Nobelpristagarens åsikter om språk

 Årets Nobelpristagare i litteratur, Mario Vargas Llosa, har uttryckt en del åsikter om de språk som talas i hans hemland Peru. Om det största av dessa, som är hans modersmål, och som i landets konstitution benämns kastiljanska men som han själv kallar spanska, säger han enligt DN att det är är "ett energiskt språk, ett kreativt och modernt språk som fungerar som gemensam nämnare för en 500 miljoner människor".  På den här videon uttalar han sig, om jag uppfattar det rätt, ännu mer kategoriskt och säger "vi är åtminstone 500 miljoner som talar det". Detta torde vara en glädjekalkyl. Ethnologue uppger t.ex. antalet modersmålstalare av spanska till 330 miljoner. Wikipedia får ihop 511 miljoner spansktalande men räknar då med andra- och främmandespråkstalare — bland annat ingår där en halv miljon i Sverige varav 101472 modersmålstalare. Källan för detta uppges vara "Sweden Census SCB (2002)" — något förvånande med tanke på att Sverige inte har några folkräkningar och överhuvud ingen officiell statistik över vem som talar vilka språk. (Spanska Wikipedia har samma uppgifter och samma källhänvisning.) 

I peruanska konstitutionen erkänns också "quechua och aymara och övriga inhemska språk" som officiella i de områden där de dominerar. Vad Vargas Llosa tycker om dessa är lite svårare att dokumentera. Jag har inte hittat några offentliga uttalanden av honom, men i dagens DN förklarar hans första svenska översättare Jens Nordenhök varför han inte ville fortsätta:

– Det krockade politiskt. Jag träffade honom i Lund, då jag bland annat frågade hur han såg på indianspråken quechuas och aymaras ställning. Att hålla dem vid liv tyckte han inte tillförde något i Perus utveckling till en modern, framgångsrik stat, berättar Jens Nordenhök.
– Jag bara häpnade och tog min Mats ur skolan. 

För de här språken (om de nu är språk, snarare än språkfamiljer)  är talarstatistiken ännu osäkrare, men det rör sig i alla fall om flera miljoner talare i Peru och andra länder. 

 

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

19 kommentarer till Nobelpristagarens åsikter om språk

  1. Per-Åke Lindblom skriver:

    Quecha i det peruanska parlamentet

     

    I senaste numret av norska Språknytt finns en artikel, som behandlar relationen mellan spanskan och minoritetsspråken i såväl Latinamerika som i Spanien .
     
    Mario Vargas Llosa är ju inte precis ensam om sin uppfattning i Sydamerika. Jag kan inte avgöra hur vitt spridd den är bland dem som har spanska som modersmål i Latinamerika, men jag vet att två kvinnliga parlamentsledamöter i Peru, som talar quecha, tvangs utstå mycken spott och spe innan de tillkämpade sig rätten att tala quecha i det peruanska parlamentet – se bl.a. denna artikel.
  2. Östen Dahl skriver:

    Katalanska och quechua

    Hm, Per-Åke, varför stavar du det "quecha"? En inte helt oviktig sak som framhålls i artikeln från norska Språknytt är att de inhemska sydamerikanska språken användes i rätt stor utsträckning som skriftspråk under den första delen av den europeiska kolonialepoken, men att man sen rätt handgripligt förde undan dem till förmån för spanska. För övrigt står det en artikel i senaste numret av Språktidningen (sammandrag här) om katalanska, ett minoritetsspråk som ju har lyckats etablera sig tämligen väl efter att tidigare ha varit förbjudet. Storleksmässigt är katalanska och övriga regionala språk i Spanien ganska jämförliga med de inhemska språken i Peru och Bolivia, så från den synpunkten borde det kunna fungera med dem också. Men skillnaderna i ekonomiska och utbildningsmässiga parametrar är förstås mycket stora.

  3. Per-Åke Lindblom skriver:

    Spansk språkpolitik

     

    OK, stavningen var mera ett resultat av att jag trodde att jag visste hur ordet stavades och att jag inte brydde mig om att kontrollera den. Tydligen finns det flera alternativa stavningar, som keshwa, qheshwa (Nationalencyklopedin), quichua, qhichwa eller kichwa (Wikipedia).
     
