Engelska i årskurs ett?

Svenska Dagbladet publicerar idag en artikel av Horace Engdahl, Peter Englund, Olle Josephson, Olle Käll och Per-Åke Lindblom, där de vänder sig emot folkpartiets förslag om engelskundervisning i årskurs ett. Jag vill inte försvara detta förslag som jag egentligen inte tror gör särskilt mycket vare sig till eller från men det finns en del påståenden i artikeln som jag tycker bör kommenteras. Så här står det:

Ingen forskning har hittills kunnat belägga att elever lär sig engelska bättre, om de lär sig språket redan i årskurs ett istället för i årskurs tre eller fyra. Istället är ungdomarnas eget intresse och graden av användning av engelska på fritiden avgörande för deras kunskaper i språket – se Liss Kerstin Sylvéns avhandling från 2004.

Men Liss Kerstin Sylvéns avhandling handlar inte om lågstadiet utan om gymnasiet?

Det finns heller inte någon signifikant skillnad i årskurs nio mellan elever som börjat läsa B-språk som franska, spanska eller tyska skolår sex jämfört med år sju.

Det anges ingen källa för detta påstående, men det är intressant, därför att det betyder att tre års undervisning är lika bra som fyra — det torde kunna spara en del pengar.

En tidigareläggning av engelskan skapar också problem för många invandrarbarn i Sverige, som håller på att byta språk från föräldrarnas modersmål till svenska.

Finns det någon forskning som belägger att det skulle bli problem för invandrarbarnen? Och menar artikelförfattarna att invandrarbarnen ska byta språk snarare än att de ska bli tvåspråkiga?

Efter andra världskriget blev engelska obligatoriskt i folkskolan; tyska och franska tillkom i realskolan och gymnasiet. Studenterna i högskolan förutsattes behärska engelska och tyska och i viss utsträckning franska. Successivt har dock engelskans ställning på högskolan stärkts, eftersom denna tågordning har upphävts. Numera kan högskolans kursanordnare inte vara säkra på vilket främmande språk studenterna behärskar utöver engelska, vilket leder till en låsning till kurslitteratur på svenska och engelska.

Nej, det stämmer, men den situationen har faktiskt rått så länge som vi har haft något större antal studenter vid svenska högskolor som har fått sin utbildning i något annat land, eftersom många av dem inte har läst tyska och/eller franska. Dessutom ger det här stycket intrycket av att artikelförfattarna har tänkt återinföra den tidigare "tågordningen", och hur går det ihop med det här som man säger senare? Eller ska tyska och franska vara obligatoriskt även för dem som väljer kinesiska på gymnasiet?

Skolan måste fokusera på mångspråkighet. Det betyder att studierna i andra främmande språk än engelska måste lyftas fram. Folkpartiets förslag om kinesiska på gymnasiet är därför ett steg i rätt riktning.

Vidare:

Engelskans relativa betydelse kommer också att minska i framtiden av ekonomiska skäl. Enligt amerikanska rapporter torde Kina uppnå samma BNP som USA runt 2035 eller tidigare. Indien, Brasilien och Ryssland, kommer också att växa i ekonomisk betydelse.

 

Ja, även om de här förutsägelserna slår in (och förutsägelser är ju alltid osäkra) följer det inte att engelskans betydelse minskar. Ett språks internationella betydelse är inte enbart en funktion av ekonomisk makt. Och dessutom: "mångspråkighet leder till enspråkighet", d.v.s. ju fler språk som talas i en gemenskap, desto större blir behovet av ett enda gemensamt språk. Med andra ord kan uppkomsten av ett antal nya ekonomiska stormakter i själva verket accelerera utvecklingen mot att engelska blir allmänt accepterat som internationellt språk. Jag vill inte påstå att det måste bli så, men det behöver inte heller bli på det sätt som beskrivs i artikeln.

Den ensidiga satsningen på engelskan snedvrider också de svenska studenternas val av universitetsstudier utomlands. Mer än 45 procent av de svenska utlandsstudenterna studerade vid universitet i engelskspråkiga länder 2007/2008, för att inte tala om engelskspråkig undervisning vid universitet i andra länder.

