Ska invandrarbarn byta språk?

Det finns slående likheter mellan SvD-artikeln om engelskundervisningen och det pressmeddelande som kom från Språkförsvaret den 25 maj 2009 när förslaget om engelskundervisning i årskurs ett först dök upp i ett uttalande från regeringens Globaliseringsråd. Några jämförelser:

SvD: Inlärningen av ett främmande språk måste ske med grund i modersmålet (eller det starkaste språket),

Språkförsvaret: Men inlärningen av ett främmande språk fungerar bäst, om den sker med grund i modersmålet (eller det starkaste språket).

 

SvD: Ingen forskning har hittills kunnat belägga att elever lär sig engelska bättre, om de lär sig språket redan i årskurs ett istället för i årskurs tre eller fyra.

Språkförsvaret: Det finns ingen forskning som säger att elever i den svenska ungdomsskolan kommer längre i sin behärskning av engelska än vid en senare start, som idag normalt sker i årskurs 3 eller 4.

 

SvD: Istället är ungdomarnas eget intresse och graden av användning av engelska på fritiden avgörande för deras kunskaper i språket – se Liss Kerstin Sylvéns avhandling från 2004.

Språkförsvaret: Forskning visar i stället att det som är avgörande för ungdomars engelskkunskaper är deras eget intresse och användande på fritiden. 

 

SvD: De flesta bilateralakontakter fungerar bäst utan omvägen över engelskan, i enlighet med EU:s språkpolitik.

Språkförsvaret: De flesta bilaterala kontakter fungerar bäst utan omvägen över engelskan. 

SvD:s artikel är underskriven av Horace Engdahl, Peter Englund, Olle Josephson, Olle Käll och Per-Åke Lindblom. Språkförsvarets pressmeddelande är signerat Per-Owe Albinsson/Olle Käll/Per-Åke Lindblom/Hillo Nordström/Arne Rubensson. Mycket tyder på att SvD-artikeln bygger på en text författad av Språkförsvarets medlemmar. Det är väl inget fel i att våra ledande språkvårdare ställer sig bakom en sådan text, om de håller med om innehållet. Men jag undar om de verkligen gör det på alla punkter, d.v.s. om de har läst texten ordentligt innan de skrev under.

Jag noterade i mitt tidigare inlägg att artikeln innehåller en passus om att tidig engelskundervisning kan vara ett problem för invandrarbarn "som håller på att byta språk från föräldrarnas modersmål till svenska". Just det här uttryckssättet har använts av Per-Åke Lindblom på Språkförsvarets blogg: "många elever kanske redan har gjort ett språkbyte, från föräldrarnas modersmål till svenska". Otvivelaktigt äger ett sådant språkbyte ofta rum. Men det uppseendeväckande med formuleringen i SvD-artikeln ("skapar också problem för många invandrarbarn i Sverige, som håller på att byta språk") är att processen framställs som något normalt och kanske t.o.m. önskvärt. 

Så med risk att upprepa mig, vill jag fråga Peter Englund, Horace Engdahl och Olle Josephson: tycker ni att invandrarbarn ska byta modersmål och hur går det i så fall ihop med den officiella skolpolitiken i Sverige som den formuleras t.ex. i målen för ämnet Modersmål?

 

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Ska invandrarbarn byta språk?

  1. Per-Åke Lindblom skriver:

    Andra generationens invandrare bestämmer själva över sin språkstrategi

     

    I två inlägg på Lingvistbloggen den 20/11 och den 21/11 har Östen Dahl diskuterat artikeln ”Övertro på engelskans betydelse” i Svenska Dagbladet den 20/11, som har undertecknats av Horace Engdahl, Peter Englund, Olle Josephson, Olle Käll och undertecknad. Jag hade förväntat mig att Östen Dahl skulle ha diskuterat huvudtesen i artikeln, nämligen att förslaget om engelska från årskurs ett representerar en förenklad syn på språkinlärning, en övertro på engelskans betydelse och ytterligare en onödig förstärkning av dess status i Sverige. I stället ägnar han sig åt diverse stickspår i sina inlägg. Observera att de ståndpunkter som formuleras i detta inlägg helt och hållet är mina egna. Övriga undertecknare behöver inte ta något ansvar för dem.
     
    I.
     
