Måste en statsminister tala rikssvenska?

George Bernard Shaws pjäs Pygmalion från 1912 (alltså inte musikalen My Fair Lady) ska ges på Dramaten och Eliza Doolittles cockney kommer där att ersättas av en skånsk varietet, inte stockholmska som varit sed i tidigare uppsättningar. "Södersnacket" som Eliza tidigare har talat är ju numera ett gravt utrotningshotat språk. Nu är väl den sociolingvistiska situationen i Sverige 2009 så olik den som var rådande i Storbritannien 1912 att man kan fråga sig om det lönar sig att spela den här pjäsen på svenska överhuvudtaget. Catharina Grünbaum diskuterar problemet i en söndagskrönika i DN idag. Enligt henne ska Eliza tala "dagens malmöitiska". Hon säger att "[a]lternativet att låta Eliza tala någon sorts Rinkebyvariant har förkastats med argumentet att det skulle tillföra ett irrelevant invandrarperspektiv, och det kan inte förnekas." Den här punkten är dock lite oklar. Enligt en artikel från igår i Göteborgs-Posten säger Alexandra Rapaport som spelar Eliza att hon har valt "förortsskånskan, men med en alldeles egen intonation och vokabulär":

- Det är inte klingande skånska jag pratar, nu har det blivit ett Elizaspråk som är helt min egen version. Jag drar ihop orden och kör mycket upprepningar. Det gäller att hitta något slags gångbar språklöshet.

Hm, är man språklös bara för att man pratar förortsskånska? Hur som helst fortsätter Catharina Grünbaum sin krönika med en diskussion om kraven på den offentliga talspråket i Sverige. Hon noterar att nyhetsuppläsare i TV och radio inte längre behöver tala "regionalt obunden rikssvenska" och det gäller, menar hon, även andra offentliga talare:

Akademiledamöter kan vid Nobelprisutdelningen utan att någon finner det anmärkningsvärt framträda med uttal och satsmelodi som förråder ett ursprung i Värmland, Småland, Västerbotten, Stockholm eller var som helst i landet. Och en böna med Södersnackets nasaler kan bli statsminister. Så Eliza behöver inte tala scensvenska för att bli tagen på allvar.

Det här tycker jag är lite förenklad historieskrivning. Det har nog alltid varit skillnad på hallåmän och statsministrar. I varje fall tror jag man kan säga att vi inte har haft någon statsminister sedan 1930-talet som inte har förrått sitt ursprung genom sitt uttal och sin satsmelodi. Ingen kunde till exempel tvivla på att Per Albin Hansson som var statsminister under andra världskriget var från Skåne, även om man nu kan höra att hans skånska ändå var relativt avslipad. Intressant nog kom Per Albin för övrigt från Hyllie utanför Malmö, som visserligen har en mindre andel invandrare än Rosengård, men där man ändå torde kunna få höra "förortsskånska" talas. Efter Per Albin har vi haft värmlänningen Tage Erlander med sina "reschuscher" och västgöten Ingvar Carlsson med sina "probläm". Carl Bildts halländska och Göran Perssons gnällbältesvariant har väl också varit identifierbara. Och när det gäller "bönan med Södersnackets nasaler", så antar jag att Catharina avser Mona Sahlin, och där kan man undra om inte skälet till att hon talar som hon gör är att hon försöker dölja sitt ursprung i Sollefteå? 

 

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Måste en statsminister tala rikssvenska?

  1. Mikael Parkvall skriver:

    Detta förtar på intet vis Östens poäng, men ska man nu vara pettimetrig så var jag tvungen att kolla upp att Ullsten var umepojk – det tycker jag inte att hans tal förrådde.

  2. Östen Dahl skriver:

    Mindre långlivade politiker

    Korrekt, men så fick han inte heller vara statsminister särskilt länge… här kan man höra hur han lät på den tiden det begav sig. — En som inte heller blev så långlivad som partiledare var Lennart Daléus i Centerpartiet, och det påstods faktiskt delvis bero på dialekten, men där var inte felet att han inte talade standardsvenska utan snarare att han talade stockholmska istället för att prata t.ex. som Maud Olofsson gör. Här kan man höra hur det lät (gå in 15 min 30 sek i programmet). 