Ja, frågan är väl om de kunskaper som skolan kan ge i ett andra eller tredje främmande språk är så goda att man kan tillgodogöra sig undervisning på det språket. Det brukar ju sägas att svenska studenters engelskkunskaper inte är tillräckliga för att de ska klara högskoleundervisning på engelska, trots att de läst det i kanske nio år. Hur ska det då fungera med ett språk som de bara har läst i tre eller fyra år?

 

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

12 kommentarer till Engelska i årskurs ett?

  1. Johan skriver:

    Man kan ju tänka på att latin överlevde i 1000 år som de lärdas språk efter romarrikets inte bara upphört att vara en ekonomisk stormakt utan upphört att existera helt.  Varför skulle inte engelskan kunna göra detsamma? 

    I jämförelse med andra potentiella världsspråk har den ju ett rejält försprång i att utbildningssystemen i många länder redan är inställda på att utbilda i engelska. 

     

     

  2. David skriver:

    Jag är starkt benägen att hålla med Johan om att engelskan inom överskådlig framtid kommer att ha en betydelse för oss svenskar som kraftigt överstiger dess modersmålstalares ekonomiska eller demografiska tyngd. Och även om vi har färre handelskontakter med de anglosaxiska länderna och fler med BRIC-länderna kan det ju mycket väl vara så att dessa nya kontakter sker på engelska - i t.ex. Indiens fall är det ju mycket troligare än att handelskontakter skulle ske t.ex. på hindi eller något av de andra språken i Indien.

    Ett annat argument som framfördes var ju att barn i u-länder som undervisas på engelska från början har sämre resultat än barn som får sin grundläggande undervisning på modersmålet. Det kan mycket väl vara sant – vad vet jag – men FP har ju inte krävt att vi ska börja undervisa i OÄ (som det iaf. hette på min tid) eller i bild på engelska, vare sig på lågstadiet eller högre upp.

    Såsom medem i Folkpartiet är jag förvisso partisk, men jag vet inte riktigt om jag tycker om artikelförfattarnas insinuering att FP (och i förlängningen alliansen) struntar i andra utländska språk än engelska. Det är ju den nuvarande regeringen som har infört extra meritpoäng för främmande språk vid ansökningar till universitetet, och ska man tro tidningarna så har antalet elever som läser främmande språk ökat som en följd av detta. Det kan man tycka vad man vill om – men det tyder inte på en ensidig fokusering på just engelskan.

  3. Helena skriver:


    Blev jättelångt, men men…

    Mjo, inte säker på att deras argument verkligen håller. Samtidigt kan jag se deras poäng i mångt och mycket. (Visserligen kan jag ytterst lite om hur barn lär sig språk, men det här är Internet så här är vi alla självutnämnda experter.) Som att de med annat modersmål än svenska kanske får det jobbigt med att lära sig två nya språk på en gång. För det är jobbigt, i varje fall som vuxen. Men det går.

    Och visst är det väl lättare att lära sig ett nytt språk om man har en stadig grund att stå på. Men – och förlåt alla lärare, de flesta av er är verkligen jätteduktiga och underbara – svenskundervisningen i skolorna är inte riktigt den bästa när det kommer till grammatik. Hur mycket jag än tyckt om att läsa massa böcker och sådant så kan jag inte undgå att vara bitter över att först på universitetet få en god kunskap i vad olika grammatiska termer innebär.

    Okej, elever gillar för det mesta inte grammatik, men det gör det så oerhört mycket lättare när man lär sig ett nytt språk att ha koll på hur det egna språket är uppbyggt, och vad saker och ting kallas för. Det är inte okej att simplifiera termer för att man inte tror att eleverna ska klara av att ta till sig dem.

    Visst, jag gnäller, men först nu, när jag pluggar latin (och diverse andra språk), får jag verkligen lära mig vad som borde nöts in i låg- och mellanstadiet. Som vad perfekt och pluskvamperfekt och sådant verkligen innebär.

    Sen så har språkbegåvning, intresset och hur mycket man utsätts för ett språk på sin fritid inverkan. Själv tackar jag nörderier från tidig ålder för min (inom vissa områden) goda engelska. Kändes som om jag fick mer engelskkunskaper av att sitta och spela datorspel och se på TV än engelsklektionerna i skolan. Älskade Engelska C på gymnasiet för att först då kändes det som man lärde sig något.

