Lärandemål på 1940-talet

Jag har ramlat på ett exemplar av en studiehandbok för humanistiska sektionen av filosofiska fakulteten vid Lunds universitet från 1943. Den innehåller vad vi nu skulle kalla "kursplaner" inkl. litteraturanvisningar, som alltså på 1940-talet fastställdes av universitetskanslern och gavs ut i en prydligt tryckt bok. Mycket var förstås annorlunda på den tiden, då Lunds universitet till storleken var som en av våra mindre högskolor idag. Men en likhet var att kursplanerna innehöll "lärandemål" fast de inte kallades så.

Vad gäller språken så förväntades det i princip att alla studenter skulle kunna läsa kurslitteratur på engelska, tyska och franska samt på de andra nordiska språken. Det kunde man göra eftersom de tre förstnämnda språken var obligatoriska i gymnasiet. Men jag tror inte att man ska anta att alla svenska studenter med lika stor lätthet tillgodogjorde sig litteratur på alla de uppräknade språken. Om man tittar närmare på litteraturlistorna, ser det ut som om franskan intar en relativt blygsam plats, det är betydligt färre verk på franska än på engelska och tyska och när de finns är det ofta som alternativ till arbeten på de andra språken. Tyska var ju första språk på den här tiden och engelska andra; franska kom först i gymnasiet och jag tror att genomsnittsgymnasisten nådde en relativt beskedlig färdighetsnivå i det språket.

Men den läsfärdighet som man förväntade sig av alla studenter står i bjärt kontrast till den blygsamma muntliga (och ibland även skriftliga) språkfärdighet som krävdes av studerande i språkämnen. Om man läste ett betyg (ungefär motsvarande 30 hp i dagens system) i engelska skulle man ha "någon förmåga att samtala på engelska i vanliga ämnen". För två betyg krävdes "tämligen god förmåga att samtala på engelska" (och då ansågs man i princip kompetent att undervisa i engelska i skolan!). Den som läste slaviska språk slapp helt språkfärdighetskrav för grundexamen; först för betygsgraden Godkänd i licentiatexamen skulle man  ha "någon förmåga att tala ryska" och kunna översätta en svensk text till ryska — fast lexikon var tillåtet hjälpmedel.  

Den som läste tyska för ett betyg skulle "hjälpligt" kunna använda språket i tal och skrift (man undrar vad de hade sysslat med under åtta eller nio års tyskstudier i skolan) fast när det gällde uttalet skulle det vara "säkert och energiskt". Här gällde översättningsprov redan på den första nivån fast igen med lexikon. En intressant punkt är att det för tre betyg sägs "Vistelse i Tyskland synnerligen önskvärd" — man kan fråga sig om det 1943 var särskilt tillrådligt eller ens möjligt att försöka uppfylla detta krav.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Lärandemål på 1940-talet

  1. Lugubert skriver:

    Språk för språk

    ÖD: "Vad gäller språken så förväntades det i princip att alla studenter skulle kunna läsa kurslitteratur på engelska, tyska och franska samt på de andra nordiska språken."

    Ungefär så fortfarande ca 1966 när jag tag en paus från Chalmers med arabiska (jag planerade oljekemi…). Jag gick in med förhoppningen att det inte skulle bli stora mängder på franska och blev sannspådd. Första terminen var rubbet på tyska.

    "den blygsamma muntliga (och ibland även skriftliga) språkfärdighet som krävdes av studerande i språkämnen"

    Ämnet "semitiska språk" handlade först enbart om översättning av klassiska arabiska texter. För två betyg (40 p = 60 hp) tillkom en liten del rätt modernt tidningsspråk. Att vi skulle producera något arabiskt muntligt eller skriftligt var det aldrig tal om.

     

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>