Åttio år av språkutveckling

Jag bläddrade igår i ett häfte med transkriptioner av svenska dialekter. Mitt ibland dem fanns det en transkription av ”Riksspråk från Stockholm”, och det var inte mindre intressant. Här hade vi alltså en fonetisk återgivning av hur en fonetiker tyckte att normalt standardmässigt talspråk lät anno 1929. Det mesta kände jag till, men det kan ändå vara kul att bli påmind om vad som hänt under den senaste mansåldern.

Följande exempel illustrerar hur 1929 års ”riksspråk från Stockholm” (till vänster) skiljer sig från mitt eget uttal (till höger).

  • vindn, hattn – vinden, hatten
  • åppe – uppe
  • störan, missförstoget – störa honom, missförsto de (i det sista fallet är jag ärligt talat lite osäker på hur jag själv säger, även om jag definitivt säger stog för 'stod')
  • å(v) – av
  • främre sje – bakre sje
  • jivi – gett
  • onn – ond
  • [ʧ]ämpa (med t-förstag) – [ɕ]ämpa(t)
  • stridi – stridi(t)
  • te – ti(ll)
  • någə – nåt
  • förelesning – föreläsning

Onekligen framstår vissa aspekter av dåtidens standard rätt bonniga idag. Men detta var förstås bara skillnaderna — på det hela taget lät dåtidens stockholmare ungefär som jag gör.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Åttio år av språkutveckling

  1. David skriver:

    R-övergång

    Nämner häftet någonting om övergång av /d/ till /r/ efter /r/ och vokal? Jag (Uppsalabo, 80-talist) skulle till exempel ofta uttala "missförstod det" som missförsto re. Att /d/ ofta faller efter t.ex. en verbändelse -r ("hörru!") är väl känt, men det är väl lite oklarare när /d/ började övergå til /r/ efter vokal ("skaru me eller?") – i Stockholm gissningsvis under den här perioden eller något tidigare.

    Tilläggas ska kanske också att åtminstone framför neutrer i singularis skulle jag ofta uttala nåt som , ett drag som tror jag är betydligt mer utspritt i Svealand än i Götaland, även om det ju ibland felaktigt anses vara stereotypiskt för Finland.

  2. Mikael Parkvall skriver:

    Nämner häftet någonting om övergång av /d/ till /r/ efter /r/ och vokal?

    Nix, inte enligt mina anteckningar i alla fall (vilket är det enda jag har framför mej just nu).

    Jag (Uppsalabo, 80-talist) skulle till exempel ofta uttala "missförstod det" som missförsto re.

    Jag (70-talist, uppvuxen på diverse ställen) är inte främmande för det heller, men jag testade olika uttal på mej själv, och kanske är det så jag säjer i praktiken, men jag blev tvexam och villrådig inför alla uttal som jag provkörde. Möjligen som ett resultat av (tro det den som vill!) överdriven självkritik

    Å andra sidan så känns mer naturligt nu än vad det gjorde i eftermiddags (jag tror jag skulle säja Det är nå vajsing mere här – men det beror kanske på positionen i satsen, dvs hur betonat nå(t) är).

  3. Malin skriver:

    Den där listan känns väldigt mycket som mina morföräldrar, födda på 10-talet. Ja, eller förutom det främre sj-et. De hade bakre. Kanske en klasskillnad? De kom från arbetarhem, medan mina främre sj-ande farföräldrar hörde till övre medelklassen.

    Som sen 60-talist och stockholmare i tredje generationen skulle jag nog tolka "missförstore" som "missförstorej". "Missförstoget" känns jättebra, men frågan är om jag säger det!

    Säger nog inte 'stog' utan 'sto:'. Och 'någe' – absolut! Men har alltid trott att det varit något jag plockat upp från mina gamla förfäder från sydligare bonnland.

    Annars låter jag likadant som Micke. De långa e:en ('förelesning') har jag tappat i vuxen ålder. Leste om revar upp i tonåren.

     

  4. Linnea skriver:

    Lars-Gunnar undersöktere

    Lars-Gunnar Andersson tog upp det där med -re och -ru (skaru, gjordere) i P1 Språket en gång. Kanske kan man få mer information om man letar upp det avsnittet. Det är nog minst ett år sedan i alla fall. Det enda jag minns i dag är att han lanserade r-ändelsen som ett nytt pronomen i svenskan, vilket jag har funderat på sedan dess och nu bestämt mig för var en smula övermaga.

  5. Mikael Parkvall skriver:

    Jo, "-re" och "-ru" lever ju i högönsklig välmåga. Snarast är det väl så att "-re" har ersatt "-et" som kortform (enklitisk version) av "det".

  6. Marit skriver:

    Ett skandinaviskt fenomen

    Övergången från d- i pronomen till r- är ett skandinaviskt fenomen snarare än något typisk för Stockholm. Det finns i Oslo och på stora delar av Østlandet ("skarru, virru" för "skal du, vil du" etc.), och även i vissa dialekter på Vestlandet.

  7. Gunnel skriver:

    Nyfiken

    Är nyfiken på källan – vad är det för "häfte med transkriptioner"? Finns det tillgängligt på något bibliotek?

  8. Mikael Parkvall skriver:

    Är nyfiken på källan – vad är det för "häfte med transkriptioner"? Finns det tillgängligt på något bibliotek?

    Referensen är "Svenska språkprov (Svenska landsmål ock svenskt folkliv. B.45.)" av Hans Wolfgang Pollak. Den finns på SUB.

     

  9. Martin Persson skriver:

    Gamla stan

    Om man går ytterligare ett halvsekel tillbaka till 1879, läser vi att "Stockholmsmålets öppna ö-ljud framför r [och tjockt l] synes åt minstone stå o mycket nära", där jag tolkar o som vokalljudet i gått eller eng. raw (bakvänt lilla c med IPA-notering).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>