Pakkoruotsi

En nyhet österifrån är att Finlands undervisningsminister Henna Virkkunen vill att finska elever ska (kunna) studera svenska från yngre år än vad som nu är fallet. Föga förvånande har förslaget mötts med viss kritik.

Det som jag tycker är intressantast i sammanhanget är dock de kommentarer som följer denna artikel i Husis (Vox populi är numera mer lättillgänglig än nånsin tillförne). Man skulle kunna tro att diskussionen i ett svenskspråkigt forum skulle ha en ganska tydlig slagsida i förslagets favör, men det är just det som är det intressanta — många som uttrycker sig på svenska (även om inte så få nog är finskspråkiga ”i det civila”) är kritiska. Det stämmer med mitt högst ovetenskapliga intryck att finlandssvenskarna blivit allt mindre dogmatiska i språkfrågan. Eller, om man så vill, alltmer defaitistiska. Vilket, förstås, är högst förväntat för en grupp vars befolkningsandel sedan kort tid tillbaka inte längre kan avrundas till 6%, utan numera till 5%.

Virkkunen representerar Samlingspartiet, som väl närmast motsvarar Moderaterna i Sverige.

(glöm bara inte att kommentarerna ska läsas nerifrån och upp för att framstå i kronologisk dager)

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Pakkoruotsi

  1. Jens skriver:

     Som finlandssvensk är jag beredd att ge stöd åt ditt intryck att hållningen i språkpolitiken håller på att luckras upp, även om inte heller jag kan bygga detta på någonting annat än ovetenskapliga betraktelser. I min finlandssvenska bekantskapskrets (student-Helsingfors) är förståelsen för att karelare är bittra över att behöva lära sig finska rätt stor. Många är tveksamma till hur bra idé pakkoruotsi (tvångssvenska) egentligen är.

    Nu tror jag inte att kommentartrådar som denna nödvändigtvis speglar den allmänna opinionen helt och hållet. De extrem rösterna brukar ju höras bäst på nätet. Däremot tror jag att de anonyma kommentarerna säger någonting om hur känslig frågan är politiskt. Det känns fortfarande svårt att ta en seriös, kritisk internfinlandssvensk debatt om svenskundervisningen i finska skolor.

    Däremot tror jag att Parkvall söker förklaringen till detta fenomen på lite fel ställe. Antalet finlandssvenskar har visserligen minskat en aning, men inte speciellt dramatiskt (framför allt inte om man jämför med befolknignstappet under Sverigeflytten på 50-70-talet). 1970 var vi dryga 300 000. I dag finns det knappt 290 000 av oss (289 675 år 2005). Mycket mera betydelsefullt är att nästan hälften (nåja, 40 procent) av finlandssvenskarna gifter sig över språkgränsen, jämfört med knappa 25 procent år 1950. På sid 21 i följande rapport kan ni själva se utvecklingen: http://www.folktinget.fi/Site//Widget/Editor/137/files/finlanssv2005.pdf

    Den här grafen lönar det sig för övrigt att printa ut och klistra upp på väggen om ni i framtiden tänkt föra fram åsikter om svenskans ställning i Finland. Tror att en stor del av den utveckling vi nu upplever kan förklaras av den ökade tvåspråkigheten – betydligt större del faktiskt än det "allt bistrare språkklimatet" som sfp-politiker gärna refererar till.  

  2. Mikael Parkvall skriver:

    Jens har förstås rätt i att tappet inte varit sjusärdeles stort i absoluta tal, men bara det att antalet minskar är ju anmärkningsvärt i sig. Befolkningar ökar normalt, och eftersom finnarna har gjort just det, så har den relativa andelen gått ner ganska rejält.

    En gång i tiden gick det fem finnar på varje finlandssvensk. Vid sekelskiftet 1900 var det antalet uppe i sju, och vid andra världskriget 10. Bara under de senaste två decennierna har denna siffra gått från 15 till 17.

    Det tycker jag, till skillnad från Jens, att man nog måste beskriva som en tämligen dramatisk utveckling.

    En del av denna utveckling har väl med assimilation och göra, men även låga födelsetal och framför allt en hög utvandring bland finlandssvenskar (de är förstås i synnerhet överrepresenterade bland sverigefinländare) har spelat stor roll.

    Förutom blandäktenskapen kan man väl också framhålla inflyttningen av finnar till traditionellt svenskspråkiga trakter. Fram till 1900-talet var språkgränsen geografiskt sett ganska skarp, och man får väl anta att de allra flesta hade kontakter mestadels inom den egna språkgruppen. Men idag bor (om jag räknat rätt) bara 48% av finlandssvenskarna i svenskdominerade kommuner, och om vi undantar Åland är det bara 43%. Majoriteten befinner sig med andra ord i en finskdominerad miljö, där man inte kan leva hela sitt liv på svenska — bara att gå till kiosken och köpa kvällstidningen kräver för många att man använder finska (förutom, förstås att själva kvällstidningen per defition också är på detta språk).