    Inte helt säker på att jag skulle kunna mer engelska om jag läst det två år till, eller om jag skulle i två år till haft några lektioner i veckan att ägna åt att skriva eller sova. Samtidigt känner jag andra som kanske skulle haft nytta av att ha läst det i två år till. Men tid man pluggat är verkligen inte garanti för kunskap.

    Sju år franska senare är jag lite bitter för att jag knappt kan beställa en öl, och jag är säker på att alla de timmarna hade kunnat utnyttjats mer effektivt.

    (Och igen, förlåt alla lärare. Jag tycker ni är underbara, i varje fall de flesta jag haft, men vissa saker i svenska skolsystemet fungerar verkligen inte så bra som det skulle kunna.)

    Ps, @ Johan, en av anledningarna till att latin levde kvar i en så stark ställning är den katolska kyrkan, som defenitivt skulle kunna klassas som en politisk och ekonomisk stormakt. Och detta hade inget med engelskans fortlevnad och framtida ställning att göra.

  4. David skriver:

    Helena: Jag kan också känna en stor frustration över att ha blivit matad med felaktig grammatisk information. Att jag, som gick i skolan på 1990-talet, fick lära mig att svenskan hade fyra genus, när rikssvenskan aldrig haft fyra genus, utan haft två genus i kanske 200 års tid (och beskrivits i termer av två genus sen Esaias Tegnér d.y. i slutet på 1800-talet), är helt oacceptabelt. Och det har tagit mig 10 år att inse att det inte heter imperfekt utan preteritum. Tyvärr är det väl just latinet som spökar i en del av de föråldrade beskrivningar som lever kvar.

    Det pedagogiska problem som alltid har slagit mig är väl att de grammatiska distinktioner som behöver göras för att förstå andra språk inte alltid är lika nödvändiga för att förstå svenskan. Hade svenskan fortfarande skilt på ackusativ och dativ hade distinktionen mellan ackusativ- och dativobjekt (det var iaf. de orden vi lärde oss) förmodligen varit betydligt lättare att uppfatta. Att bara säga "jamen det här har ni nytta av när ni läser främmande språk" kommer inte att fungera. Kanske borde man i så fall integrera mer av grammatikundervisningen med undervisningen i främmande språk – fast det är klart, om nu kinesiska ska bli ett valbart språk riskerar vi ju att eleverna i så fall lär sig ganska olika grammatiska begrepp eftersom dess grammatiska struktur är så annorlunda…

  5. Mikael Parkvall skriver:

    Östen skrev att

    Ett språks internationella betydelse är inte enbart en funktion av ekonomisk makt.

    Jag skulle vilja påstå att det faktiskt nästan är så enkelt. Fast med en reservation, nämligen den att det finns en eftersläpning här. Språkets betydelse, har jag en känsla av, toppar gärna lite efter det att ekonomin hos den nation som är ansvarig för dess populariserande gjort det.

    Om jag har rätt i det påståendet följer förstås att vi ännu inte har sett kulmen på engelskans popularitetskurva, även om USAs makt förefaller ha passerat sitt zenit.

    David: Om svenska har två (den, det) eller fyra (han, hon, den, det) genus är ju en definitionsfråga, och huruvida man säger preteritum eller imperfekt kan väl snarast ses som en fråga om tycke och smak. Det viktiga är väl ändå att man begiper resonemanget bakom, snarare än att man använder samma terminologi som alla andra (även om det såklart är praktiskt).

  6. Kenneth Mikael Nyman skriver:

    Mångspråkighet och enspråkighet

    Det här med att mångspråkighet leder till enspråkighet är en intressant trend att följa. Jag hörde senast i går på radio om en finlandssvensk som berättade att denna ibland var tvungen att tala engelska med sina finsktalande landsmän.

    På Island, Grönland och Färöarna har man hittills lärt sig danska i skolorna, och åtminstone de äldre generationerna behärskar väl detta språk någorlunda väl. Men  mina observationer säger mig att framtidens generationer inte kommer att vara lika pigga på att lära sig danska. På Grönland är ju grönländska sedan i somras det enda officiella språket.

