Tala som du skriver!

Detta är med anledning av Kenneth Nymans kommentar härominlägget.

Kenneth skrev att han på sista tiden ofta hört ordet “mycket” uttalas med ett hörbart /t/. Jag kan bara säga att det stämmer med mina erfarenheter, och att just skriftspråkligt uttal har varit min stora hangup på sista tiden. Jag hör det överallt. Men ni vet hur det är — den som söker, han letar. Har det verkligen blivit vanligare, eller är det bara jag som inbillar mig det för att jag kommit att ställa in öronen på det?

Några av den nyss förlupna terminens grundkursstudenter (Jonna Berntsson, Hanna Dahlström, Mimi Fürst, Agnes Löfgren & Maja Jensen) undersökte saken inom flera språkliga användningsområden, inklusive intervjuer, tjuvlyssnande i lokaltrafiken och tevetittande.

De fyra undersökta parametrarna innefattade visserligen inte “mycket”, men väl skriftenliga uttal  av och, är, med och preteritumändelsen -de.

Och så här blev resultatet:

[ bilden "skriftspråksuttal" som ska vara här är tillfälligt på avvägar ]

I tabellen är det alltså andelen skrift-uttal som anges, och mörkblått är knattarna, rosa de medelålders (26-40 år…) och gult de verkliga stofilerna, de som skrotat runt i denna jämmerdal i hela 41 år eller mer.

Ifall kategorierna är svårläsliga, så rör det sig om "media", "avlyssning", "spontantal", "ordelicitering", "informell text" och "formell text".

Även om man kan undra om folk som är 41 verkligen ska tillhöra den allra äldsta ålderskategorin, så är mönstret ganska tydligt: Dagens Ungdom talar mer skriftspråkligt än de mer seniora medborgarna. De drar sig inte ens för att återintroducera /r/-et i är, som varit borta ur de flesta talade varianter av svenska gud-vet-hur-länge (nån läsare som vet?).

Det kanska allra mest ironiska i sammanhanget är att om man frågar vilken geront som helst (41-plussare, alltså), så får man (enligt min erfarenhet) det totalt motsatta svaret, alltså att de yngre sväljer, reducerar och fördärvar. Nästa gång ni hör ett sådant påstående kan ni med andra ord besserwissra er till åtskilliga poäng genom att påpeka att Vetenskapen minsann har påvisatt att Ungdomen faktiskt uttalar saker så tydligt att det närmast är larvigt!

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

21 kommentarer till Tala som du skriver!

  1. Per-Åke Lindblom skriver:

    Skriftspråkligt uttal

    Mikael

    Du skriver: "Även om man kan undra om folk som är 41 verkligen ska tillhöra den allra äldsta ålderskategorin, så är mönstret ganska tydligt: Dagens Ungdom talar mer skriftspråkligt än de mer seniora medborgarna. De drar sig inte ens för att återintroducera /r/-et i är, som varit borta ur de flesta talade varianter av svenska gud-vet-hur-länge (nån läsare som vet?)"

    För oss som är 41+ och egentligen dialekttalare från landet, tillkommer det faktum att vi successivt växlade över till ett rikstalspråk, som låg mycket nära skriftspråket. En halvmesyr var inte tänkbar. Det var uteslutet att vi skulle tala dialekt på lektionstid. Än idag kan jag sära på min rikssvenska, som ligger mycket nära skriftspråket, och som innebär att jag uttalar "är" med tydligt "r", och min ursprungliga hälsingedialekt, där det bara heter "ä".  Mina föräldrar klarade aldrig av att lära sig ett rikssvenskt uttal; när min mamma skulle prata med någon myndighetsperson i telefon, försökte hon tala rikssvenska, men det lät så anskrämligt och tillgjort att jag alltid lämnade rummet. Jag tyckte att hon förnedrade sig själv. Jag kan förstå hur många andra generationens invandrare upplever sina föräldrars tal.

  2. Mikael Parkvall skriver:

    Intressant. Men faktum kvarstår ju: som är-talare är du ju mindre representativ för din ur allmogemyllan stigna veterangeneration än för dagens asfaltskids. De flesta 41-plussare har ju uppenbarligen satsat just på en halvmesyr.