    Rainer Enrique Hamel har behandlat den spanska språkpolitiken i Latinamerika genom historien i denna artikel. Han urskiljer följande faser:
     
    1. De spanska kolonisatörerna försöker påtvinga befolkningen i de erövrade områdena spanskan fram till 1550.
    2. Karl V utfärdar ett edikt 1550, i vilket förespråkas att särskilt de stora indianspråken, d.v.s. nahuatl, quechua och tupa-guarani, ska användas som förmedlingsspråk. I slutet av 1700-talet intensifieras dock förspanskningssträvanden.
    3. De sydamerikanska koloniernas frigörelse på 1800-talet leder till att förspanskningssträvanden, bl.a. efter mönster från franska revolutionen, intensifieras ytterligare i syfte att göra de nya staterna enspråkiga. Spanska blir majoritetsspråk i de flesta f.d. spanska kolonier först efter frigörelsen från Spanien.
     
    Idag befinner de spanskspråkiga staterna i Latinamerika sig i en fjärde fas, som karakteriseras av att företrädare för de ursprungliga språken kämpar för att dessa ska stärkas, överleva eller revitaliseras. Längst har Bolivia kommit, manifesterat bl.a. i erkännandet av 37 officiella språk i somras.
     
    När det gäller katalanskan måste man komma ihåg att språket har en lång skriftspråkstradition, att Katalonien historiskt sett ofta befunnit sig i konflikt med den spanska centralmakten och t.o.m. gjort ett tidigare utbrytningsförsök, och att Katalonien idag är Spaniens i särklass rikaste region. Både baskiskan och galiciskan verkar också vara på frammarsch. Baskerna tycks vara väl medvetna om sitt unika språk och sin egenart.
  4. Östen Dahl skriver:

    Quechua m.fl. språk

    Quechua är det dominerande sättet att skriva namnet på språket i internationell litteratur, och det är också det som används i Perus och Bolivias författningar. Quichua kallas det främst i Ecuador. Talarna själva verkar inte helt eniga om hur det ska heta. Quechua-versionen av Wikipedia finns listad i vänsterspalten under beteckningen "Runa simi", vilket (inte helt originellt) betyder 'folkets språk', men om man går från artikeln "Quechua" till motsvarande artikel på quechua, kallas den "Qhichwa simi".

    Om Bolivias 37 språk skrev Språktidningen med kommentar härstädes redan 2009, så det är något äldre än från i somras. Jag tillät mig då att ifrågasätta hur mycket den här paragrafen skulle komma att betyda i praktiken. Tyvärr är det väl så att om man erkänner alltför många språk så kan man ändå inte tillgodose dem allihop. Bolivia ligger tillsammans med Guyana på delad sistaplats vad beträffar BNP per capita i Sydamerika, så någon lyx har man inte råd med.

  5. inga johanson skriver:

    keĉua

     På esperanto stavas språket keĉua

    k-ljud = k

    tje-ljud = ĉ

    då behöver man inte bry sin hjärna med konstiga stavningar

  6. M skriver:

    Inkaspråk

    Däremot får man oroa sig över hur i hela fridens namn man ska lyckas få dit ett cirkumflex över c:et.

  7. inga johanson skriver:

    inga problem

    Det finns teckenuppsättningar med cirkumflexbokstäver i de flesta datorprogram.

  8. Östen Dahl skriver:

    Aspirerade uvularer och opraktiska cirkumflexer

    Om stavningen av quechua: Esperanto är inte ensamt om att ha en så att säga nativiserad stavning av detta språknamn. Stavningen quechua ger till exempel enligt normala spanska uttalsregler exakt samma resultat i uttalet som den typografiskt mer avancerade esperantiska. Men den återger bara approximativt uttalet, eller uttalen, i de olika varieteterna av quechua. Enligt spanska Wikipedia (artikeln "Lenguas quechuas") ser det ut så här:

    qichwa ['qeʧwa], ['χeʧwa] quechua ancashino
    qitrwa ['ʔiʈʂwa], ['hiʈʂwa] huanca
    kichwa ['kiʧwa] quichua norteño
    qhichwa ['χeʧwa], ['qʰeʃwa] quechua sureño

     

     

     

     

    Det som här kallas "quechua sureño" eller sydquechua är ett sammanfattande namn på inte mindre än nio olika språk (enligt Ethnologue och Internationella standardiseringskommissionen), varibland de viktigaste quechuavarieteterna i Peru och Bolivia. Den spanska stavningen qu motsvarar inte mindre än sex olika fonem i sydquechua, eftersom det finns både velarer och uvularer som kan vara oaspirerade, aspirerade och ejektiva. Stavningen qh ska då representera en aspirerad uvular, men som synes finns det inom quechuaområdet (det gamla inkariket) ett otal sätt att uttala första konsonanten i det här ordet. Men det som Inga kallar "konstiga stavningar" är framför allt ett försök att återge variationen i uttalet. (Quechua har många konsonanter men få vokaler. Variationen mellan i och e är inte fonematisk.)

