Tru ente i ruen

I det nya numret av Språktidningen (1/2010) står det rätt mycket om skånskan och i synnerhet om vad som hände när Skåne blev svenskt. Inte helt oväntat dyker den gamla tvistefrågan om skånska är ett språk upp, närmare bestämt i en kortare osignerad artikel med titeln "Skånskan – varken ett språk eller hotad" (s. 20). Det talas där om att Unesco betraktar skånska som ett utrotningshotat språk, liksom dalmål och gutemål. Men, säger artikeln, "enligt forskarna" är dessa inte språk utan bara dialekter. "Att bestämma vad som är ett språk är visserligen en av språkvetenskapens mest delikata uppgifter". Nåja, delikat är uppgiften otvivelaktigt, men frågan är om den faller på språkvetenskapen. Själv brukar jag försöka övertyga folk om att det är en politisk eller praktisk fråga, men som det brukar vara när man försöker förklara något sådant, så säger lyssnarna vanligen efter en stund: "Javisst, jag förstår, men tala nu om, är skånska ett språk eller inte?" Artikeln fortsätter med att citera Ola Svensson på Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund, där man i varje fall är helt på det klara med att skånska inte är ett språk. Citaten kommer från den här webbsidan, som kanske är lite mer nyanserad än vad som framgår i Språktidningen. För tydlighetens skull vill jag nu deklarera att jag inte tänker driva linjen att skånska faktiskt är ett språk. Däremot tycker jag att Ola Svenssons argument inte är så övertygande.

Det första argumentet är att det inte finns någon "samlad skånska", vilket sägs innebära att "de olika målen runt om i Skåne är rent språkligt sinsemellan mycket olika", och att det inte finns några klara gränser mot målen i omkringliggande landskap. Detta är otvivelaktigt sant. Men för det första borde det också innebära att svenska inte heller är ett språk, eftersom de skånska dialekterna är en delmängd av de svenska, och de svenska dialekterna alltså måste tillsammantaget vara ännu mer olika än de skånska. Dessutom fanns det åtminstone tidigare inga klara gränser mellan norska och svenska dialekter. Vad jag tror att Ola Svensson menar är att skånskan saknar en standard som kan tjäna som ett förenande band mellan de lokala målen. Men det gäller faktiskt också väldigt många av de språk som Unesco har på sin lista och som ingen av oss skulle tveka att kalla språk. Påståendet att ett samlat språk — i betydelsen en gemensam standard — saknas stämmer bland annat på flera av våra minoritetsspråk, framför allt på samiska och romani, som ju består av en rad varieteter som skiljer sig kraftigt från varandra.

Det andra argumentet är att ordförrådet i skånskan "till den helt dominerande delen" är "detsamma som i resten av Sydsverige, Östdanmark och för den delen hela det nordisktalande Skandinavien (möjligen med undantag av Island)". Jamen i så fall måste väl språken i hela det nordisktalande Skandinavien vara ett och samma?

Det tredje argumentet är att det inte finns något skånskt skriftspråk. De som har skrivit på skånskt folkmål använder i regel "sina respektive hemdialekter". "Någon enhetlig skånska finns inte heller i det sammanhanget." Det är alltså strängt taget samma argument som det första, och här är det explicit att det handlar om bristen på en standard. Men om man nu skulle rangordna språk efter hur mycket skriven text det finns på dem så misstänker jag att skånskan kommer rätt långt före majoriteten av språken på Unescos lista, eftersom de flesta språk i världen överhuvudtaget inte har något skriftspråk.

När jag sa att webbsidan är mer nyanserad än artikeln i Språktidningen så gäller det kanske mest hur man talar om det eventuella hotet mot skånskan. I artikelrubriken står som sagt att skånskan inte är hotad, på webbsidan sägs detta inte explicit, även om man helt klart vill tona ner talet om ett hot. Uppenbarligen beror svaret på frågan om hotet mot skånska på vad man menar med skånska. Om man definierar skånska som totaliteten av alla infödda skåningars sätt att tala så är det knappast hotat i den meningen att det under överskådlig framtid kommer att vara märkbart annorlunda än till exempel mälardalssvenska. Men om man å andra sidan menar "skånskt folkmål", det vill säga som man talade på den skånska landsbygden före (säg) 1930 så är detta tungomål i högsta grad utrotningshotat, liksom många andra svenska varieteter, till exempel den klassiska stockholmskan eller "södersnacket".

