Observationer från en ny del av Sverige

Jag befinner mig nu och under de kommander tre månaderna i exil i Danmark. Just för tillfället fungerar det tekniska så dåligt här att jag blivit sur och trött på de hopplösa och främlingsfientliga danskarna. Så för att trösta mig rattade jag in SVT och tittade lite på hopplösa och främlingsfientliga svenskar istället.

I morse intervjuades nämligen allas vår Jimmie Åkesson, som bland annat fick svara på frågor om språkbruk, vilka genererade ganska intressanta svar. För en gångs skull fick han andra frågor än de allra mest förutsägbara.

Det relevanta avsnittet är mellan tre och fem minuter in i detta klipp.

En annan bisarr språkrelaterad upplevelse är för övrigt att Nordea vägrar låta mig betala min hyra till någon med ordet ”Århus” i sin adress. Bokstaven <å> kan man nämligen inte använda vid utrikes betalningar, eftersom <å> inte finns utomlands… På något märkligt vis tycks Nordea därmed ha genomfört den fullständiga annektering som Karl X ville, men inte lyckades åstadkomma 1658. Undrar bara hur danskarna reagerar när de får veta det.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

33 kommentarer till Observationer från en ny del av Sverige

  1. åke skriver:

    Svensk med flickvän i Köpenhamn här, jag känner din smärta. Bered dig för att knyta näven i fickan när du läser danska tidningsartiklar om hur Sverige "förtrycker" Sverigedemokraterna.

  2. Rickard skriver:

    Franzén

    Nordea borde bli glada om du påpekar den missen för dom, Parkvall

    Rock on!

  3. Östen Dahl skriver:

    Bolle-aa

    Naaja, Micke, Nordea är inte ensamma om att anse att namnet på den stad där du befinner dig inte innehåller bokstaven å — kolla ditt värduniversitets hemsida. Den bokstav som danskarna kallar "bolle-å" (eller "bolle-aa") infördes först efter andra världskriget, samtidigt som man passade på att göra sig av med de stora bokstäverna på substantiven som väl såg alltför tyska ut. Men många danskar var skeptiska mot bolle-å och ska man tro den här artikeln är de det fortfarande.

  4. Mikael Parkvall skriver:

    Universitetet kallar sig førvisso før "Aarhus", men dæremot inte staden (æven om det har varit på førslag att ændra tillbaka dær också). Och det var inte till universitetet jag skulle skicka pengar.

    Før øvrigt ær det førstås festligt att det heter just "bolle-a", eftersom "bolle" ju också har en mycket snuskig betydelse.

  5. JP skriver:

    Bokstav 'å' i svenska - men inte t.ex. 'ů'?

    Som naturvetare är jag intresserad av symmetrier och finner det måttligt roande att svenska har en bokstav å men inte t.ex. ů. (Andra exempel på ringade vokaler är svåra att ge på datorn av naturliga skäl.) Etymologiskt så tolkar man ju ringen i å som att den markerar lång vokal, motsvarande ´ i á i normerad fornvästnordiska. Att å har användning i modern svenska beror ju på att det fornspråkliga långa a:et fått en annan kvalitet än det korta. Finns det exempel på andra gamla vokaler vars korta och långa varianter fått divergerande uttalskvalitéer i modern svenska? Ja, t.ex. kort och långt u. Fornnordiska hul och hús uttalas (d.v.s. stavas) idag 'hål' resp. 'hus'. Här skulle man ju kunna skriva hul resp. hůs. Motsvarande gäller förstås andra vokaler vars gamla korta och långa varianter fått divergerande uttal i modern svenska.

    En fråga: Varför skapade man en bokstav å men inte en t.ex. ů? (Jag misstänker att svaret är att det räcker med att uppfinna en extra sådan bokstav p.g.a. överlapp, men för 500 år sedan tänkte man väl knappast i informationsteoretiska termer.)