    Så förutom att finska kommit in i hemmiljön i högre grad, har även den närmaste omgivningen i stort fått ett större inslag av finska.

    (För övrigt bor nio promille av landets finsktalande i en svenskdominerad kommun).

  3. Christian R. Conrad skriver:

    Pakkoruotsi? Eikun -suomi!

    Den där "tvångssvenskan" som finnarna orkar tjata så förbannat om är ju, när man räknar på det, bara några hundra timmar: Från sjätte klass, alltså bara i grundskolan 4 år, och med treårigt gymnasium 7 år; ca 40 veckor skola per år; 1-3 lektioner per vecka; 40-45 minuter per lektion — det ger, allt sammantaget, ca 150 – 600 timmar. Det en till fyra månaders arbetstid, med fyrtiotimmarsvecka.

    Som svenskspråkig i Finland är man däremot (utom i, tja, kanske Malax, Korsnäs, Vörå och Närpes) tvungen att prata finska varje dag, hela livet — ofta(st) på både arbets- och fritid. Det blir liksom betydligt mer än några hundra timmar.

    I praktiken är alltså finskan ett betydligt större tvång för svenskspråkiga än svenskan någonsin för finskspråkiga.

  4. Östen Dahl skriver:

    Äpplen och päron

    Du jämför äpplen och päron, d.v.s. den tid som finsktalande ägnar åt svenska i skolan med den tid som svensktalande talar finska ute i livet. Det som tvångssvenskmotståndarna klagar på är väl just att de måste ägna så mycket tid i skolan åt ett språk som de i praktiken inte kommer att använda. Att finlandssvenskar måste tala så mycket finska är däremot en ganska naturlig följd av att finska är majoritetsspråk i landet.

  5. Christian R. Conrad skriver:

    Frukt som frukt

    Tja, visst, Östen, så kan man se det, men jag vill inte hålla med om att man måste det. Det de gnäller om är ju själva tvånget, mycket mer än onödigheten; det heter bara "pakkoruotsi", inte "pakkokouluruotsi", "turhapakkoruotsi" eller "pakkoturharuotsi". Så, för det första: Tvånget att använda finska blir inte mindre tvång för att det är "nödvändigt"; snarare tvärtom.

    Om ett "tvång" är "onödigt", såsom svenskundervisningen (upplevs vara) för finskspråkiga, så kan man ju faktiskt helt enkelt skita i det, och då blir det ju i praktiken inget tvång. Vilket finnarna elegant demonstrerar genom att helt enkelt vägra lära sig något på svensklektionerna; int' vet jag om de viker pappersflygplan, spelar poker, eller bara sitter och petar sig i näsan hela tiden, men lär sig svenska gör de ju uppenbarligen inte, eftersom man alltså inte klarar sig på svenska till vardags.

    Och det är den kanske ännu mer irriterande andra sidan av myntet: Finsktvånget för svenskspråkiga kunde ju vara lika onödigt, om finnarna bara skulle lära sig något på lektionerna. Och eftersom de nu A) är "tvungna" att sitta av timmarna ändå, och B) mycket väl förmögna att lära sig saker på andra lektioner, att döma av hur det regelbundet jublas över allehanda Pisa-undersökningar här i landet, så är det ju svårt att undgå slutsatsen att orsaken till att just svenska är det enda obligatoriska skolämne som de inte lär sig, måste vara att de på pin kiv helt enkelt vägrar lära sig det. Hur "onödigt" är inte det?

    Och eftersom det är just denna attityd till "tvångssvenskan" som leder till den i praktiken mycket mer onerösa(*) tvångsfinskan så tycker jag nog att de hänger ihop alldeles tillräckligt väl för att kunna diskuteras tillsammans.

    Fast det ska ju medges att detta kanske inte är alldeles rätt forum för det, så nu är det väl bäst att jag lägger av.

    PS: Strunt i finlandssvenskarna, förresten — jag skrev mycket medvetet "som svenskspråkig i Finland", ity att jag sjäv är invandrare från f.d. västra rikshalvan. (Vet inte hur mycket den falska reklamen om Finland som tvåspråkigt medverkade till att jag flyttade, men någon roll måste den väl ha spelat. [Så nu är det fritt fram att avfärda mig med "Surt, sa räven..."-argumentet.])

     

    (*): Ja, jag är också så hilariöst tuff.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>