Verbala avgrunder

När jag som vanligt höll på att leta efter helt andra saker hamnade jag på en artikel i Göteborgs-Posten av Torgny Nordin med titeln "En avgrund mellan verb och substantiv". Den är från den 17 november så den kanske kan sägas ha "kallnat" men där står ändå en del tokigheter som inte bör få förbli opåtalade när de publiceras på kultursidorna i våra tidningar. Så här skriver Nordin i artikeln:

I svenskan finns det, liksom i alla indoeuropeiska språk, en benägenhet eller om man vill logik, som ständigt betonar substantivens betydelse. Saker och ting har på så vis blivit viktigare än göranden och låtanden. Och en röd tråd genom västerländsk filosofi och teologi är också besattheten av att hellre prata om kärleken och livet – än om att älska och leva.

Mellan substantiven och verben råder en avgrundsdjup skillnad. De förra kan vi placera var som helst, till och med utanför tiden. Men det vi gör gör vi nu. Bara nu. Poängen framgår tydligare i jämförelsen med helt andra språk, exempelvis somliga indian- och eskimåspråk, där handlingar i nuet står i centrum.

Jag hade lite svårt att förstå varifrån de här påståendena kunde komma. Vad menar Nordin med att svenskan ständigt betonar substantivens betydelse? Vilka uttryck tar detta sig konkret? Och med substantivens och verbens relation till tiden är det väl nästan tvärtom. Med hjälp av olika medel för tidsreferens kan vi placera en verbhandling närsomhelst — det gäller faktiskt alla hittills beskrivna mänskliga språk, även (som det tycks) pirahã. Och i många språk är det så att ett handlingsverb har dåtidsreferens om ingenting annat markeras explicit. Ett substantiv däremot förstås i nutid om det ges utan annan språklig kontext: om det står "Statsministern" på en dörr förväntar vi oss att hitta Fredrik Reinfeldt snarare än Göran Persson bakom den.

Men jag grävde lite och hittade en några år gammal recension som Nordin hade skrivit som eventuellt förklarar vad han kan ha menat. Den handlar om Spoken Here: Travels among threatened languages av den kanadensiske journalisten Mark Abley. I recensionen står det bland annat så här:

I mohawkspråkets grammatik spelar substantiv förhållandevis liten roll medan handlande betyder desto mer. Mohawk saknar bland annat olika begrepp för frukost, lunch, middag etcetera. I stället måste man fråga "vad åt du i morse/mitt på dagen/på kvällen?" Och detsamma gäller exempelvis för ett ord som bord: på mohawk måste man därför säga något i stil med "på det man äter sin mat".
Abley drar slutsatsen att skillnaderna innebär att mohawkspråket främst betonar skälen till varför förhållandena är som de är. Objekten är av underordnad betydelse och existerar främst i relationen till våra handlingar gentemot dem. Stämmer detta är det två väsentligt skiljda sätt att uppfatta tillvaron som vi ser framför oss. Men att skälet till Västerlandets subjektscentrering och narcissism även ruvar i språket, vilket en av indianerna hävdar, är kanske ändå en väl vild gissning.

Det här handlar nog mera om hur man bildar nya ord på mohawk, och är inte så mycket konstigare än ett ord som portfölj, eller portefeuille på franska, som ordagrant blir 'bär blad'. Och vare sig det kan leda till några whorfianska slutsatser eller inte så betyder det knappast att verb bara handlar om handlingar i nuet.


 

 

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Verbala avgrunder

  1. Mikael Parkvall skriver:

    Harrejavvlar! Frågan är om vi inte har en vinnare en citatkategori som få skulle smickras över att ha vunnit.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>