Smeknamn en allvarlig sak

Jag bläddrar i nya numret av Språktidningen (nr 4 för i år) och ramlar på Fredrik Lindströms artikel om svenska smeknamn, där han anser sig ha kommit fram till att det bara är svenskar som säger saker som "Jag heter inte Bosse utan Bo" — i andra kulturer finner man sig i att "omgivningen varierar namnformerna fritt, och därmed visar sin relation till namnbäraren". Exempelvis använder pratshowvärden David Letterman officiellt sitt dopnamn, säger Fredrik (Fredde?), men

när hans gäster vill vara förtroliga med honom är det bara Dave som gäller. Tanken på att han skulle gå in och förbjuda dem detta blir smått absurd, men i Sverige är det vanligt.

Ursäkta, Freddie, men du har faktiskt totalt fel. Smeknamn och kortformer är ingen laughing matter i den anglosaxiska världen. Ett exempel på en som gör precis det som du säger är absurt är den brittisk-amerikanske journalisten och författaren Christopher Hitchens. Här är ett klipp ur en intervju med honom:

COHEN: Christopher Hitchens, welcome to the Drexel interview.

HITCHENS: Thanks for having me.

COHEN: I say Christopher…

HITCHENS: Yes, please.

COHEN: …because I know that you prefer to be called Christopher and not Chris and you mention in the memoir the fact that early in your career at Oxford the Marxists with whom you were involved called you Chris and the tutors and the more elite faculty at Oxford called you Christopher and I wonder if your preference doesn't suggest an underlying political loyalty from the very beginning.

HITCHENS: The loyalty, alas, is less complicated than that: it was to my mother and to her social aspirations. She called me Christopher because she thought it was a nice name. She thought to shorten it to Chris—to circumcise it or amputate it—was a crime and especially since my second name begins with H, and in England everything depends on the aspirate, and people who drop them are crude, the next thing that happens if you are called Chris and your name is Hitchens is Chris Hitchens and that she would have thought would be unforgivably lower class.

Många engelsktalande använder mycket specifika smeknamn. Exempelvis är den omarkerade kortformen för Michael Mike men den för inte så länge sedan bortgångne amerikanske lingvisten Michael Noonan var Mickey och ingenting annat.

Freddie Lindströms artikel får anses vara ett exempel på det överanvända mönstret "det är minsann bara vi svenskar som är så dumma att vi gör X."

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

30 kommentarer till Smeknamn en allvarlig sak

  1. Edvin skriver:

    I övrigt känns det som att Fredrik Lindströms inslag i Språktidningen bara är gamla utdrag ur hans populärlingvistiska böcker (oftast fyllda med halvsanningar och vilda hypoteser utan vetenskaplig grund).

    Jag slutade prenumerera på Språktidningen efter ett år.  Den handlar inte om språk, den handlar om det som gemene man tror är språk.

  2. Marit skriver:

    Språktidningen

    Men vi som är missnöjda med Språktidniningen skulle ju kunna skriva bättre artiklar själva och skicka in?

  3. Ulla skriver:

    Jag gjorde också som Edvin och slutade prenumerera.

  4. Edvin skriver:

    Marit: Jag tror inte att Språktidningen skulle vara så intresserad av att publicera en artikel om ord med vacklande tonaccent i Mälardalssvenska, eller olika sätt att markera fokus med ordföljden på olika språk, för att nämna ett par saker som intresserat mig på sistone.  Det är uppenbart att den är till för de som tycker att kolumnen "språkpolisen" och inslagen om hur man gör indragna stycken i Word hör hemma i en tidning om "språk".

  5. Jan-Olof skriver:

    Språktidningen

     Ja jag håller med Marit, vi får skylla oss själva … i senaste numre finns ju i alla fall en jättebra artikel av Elisabet Engdahl …manar till efterfölj

  6. Patrik Hadenius skriver:

    Gärna vacklande tonaccent

    Edvin: i Språktidningen vill vi gärna ha artiklar om vacklande tonaccent i Mälardalssvenska, eller olika sätt att markera fokus med ordföljden på olika språk. Hör av dig till redaktionen. Det gäller Marit, Ulla och Jan-Olof också!