  3. Östen Dahl skriver:

    De e norrlänningarnas fel

    Jag tror Per-Åke har identifierat en viktig faktor i den här utvecklingen. Det är påfallande att skriftspråksuttalet av är förekommer särskilt ofta hos personer med norrländsk bakgrund — vilket ju inte alls stämmer med hur kopulan uttalas i de "genuina" norrländska dialekterna. Tydligen har man uppfattat är som tillhörande "rikstalspråket" — fast det i de storstadsvarieteter jag är uppväxt med är (eller snarare, var) det otänkbart att säga något annat än e i löpande tal, så detta "rikstalspråk" har (eller snarare, hade) en närmast mytisk karaktär. Möjligen är det uttalet ä med en öppnare vokal som har blivit stigmatiserat och som norrlänningarna försöker undvika och därvid gör en hyperkorrektion. Med tanke på den stora inflyttningen av folk norrifrån i Mälardalen är det sannolikt att norrlänningarna har berett marken för spridningen av är-uttalet bland ungdomen. Men hur långt går man? Säger man också det är eller blir det mellanvarianten de är

     

  4. Martin Persson skriver:

    Samhällsförfall

    Man kanske ska förtydliga att det rör sig om den preteritumändelse som i skrift har formen -ade. Vad man undersökt är alltså om man säger Ja cykla ti Hegersten eller Jag cyklade till Hägersten.

    I ord som gjorde och slängde faller -de aldrig.

    Är  verkar för övrigt vara överrepresenterat hos politiker. För övrigare har jag mer än ett par gånger hört barn i 5–7-årsåldern säga [e:r].

  5. Gunnel Melchers skriver:

    Exempel från specialgenre

    De studenter som utvalts till att introducera nobelpristagare inför deras tal vid banketten i Stadshuset har tydligen blivit instruerade att på ett påtagligt överdrivet sätt artikulera särskilt inledningsfrasen "Det är en stor ära att …" [de:t ae:r]

    Gunnel, supergeront

  6. Martin skriver:

    Att dagens ungdom pratar skriftspråk betyder kanske inte att det blivit vanligare i dag, utan att många helt enkelt pratar tydligare som yngre än de gör senare i livet. Själv använde jag betydligt mer skrift-uttal i min ungdom än vad jag gör i dag.

  7. Martin Persson skriver:

    (Jag är alltså inte koreferentiell med signaturen Martin.)

    För att spinna vidare på Gunnels tankegång: Naturligtvis uttalar studenterna du nämner att  som [at:] där vi på ålderns höst säger [o] (eller liknande). Den som är masochistiskt lagd kan lyssna på reklamradion, där de nästan undantagslöst misstolkar detta som och. Jag blir inte så glad. Förlåt: Ja blirnte så gla.

    Stofil

  8. David skriver:

    Och i Eskilstuna då?

    Samtidigt visar ju Eva Sundgrens undersökning av Eskilstunaspråket från 90-talet att rörelsen i riktning mot standardspråk går ganska långsamt, och att vissa variabler inte rör sig alls om man jämför med den Eskilstunaundersökning som gjordes på 60-talet. En av de undersökta variablerna återkommer i undersökningen som nämns i det här inlägget, nämligen bortfall av preteritumändelse i första konjugationen. Förvisso är den yngre generationen även i Sundgrens undersökning mer standardspråklig, men skillnaden är minimal för just den här variabeln. Utan att bryta ner Stockholmsstudenternas undersökning i enskilda variabler är det dock svårt att göra några exakta jämförelser.

    Sundgren gjorde ju också en trendundersökning där några av de som var med i undersökningen på 60-talet återintervjuades 30 år senare, och där var förändringarna väldigt små, men antalet informanter var också ganska litet. Tittar vi istället på hela gruppen som var 15-30 år gammal 1966 och jämför med gruppen som var 45-60 år gammal 1997 så ser vi att den generationen nu använder färre standardformer (för just den här variabeln) än 30 år tidigare, och skillnaden blir ännu tydligare om man tittar på den grupp som var 30-45 år gammal 1966.

    Så frågor man kan ställa sig är:

    Är det så att den allmänna beskrivningen av att talspråket inte förändras så mycket i riktning mot standard stämde 1996 men inte stämmer 2010, på grund av en snabb samhällsutveckling/attitydförändring?

    Är trenden mot läsuttal hos unga ett Stockholmsfenomen som inte kan tillämpas på övriga delar av landet?

    Kan vi förvänta oss, som Martin också föreslår, att den unga generationen kommer använda färre standardformer när de blir äldre, och att utvecklingen mot läsuttal alltså delvis är skenbar?

    Gäller de trender som Sundgren identifierade för olika genrer eller bara för spontalt tal i en intervjusituation?

    Det finns alltså lite mer vi skulle behöva få reda på innan vi kan avgöra om utvecklingen mot läsuttal är så entydig som studenternas undersökning antyder.

  9. Johan skriver:

    Grafen

     Nog hade ett spaeldiagram varit ett tydligare sätt att presentera samma sak? 

  10. Kenneth Nyman skriver:

    dialektskillnader?

    Vad gäller preteritumsuffixet -(a)de, finns det några dialektala skillnader? Vad jag har hört (eller kanske bara fått för mig), är bortfallet vanligast i svealand, medan det på götländsk område är vanligare att det uttalas. Liknande torde väl gälla för supinumändelsen -t. Jag kom att tänka på detta när jag var inne och lyssnade på SweDiaprojektets hemsida för ett tag sedan. Några spontant valda dialektprov verkade bekräfta mina aningar

    (Vad gäller perfektparticipen däremot brukar man väl uttala dentalsuffixen, som ju i många fall i skrift är identiska med preteritumsuffixet.)