  6. JP skriver:

    Parallell verklighet med 'ů' istf. 'å'

    För att spinna vidare på det jag skrev inom parentes. Låt oss anta att man i en parallell verklighet uppfann ů istf. å. Hur hade man skrivit då om man följt samma riktlinjer som vid införande av å? Här är en möjlighet:

    * Vokalen 'u' som i vår verklighets 'hus' skulle stavas ů: hůs.

    * Vokalen 'o' som i 'sol' skulle stavas o: sol.

    * Vokalen 'å' med etymologi fno. u som i 'hål' (fno. hul) skulle stavas u: hul.

    * Vokalen 'å' med etymologi fno. á el. a som i 'få' resp. 'tång' skulle stavas a: fa resp. tang.

    * Vokalen 'a'som i 'lag' skulle stavas a: lag.

    På samma sätt som att man i verklighetens svenska stavning får lära sig att 'sol' uttalas med o-ljud men 'kol' uttalas med å-ljud så får man i den parallella verkligheten lära sig att ja uttalas med a-ljud men fa uttalas med å-ljud. Notera att ordet lug 'låg' (d.v.s. adjektivet) med å-uttal stavas med u för att inte blandas samman med lag 'lag' med a-uttal.

  7. Östen Dahl skriver:

    Å-problem

    Till Micke: Ja min poäng var mest att bokstaven "å" inte är okontroversiell i Danmark, och hade du skrivit "Aarhus" hade det kanske gått igenom. — Den snuskiga betydelsen kanske återspeglar vissa danskars attityd till bokstaven. Det påminner mig om den älvdalska beteckningen "liuot-å" (ung. 'det hemska å-t') för bokstaven "h" som ju inte uttalas i älvdalskan och därför vållar skolbarnen stor vånda.

    Till JP: Den gängse teorin om ringen ("bollen") över "å" är inte att det betecknar ett långt ljud utan att det är ett litet "o" som antyder att uttalet drar mot det ljudet — det vill säga [o:]. När man införde detta skrivsätt uttalades "å" säkert fortfarande öppnare än det gör i modern svenska, och danska "å" är fortfarande kvar på det stadiet, medan det ljud som skrivs "o" är aningen slutnare än det svenska "å". Århuslingvisten Peter Bakker beskrev en gång vilka förvecklingar det blev när han frågade efter en person som hette "Lone" på ett bibliotek och personalen uppfattade hans nederländskfärgade uttal som att det handlade om att låna böcker. Danska har som bekant ett rekordartat antal distinktioner i sitt vokalsystem.

    U med en ring (ů) finns annars i tjeckiskan där det står för ett långt [u], men etymologiskt är det ett [o] som har utvecklats till [u] via [ʊo], vilket motiverar ringen. Annars använder man akut accent för att markera vokallängd, liksom (åtminstone ursprungligen) i isländskan. 

  8. Laurits skriver:

    å

    Mikael, det hedder bolle-å og aldrig bolle-a. Og ja, det er lidt sjovt at det hedder sådan ;)

    Lige en kommentar til at å er kontroversielt i Danmark. Det er kun i stednavne at der er kontroversielt. I almindelige ord er å ret ukontroversielt.

    I følge retskrivningsordbogen (Danmarks svar på SAOL) kan sted- og personnavne skrives med aa i stedet for å, hvis der findes en tradition for det.

    De lokale har ofte stærke meninger om hvorvidt deres by skal skrives med å eller aa. Et godt eksempel er Aalborg som i Nordjylland altid staves med aa, men i resten af landet ofte skrives Ålborg.

     

  9. Mikael Parkvall skriver:

    Som kuriosa kan næmnas att ovan næmnda Århuslingvist har haft større språkliga bekymmer æn så under sin tidiga karriær som dansktalande. Førsta gången han skulle klippa sig begav han sig till kvarterets frisersalong, men eftersom det var en damfrisering kænde han sig føranledd att fråga "Knipper du også mænd?". Detta var førstås en interferens från modermålet (=nederlændska) dær 'klippa' heter just knippen. Men på danska har knæppe (återigen!) en mycket snuskig betydelse. Frisørskan tog dock det hela med gott mod, och svarade sakligt att det faktiskt var hennes huvudsakliga preferens på just det omådet!