    Vi välkomnar också kritiska synpunkter på de texter som publicerats. I nya numret anmäler till exempel Henrik Rosenkvist i Lund en avvikande åsikt från den som Fredrik saluförde i en tidigare krönika.

  7. Ulla skriver:

    Jag ska ge Språktidningen en ny chans då!

  8. Edvin skriver:

    Jag kanske var lite hård mot Språktidningen i mitt förra inlägg.  Jag skriver gärna sådana artiklar när jag är kunnig nog, jag börjar plugga lingvistik i höst.

    Men jag har ändå trots allt svårt med flörtandet med språkpoliserna och den populärvetenskapliga vinklingen.  En tidning mer i min smak vore en språkversion av Forskning och framsteg snarare än Illustrerad vetenskap.

  9. Patrik Hadenius skriver:

    Gärna vacklande tonaccent

    Ulla och Edvin: tack för en extra chans. I oktober flyttar vi samman Språktidningen med just Forskning & Framsteg, så då kanske det blir mer i den riktning ni önskar.

    Oavsett vilket gillar vi både kritiska synpunkter och glada tillrop, så fortsätt att tycka!

  10. Edvin skriver:

    "Flyttar samman"?  Vad innebär det?

  11. Östen Dahl skriver:

    Från innehållsansvarig

    Jag har strukit en kommentar här som innehöll en del spekulationer om vad Patrik avsåg med sitt inlägg. Han bör själv få precisera vad han menade.

  12. Patrik Hadenius skriver:

    Detta ska hända

    Ursäkta min otydliga formulering "flyttar vi samman". Det som händer är att redaktionerna för tre tidningar – Språktidningen, Modern Psykologi och Forskning & Framsteg – i höst flyttar till gemensamma lokaler. Det sker i samband med att jag blir chefredaktör också på Forskning & Framsteg. Säkert kommer samarbetet mellan redaktionerna att öka. Förhoppningsvis smittar det bästa från varje tidning av sig på de andra. Men i huvudsak ska tidningarnas inriktning och särart bestå.

  13. Östen Dahl skriver:

    Johnny Kennedy?

    För att återgå till trådens huvudtema, så menar Fredrik Lindström att det är konstigt att vi i Sverige inte låter smekformer användas fritt utan i stället gör om tidigare smekformer till dopnamn. Han förklarar detta med "vår benhårda individualism, att vi har ett helt samhällssysem som utgår mer från individen själv än från hennes plats i samhället". Men precis samma sak händer i den engelsktalande delen av världen. Om man är döpt till John kan man bli kallad antingen Jack eller Johnny (också stavat Johnnie) — och man kan inte skifta mellan de här hur som helst. Vi har till exempel Jack Kennedy (president) och Johnny Cash (sångare m m) — ingen har däremot hört talas om Johnny Kennedy och Jack Cash. (Johnny Cash hette enligt Wikipedia bara "J.R." när han föddes men tog senare "John" som officiellt förnamn.) Och båda de här smekformerna kan också användas som dopnamn. Faktum är att Jack de sista 15 åren har varit det populäraste pojknamnet i Storbritannien. Johnny ligger på plats 257. Unisexnamnet Jackie kommer rätt mycket längre ner. Men engelsmännen kanske också är benhårda individualister? — Allvarligt talat är detta nog en ganska universell process, annars hade vi aldrig fått alla de varianter på förnamn som florerar i Europa. John kommer ju som bekant från Johannes liksom Hans, Johan, Jan och diverse andra.

  14. JP skriver:

    Smeknamn en allvarlig sak

    Jag tror det behövs mer data för att bekräfta eller vederlägga Freddans påstående. Helt klart är att även anglosaxiska länder tillåter smekformer som dopnamn, men det man behöver är en kvantitativ jämförelse. Hur många procent av alla svenskar har en gammal smekform som dopnamn jämfört med motsvarande siffra för t.ex. Storbritannien? Siffran ligger väl mellan 0% och 100%, utan att sammanfalla med något av dessa, för både Sverige och Storbritannien. Men om Sverige har 40% och Storbritannien 10% så stödjer det ju andemeningen i Freddans tes.

