John McWhorter om engelskan som universellt språk

Läs här om varför John McWhorter tycker att det inte nödvändigtvis är en katastrof om alla språk utom engelska försvinner. Det ligger nog en del i vad han säger.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till John McWhorter om engelskan som universellt språk

  1. Jan Wiklund skriver:

    Efteråt, nej

    Det är ingen katastrof om allt liv utom kackerlackorna försvinner från jorden heller. Jorden överlever. Och kackerlackorna. Efter ytterligare någon miljard år kommer ett nytt liv att ha utvecklats, som är lika mångformigt som det nuvarande.

    Men för dem som drabbas av förintelsen är det förstås en katastrof.

  2. Mikael Parkvall skriver:

    För att göra den poängen behöver vi egentligen inte ta till så hypotetiska situationer (även om man iofs ibland kan undra om det snara utplånandet av allt flercelligt liv verkligen är så hypotetiskt…).

    Mina (och Jan Wiklunds och Östens) förfäder talade antagligen ruskigt obskyra bygdemål som mycket väl kan ha varit svårbegripliga för en stockholmare. Idag rör vi oss mest obehindrat på svenskt standardspråk, och mycket av svenskans dialektala mångfald är redan hjälplöst förlorad.

    Lider jag av det idag? Nej. Men skulle jag tycka att det vore trist om det som nu råkar ha blivit mitt språk doge ut? You bet. Skulle våra efterkommande beklaga det? Antagligen inte.

  3. Martin Persson skriver:

    Det kan vara på sin plats att nämna att våra efterföljande heller inte kommer att lida av att inte inte prata svenska, om det nu blir så.

    (Ursäkta konstruktionen, men nog hör man ibland två inte på raken. "Jag har inte inte jobbat, jag har bara inte målat färdigt.")

  4. alla lika, alla olika + min svenska skriver:

    Hed

    Kändes lite onödigt att påstå att vissa språk är himla massa mer komplicerade, det är väl knappast så att kinesiska alltid måste skrivas med de tecken de skrivs med idag och vem har sagt att engelska är så himla lätt egentligen? (Och varför tar ingen någonsin upp Hindi, morr morr. *Vet varför*)

    Vore trevligt att läsa lite mer om en utveckling mot en framtid där standardengelska är de globala språket med dialekter av engelska, dialekter vi inte kan tänka oss idag, frodas. Men vad vet jag.

    /"Knattelingvist"

    p.s. jag säger två "inte" på raken,  jag säger och skriver även två "att", med paus och olika betoning. Exempel jag producerat i skrift på sistone:

    "Jag har inte inte sagt det till henne…" (har ju en superannan betydelse än "jag har sagt det till henne")

    "De flesta jag känner som pysslar med lingvistik har ofta uppfattningen att det är något positivt att vara kreativ med språket och att att påpeka stavfel och uttalsfel när det inte är extremt relevant är väldigt ouppfostrat och otrevligt samt hämmar intressant och givande kommunikation."

    och idag berättade min rumskamrat att någon ringt in till Språket i P1 och sagt att folk säger aux + verb i indikativ presens = jag vill fiskar. Jag tror det är typo.

  5. Östen Dahl skriver:

    Funderingar om kackerlackor

    Den här jämförelsen med kackerlackorna är faktiskt lite knepig. Kackerlackorna måste rimligtvis ha något att äta, så "allt liv" kan inte inkludera växtliv. Men om vi nu tänker oss att allt djurliv försvinner, så är det faktiskt en katastrof för många växter som är beroende av djuren t.ex. för pollinering. Så det är oklart hur många ekologiska system som överlever, och i slutändan kan kackerlackorna också hotas. 

    Sen kan man fråga sig, i vilken mening är det en katastrof för mänskligheten om den utplånas? Om det går tillräckligt långsamt (över en miljon år eller så), behöver inte någon enskild individ känna sig drabbad medan det pågår. Och när det är fullbordat, kommer det inte att finnas någon som kan beklaga sig. Övrigt liv på jorden är förmodligen att gratulera. 

  6. Jan Wiklund skriver:

    Slingra dig inte, Östen!

    Poängen är givetvis att för den som inte drabbas av en utplåning är den ingen katastrof. Men för den som drabbas… I ett allmänt förengelskande kommer oundvikligen en väldig massa människor att exkluderas och få sina liv begränsade och förkrympta. När den processen är slut, efter några generationer, kommer ingen att lida av det, kanske. Men under tiden drabbar det miljarder.

    Det är lite som med stalinismen: man offrar några generationer för att allt ska bli så bra efteråt. Men blev det det? Kan inte dagens eländiga ryska system åtminstone delvis förklaras av den allmänna brutalisering som stalinisternas enkelspåriga lyckokalkyler orsakade?