  10. Stefan Holm skriver:

    Balla bollar

    JP – när svenska ordböcker började kompileras, var nog sedan länge ett ev. fonetiskt släktskap mellan húl och hus diffust. Frågan är också, om inte húl är rent västnordiskt (för öst- och samnordiskt *hól). Detta långa [o:] lever däremot vidare i götamålen, från Värmland till Öland, som vokalvärdet mellan å och ö – i brist på bättre använder jag skämtteckningarnas ô, ”takås-o”.

    Bränslet heter då kôl medan dolmarnas yttre heter kål (fsv. [a:]). Hade ordens ursprung varit uppenbar för ordboksförfattarna, så skulle hål, tål och råg ha stavats hol, tol och rog medan t.ex. boll skulle ha stavats båll. Min salig mor – född i Skaraborg – störde sig efter familjens flytt till Borås på, att pôjkarna därstädes (liksom i Götebôrg) sparkade bôll. -Det heter boll, sade hon med emfas, och stavningen på engelska och tyska (ball) bär väl syn för sägen (fsv. balder?).

    Av samma skäl borde mina danska vänners eviga källa till munterhet, Bollebygd (mellan Borås och Göteborg), ha stavats med å. Det lär komma av mansnamnet Balle – fast då är det ju skabröst på svenska i stället…
     

  11. JP skriver:

    'å', och 'u' kontra 'o'

    Östen: Jag har läst att å kommer ur aa (d.v.s. explicit markering av långt a) där det andra a:et först upphöjts, sedan placerats ovanpå det första a:et för att till sist rationaliseras/stiliseras till en ring o. Jämför hur ö uppstått ur ett äldre oe där e rationaliserats/stiliserats till två punkter efter att ha hamnat ovanpå o:et.

     

    Stefan: Jo, jag vet att fornsydvästnordiska ofta har o där fornnordöstnordiska har u. Etymologiskt svarar detta mot ett urnordiskt u som följts av a, d.v.s. a-omljud. Exempel: Urn. *hula 'hål' som blivit hol i sydväst och hul i nordöst. Parallellt kan också o uppstå genom r-öppning av u, t.ex. urn. *spura 'spår' > ä. fornnön. spur > y. fornnön. spor. Denna distinktion mellan gammalt u och gammalt o finns kvar i kortstaviga ord i en del dialekter, t.ex. det jämtska hammerdalsmålet. Där heter det "hôL" 'hål' men "spar" 'spår'. Jag tror det är ytterst ovanligt att dialekter fortfarande skiljer på alla fyra fornnordiska a, á, o och u i ord där vokalen följs av en enkel konsonant. Bland jämtska dialekter är det mig veterligen endast vissa sydvästliga varianter som gör detta: a "a", á "ao/åo", o "ô/ö" samt u "å".

  12. Östen Dahl skriver:

    Bollen ett breve?

     JP, du får nog ange källan för din teori om uppkomsten av å. Mot den talar att ä och ö helt klart har uppkommit genom att man skrev ett e ovanför a och o. Ska man tro Nordisk Familjebok som inte oväntat har en detaljerad berättelse om detta infördes alla tre bokstäverna på en gång i tryck i svenskan. Dock relateras där också en teori som går ut på att bollen över å har utvecklats ur en längdtecken, som då förvillande nog ska ha sett ut som det vi annars tänker på som tecken för kort vokal (brevetecken).