    Bakgrunden till att -d, -t, och -de ofta faller bort är väl att dessa i fornsvenskan motsvarades av bokstäverna eth och thorn (som stod för olika "engelska" th-ljud). När dessa försvann från språket, blev det väl så att de i vissa varieteter av svenska ersattes med d eller t, och i vissa varieteter föll bort. På isländska finns ju eth och thorn kvar i både tal och skrift, och eth används i "våra" dentalsuffix. På färöiska finns eth kvar i skrift, men inte i talspråket.

  11. Östen Dahl skriver:

    Spaeldiagram

     Är "spaeldiagram" ett nytt och häftigt sätt att visa data eller har Google rätt när de frågar "Menar du stapeldiagram?"?

  12. Johan skriver:

    Som vanligt har Google rätt.  

  13. Mikael Parkvall skriver:

    David har nog rätt såtillvida att förändringen inte går så rasande fort som man kanske skulle kunna tro (och som man kanske får intrycket av av mitt inlägg ovan).

    Det jag dock tror ganska hårt på är att förändringen trots allt sker, samt att vissa detaljer i den är antingen hyfsat nya eller har ökat i styrka på sistone.

    Av de ovan nämnda parametrarna känns -de på intet vis ny för mig, medan åtminstone mina öron krullas något av [ɔk] ‘och’, och [ær] ‘är’. Men kanske är det bara ett fall av övertro på den egna intuitionen – jag producerar själv stundtals det förstnämnda, men (tror jag själv!) så gott som aldrig de två senare i ledigt spontantal.

    Huruvida det hela är lokalt (=Stockholm) eller gäller över hela landet vet jag ärligt talat inte heller, men jag skulle gissa på det senare, likaväl som jag skulle gissa att det mest av skriftspråksuttalet kommer att hänga med kidsen upp i åren. Men det där vet jag ju i ärlighetens namn inget om.

    Jag tror jag ska försöka komma ihåg att tubba framtida studenter till uppföljningsundersökningar om nåra år.

    PS. I skrivande stund säger nåra sexåringar på radio intressant nog “April, april, din dumba sill”.

  14. Robert skriver:

    "dumba sill"

    Kan det där vara ett äggkorn? Dumma sill -> dum bacill alltså.

  15. Mikael Parkvall skriver:

    Präxis tvärtom!

    Jag letade just efter nåt helt annat i bloggen, och hamnade på denna sida. Då insåg jag att jag hade en chans att slå Östen på fingrarna med anledning av denna hans kommentar ovan:

    Det är påfallande att skriftspråksuttalet av är förekommer särskilt ofta hos personer med norrländsk bakgrund — vilket ju inte alls stämmer med hur kopulan uttalas i de "genuina" norrländska dialekterna.

    Jag konsulterade en anteckningsfil som jag har (bygd på diverse dialektuppteckningar), och som bland mycket annat innehåller 104 förekomster av ’är’ ur föregivet ”genuina bygdemål”. Femton av dessa innehåller (åtminstone optionellt) ett finalt /r/.

    Av dessa 15 representerar tre östsvenska dialekter (Finland och Estland) och alltså tolv dialekter i Sverige. Av dessa i sin tur är sju, alltså mer än hälften från Norrland (Västerbotten och Lappland). [Därutöver har vi två från Gotland, två från Dalarna och en från Uppland].

    Med andra ord — är det någonstans i Sverige som ”genuina” dialekter har ett /r/ i ’är’, så förefaller det vara i Norrland.

  16. Johan Engdahl skriver:

    vilka från dalarna???

    nyfiken!

  17. Mikael Parkvall skriver:

    Orsa och Älvdalen.

    Därmed inte sagt att dessa båda är unika i Dalarna, bara att de var de enda två dalaorter i mina anteckningar som uppvisade draget ifråga.

  18. Vän av oordning skriver:

    Integrationspolitikens historiska misslyckande

    Jag har inget emot emot invandrare, men de är överrepresenterade i statistiken över skriftnära uttal av är och [verba]de.

  19. Mikael Parkvall skriver:

    Re: Integrationspolitikens historiska misslyckande

    Vore nästan konstigt annars, med tanke på att de har lärt sig svenska genom skriftbilden i högre grad än oss infödda svennar.

  20. Östen Dahl skriver:

    He jär int fullt så enkelt

    Men hur såg formerna ut? På älvdalska heter det exempelvis ir och på norrbottniska mål ofta jär. Har du Micke några exempel där man faktiskt säger är och varifrån i så fall?

  21. Mikael Parkvall skriver:

     Nä, de former jag tänkte på var just ir och jer ~ jär (även i Västerbotten).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>