    Det första stickspåret är hans ”upptäckt” att vissa formuleringar i ett offentligt pressmeddelande från Språkförsvaret återkommer nästan ordagrant eller omskrivna i artikeln. Men på vad sätt skulle det vara märkligt att dessa formuleringar har återanvänts, eftersom två av undertecknarna är medlemmar av Språkförsvaret? Östen Dahl känner säkert till tillkomsthistorien av artikeln ”Sverige behöver en språkstatistik som bygger på fakta” . Artikeln publicerades i olika versioner i åtta dagstidningar och sex tidskrifter/nätpublikationer. Den bygger på ett opublicerat, men förstklassigt, bokmanuskript av en kollega till Östen Dahl, Mikael Parkvall, som ställde detta manuskript till förfogande. Denne gav också värdefulla synpunkter på de första artikelversionerna. Detta kände naturligtvis alla undertecknare av artikeln till. Undertecknarna av artikeln, d.v.s. Jean Azar, Lars-Nila Lasko, Refik Sener, Kaarlo Voionmaa och undertecknad, bidrog senare i varierande utsträckning till artikelns slutgiltiga utformning. Vissa köpte det första utkastet rakt av, medan andra hade ändringsförslag. En version, som publicerades i två dagstidningar, utarbetades av Refik Sener, medan jag stod för övriga förkortade versioner. Men samtliga versioner innehöll formuleringar, som var inspirerade av det ursprungliga bokmanuskriptet. Mister artikeln i värde för den skull? Kan man ana någon form av konspiration, där Lingvistiska institutionen vid Stockholms universitet var inblandad? Har undertecknarna av artikeln på något sätt förts bakom ljuset och manipulerats?
     
    II.
     
    Det andra stora stickspåret återfinns i slutet av hans andra inlägg. Östen Dahl skriver:
     
    Jag noterade i mitt tidigare inlägg att artikeln innehåller en passus om att tidig engelskundervisning kan vara ett problem för invandrarbarn "som håller på att byta språk från föräldrarnas modersmål till svenska". Just det här uttryckssättet har använts av Per-Åke Lindblom på Språkförsvarets blogg: "många elever kanske redan har gjort ett språkbyte, från föräldrarnas modersmål till svenska". Otvivelaktigt äger ett sådant språkbyte ofta rum. Men det uppseendeväckande med formuleringen i SvD-artikeln ("skapar också problem för många invandrarbarn i Sverige, som håller på att byta språk") är att processen framställs som något normalt och kanske t.o.m. önskvärt. 

    Så med risk att upprepa mig, vill jag fråga Peter Englund, Horace Engdahl och Olle Josephson: tycker ni att invandrarbarn ska byta modersmål och hur går det i så fall ihop med den officiella skolpolitiken i Sverige som den formuleras t.ex. i målen för ämnet Modersmål?
     
    För det första står det ingenstans i artikeln att invandrarbarn ”ska” byta modersmål. För det andra kan det nästan aldrig bli fråga om ”byte av modersmål”; det som händer är att svenskan ersätter föräldrarnas modersmål som huvudspråk eller starkaste språk. För det tredje är denna språkbytesprocess normal – den behöver inte ens ”framställas som något normalt”. All historisk erfarenhet, särskilt från typiska immigrationsländer som USA, Kanada, Argentina, Uruguay, Australien och Nya Zeeland etc., visar att redan andra generationens invandrare i stor utsträckning har övergått till mottagarlandets huvudspråk och att språkbytesprocessen vanligtvis är fullbordad i tredje generationen. Det finns t.o.m. invandrare som gör ett språkbyte redan i första generationen. Min erfarenhet – efter att ha bott i snart 35 år i Rinkeby-Tensta – och med stor bekantskapskrets inom området, samt att ha undervisat både vuxna invandrare och andra generationens invandrare i såväl svenska som andra språk och svenska i nästan 25 år, är att flertalet andra generationens invandrare normalt gör ett språkbyte, från föräldrarnas modersmål till svenska som huvudspråk och det starkaste språket.
     
    Våren 2009 gjorde jag en liten undersökning  bland 30 elever med invandrarbakgrund på Brännkyrka gymnasium. Eleverna var antingen födda i Sverige eller hade kommit hit före sju års ålder. Det visade sig att 93 procent av eleverna enligt egen uppfattning hade gjort ett språkbyte; att i 20 procent av elevernas hem användes bara svenska som kommunikationsspråk och i ytterligare 60 procent av hemmen användes både svenska och föräldrarnas modersmål som kommunikationsspråk.
     