    För övrigt kan jag glädja Inga med att det finns en quechuavarietet/ett quechuaspråk som faktiskt har ett lättstavat namn — det heter nämligen just Inga och talas längst i norr, i Colombia.

    Om esperantiska diakritiska tecken: Ja, kanske det går att få fram de här tecknen numera i många program, och de har egna Unicode-koder (ĉ har till exempel 0109 hex). Jag misstänker dock starkt att du Inga har klistrat in dem från Wikipedia, för med den här editorn finns det inget särskilt enkelt sätt att få fram dem. Windows erbjuder inget tangentbord för esperanto — man kan använda programmet "Teckenuppsättning" som finns bland "Tillbehör", men det är rätt så tidsödande. Och det är först ganska nyligen som det har blivit möjligt att överhuvud få in den här typen av tecken i vanlig text.  Det finns förstås specialprogram som man kan skaffa men särskilt praktiskt kan man inte säga att det är. Snarast verkar det som åäö i kvadrat. — Man måste nog medge att cirkumflexen som universaldiakritiskt tecken  inte var en av Zamenhofs bättre idéer, och den fick också mycket kritik i början av esperantorörelsens historia. Enligt vad man läsa sig till i Wikipedia fick kritiken Zamenhof själv fram att lägga fram ett förslag om ett reformerat esperanto där man inte skulle använda cirkumflexen. Dock vann den mer fundamentalistiska falang som ansåg att det var fel att ändra på det ursprungliga systemet — och de som tyckte annorlunda avföll från rörelsen och skapade ett eget språk — ido — som i princip är esperanto med diverse mindre lyckade saker borttagna, till exempel just cirkumflexbokstäverna. Faktiskt finns det en idoversion av Wikipedia med en artikel om quechua, och språket kallas där kechuana lingo.  Själv tycker jag att det är lite intressant att ett konstgjort språk som ska vara en rationell  ersättning för de mossiga nationella språken med deras historiska bagage av konstiga stavningar självt drabbas av att man en gång har fastnat för en opraktisk teckenuppsättning.

  9. Marit J skriver:

    cirkumflex

    Har man en Mac är det lätt som en plätt: ĉĉĉĉ.

    Men jag håller med om att det är enklare med digrafer än med diakritiska tecken.

  10. inga johanson skriver:

    MacBookPro

     och jag har en mac, tack Marit J, så jag har heller inga problem!

  11. inga johanson skriver:
  12. Östen Dahl skriver:

    MacZamenhof

    Då får man väl anta att Zamenhof också hade en Mac? Allvarligt talat handlar det inte om skillnaden mellan Windows och Macintosh utan om att det är ganska idiotiskt att konstruera ett språk som ska kunna användas av hela mänskligheten på ett sånt sätt att man ständigt kommer att ha problem med de här tecknen. Dessutom är de här sibilanterna (sje- och tje-ljud) som man mest använder dem för också uttalsmässigt problematiska för cirka halva mänskligheten (jfr Domarboken 12:5-6). — Det finns ju ett annat diakritiskt tecken i esperanto som är nästan lika exotiskt, nämligt brevetecknet som används över u för att beteckna diftonger som aŭ. Det enda språk jag känner till som använder ŭ på detta sätt är vitryska (som tidvis har skrivits med latinsk skrift), och eftersom det fanns vitryssar i Zamenhofs födelsestad Białystok (som ligger nära gränsen mellan Polen och Vitryssland) kan man misstänka inflytande därifrån. Detta tecken är egentligen helt redundant eftersom det bara förekommer i diftonger.



     

  13. Marit J skriver:

    MacZamenhof

    Min kommentar riktade sig till dem som undrade hur man skulle få dit ett cirkumflex över c:et. Jag håller med Östen i kritiken av esperanto.