  15. Östen Dahl skriver:

    Statistik

    Jo, man kan naturligtvis göra om Fredrik Lindströms kategoriskt formulerade hypotes till ett antagande om en statistisk tendens. Men frågan är i så fall hur man ska räkna. Att räkna namn är inte svårt, data för Sverige tillhandahålls av SCB och det finns ett antal sajter som ger motsvarande information om Storbritannien och USA. Här är nu de vanligaste dopnamnen under 2009:

    Rang

    Flicknamn

    Antal

    Rang

    Pojknamn

    Antal

    1

    Alice
    977

    1

    Lucas
    1 114

    2

    Maja
    870

    2

    Elias
    1 018

    3

    Ella
    810

    3

    Oscar
    1 010

    4

    Emma
    798

    3

    William
    1 010

    5

    Elsa
    772

    5

    Hugo
    878

    6

    Alva
    771

    6

    Alexander
    837

    7

    Julia
    741

    7

    Oliver
    770

    8

    Linnea
    685

    8

    Viktor
    734

    9

    Wilma
    668

    9

    Erik
    727

    10

    Ebba
    655

    10

    Axel
    715

    Så vitt jag kan se är det inget av de tio första pojknamnen som ser ut som en kortform, däremot flera av flicknamnen — så eventuellt finns det en statistisk skillnad mellan könen. Men exakt vilka av flicknamnen ska man räkna? Ta Ebba som ligger på tionde plats och som bärs av en mig närstående person, dock född 2008. Om detta säger Svenska Akademien:

    Ebba
    Kortform av ett forntyskt namn, eller femininform av Ebbe.

    …och om Ebbe sägs det:

    Ebbe
    Nordiskt namn, kortform av Esbjörn.

    Ska då Ebba räknas som kortform? Och om så är fallet, vem kan i så fall tillgodoräkna sig äran för detta? Hur vet vi att kortformen uppkom på svenskt territorium snarare än i Danmark eller Tyskland? Och vad säger en kortform som uppkom under medeltiden om svenskarnas benhårda individualism?

    – Dock vill jag rätta vad jag sa om Jacks popularitet i förra inlägget. Jag tror jag måste ha missuppfattat vad det stod på den sajt jag citerade. Jack är uppenbarligen inte det populäraste pojknamnet, jag tror de bara menade att det är populärare än John.

     

  16. Östen Dahl skriver:

    Hugo - kortform?

    Hugo, nummer 5 på pojknamnslistan, är faktiskt en kortform, säger Svenska Akademien:

    Hugo
    Tyskt namn, kortform av bl.a. Hugibert (se Hubert).

    … men återigen skulle skulden eller äran för detta får läggas på några forn- eller medelhög- eller d:o lågtyskar.

    Och Wikipedia har en annan uppfattning — det vill säga svenska Wikipedia säger samma sak som Svenska Akademien, men engelska Wikipedia menar att Hugo är en latinsk form för Hugh — som skulle komma från det fornfranska Hugues, som dock i sin tur är av germanskt ursprung och torde vara samma ord som vårt hug. I och för sig menar även Svenska Akademien att detta morfem finns med i Hugibert eller Hubert. Så vad detta visar är hur svårt det är att avgöra om ett namn är en kortform eller inte.

  17. JP skriver:

    Def. av "kortform"

    Låt oss t.ex. införa följande definitioner:

    Definition 1: Ett påstående sägs vara sant enligt gemene man om minst 2/3 av en grupp om minst 1000 slumpmässigt valda vuxna tagna ur en viss förbestämd urvalsgrupp anser att påståendet är sant.

    Definition 2: Ett namn sägs vara en kortform om det av gemene man uppfattas som en möjlig kortform till ett annat namn.

    Andra definitioner av begreppet "kortform" (samt hjälpbegreppet "gemene man") är förstås tänkbara.

  18. Ulla skriver:

    Dopnamn?

    Jag undrar lite försiktigt varför ni använder ordet "dopnamn". Finns det inget bättre uttryck? undrar stillsamt Ulla, som inte är döpt och vars namn väl allmänt uppfattas som ett "dopnamn" numera, även om det tidigare var ett smeknamn för Ulrika. Kanske "folkbokföringsnamn"? "Passnamn" (=det som står i passet)? Eller helt enkelt bara "tilltalsnamn"?