    Men för att dra i en helt annan tråd: om endast engelskan överlever (vilket verkar otroligt med tanke på att engelskspråkiga länder redan är i utförsbacken) finns det redan så många engelskor att med de tidshorisonter du jobbar med skulle mångfalden förmodligen bli väl så stor. Mänskligheten verkar ha en outtröttlig förmåga till diversifiering som antaligen går lika fort som förenhetligandet.

  7. Mikael Parkvall skriver:

    Inte så diverst

    Medan jag i princip håller med Jan Wiklund, så är jag skeptisk till hans sista poäng. Den upprepas så ofta att den nästan får status som sanning bara för det. Jag är helt enkelt tveksam till om engelskan kommer att splittras upp i en massa underspråk. Skulle vi utgå från vad som hänt i historien, skulle redan amerikansk engelska idag vara klart mer fjärmad från brittisk engelska än vad den är. Och likväl är skillnaderna ganska försumbara.

    I en värld med de kommunikationsmöjligheter vi har idag har vi helt enkelt möjligheten att bevara enheten om vi bara vill, och jag tror att den viljan finns där. Och för all del, även om vi tar ett mindre språk som svenskan, så är det ju knappast fragmentering som bäst kännetecknar dess nuvarande utveckling.

  8. Östen Dahl skriver:

    För vem är det en katastrof?

    Ja, jag vet inte om det var ett försök att slingra sig. Jag var egentligen mest ute efter den biologiska jämförelsen, som jag inte tyckte stämde riktigt. Men låt oss ta detta ordentligt och begrunda för vem det är en katastrof. Till att börja med kan man säga att McWhorters artikel handlade om två olika saker: den pågående språkdöden och engelskans eventuella roll som universellt språk. Naturligtvis är de här två sakerna hopkopplade på olika sätt, men det är viktigt att komma ihåg att när språk dör ut idag så är det långt ifrån alltid och förmodligen inte ens i en majoritet av fallen engelska som talarna övergår till. Och om vi nu föreställer oss att engelska blir allenarådande någon gång i framtiden, är det ingen som nu kan säga hur denna process kommer att gå till (om den alltså överhuvudtaget äger rum) — och därför vet vi inte heller i vilken utsträckning människor kommer att uppleva det som en katastrof. Däremot vet vi en del om hur språkbyten går till idag. Det finns förstås mycket att säga om detta, men lite förenklat så finns det två grundläggande typer av språkbytessituationer. Den första är när en eller flera individer migrerar till en ny språkmiljö och där får anpassa sig till ett för dem nytt språk. Det händer i stor utsträckning världen över när folk flyttar in från landet till städerna, men naturligtvis också när man flyttar från det ena landet till det andra (skillnaden är inte så stor som man skulle kunna tro). Den andra är när ett utifrån kommande språk på olika sätt och av olika orsaker tränger in i en lokal miljö. I ingendera typen av situationer sker språkbytet abrupt utan tar ca tre generationer, något förenklat så att den första generationen talar det gamla språket som modersmål och det nya bara som ett främmande språk som de lärt sig i vuxen ålder, den andra generationen har lärt sig det gamla språket av sina föräldrar och har fortfarande modersmålskompetens men talar samtidigt det nya språket tillräckligt väl för att kunna tala det till sina barn; den tredje generationen får alltså det nya språket från sina föräldrar (förutom från den övriga omgivningen) och lär sig i bästa fall det gamla språket tillräckligt bra för att kunna konversera sina far- och morföräldrar men ofta inte ens det. I vilken generation upplevs språkbytet som en katastrof? Ja, här blir det kanske lite olika beroende på om talarna har migrerat eller inte. Den som flyttar till ett nytt land i vuxen ålder kan ju sägas förlora sitt språk i den meningen att det plötsligt blir oanvändbart i de flesta sammanhang. Hur individen upplever det varierar säkert. Kanske en del känner att deras liv blir begränsat och förkrympt. Men många som har flyttat till ett nytt land verkar ju faktiskt att trivas… Om man sen ser på de som drabbas av en språkbytesprocess i sin egen hembygd så är det ju sällan så att det gamla språket blir oanvändbart över en natt. Den första generationen kommer förmodligen inte att tänka på det som ett problem förrän de upptäcker att de inte kan prata med sina barnbarn — och det kanske ändå inte är så ofta som kommunikationen är helt omöjlig. Den andra generationen, alltså den som börjar prata det nya språket med sina barn, får väl oftast sägas själva ha ett ansvar för att språkbytet äger rum; de tycker tydligen inte att det är så viktigt att bevara det gamla språket att de vill att deras barn ska tala det. Och den tredje generationen kommer eventuellt att tycka att det är sorgligt att deras förfäders språk håller på att försvinna och att de själva inte har fått lära sig det, men hur många upplever det som en personlig katastrof? — Nu förutsätter det som jag har sagt att det inte ingår något tvång i språkbytesprocessen, och vi vet att det har förekommit en hel del sådant på olika platser och tider. Det är klart att om svenska barn i framtiden skickas till internatskolor där de får stryk om de talar svenska istället för engelska på rasterna, så blir övergången till engelska en tämligen traumatisk process. Men språkbyten är inte alltid förenade med yttre påtryckningar av detta slag utan kan vara ganska frivilliga. Man kan förstås mena att ett språkbyte kan vara katastrofalt för en grupp utan att någon individ upplever det på det sättet. Men jag tror inte det var så Jan Wiklund ville beskriva saken. Snarare tänker han sig tydligen en övergång till engelska som något i stil med tvångskollektiviseringen av jordbruket i Sovjetunionen. 