  13. Östen Dahl skriver:

    Nej till svenska b[o|a|u]llar i Affenrå

    I den sydjylländska stad som på de lokala språken kallas Affenrå eller Apenrade hör till de platser vars stavning är kontroversiell. Efter rättstavningsreformen 1948 bildades det en förening vid namn Dansk Sprogværn som kämpade för att reformen skulle upphävas. Det gick inte så bra att få igenom detta men en del av kampen bestod i att man tillverkade plakat och klistermärken med följande lätt svekofoba text:

    Byens Navn er Aabenraa – uden svenske Boller paa!

    (källor: Den Store Danske, danska Wikipedia).

    Jag vet inte vilken tolkning av "boller" de danska språkförsvararna tänkte sig, möjligen var det en medveten ambiguitet. Om man söker på "svenske boller" så kommer det upp en massa träffar som inte verkar ha med stavning att göra, snarare är det ett bakverk som avses. Att döma av det här receptet är det ett slags släta bullar med kardemumma som optionell ingrediens.

     

  14. JP skriver:

    Uppkomsten av 'å'

    Östen: Källan är analogin med uppkomsten av ä och ö. Jag har ägnat en hel del tid åt efterforskningar genom åren och min slutsats är att man helt enkelt inte vet säkert hur å har uppstått ur aa så den enklaste förklaringen är en analogi med existerande samtida fenomen, d.v.s. hur man genomfört ae > ä och oe > ö. Det är inte lika sannolikt att man haft så pass stora insikter i fonetik att man grafiskt kopplat samman a med o för att producera å.

  15. Östen Dahl skriver:

    Till JP

    Ah, då var det din egen slutledning! Men du skrev "jag har läst att…" så det lät som om du stödde dig på någon annan.

  16. inga johanson skriver:

    Hanne Ørstavik

     Någon av bokuppsättarna på Göteborgs Stadsbibliotek sätter 

    Hanne Ørstaviks bok Kärlek

    på O strax före Amos Oz böcker.

     

  17. Stefan Holm skriver:

    Från en nygammal del av Sverige

    Ingen har nappat på kvintessensen i Mikaels inlägg – Jimmie Åkessons åsikt att andra språk än svenska borde förbjudas i lektionssalar och på skolgårdar. Kanske borde jag säga något, då jag bor högst uppe på Hammarkullen i Göteborg, där vi svennar utgör vid pass 20 procent av inbyggarna:

    Nog hör jag spanska, arabiska, persiska etc. runt omkring mig. Men sitter jag på min balkong, läppjar på ett glas rosé i sensommarsolen och likt Cornelis i Turistens klagan lyssnar på ”dom glada ungarna utanför” (Åkesson torde väl med Taube i Tatuerarevalsen kalla det ”negrer och skrik och skrän”), så visst sjutton är det ärans och hjältarnas språk för hela slanten!

    Ordförrådet är helsvenskt (nja… fuck och shit förstås, men det är väl inga lån från Koranen). En och annan grammatisk nymodighet dyker upp, typ vi vann dom, 3-0. Men än se’n – ju enklare, ju simplare sade redan Salig Dumbom.

    Det avvikande jag hör är prosodin i åtminstone tre avseenden:
    1. Den är ”hypersvensk” såtillvida, att grav accent används genomgående även där vi infödingar inte gör så. T.ex. kallas jag Ste³fan² (med SAOBs notation).
    2. Den skiljer inte alltid mellan kort och långt (vokaler, konsonanter, stavelser).
    3. (Kanske som en följd av 1 och 2) är satsmelodin åt staccato-hållet till, alltså väl ämnad för metriken i den rap, som frodas i förorter.

    På jobbet klagar föräldrar över detta: ungarna vägrar tala sitt modersmål. Så frågan är, varifrån Åkessons ångest härrör. Finns det studier, som visar, att utrikiskan tar över på skolgårdarna eller är det självsuggererade hjärnspöken från SDs interna seanser?
     