     

  19. Östen Dahl skriver:

    Svar till Ulla

    Tja, jag tror inte jag tänkte så mycket på det utan anammade Fredrik Lindströms terminologi. Men dina alternativ är inte så attraktiva. "Tilltalsnamn" går definitivt inte eftersom det har en annan och precis betydelse. Kungens "dopnamn" är Carl Gustaf Folke Hubertus men hans tilltalsnamn är Carl Gustaf. "Folkbokföringsnamn" kanske går bra i Sverige men mindre bra i länder där man inte är så noga med folkbokföringen. Dessutom är det i längsta laget. "Officiellt namn" låter OK för mig men låter ev. alltför högtidligt.

  20. Stefan Holm skriver:

    Kortform eller smeknamn?

    Är det inte en viss boskillnad mellan kortform och smeknamn, Östen? Roffe är ju (kärvänligt)smeknamn för Rolf men Rolf knappast för *Hradawolfur utan en del av en allmän synkope. Samma är det väl med *Ay(?)-stainaz > Östen (grattis på namnsdagen, förresten).

    Våra moderna smeknamn är ofta snarare "långformer": Nils > Nisse, Karl > Kalle, Per > Pelle, Bo > Bosse, Siv > Sivan, Gun > Gunsan, Maj > Majsan (både fler bokstäver och stavelser). Om kortformerna Ebbe, Ebba och Hugo tagit vägen över smeknamn, är som Du säger, lite oklart.

    TV-Fredriks artikel gällde väl smeknamn – men det ger ju honom inte fler rätt för det…

  21. Östen Dahl skriver:

    Svar till Stefan

    Ja, den här terminologin är inte så lätt. Jag håller med om att "kortformer" inte alltid är korta. Å andra sidan är "smeknamn" inte alltid så smekande. Nationalencyklopedin säger att smeknamn är ett positivt laddat binamn, till skillnad då från ett "öknamn". Men jag vet inte om man kan säga att Bosse och Kalle är positivt laddade, för det mesta är de nog ganska neutrala. Man skulle då säga "binamn" istället, men det låter som om det var något extra som kom till ovanpå det officiella namnet.

    I en del språk finns det mer tydligt differentierade kortformer/smeknamn/binamn. En rysk kvinna som officiellt heter Elena kan (bland annat) kallas Lenotjka, Aljonusjka och Len'ka. Det första är ganska neutralt och kan användas även om man inte känner personen så väl, det andra låter lite intimt och kan nog sägas vara klart positivt laddat, det tredje används dels av jämnåriga barn och ungdomar till varandra men också till exempel av föräldrar som vill tillrättavisa ett barn som har gjort något hyss. Så jämfört med de andra formerna kan det få en lätt negativ färgning. Därför passar "smeknamn" inte så bra, men inte heller "öknamn". "Kortformer" är det ju inte heller. Så kanske vi står där med "binamn" i alla fall…

     

  22. Östen Dahl skriver:

    Om definitionen av "kortform": svar till JP

    Nu kommer svaren inte riktigt i ordning här, men detta är alltså angående JP:s definitioner av "kortform". Ja, så kan man göra, men då är man en bit ifrån vad det står i Fredrik Lindströms artikel, och det kräver en rätt omfattande empirisk studie. Fredrik talar om de olika varianterna av Johannes, och de tillkom ju för rätt länge sedan, och dessutom i olika länder. Jag tror inte heller att folk idag uppfattar till exempel Jan som en kortform av Johannes. Däremot ser vi Janne som en informell variant av Jan, och då skulle det alltså vara relevant att kolla i vilken utsträckning Janne har blivit dopnamn/officiellt namn. Enligt SCB finns det 129942 män som heter Jan och 1741 som heter Janne — ett procenttal som ligger rätt långt från JP:s antagna 40. Man kan jämföra det med fördelningen mellan John och Jack i engelsktalande länder. Enligt denna sajt finns det 4006975 manspersoner i USA som heter John och 385875 som heter Jack, alltså en betydligt större andel för smeknamnet/kortformen än i det svenska fallet — här är JP:s gissning på 10 procent faktiskt korrekt. Det här är förstås bara ett exempel, men det tyder i alla fall på att det kan bli svårt att visa att svenskar har en så väldigt mycket större tendens än engelsktalande att göra inofficiella namn till officiella.