  14. Axel Jephson skriver:

    x:et i Xavi

    Ola´! Hur uttalas x:et i Xavi – som ks eller som s?

  15. Östen Dahl skriver:

    Xavi

    Om det handlar om den katalanska fotbollsspelaren Xavier Hernandez så säger Wikipedia att hans smeknamn ska uttalas  [ˈʃaβi].

    X uttalas ofta som sje-ljud i språk i den spanska kultursfären; tidigare uttalades det också så på spanska, om jag inte minns fel.

    Det kommer tydligen in en del skräp när man klipper in Unicodetecken, jag hoppas detta kommer in på rätt sätt.

  16. Axel Jephson skriver:

    Xavi

    Hej, Östen, och tack för ditt svar!

    Jag har också varit inne och kollat på några olika källor men inte lyckats komma fram till någon konsensus. Fast egentligen är jag mest ute efter hur katalaner, andalusier eller, om det är unisont, spanjorerna själva uttalar hans namn.

    Tacksam för vidare inlägg

    Finns det fler än jag som skulle vilja åka upp till huvudstaden och hålla språklektioner för tidningarnas och TV-kanalernas sportredaktioner? När reportrarna ex. envisas med att säga "Han tillhör en av de fem bästa spelarna i världen" får jag sådan lust att fråga dem: Jaså, vem (av dem)  tillhör han då"?

    Hälsningar

    A:J:

     

  17. Martin Persson skriver:

    Iberoromanska

    På katalanska skulle de nog uttala Xavi med något som låter som vårt rikssvenska tje-ljud, eller kanske som vårt främre sje-ljud (som i Schulman, även om det börjar bli tjatigt).

    När katalanerna vill ange en affrikata (som finlandssvenskarnas tje-ljud) blir det tx som i cotxe 'bil', jfr kastiljanska coche.

    För att ta reda på hur kastiljanarna i Madrid säger det kollade jag med min källa i Madrid:

    "like sch in german
    or savi"
     
    Men källan kunde också tänka sig
     
    "or more like chavi
    in spanish [alltså kastiljanska]"
     
    vilket i källans stadsmål realiseras som
     
    "tsavi".
     
    Hur som helst uppfattar hon inte namnet som kastiljanskt eller ens katalanskt, utan som baskiskt. Den kastiljanska motsvarigheten torde vara Javier.

     
     
  18. Östen Dahl skriver:

    X och Xavier

     Efter lite förefrukostforskning, mest i Wikipedia, kan följande konstateras:

    1) Det fornspanska uttalet av var, som jag tyckte mig komma ihåg, någon form av sje-ljud. Eftersom fonemet ifråga sammanföll med det som stavades har man också bytt ut grafemet x mot j i de flesta ord, och det moderna uttalet är som bekant ett ach-ljud. Därav alltså stavningen Javier.

    2) Sje-uttalet för bokstaven lever dock vidare i baskiska, katalanska, portugisiska, nahuatl och förmodligen en del andra språk, samt i spanska när man återger sje-ljud i inhemska språk i Latinamerika. Hur det faktiskt realiseras kan säkert variera rätt mycket.  

    3) Namnet Xavier är mycket riktigt baskiskt från början — det var en katolsk missionär från Navarra under 1500-talet som bar detta namn (som egentligen är ett ortnamn) och sedermera blev helgon med det svenska namnet Frans (Frasse?) Xavier. Namnet tycks betyda 'nyhuset' och etymologiskt vara samma som Echeverría, vilket nog innebär att det var en affrikata från början.

    4) Eftersom x i början av ett ord ser konstigt ut får namnet Xavier rätt märkliga uttal på andra språk, exempelvis [ˈzeɪviər], [ɪkˈseɪvi.ər], [ɪɡˈzeɪviər] och [ɡzavje]

    Men sen undrar jag över formuleringen "spanjorerna själva" i Axels inlägg. Xavi är ju katalan, så varför skulle kastilianarna ha tolkningsföreträde?

  19. Martin Persson skriver:

    Futbol

    Östens förmodan i punkt 3 stöds av att en känd baskisk fotbollsspelare stavas Etxeberria. Jag vill minnas att villrådiga tevekommentatorer kallade honom [eksteber'i:a].

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>