  18. JP skriver:

    Jättars axlar

    Östen: Som forskare så står man på jättars (eller "giganters") axlar. Inget uppkommer i ett vakuum, självklart har jag läst det någonstans i någon form, antagligen som spekulation i analogi med uppkomsten av ä och ö.

  19. Lugubert skriver:

    Knäppt

    MP " Men på danska har knæppe (återigen!) en mycket snuskig betydelse."

    Hittar inte på nätet Sydsvenskans (?) dansklektion om den stackars svensken som ville uttrycka sin kärlek genom att till en danska säga "Om du knäpper med fingrarna, så kommer jag" och hennes uttrycksfulla kommentar.

    Jag var tidigt fascinerad av skriftsystem och var himla belåten när jag kunde skriva ett ů på en helsvensk skrivmaskin genom att skriva ett å, med tejp radera a, och sen skriva ett u.

  20. Martin Persson skriver:

    Diakriter en masse

    Ja, vem minns inte den gamle tjeckoslovakiske hockeyhjälten Vladimír Růžička? Det är sådana som han som får en att satsa på språkvetenskap.

  21. Per-Åke Lindblom skriver:

    Iaktttagelser i Hammarkullen

    Stefan Holm

    Jag har hakat på dina iakttagelser i Hammarkullen i detta blogginlägg.

  22. Östen Dahl skriver:

    Růžička

    Som bekräftelse på Martin Perssons hypotes om namnet Růžičkas positiva inverkan på folks lingvistikintresse kan jag nämna att en av mina första lärare i lingvistik hette Rudolf Růžička — han var visserligen tysk (från dåvarande DDR) men hade uppenbarligen tagit sitt tjeckiska efternamn på allvar.

  23. Östen Dahl skriver:

    Hyperkorrekt rinkebysvenska

    Per-Åke, om man följer länkarna bakåt kommer man till ett blogginlägg där du säger följande:

    Jag har bott i Rinkeby-Tensta sedan 1975 och aldrig blivit tilltalad på rinkebysvenska.

    Jag undrar vad du då menar med "rinkebysvenska"? Är det något annat än den variant av svenska som Stefan beskriver eller än ndet som du själv i ditt senaste inlägg kallar "den gängse ungdomsvarieteten i dessa förorter"? Själv har jag inte bott i någon invandrartät förort (fast jag har sådana på gångavstånd) men ändå har jag flera gånger råkat ut för att bli förvånad när jag har förstått att yngre personer som jag har talat med faktiskt är födda och uppvuxna i Sverige trots att deras uttal förleder en att tro något annat.

    Jag undrar också över termen "hyperkorrekt". Jag vet inte om du menar samma sak som Stefan. "Hyperkorrekt" låter som om det betydde "korrektare än som egentligen krävs" (ungefär som om man har slips även när man jobbar i trädgården). Men den som använder grav accent generellt har övergeneraliserat detta mönster så att det blir fel åt andra hållet — som när det parti som numera heter "Centerpartiet" i vårt sydligaste landskap tidigare gick under beteckningen "bundeförbundet". Är det så du menar att invandrargymnasisterna talar, eller är det snarare så att de talar så att det låter som om de höll ett anförande på Svenska Akademiens högtidssammanträde? 

  24. Per-Åke Lindblom skriver:

    Hyperkorrekt m.m.

     

    Östen,
     
    den andra frågan först. ”Hyperkorrekt” kanske inte var det rätta ordet här. Vad jag menade var att dessa invandrargymnasister talade en överdriven stockholmsdialekt, låt oss säga mot Östermalms- och Lidingöhållet, som var så överdriven att jag omedelbart tog reda på var de bodde. Första gången blev jag förvånad, när det visade sig att de bodde i samma område som jag. Jag antar att dessa invandrargymnasister inte ville sticka ut och att de därför ansträngde sig extra mycket för att tala som de etniska svenskarna på detta innerstadsgymnasium.
     