    Jag är helt för att andra generationens invandrare ska ha rätt att studera hemspråk, d.v.s. föräldrarnas modersmål, men det är absolut inte deras skyldighet. Jag har själv utnyttjat denna rättighet för mitt yngsta barns räkning. Hon har nämligen lärt sig två språk från födseln, svenska och polska. Det var helt självklart för mig och min fru att hon skulle lära sig polska och läsa polska som hemspråk, dels för att hon faktiskt hade fått språket till skänks och dels för att kunna kommunicera med sin släkt i Polen. Hon hoppade av hemspråksundervisningen i de yngre tonåren, vilket vi var emot men inte kunde förhindra. Vår dotter talar dock flytande polska, även om hon har vissa brister i ordförrådet, särkilt vad gäller fula ord, svärord och aktuell slang. Hon har också problem med stavningen.
     
    Språkförsvaret ser användning av språk som i första hand en rättighet för medborgarna, medan det i första hand ska ses som en skyldighet för myndigheterna. Det utkast till språklag som medlemmar av Språkförsvaret utarbetade hade just denna utgångspunkt och vi har kritiserat den nuvarande språklagen för att den enbart är en skyldighetslag.
     
    För ett antal år sedan skrev Thomas Gür en bok om invandringspolitik, i vilken han bl.a. hävdade att det måste vara den enskilde invandrarens eller den enskilda invandrarfamiljens sak att bestämma sin assimilationsstrategi. Jag är helt överens med honom i denna fråga. Skillnaden mellan påtvingad och frivillig assimilation är helt fundamental. När en invandrare anländer till Sverige, så påverkas denne från dag ett, såväl struphuvudet som bakhuvudet, d.v.s. språk och mentalitet. Val av språk, både för egen del och för barnen, ingår ofelbart i denna assimilationsstrategi. Det enda sättet att motverka en frivillig assimilering består i att förhindra att andra generationens invandrare ingår blandäktenskap med individer med annan etnisk bakgrund, exempelvis svenskar eller från andra invandrargrupper. Om en andra generationens grek gifter sig med en andragenerationens grek i Sverige, inte ens då är det säkert att språket överförs till den tredje generationen. Det beror helt enkelt på vilket huvudspråk som används inom familjen. Om man, speciellt som tillhörig majoritetsgruppen, medvetet understödjer endogami inom invandrargrupper, företräder man egentligen en uppfattning som bara är en spegelbild av Sverigedemokraternas syn på invandrare. Invandrare kan aldrig bli som svenskar; det är bara ursprunget som räknas.
     
    Beskrivningen av ämnet ”Modersmål”, som tydligen enligt Östen Dahl är någon slags trosbekännelse som man måste förhålla sig till, framhåller de givna fördelarna med undervisning på modersmålet. Men hur kan man tolka denna beskrivning som att andra generationens invandrare ”ska” eller ”måste” lära sig föräldrarnas modersmål, eller i vilken utsträckning? Valet måste vara föräldrarnas och senare barnens: de måste själva bestämma om de ska utnyttja denna rättighet eller inte. Förmodligen utnyttjar de flesta invandrarföräldrar denna rättighet, samtidigt som många av deras barn senare hoppar av hemspråksundervisningen. Jag har inte tillgång till aktuell statistik, när jag skriver detta, men jag skulle gissa att runt hälften fullföljer hemspråksundervisningen.
     
    Om någon andra generationens invandrare skulle fråga mig vilken språkstrategi han/hon ska tillämpa, skulle jag svara så här (vilket jag säkert redan gjort vid flera konkreta tillfällen). Prioritera svenskan, eftersom det är huvudspråk i Sverige. Du kommer inte i första hand att konkurrera om utbildningsplatser eller jobb med individer, som har samma ursprung som du utan med svensktalande av skiftande ursprung. Men glöm för den skull inte dina föräldrars modersmål. Du har fått ett språk till skänks. Du avgör själv i vilken grad du ska satsa på det, eftersom graden av kontakter med föräldrarnas hemland spelar roll liksom en uppskattning av den framtida professionella nyttan av språket. Lär dig så många främmande språk du kan, engelska, tyska, franska, spanska – glöm inte kinesiskan. Det är ett språk som kommer att bli allt viktigare under din livstid. Ordet ”ska” finns inte i min vokabulär i detta sammanhang. Rubriken ”Ska invandrarbarn byta språk?” på Östen Dahls inlägg är därför inte bara missvisande utan direkt insinuant
     
    Dessutom förekommer det en pedagogisk uppfattning, som vissa kommunpolitiker i Botkyrka och Malmö har förfäktat, nämligen att invandrarbarn först ska undervisas på sina hemspråk för att senare övergå till undervisning på svenska. Om barnen i fråga redan gjort ett språkbyte till svenska, är en sådan undervisningsmodell direkt kontraproduktiv och kommer att försena befästandet av svenskan. Modellen betyder också man särar på barnen efter etnisk tillhörighet i en och samma skola eller i förlängningen i olika skolor. Dessutom kommer de små invandrarspråken att diskrimineras, eftersom det säkerligen kommer att saknas lärarkompetens för dessa. Men jag är emot ett förbud mot denna undervisningsmodell med utgångspunkt från ett rättighetsperspektiv. Då måste man också ha rätt att göra ett felval. Jag är också helt övertygad om att det överväldigande flertalet invandrarföräldrar inte kommer att välja denna undervisningsmodell.
     