    Ju fler smågrupper som vill hålla på sitt språk, desto mer behövs det ett lingua franca.

    Och om vi tittar på internationell nivå, så kan vi ju tänka oss det uppkommer en massa lokala linga francor, som t.ex kinesiska, arabiska, malajiska och vad det nu kan tänkas bli. Men detta torde nog snarare öka behovet att ett meta-linguga-franca.

  7. Harald skriver:

    GLP

    "Ett språks internationella betydelse är inte enbart en funktion av ekonomisk makt."

     

    Jag tror också att det är ungefär så enkelt. Jag brukar svinga mig med termen Gross Linguistic Product (GLP). Klipper in en 10-topp lista:

    # & Language & iso-639-3 & GLP & Total Pop.~& GNP-per-capita

    1 & English & eng                   & 14 570 119 604 622 & 326 959 888 & 44 562.4
    2 & Japanese & jpn                  & 4 162 642 000 000 & 121 000 000 & 34 402.0
    3 & Spanish & spa                    & 4 117 723 821 500 & 327 380 860 & 12 577.7
    4 & German, Standard & deu  & 3 408 803 154 660 & 84 959 210 & 40 122.8
    5 & Arabic, Standard     & arb   & 2 807 780 000 000 & 206 000 000 & 13 630.0
    6 & French & fra                          & 2 775 416 019 700 & 67 661 960 & 41 018.8
    7 & Chinese, Mandarin & cmn & 2 146 387 252 580 & 845 033 030 & 2 540.0
    8 & Italian & ita                            & 2 061 118 900 800 & 56 638 620 & 36 390.6
    9 & Russian & rus                      & 1 809 937 945 460 & 125 102 940 & 14 467.5
    10 & Portuguese & por              & 1 345 089 888 980 & 174 307 980 & 7 716.7
     

  8. Östen Dahl skriver:

    Latin

    Det är sant att ett skäl till att latinet överlevde så länge därför att det användes av katolska kyrkan. Det är väl mer problematiskt om katolska kyrkan kan anses ha varit en ekonomisk stormakt. Man kanske snarare tänker på det som en kulturell stormakt, fast uppenbarligen hade kyrkan under medeltiden en makt som sträckte sig rätt långt utanför det religiösa och kulturella området. Jag hörde häromveckan ett föredrag av nordisten och historikern Stefan Brink där det framgick att Hälsingelagen instiftades av ärkebiskopen i Uppsala. — Men latinet har överlevt långt efter medeltiden. Latin var t.ex. officiellt språk i Ungern till 1844.

  9. Olle K. skriver:

    Kommentar till bloggen

    Några kommentarer till Östen Dahl från högst upp på sidan.
     
    I SvD-artikeln som kommenteras står:
    Ingen forskning har hittills kunnat belägga att elever lär sig engelska bättre, om de lär sig språket redan i årskurs ett istället för i årskurs tre eller fyra. Istället är ungdomarnas eget intresse och graden av användning av engelska på fritiden avgörande för deras kunskaper i språket – se Liss Kerstin Sylvéns avhandling från 2004.

    Östen Dahl undrar: Men Liss Kerstin Sylvéns avhandling handlar inte om lågstadiet utan om gymnasiet?

    Kommentar: Det är riktigt, men hänvisningen till avhandlingen syftar ju på meningen precis före tankstrecket. Underförstått i SvD-artikeln och folkpartimotionen är att förslaget om tidigareläggande av starten för engelska i lågstadiet syftar till bättre behärskning i senare stadier i skolan och i ett specialiserat arbetsliv som vuxen. Det primära syftet med tankarna på ett tidigareläggande kan rimligen inte vara att barnen som vuxna skall kunna fler ramsor, sånger och lekar på engelska från den tänkta, nya undervisningen på lågstadiet. Det är ju graden av aktivitet på fritiden som avgör hur långt enskilda elever senare kommer i språkbehärskning.

