Kulturskräck och naturskräck

Som bekant anser SD-ledaren Jimmie Åkesson att västvärlden är "oikofob". Själv tycks han förutsätta att termen är allmänt bekant även bland "vanligt folk" men Aftonbladets redaktion tyckte att det behövdes en definition, så man la till: "Oikofob är enligt den brittiske filosofen Scruton en person som föraktar sin hembygd." (Den petige måste då notera att man har definierat substantivet oikofob snarare än adjektivet, som är det Åkesson använder. Och Scruton talar om oikophobia vilket är samma ordfamilj men noga taget inte samma ord.) 

Stefan Jonsson diskuterar Åkessons användning av oikofob i DN idag (ej i nätupplagan) och noterar det ironiska i att SD-ledaren främjar användningen av främmande ord som utarmar svenska språket, vilket går emot hans eget partiprogram. (En annan ironi som några bloggare påpekar är att den som kallar sin egen kultur "oikofob" därmed nedvärderar densamma och alltså själv gör sig skyldig till oikofobi.) Helt nya i svenska språket är inte dessa ord — jag har hittat ett belägg från 2006 och det finns en hel del senare också där man kan märka en klar dominans för sverigedemokratiska skribenter. Men hur är det nu med det etymologiska?

Scruton föreslog "oikophobia" som en motsats till xenofobi, alltså skräcken för det främmande (eller främlingar). Han säger att ordet ska syfta på 

the disposition, in any conflict, to side with ‘them’ against ‘us’, and the felt need to denigrate the customs, culture and institutions that are identifiably ‘ours’.

Oikos är (klassisk) grekiska för 'hus' eller 'hem', så det skulle alltså vara 'skräck för det egna hemmet'. Scruton erkänner att han har sträckt betydelsen en aning; det verkar inte som om man på klassisk grekiska använde ordet i betydelsen 'den egna kulturen'. Men stammen oiko- förekommer faktiskt frekvent i moderna europeiska språk, fast i formen eko-. En utvidgad betydelse som faktiskt fanns i grekiskan var 'egendom' och den hittar man förstås i ekonomi. Men genom en annan ur klassisk synpunkt tveksam sträckning av betydelsen har eko- fått innebörden 'omgivning', förmodligen först i ekologi, och betyder numera 'miljö-' och då syftande nästan uteslutande på naturmiljön. 

Om Scruton hade följt gängse traditioner för återgivande av grekiska former skulle han alltså ha sagt ecophobia i stället för oikophobia. Nu visar det sig att den termen faktiskt finns och förmodligen har existerat ett tag. Den är nog inte särskilt vanlig, åtminstone tyder frånvaron av en Wikipediaartikel på detta. Däremot hittar man faktiskt ecophobia i Wiktionary, med två olika definitioner. Den första är "fear of one's own home" och exemplifieras med ett citat från 1995:

"Many of our teenage hippies are in the streets today because they suffer from ecophobia.

Denna användning anknyter alltså till den ursprungliga betydelsen av ordet oikos. Den andra definitionen lyder "A feeling of powerlessness to prevent cataclysmic environmental change, resulting from global warming etc" — här är det förstås miljöbetydelsen av eko-. Det lustiga är att den här betydelsen kan glida iväg på ett sätt som gör att den faktiskt blir precis motsatt till den förstnämnda. I en artikel av Olavi Hemmilä i DN läser vi:

Efter att ha läst Richard Louvs bok ”Last Child in the Woods” förstår jag att jag drabbats av det som han kallar ”ecophobia”. Till följd av alla miljölarm förknippas naturen omedvetet med undergång och hot. Det är säkrast att stanna inomhus.

Så ekofobi kan både få folk att driva runt på gatorna eller att stanna inomhus!

Och om vi återgår till Jimmie Åkessons oikofobi, ser vi ser alltså att ett ord som ursprungligen betydde 'hus' kan glida iväg betydelsemässigt åt två helt motsatta håll: ekofobi blir 'skräck för naturen' medan oikofobi blir 'skräck för kulturen'. Outgrundliga äro språkets vägar.

 

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>