    När jag skriver att jag ”aldrig blivit tilltalad på rinkebysvenska”, innebär det att jag anser att vederbörande ungdomar i Rinkeby-Tensta alltid har kodväxlat, eller försökt kodväxla, när de tilltalat undertecknad. Rinkebysvenska är fr.a. en sociolekt, som ungdomar använder sinsemellan. Jag har givetvis lyssnat till rinkebysvenska många gånger.
     
    Min äldste son kom som treåring till Rinkeby och gick hela grundskolan i Rinkeby. I nionde klass var han den ende etniske svensken i sin klass. Han behärskar rinkebysvenska, men han har aldrig kunnat tala den med mig, trots att jag har bett om längre språkprov. En gång på 80-talet när jag tillbringade min semester i Järvsö i Hälsingland, hade jag ett ärende på posten och bad expediten att använda jarsemål. Men se det gick inte; det hjälpte inte ens att jag påpekade att jag ursprungligen kom från en by i Arbrå socken, bara tre mil därifrån. Jarsemål pratade bara Järvsöborna sinsemellan
     
    Nu tror jag i och för sig att jag har haft en hög acceptans för rinkebysvenskan, eftersom jag är norrlänning. När Rinkeby byggdes 1969 – 1971, utgjordes majoriteten av inflyttarna av svenskar och en stor grupp av dessa var förmodligen norrlänningar. Detta har säkert satt sina spår i rinkebysvenskan. När min mellandotter i de lägre tonåren ringde till en lagkamrat i Brommapojkarna, som bodde i Bromsten, tvärs över fältet ett hundratal meter söder om Rinkeby, svarade lagkamratens mamma. Min dotter hörde henne ropa till lagkamraten:”Du har telefon. Det är en invandrare.” Detta kom som en fullständig överraskning för mig; jag hade aldrig förstått att min dotter hade en så avvikande accent eller satsmelodi. Denna händelse var en bidragande orsak till att hon fick byta till en skola med en majoritet etniska svenskar. Uttal kan vara onödigt stigmatiserande.
  25. Östen Dahl skriver:

    Inte så lätt att växla

    Per-Åke, det är ju en viss skillnad på att kodväxla och att försöka kodväxla. På Språkförsvarets blogg sa du att användarna av rinkebysvenska "är fullt kapabla att växla till standardsvenska". Jag tror att det är det du också menar när du säger att rinkebysvenska framför allt är en sociolekt — jag skulle i så fall hellre använda termen "register", vilket till skillnad från sociolekt innebär att användarna kan växla till någonting annat. Eliza Doolittle talade en sociolekt men kunde inte utan hård träning växla till standardengelska — och det är ju generellt så med varieteter av språk, vare sig vi kallar dem sociolekter eller dialekter, att man inte utan vidare gör sig av med dem. Jag bodde i Göteborg mellan 8 och 34 års ålder men om jag försöker tala göteborgska tycker infödda att jag låter som om jag kom från Borås (där jag knappt har satt min fot). Skåningar försöker ofta kodväxla när de befinner sig i centralsvenska kontexter men resultatet blir lite blandat som bekant. Så därför skulle jag nog vilja ifrågasätta om det verkligen generellt är så att personer uppvuxna i invandrartäta förorter kan uttrycka sig så att man inte kan identifiera deras ursprung. Exemplet med din dotter tyder väl också på att det inte alltid är så lätt.

  26. Stefan Holm skriver:

    Hört men ej förstått?

    Kruxet med socio- och dialekter är, att de inte är, vad vi tror dem vara. Själv kan jag nog lära in räligt och mög med de rätta sydsvenska diftongerna eller klippa norrländska ordslut i hä bar å åk och vi flytt int.

    Men det båtar föga. I slutändan tycks det vara subtila prosodiska skillnader i tryckfördelning, tonhöjd, ljud- och stavelselängd, aspiration etc. som vi verkligen dömer vår nästa efter – saker som vi är duktiga på att (undermedvetet) höra men har svårt att sätta ord på (det krävs ibland en fonetiker och hans oscilloskop).

