mjölk med tydligare ö-ljud.

  11. Clabbe skriver:

    Tydliggörande

    För att ytterligare tydliggöra mitt inlägg ovan:

    Stockholmaren: Fuscht när det är murkt blir jag tuschtig.

    Göteborgaren: Jag drumde att jag uppnade ett mjulkpaket.

  12. Christian R. Conrad skriver:

    Mona vemdå?

    Stefan Holm skriver: "knappast någon stockholmare [talar] som Lena Nyman (även om Mona S. i [hans] öron kommer hyfsat nära)"

     

    Fick tänka till ett tag där; höll på att utbrista "Vadå 'kommer'; det heter väl 'kom'; Mona Seilitz är ju död!"

  13. Rune skriver:

     Om en amerikan undervisar i Sverige på svenska vill jag (och säkert andra) påstå, att han talar med amerikansk accent. Vilket alltså är fel, har jag lärt mig på bloggen här. Med vilken accent talar han då?

  14. Martin Persson skriver:

    Amerikansk (vad annars?), men vi är många som inte tycker att själva termen accent är ganska olämplig.

  15. Agneta Pallinder skriver:

    Om amerikanen pratar svenska gör han det väl med amerikansk brytning; men om han pratar engelska gör han det med amerikansk accent – inte t.ex.brittisk accent, eller kanadensisk.

    Alltså en brytning är en ofullkomlighet – en accent är en likvärdig variant.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>