     
    III.
     
    I artikeln står det: ”En tidigareläggning av engelskan skapar också problem för många invandrarbarn i Sverige, som håller på att byta språk från föräldrarnas modersmål till svenska.
     
    Dessa barn brottas redan med två språk; förslaget om en tidigareläggning av engelskan innebär att det kommer ett tredje språk in i bilden. Det är också ett faktum att ju mindre svenska man talar i hemmet, desto sämre blir ens svenska överhuvudtaget. Detta är relevant för undervisning i engelska, eftersom många förklaringar kommer att ges på svenska, särskilt i början. Under min tid på Tensta gymnasium genomfördes vid varje skolstart under flera års tid Cloze-tester, som mätte läsförståelsen hos eleverna. Undertecknad sammanställde resultaten. Uppdelningen av elever i språkgrupper var mindre intressant, eftersom vissa språkgrupper kunde vara mycket små. Däremot var indelningen i 1) elever med två svenskspråkiga föräldrar; 2) elever med enbart en förälder med svenska som modersmål; 3) elever med två föräldrar med två olika invandrarspråk som modersmål; och slutligen 4) elever, vars föräldrar talade samma invandrarspråk, betydligt mer intressant. Medelvärdet för de två första grupperna brukade ligga på över 80 procent och skillnaden dem emellan var försumbar; den tredje gruppen brukade ligga på drygt 70 procent och den fjärde gruppen på drygt 60 procent. Den fjärde gruppen brukade också utmärkas av den största spännvidden mellan högsta och lägsta resultat. Det är egentligen en ganska självklar rangordning.
     
    En annan omständighet är att ju senare i livet en invandrarelev anländer till Sverige, desto större problem kan eleven ha med engelskan. De elever, som t.ex. har vuxit upp i Mellanöstern har inte alls utsatts för samma exponering av engelska som svenska barn; undervisningen i engelska är ofta undermålig eller förekommer inte alls. Vissa elever från t.ex. Afghanistan har inte ens kunnat fullfölja skolgången eller gjort långa avbrott. Dessa elever har utan egen förskyllan hamnat på efterkälken. När deras klasskamrater på gymnasiet läser gymnasiekurserna i engelska, läser de i stället en grundkurs i engelska.
     
    Invandrarelever är ingen enhetlig grupp; problemen kommer att variera från den ena polen till den andra, där problemen kommer att vara desamma som för svenska elever.
     
     
    IV.
     
    Jag har valt att begränsa mig till de två viktigaste stickspåren i Östen Dahls båda inlägg och återkommer eventuellt till hans andra kritikpunkter. Det är svårt att förstå varför han inte kan diskutera huvudfrågorna.
     
    Per-Åke Lindblom
     
    (Detta inlägg publiceras samtidigt på Språkförsvarets blogg)
     
     
     
     
  2. Östen Dahl skriver:

    Svar till Per-Åke Lindblom

    Jag ska försöka svara någorlunda kortfattat.

    Om det som jag uppfattade som huvudämnet i artikeln, folkpartiets förslag om engelskundervisning i ettan, sa jag i mitt första inlägg att jag tror att det inte gör särskilt mycket till eller från, och det gäller både elevernas engelskkunskaper och engelskans status i Sverige.

    Jag tror inte att det föreligger någon konspiration vare sig när det gäller SvD-artikeln eller den tidigare artikel som Per-Åke Lindblom nämner (fast man kan kanske undra varför inspirationskällan till den senare inte omnämndes i densamma?). Däremot undrade jag om de tre första herrarna i bokstavsordning bland undertecknarna till SvD-artikeln hade läst det som de skrev under ordentligt; jag tvivlade på att de skulle ha uttryckt sig på samma sätt om de själva hade hållit pennan. Och i det sammanhanget fann jag formuleringen om invandrarbarn som byter språk "från föräldrarnas modersmål till svenska" påfallande eftersom den så tydligt kom från Per-Åke Lindblom; jag kan inte påminna mig att jag har stött på någon annan som har vinklat invandrarbarns språkutveckling i skolan på detta sätt.