Vad som vidare inte kommer fram i Språktidningsartikeln är att man på webbsidan också menar att dialekter också är värda skydd — och här finns en viktig poäng som brukar missas i debatten. När man säger att hälften av alla språk kan försvinna inom ett sekel glömmer man gärna att den språkliga mångfald som finns inom det vi brukar kalla språk är minst lika hotad. Att folk i allmänhet, till skillnad från de flesta språkvetare, anser att det är så viktigt att bestämma sig för om något är ett språk eller en dialekt hänger ihop med att ett språk på ett mycket naturligare sätt framstår som ett "skyddsvärt objekt", även om det inte finns någon saklig grund för detta. Och när det handlar om ett dialektkontinuum, som vi ju har i Norden, så blir det oftast väldigt svårt att identifiera sådana objekt överhuvudtaget. Att det inte finns någon "samlad skånska" är kanske inte så mycket ett problem för skånskans språkstatus som för möjligheterna att vidta praktiska åtgärder för dess överlevnad — vilken skånska är det egentligen man ska skydda?

Jag ska sluta det här inlägget med att återvända till vad jag sa i början om att det framför allt är en politisk eller praktisk fråga att bestämma vad som är ett språk. Egentligen handlar det inte så mycket om att skånska inte skulle vara ett språk, snarare är det så att man har missat språktåget. Min skånskfödde far menade att om skåningarna på 1800-talet hade bestämt sig för att göra som norrmännen och skapa en "nyskånska" på grundval av de talade folkmålen, skulle detta ha varit fullt möjligt. Men, sa han, skåningarna var för kloka för det. En skånsk nationalitetsrörelse hade ju i princip varit fullt tänkbar, och hade Skåne blivit självständigt, så kunde vi idag ha ett fullt fungerande skånskt skriftspråk. Men som sagt, skåningarna tyckte inte att det var i deras intresse att försöka med något sådant. Och det var kanske lika bra.

Länkar: Prov på skånskt skriftspråk med uppläsning finns här. En rätt underhållande genomgång av olika moderna skånska varieteter finns här.
 

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Tru ente i ruen

  1. Martin Persson skriver:

    Östdanska med rikssvenska som målmål

    Nock e de som Ysten sir, men som L2-talare å språged (ja, variteten då) tolkar ja rubriken som 'tråg inte i rågen', å de låder ju litta markled. Du får hjelpa voss me ditta.

  2. Östen Dahl skriver:

    Kanske fel?

    Ja det var som jag mindes vad min far brukade säga men det kan ha blivit fel. Kanske någon L1-talare av baramål kan hjälpa till?

  3. Martin Persson skriver:

    Men vad ska det betyda då? Ska jag tolka ditt svar som att jag ändå var i närheten med min vilda gissning? I så fall kan rubriken kanske betyda "trampa inte i rågen"?

  4. Martin Persson skriver:

    Nu ser jag att du svarat annorstädes. Trö för 'trampa' stämmer bra med hur mina fäder skulle ha sagt det.

  5. Östen Dahl skriver:

    Trö var ordet sa Bull

    Ja, jag la in en replik på fel ställe, jag har tagit bort den nu. Men trö betyder alltså 'trampa' och min fars exempel på hur konstigt skånska kan låta är alltså Trö ente i ruen 'Trampa inte i rågen'.

  6. Marit skriver:

    Trö igen

    Trö är ett vanligt ord för 'trampa' i många norska dielakter samt i skriftspråket nynorska. Så skånskan är inte SÅ speciell. Ju mer man kan om andra skandinaviska dialekter, ju mer kan man även om skånska.

  7. Östen Dahl skriver:

    Svar till Marit

    Nu var väl min fars poäng bara att det är såpass stor skillnad på standardsvenska och traditionell skånska att det skulle finnas en språklig grund för att skapa ett eget skriftspråk för det senare. I Norge finns det ju som bekant två officiella skriftspråk(sformer) förutom ett antal inofficiella, utan att skillnaderna nödvändigtvis är större. Och här har vi alltså exempel på "basilektal" skånska, den "akrolektala" är ju som bekant rätt nära standardspråket.

  8. Per-Åke Lindblom skriver:

    Artikel om skånska

     

     
    Förutom Ola Karlssons artikel om skånskan kan man läsa Jan Katlevs ”Er der et sprog der hedder skånsk?”, som är utlagd på Språkförsvarets webbplats.
     
    Om det är någon som till äventyrs inte orkar läsa hela artikeln, kan jag tillhandahålla hans summering:
     
    Det mest prægnant særskånske sprog er uden tvivl de klas­siske skånske dialekter i det 19. århundrede med et rigt regionalt ordforråd og for visses vedkommende et markant selvstændigt lydsystem med stor afstand til både dansk og svensk rigssprog. Men der er aldrig nogen der har forsøgt at lave et selvstændigt skånsk skriftsprog på grundlag af dialekterne. Og ligesom Born­holm har Skåne hverken sin egen hær eller sin egen flåde.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>