    Så torde jag primärt inte klassas efter att jag uttalar Stockholm med västsvenskt ”ô” i andra stavelsen utan mer efter att jag använder en stigande ton – snäppet högre på ”holm” än på ”stock” medan en å sagda ort infödd snarare gör tvärtom.

    I ett bekant experiment refererat av Peter Ladefoged låter man infödda engelsktalande (går lika bra med skandinaver) uttala ordet still och tar upp elektroniskt. Sedan redigeras inspelningen så, att man klipper bort s:et, spelar upp resultatet för likaledes infödda och ber dem skriva ned, vad de hör. Det blir ofelbart dill. Av samma skäl blir spor > bor och skala > gala.

    Orsaken är, att dentalerna i still och dill är ljudmässigt nästan identiska men skiljer sig från dentalen i till. Skillnaden är den luftstöt (aspiration), som i germanspråken följer på en initial tonlös explosiva (p-,t-,k-) men som inte följer på b-,d-,g- eller sp-,st-,sk-.

    Denna skillnad ”hör” vi ofelbart, när en icke infödd missar den. Men om vi inte i sak fått den beskriven för oss, så kan vi ha förtvivlat svårt att förklara för vår broder, vad han gör för ”fel”. Och omvänt – får vi inte under franskstudierna lära oss att hålla inne luftstötarna, så kommer en fransos aldrig att gilla vårt sätt att uttala t.ex..”calcul”.

    Så visst kan man lära sig kodväxla – en tränad Robert Gustavsson eller Jörgen Mörnbäck kan klara det på tiljan men lika lite som Eliza Doolittle är det är något vi vanliga dödliga snyter ur näsan. (Vet inte om det är en skröna men det sägs, att gamla KGB var mästerligt i att trimma sina agenter i denna konst – i vart fall verkar det ändamålsenligt).

    Får vi en mikrofon stucken under näsan, skiftar vi gärna till ”rikssvenska”. Den förväntas vi alla klara av och därför är toleransen mot variationer relativt stor. Ska Per-Åke däremot tala ”jarse-mål” (liten, homogen skara brukare), så får han nog hålla sig inom en mycket snäv felmarginal, om han inte ska mötas av tunghäfta.
     

  27. Eva Olander skriver:

    SD vill inte förbjuda älvdalsmål

    Ingen av er har heller nappat på något annat som åtminstone jag finner anmärkningsvärt i klippet med Jimmie, nämligen att intervjuaren (dock utan framgång) försöker snärja Jimmie genom att använda "älvdalsmål"  som exempel på ett språk som SD kunde tänkas vilja förbjuda. Att dylika hänvisningar till det älvdalska språket blivit så vanliga att ingen lingvistbloggare reagerar måste ses som en framgång för den älvdalska språklobbyn.

  28. Martin Persson skriver:

    Svar till Eva Olander

    Nu vet jag inte vilken reaktion du hade förväntat dig av lingvistbloggarna, men det behövs knappast någon "lobby" för att en språkvetare ska ta ställning till om älvdalskan är ett språk eller inte. (Sedan är det kanske inte en språkvetares främsta uppgift att avgöra det heller.)

  29. Eva Olander skriver:

    svar

    För en språkvetare är det komplicerat att ta ställning till om älvdalskan är ett språk eller inte. Östen Dahl resonerade kring sitt ställningstagande i Språktidningen 2008. Ett kort sammandrag kan läsas här:

    http://www.spraktidningen.se/art.lasso?id=08612 

    Eftersom språkvetenskapen inte ger svar på frågan om gränsen mellan språk och dialekt tar Östen ställning på praktiska grunder: älvdalskan har större chans att överleva om vi betraktar den som ett språk.