    I artikeln som kommenteras står sedan:

     

    Östen Dahl skriver. Det anges ingen källa för detta påstående, men det är intressant, därför att det betyder att tre års undervisning är lika bra som fyra — det torde kunna spara en del pengar.Det finns heller inte någon signifikant skillnad i årskurs nio mellan elever som börjat läsa B-språk som franska, spanska eller tyska skolår sex jämfört med år sju.

     
    Kommentar från en grånad språklärare: Här kan absolut pengar sparas, eller rättare sagt, grundskolans tidsanvändning kan stramas upp väsentligt mot idag. Skolverkets uppföljning av språkvalets resultat är nedslående. Under de 15 år (sedan 1994) elever kunnat påbörja franska, spanska eller tyska (= grundskolans språkval) i årskurs sex i många rektorsområden har det aldrig rapporterats om bättre resultat i åk 9 eller gymnasiet för dessa elever. Det är visserligen svårmätt, eftersom det inte finns några nationella prov i språksteg 1 och 2 i skolan, men bland gymnasielärare som jämfört 16-åriga steg 3-elever och jämfört med tidpunkt för språkstart finns inget rapporterat positivt samband.
     
    Ett indirekt tecken på att det inte gett några signifikanta resultathöjningar / förbättrad språkbehärskning i grundskolan är att antalet skolor som återgått till att påbörja B-språket i årskurs 7 i stället för årskurs 6 ökat under åtskilliga års tid. Bland språklärare i allmänhet har uppfattningen varit att en tidigarelagd start t.o.m. ibland försämrat språkkunskaperna, därför att barnen inte får arbeta så koncentrat med språket under fyra år (åk 6 – 9) som under tre år (åk 7-9), eller att lärarna det första året (i åk 6) inte kunnat det språk som de skall introducera särskilt väl.
     
    Det är svårt att belägga något och hitta undersökningar om något när en förväntad förbättring uteblir. Mig veterligt har ingen nationell undersökning gjorts. Möjligen kan vi hitta vissa källor i tidningen Linguas artiklar.
     
    Risken är stor att tidigarelagd engelska skulle gå samma öde till mötes, p.g.a. lärare i åk 1 som inte kan ge eleverna den flygande start i uttal m.m. som eftersträvas med en sådan reform. Det har hänt förr.
     

     

  10. Östen Dahl skriver:

    Svar till Olle K

    Svar till Olle K (K som i Käll?):

    Då kanske det borde ha stått så här, för klarhetens skull, och var och en får avgöra om det har samma retoriska effekt:

    Ingen forskning har hittills kunnat belägga att elever lär sig engelska bättre, om de lär sig språket redan i årskurs ett istället för i årskurs tre eller fyra. Istället har Liss Kerstin Sylvén i sin avhandling om utvecklingen av det engelska ordförrådet hos SPRINT-elever på gymnasienivå i jämförelse med elever som enbart läser engelska som ett separat ämne visat att de elever som läser engelska texter även utanför skolan, oavsett grupptillhörighet, var de som utvecklade sitt ordförråd mest.

    Sen ser det ut som saker står i lite konstig ordning i Olle K:s inlägg fast det går att förstå hur det ska vara. Men jag undrar om den omtalade tidigareläggningen av B-språket innebar ett utökat totalt timantal för språket eller om det bara handlade om en utspridning av timmarna över fyra år istället för tre. Jag trodde i min okunskap att det var det första, men när Olle talar om att arbeta koncentrerat börjar jag misstänka att det var det senare. Då blir det kanske inte så uppseendeväckande att man inte har fått en mätbar positiv effekt, eller att undervisningen har blivit så utspridd att effekten till och med blir negativ. Men då kan man å andra sidan undra vad relevansen är för frågan om engelskundervisning på lågstadiet, eftersom det där låter som om artikelförfattarna förutsätter att det totala timantalet för engelska skulle ökas: 

    Frågan är också om Folkpartiet tänker utöka skoltiden för första- och andraklassarna eller minska undervisningstiden i andra ämnen.