    Problemet med uttrycket "språkbyte" är att det ger intryck av att vara en fullständig övergång från ett alternativ till ett annat. Adoptivbarn som flyttas från ett land till ett annat och helt tappar kontakten med sin tidigare språkmiljö brukar också helt tappa sitt första språk (åtminstone på ett medvetet plan). Men med invandrarbarn är det förhoppningsvis inte riktigt så, och det är nog inte heller så Per-Åke Lindblom menar. Det är sannolikt så att svenska för de flesta invandrare som kommit hit före skolåldern blir det starkaste språket åtminstone på många områden. Men det första språket försvinner inte — även bland de elever som utfrågades i Lindbloms undersökning var det bara en fjärdedel som talade enbart svenska med sina föräldrar. Min erfarenhet som pendeltågspassagerare på Södertäljelinjen är att många invandrarungdomar talar "föräldrarnas modersmål" med varandra, ofta förstås med en hel del kodväxling. Och även Per-Åke Lindblom framhåller ju värdet av att de inte glömmer detta språk — det gäller ju både för individen och för samhället. Så jag skulle vilja ställa frågan: Håller du Per-Åke inte med om att det borde vara samhällets strävan att utan att tvinga på någon ett oönskat språk sträva efter att eleverna i så stor utsträckning som möjligt ska behålla sina förstaspråk jämsides med svenskan? (Ursäkta den krångliga syntaxen i denna mening.)

    Jag har här använt termen "förstaspråk". För personer som växer upp i en tvåspråkig miljö är begreppet "modersmål" problematiskt, och jag antar att det är därför Per-Åke inte talar om barnens modersmål. Men att hela tiden i stället säga "föräldrarnas modersmål" blir också tendentiöst. Enligt Per-Åkes egen beskrivning handlar språkbytena om att byta huvudspråk eller starkaste språk. Med andra ord talar vi alltså inte om barn där svenskan varit starkast redan från början, utan om de som faktiskt haft föräldraspråket som första huvudspråk, och i den citerade formuleringen från artikeln är det barn vars språkbyte ännu inte fullbordats, så tydligen är förstaspråket i alla fall inte klart svagare. Och om ett barn i sjuårsåldern fortfarande har sina föräldrars språk som sitt starkaste, skulle jag nog säga att det är svårt att påstå att detta språk inte skulle vara också barnets modersmål.

    Slutligen undrar jag över logiken i att peka ut de barn som håller på att byta språk som speciellt utsatta för risk. Borde det inte i stället vara de barn som är svagast i svenska som skulle vara i farozonen? Faktum är att det Per-Åke skriver i avsnitt III talar i denna riktning. Och jag förstår inte riktigt relevansen av resonemanget om sent anlända invandrarbarn. Vad spelar det för roll för dem om deras svenska kamrater har börjat med engelska i ettan, de blev ju i alla fall inte bättre i engelska av det?

  3. Per-Åke Lindblom skriver:

    Balanserat svar

    Den här gången har Östen Dahl svarat balanserat. Jag måste tyvärr prioritera några andra artiklar/inlägg med anledning av artikeln i Svenska Dagbladet den 20/11 och återkommer därför senare med en kommentar. Angående tillkomsthistorien av artikeln vill jag bara påpeka att artikeln hade undertecknats fem intelligenta och bildade personer (jag vågar faktiskt inkludera mig själv utan falsk blygsamhet), där knappast någon/några kunde manipulera de övriga. Att det fanns en stor, grundläggande samsyn mellan undertecknarna borde väl framgå av intervjun med Horace Engdahl i P1 onsdagen den 25/11. Eller är det någon som på fullt allvar tror att Horace Engdahl hade tagit regi inför denna intervju eller hade en bisittare?!?

  4. Östen Dahl skriver:

    Nej

    Svar till Per-Åke Lindblom: Nej, jag tror inte någon tror detta på fullt allvar, inte ens på halvt allvar. Men så tog Horace Engdahl inte heller upp det "stickspår" som jag hade hängt upp mig på.

    Jag har inte talat om manipulation. Däremot tror jag fortfarande inte att den bisats som innehöll "stickspåret" var formulerad av någon av de tre först uppräknade undertecknarna, och jag undrar fortfarande om de själva skulle ha uttryckt sig så. Du säger ju också att du inte kan se något fel i om formuleringar "återanvänds". Det kan inte jag heller, men om man skriver på en formulering som kommer från någon annan får man ju också vara beredd på att det ifrågasätts om man verkligen menar så. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>