     

     

  3. Östen Dahl skriver:

    Recensioner

    Här är nu hur några recensenter beskriver och bedömer Alexandra Rapaports scendialekt — rätt blandat alltså, men att det finns ett "invandrarperspektiv" verkar oemotsägligt:

    Fast först tror jag ju att Alexandra Rapaports Eliza ska kraschlanda alltihop med sin variant av förortsskånska, som mitt infödda öra uppfattar som hysteriskt forcerad. Malmöitiskan föds bakom gomseglet, vilket ger en överlägsen, tillbakalutad syn på omvärlden. Men det var förr i tiden det. Dramaten spelar i nutid och Rapaport, som i huvjacka och sweatpants kastar sig framåt, över oss med sina haranger, har lånat tonfallen från Rosengård och rapparen Timbuktu. (Ingrid Waaranperä, DN)

    På eftermiddagen före genrepet på Pygmalion sitter jag på tunnelbanan och hör ett gäng tonårsgrabbar högljutt konversera. De talar fullt begriplig svenska, men de korta vokalerna och de stötiga konsonanterna skapar en satsmelodi som är typisk för så kallad Rinkeby-svenska. De kunde bära klassmärket stämplat direkt i pannan, och jag tänker tyst: Grabbar, ni har inte en chans i det här samhället om ni inte byter dialekt. Strax innan jag ger mig i väg till genrepet lyssnar jag på Kulturradion Snittet, där regissören Margareta Garpe och dramaturgen Sven Hugo Persson intervjuas inför föreställningen. De talar bland annat om den speciella sociolekt som Alexandra Rapaports Eliza har övat in, en egen variant av Rosengårdssvenska. Så kommer hon in på Dramatens stora scen, och det visar sig att denna sociolekt är fullständigt obegriplig. Hon kunde lika gärna ha talat urdu. Effekten blir densamma som när man sticker en nål i en gummimadrass – föreställningen utvecklar sig till en långsamt sjunkande pyspunka under trycket av sina oinfriade förväntningar.  (Nils Schwartz, Expressen)

    Alexandra Rapaport är utmärkt som Eliza. Hennes version av förortsmalmöitiska tvinnad med amerikansk tv-slang är genial. Hon gestaltar skickligt dilemmat att byta klass, att bli ett ingenting iförd snygga kläder. (Lars Ring, SvD)

  4. Östen Dahl skriver:

    Hur det låter

    Och här (rätt långt in i klippet) får man ett smakprov på hur det kan låta.

  5. Johan skriver:

    från Kulladal, inte Hyllie

    Att tala om Per Albin Hansson som någon som kom från det invandrartäta "Hyllie" är halsbrytande ohistoriskt, men det blir trots allt inte helt fel.

     

    Malmö kommun har skapat kommundelar (kallade "stadsdelar") och en av dem har man döpt till "stadsdelen Hyllie".

    Det är huvudsakligen en samling typiska miljonprogramsområden i kommundelen, men (det före detta) stationssamhället Kulladal, där Per Albin Hansson växte upp, ingår också. Däremot inte själva orten Hyllie. Den har hamnat i kommundelen Limhamn-Bunkeflo.

     

    Per Albins dialekt formades givetvis långt innan miljonprogramsområdena var påtänkta. Kulladal var då en räcka med gathus som fått sällskap av en järnvägsstation. En generation senare byggdes där egnahem också. Sedan slukades Kulladal så klart upp av den expanderande staden.

    ..att säga att Per Albin skulle ha kommit från Hyllie, det är bara så fel. ;-)

    På Per Albins tid var Hyllie en före detta kyrkby, vars kyrka från tidig medeltid flyttats till Limhamn i samband med enskiftet i början av 1800-talet. Hyllie by var en av de många kyrkbyar som sprängdes. På 1960-talet byggde man sedan villor där, och villaområdet gavs namnet Hyllieby.

     

    Som (inflyttad) Malmöbo åker jag ibland förbi gathuset som Per Albin växte upp i. Bostadsrättsområdet däromkring, byggt i det tidiga 1960-talet, kallas Per Albins hem. Och just där är det inte särskilt invandrartäta kvarter. Men visst finns det en koppling:

    I Kulladal bodde i Per Albins barndom den tidens minst lyckade migranter, ofta födda i byarna längre söderut på slätten. De som i mitten av 1800-talet bosatte sig i gathusen utmed landsvägen till Trelleborg, det var förhållandevis fattiga människor som inte hade råd att bo inne i Malmö. Den dialekt som uppstod i Kulladal, den var präglad av de inflyttades bakgrund. Precis som förortsskånskan är präglad av att de som bor i miljonprogramsområdena kommer från alla möjliga hörn av världen.

  6. Östen Dahl skriver:

    Hyllie - inte FSE

    Johan har rätt, i princip. Jag får skylla på Wikipedia som säger att Per Albin föddes i "Kulladal i Hyllie utanför Malmö". Namnet "Hyllie" står uppenbarligen för ett antal olika entiteter som inte sammanfaller, dels stadsdelen som Johan nämner, dels orten Hyllie som inte ligger i Hyllie (stadsdelen alltså), dels Hyllie församling vars utsträckning inte heller stämmer med stadsdelens. Jag trodde att Kulladal hörde till Hyllie socken, men på Per Albins tid hörde det till Fosie, vilket också är det som Nationalencyklopedien uppger som hans födelseort. — Och hade Per Albin hört dagens förortsskånska hade han nog blivit förvånad.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>