     

     

  11. Olle Käll skriver:

    Det skandalöst misslyckade språkvalet i grundskolan

    Jo, det stämmer. Det är Olle Käll som står bakom Olle K., men man blir litet mer mystisk så (nästan som en Kafka-figur…)

    Språkvalet i grundskolan, som jag gärna kommer in på fast det glider litet från det ursprungliga ämnet, är tyvärr en av den svenska skolans stora misslyckanden. Syftet 1994 var ju att höja språkbehärskningen i B-språk genom en tidsökning med ca 20 % (ofta genom att två veckotimmar togs i anspråk i åk 6).
     
    Resultatet är förskräckande, så förskräckande att Skolverkets ansvariga inte vill publicera misslyckandet under verkets namn, utan enbart hos den högskola (Borås) som haft det otacksamma uppdraget att genomföra utvärderingen. Jag vet, för jag har hållit kontakt med Eva Engdell på Skolverket om det hela.
     
    Sanningen är experimentet med obligatoriskt språkval redan är genomfört, med mycket oönskade effekter … Resultatet är att 36 % av alla elever i åk 9 nu 2009 läser en kurs "SVEN" (förstärkt svensk/engelska) som saknar namn, kursplan, mål, betyg och utvärdering av Skolverket, 320 timmar av grundskolans värdefulla tid. Experimentet har nu snart pågått i 15 år, och språkkunskaperna hos dem som slutar åk 9 – inte fler än före 1994 – är betydligt lägre än tidigare genom en stadig anpassning mot botten. Det resursslukande "SVEN"-ämnet i skolorna, som många kritiserat, har gjort att B-språkskunskaperna sjunkit genom en olycklig valkonstruktion som inte var avsikten från början.
     
    Eleverna har med det ursprungliga obligatoriet låsts in i grupper där få har fått sitt. De duktiga har fått anpassa sig nedåt så att språket blivit tråkigt, de svaga har svarat med att välja bort språket redan i skolbänken. Lärarna i sin tur har varit fångna i en valkonstruktion där man varit tvungen att konkurrera med ett kravlöst stödämne utan betyg. Tänk om man hade lagt matematik eller samhällskunskap som val bredvid SVEN?? En intressant tanke. Tyvärr, i reformen 1994 var det språken som drabbades av att ligga vid skolans expansiva stödämne.
     
    Detta ledde till att den valkonstruktion  som fram till 1994 var ett positivt tillval, ett val till språk eller ämnen av helt annan karaktär (ekonomi, teknik, konst), blev ett negativt frånval, ett val bort från det obligatoriska språket, där de som behöll språk av kamrater ansågs "osmarta" som tog på sig en större arbetsbörda i de känsliga tidiga tonåren. Detta är en viktig förklaring till den negativa inställningen till språk, som knappast fanns före 1994 (då det ju var ett tillval), och det har också fått märkbara följder för attityderna ända upp på gymnasiet och för återväxten av språkstuderande på universiteten.
     
    Eftersom reformen 1994 hade som syfte att totalt sett öka språkkunskaperna i och intresset för ett tredje språk i grundskolan, och inte att skapa ett stort stödämne, är alltså reformen nu 15 år senare ett fiasko. Jag vill som lärare sedan mer än 20 år i högstadiet, senare gymnasiet, t.o.m. påstå att det kravlösa "SVEN" påverkat och påverkar arbetet i fler ämnen än svenska, engelska och språk i grundskolan, eftersom eleven i "SVEN" kunnat få tid att ta igen kunskaper som man kan ha struntat i att göra på ordinarie timmar.

     
    Detta är skrivet i all hast, med upprepningar och kanske inte så glasklart som det borde vara. Ämnet är med anledning av rapporten egentligen värt en rejäl granskning av Riksrevisionen. Det är också nästan värt en egen ny rubrik på Lingvistbloggen!
     
    Läs gärna rapporten som egentligen borde ligga på Skolverkets nätsida:
     

     

  12. Daniel Eriksson skriver:

    Liknande experiment i Storbritannien

    I över 60 brittiska skolor ska sjuåringar undervisas i latin. Projektet tycks vara populärt bland både elever och föräldrar, och har flera fördelar enligt professor Mary Beard:

    Latin opens up culture to the kids. Even for those who just learn a little and don't go on to read Virgil, I think it offers pleasure and linguistic skills.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>