    – För säkerhets skull vill jag tillägga att jag inte tror att någon universell övergång till engelska, kinesiska, esperanto eller något annat språk är omedelbart förestående. Om alla människor som idag inte kan engelska skulle skickas på kurs för att lära sig det, skulle förmodligen större delen av den engelskkunniga delen av mänskligheten behöva engageras som lärare. Så det tar nog ett tag.

     

     

  9. Jan Wiklund skriver:

    Och sen har vi det tredje sättet

    Nämligen det som pågår framför ögona på oss, om än som väl är fortfarande bara som en tendens: att det urskiljer sig en till stor del engelskspråkig elitgrupp som främst refererar till andra engelskspråkiga elitgrupper medan de som fortfarande talar sina "traditionella" språk döms ut som perifera och irrelevanta, och ur stånd att påverka sin situation politiskt.

    Robert Reich beskrev det redan på 90-talet i sin bok Framtidens arbetsmarknader (tror jag den hette).

    Det är plågsamt! För det är de sammangaddade transnationella kotterierna som snor åt sig världens resurser medan de andra blir utan.

  10. Östen Dahl skriver:

    Vilka grupper?

    Kan du Jan precisera vilka engelskspråkiga elitgrupper du tänker på?

  11. Östen Dahl skriver:

    Fler aspekter på frågan

    Det finns aspekter av den här frågan som McWhorter berör men som kommer lite i skuggan av frågan om engelska som världsspråk. Vi vet att det finns många språk som talas av få människor och få språk som talas av många människor. Men riktigt vad detta innebär gör man ofta inte klart för sig. Om man ska tro Ethnologue, har nästan en fjärdedel av världens språk mindre än tusen talare — och tillsammans talas dessa språk av ungefär en halv miljon människor, alltså jämförbart med Göteborgs befolkning. Om de här människorna byter språk, försvinner alltså en fjärdedel av den språkliga mångfalden i världen. — Vidare är det så att de här språken i hög utsträckning är koncentrerade till vissa regioner — vid pass en tredjedel talas till exempel på Nya Guinea. I staten Papua Nya Guinea (PNG) talas 830 språk och medianantalet talare är 1200, vilket betyder att det finns drygt 400 språk som är mindre än så. 

    Så om vi vill bevara den språkliga mångfalden blir en av de viktigaste frågorna: Hur vill vi att ett samhälle som PNG ska se ut i framtiden? Vill vi att PNG-medborgarna i lika stor utsträckning som sverigeborna ska få gymnasie- och högskoleutbildning? Ska de bo kvar i sina byar eller flytta till städerna? Vilken motivation har ett gift par som kommer från olika språkgrupper oc bor i en stad hundratals kilometer från sina hembyar att föra vidare sina språk till sina barn? Och om de lyckas, hur stor är chansen att barnen i sin tur för vidare dessa språk till nästa generation? 

    Man kan ifrågasätta värdet av att människor som lever på stenåldersvis "civiliseras". Även för miljön vore det förmodligen det bästa om man t.ex. byggde en Berlinmur runt hela Amazonas och satte FN-trupper att bevaka den. Men då är det inte bara språken det handlar om, utan om ett helt ekosystem. Man kan inte räkna med att man kan integrera stenåldersfolk i ett postindustriellt samhälle utan att det händer något med deras språk.

    Det finns också en annan vinkling av det här. I världen finns det ett litet antal "rika" språk, som har skolor, universitet, dagstidningar, TV-stationer, vetenskapliga tidskrifter etc., och ett stort antal "fattiga" språk som saknar allt detta. Uppenbarligen är talarna av de förra privilegierade i förhållande till resten av mänskligheten. Än så länge hör svenskan till de rika språken, men många är rädda att denna status ska gå förlorad och att svenskan ska reduceras till ett språk som bara går att använda i informella talsituationer. Och i diskussionen tenderar detta att buntas ihop med hotet mot de små språken i världen. Problemet är bara att ett språk med 1000 talare aldrig kan bli "ett komplett och samhällsbärande språk". Den situation som vi är rädda att hamna i är alltså den som talarna av de små språken befinner sig i och kommer att befinna sig i — tills de övergår till det "kompletta och samhällsbärande" officiella språket i landet.  

     

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>