  23. Stefan Holm skriver:

    Rent ryskt

    Kanske ett stickspår men jag arbetade för några år sedan ihop med en trevlig tjej från Novgorod, som blev själaglad, när jag kunde utbyta några fraser med henne på moskovitiska. Då jag av artighetsskäl kallade henne vid hennes dopnamn – Evgenija – blev hon dock nästan stött. Det låter som taget ur en gammal Tjechov-novell, sade hon. Binamnet Zjenja (Женя) fann hon däremot alldeles utmärkt.

    Men se det kunde övriga arbetskamrater inte uttala (den initiala tonande frikativan), varför hon tog gud i hågen och bytte till det anglo-amerikanska (smeknamnet) Jenny. Dystert, tyckte jag, men det synes stärka Din tes, om att det är noga med namn på ryska.

    Men gu'skelov slipper vi väl göra sådana överväganden, när det gäller Bosse eller Bettan – eller?

  24. JP skriver:

    Namnet 'Östen' och Fredriks Lindström tes.

    Stefan Holm: Etymologin för nysvenska Östen är nog urnordiska *Aujastainaʀ, någon diftong "ay" fanns inte i "klassisk" urnordiska. (Men visst, i ett senare skede uttalades nog den i-omljudade au-diftongen som ay innan den blev øy., d.v.s. ey i normerad fornisländsk stavning. Synd att svenska tappade diftongen redan för 700 år sedan.)

     

    Östen: Jag håller med om att Fredrik Lindströms tes är något dåligt underbyggd. Vad är det han forskar på som doktorand i nordiska språk?

  25. JP skriver:

    Genitiv-s

    (Skulle ha varit konsekvent och skrivit 'Fredriks Lindström tes' även i själva inlägget. I vilket fall som helst är det en helt annan språklig frågeställning som inte är relevant i just den här diskussionen – möjliga placeringar av genitiv-s och motiveringar till dessa.)

  26. Östen Dahl skriver:

    Vad jag vet om FL

    Om Fredrik Lindströms forskningar vet jag bara att han har gett ut en bok med titeln Svitjods undergång och Sveriges födelse  tillsammans med sin bror. Enligt Wikipedia är han tjänstledig från sin doktorandanställning. Han antogs till forskarutbildning 1990.

  27. tilda skriver:

    hjälp nu!!!

    nu hjälper ni mej snälkla hitta smeknamn till lennie det skulle bytyda guld för mig och du skulle finas längst inne i mitt hjärta snälla snälla!!!:(:):(

  28. Östen Dahl skriver:

    Rekursiv hypokoristik och genusneutralitet

    Hm, hitta på smeknamn är kanske inte något vi brukar ägna oss åt här, men detta är lite principiellt intressant eftersom Lennie just är ett namn som från början är en smekform (av Leonard m fl). Så det första problemet är att göra ett smeknamn av ett smeknamn (rekursiv hypokoristik, kanske man kan kalla det). Det andra problemet är genusrelaterat. Är Lennie en man eller en kvinna? Så här säger SCB:

    Efternamn

    • Det finns ingen person som har efternamnet Lennie.

    Förnamn

    • Det finns 15 kvinnor som har förnamnet Lennie. Av dessa har 9 namnet Lennie som tilltalsnamn.
    • Det finns 388 män som har förnamnet Lennie. Av dessa har 267 namnet Lennie som tilltalsnamn.

    … så helt säker kan man alltså inte vara.

  29. Henrik R. skriver:

    Lennis?

    Ett vanligt sätt att bilda smeknamn är ju med -is: Lennis.

     

    Att koppla ihop smeknamn med nationalkaraktär är ju bara trams, tycker jag för övrigt. Det är väl snarare så att det finns smeknamn i månge eller alla (?) kulturer, men däremot kanske de inte används utanför hemmet så ofta som i Sverige. Då handlar det ju mer om vardaglig och officiell stil etc.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>