    Mitt intryck är att det älvdalska språket allt oftare nämns i alla möjliga sammanhang, och det är främst där jag menar att lobbyn (med stöd av flera språkvetare) varit framgångsrik. Älvdalskan har fått ett genomslag i medierna. Jag tycker att det är intressant, men kanske numera så självklart att det inte är något att kommentera?

    Även för mig är älvdalska ett annat språk än svenska, men jag är mer osäker på om det är ett annat språk än sina grannmål.

  30. Östen Dahl skriver:

    Hm...

    Jag är inte säker på om jag känner igen mitt resonemang från artikeln om älvdalska. I varje fall var det inte FSE. Jag räknade upp en hel del argument varför det är naturligt att se älvdalska som ett eget språk men försökte också förklara varför det bl.a. kan få en snöbollseffekt som många är oroliga för. Det är sant att älvdalskan har fått ett genomslag i medierna och har blivit känd bland allmänheten men jag tror att det fortfarande finns ett rätt stort motstånd mot att erkänna det som ett språk.

  31. Henrik R. skriver:

    älvdalsk lobby

    Själv tycker jag ju att det är glädjande att älvdalska har fått ett litet genomslag i medierna – man kan nog säga att jag är en av dem som "lobbar" för det. Jag tycker nämligen att älvdalska förtjänar en särbehandling, av flera olika skäl. Bland annat är älvdalingarna mer engagerade i språkfrågan än sina grannar – vad jag kan förstå. Men givetvis skulle en seriös utredning av älvdalskans status inte kunna förbise att det också talas lika skyddsvärda språkvarieteter i grannkommunerna, och i andra delar av Sverige. Överkalix och Piteå är ju två andra exempel. En av poängerna med att "lobba" för älvdalska är att det är den bästa utgångspunkten för att få statsmakterna att erkänna att det faktiskt kan finnas inhemska och med svenska besläktade minoritetsspråk.

    En politiskt sett komplicerande faktor är att man tyvärr riskerar att hamna på samma sida som extrema nationalister om man ger sig in i denna debatt. Det finns flera nätsidor där nationalister tar upp älvdalska som ett exempel på diskriminering av svenskar… det gäller alltså att inte ställa älvdalska mot de erkända minoritetsspråken, tycker jag, utan man bör understryka att det är BRA att romani etc. har blivit minoritetsspråk och att detsamma OCKSÅ borde gälla älvdalska. Och, Eva O., i förlängningen också kanske Orsamål med flera Ovansiljanvarieteter.

    (Citationstecknen runt "lobba" betyder att jag i den här frågan menar att det snarare rör sig om argumentation och debatt än lobbying.)

  32. Östen Dahl skriver:

    Tvivelaktigt sällskap

    Ja, beträffande nationalisternas omsorg om "svenskarna" så har det väl inte alltid varit så självklart med den svenska identiteten i alla landsdelar… framför allt inte i de sydliga landskap där sverigedemokraterna är starkast men inte heller i Dalarna under tidigare århundraden. I Älvdalen är man ju helt klar över att det inte är "svenska" man talar.

    …och onekligen är det risk för att sverigedemokraterna bidrar till en dödskallestämpel på både det ena och det andra. I Dalarna används ju fortfarande folkdräkter i stor utsträckning — där är de inte en efterhandskonstruktion som på många andra ställen, och när jag var liten och bodde i Leksand på somrarna ikläddes jag ibland en Leksandsdräkt — och när jag har varit på tillställningar i Älvdalen dit folk kommer i folkdräkt har jag tänkt att man kanske borde skaffa en sådan (Leksand, inte Älvdalen då för min del). Men när jag såg Jimmie Åkesson iförd en historiskt sett ganska tvivelaktig folkdräkt insåg jag att det nu är kört för folkdräkter (även de äkta) för lång tid framåt.

  33. Christian R. Conrad skriver:

    "vi vann dom, 3-0"

    Det där finns inte bara i Rinkeby etc; själv ser jag det främst som en ful fennicism (som jag tjatar på min son om att ge fan i).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>