Vill vi ha fler språk?

Det talas numera ofta om värdet av språklig mångfald, men det är inte alltid helt klart om de som gör det har tänkt igenom vad de egentligen menar med det. Om språklig mångfald har ett värde i sig, borde man ju sträva mer allmänt efter att öka den. Och det borde också vara så att det finns en positiv korrelation mellan den språkliga mångfalden i ett samhälle och invånarnas livskvalitet. Eftersom Sverige har ungefär lika många landskap som EU har medlemsstater, kan vi göra tankeexperimentet att varje svenskt landskap skulle ha sitt eget språk som skulle vara ungefär lika obegripligt för övriga svenskar som svenska är för genomsnitts-EU-bon. Skulle ett sådant Sverige vara bättre eller sämre än det vi har nu? Om detta skulle jag gärna höra bloggläsarnas åsikt.

 

 

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Vill vi ha fler språk?

  1. Jan Wiklund skriver:

    "Mångfald" är värdeneutralt, kanske rent av en smula bekymmersamt...

    … men det är en realitet.

    När det gäller invandring finns det en bunt liberaler som tycker att det är tjusigt med mångfald. I verkligheten innebär det ju, som alla vet, dessutom en del kommunikationshinder och missförstånd som kan resultera i ganska allvarliga konflikter. Men innebär då detta att rasisterna har rätt? Givetvis inte – invandringen existerar; den beror på att pengarna strömmar från syd till nord och att människorna måste följa efter. Vi får anpassa oss så gott vi kan, och så gott vi kan försöka överbrygga klyftorna. Allt annat vore inhumant.

    Samma med språk. Det finns en massa språk vilket resulterar i kommunikationshinder. De alternativ vi har är att acceptera detta och försöka överbrygga klyftorna så gott vi kan – eller att utrota såna språk som någon (vem?) bedömer som obehövliga. Vilket är ungefär likvärdigt med rassarnas förslag om att deportera de människor de bedömer som obehövliga. 

    För övrigt undrar jag om inte människor har nån sorts inneboende strävan att skapa avskilda språk omkring sig och att alla försök att hitta på universella lösningar därför är ett jagande efter vind. Vartenda yrke håller sig med ett fikonspråk som inga andra begriper och vartenda förortsgäng hittar på egna slanguttryck för att hålla grannarna och föräldrarna utanför. Bra eller inte – en del tycks sträva efter det och finner det uppenbarligen bra att hindra kommunikationen.

  2. Johan skriver:

    Nej, det vore inte bättre

    Det finns väl ingen som direkt går omkring och önskar sig att Sveriges dialekter istället var obegripliga språk.  Jag säger alltså att det inte vore bättre.

    Men förlusten av ett existerande språk är inte riktigt samma sak som ett missat tillfälle att skapa ett nytt språk. Människor blir inte så glada om de hindras att tala ett språk de har känslomässiga bindningar till kanske. Och så finns det en tradition och kultur i ett existerande språk som delvis går förlorat om det försvinner. 

  3. Mikael Parkvall skriver:

    Ofta brukar ju detta jämföras med biologisk mångfald. Där brukar man ju tillämpa två huvudsakliga argument, nämligen 1) att den lilla blomman i Amazonas eventuellt kan innehålla ett botemedel mot cancer, och 2) att ekosystem är så avancerade plockepinnspel att vi inte kan överblicka vad som skulle hända om vi drog ut en pinne. Bäst att vara försiktig, alltså, för vi vet vad vi har (och det har evoluerat fram under miljontals år), men inte vad vi får.

    Det sistnämnda är svårt att se hur man alls skulle kunna tillämpa på språk. Jag kan inte föreställa mig att något större skulle kollapsa för att svenska, pirahã, zulu eller något annat språk dör.

    Det första argumentet brukar dock ibland appliceras på språk — “varje språk innehåller en unik världssyn”, heter det, och när ett språk dör, försvinner också ett sätt att betrakta världen, och därmed blir vårt kollektiva medvetande lite fattigare. Ungefär som vi riskerar att gå miste om ett botemedel mot cancer för att vi omvandlar Amazonas till parkeringsplats, så riskerar vi att missa ett genialiskt sätt att förhålla oss till omvärlden (som i förlängningen kanske leder till en massa sköna framsteg) när vi tar cherokesiskan av daga.

    Det finns dock, såvitt jag kan komma på, inte sådär rasande mycket vetenskapligt stöd för detta. Säkerligen dör världsåskådningar ut när språk dör ut, men frågan är om detta beror på att just språket försvinner, snarare än på att både språket och kulturen försvinner på grund av att befolkningen flyttar till stan, börjar jobba på bank och livnära sig på Big Mac. (Så kan man naturligtvis fråga sig om det är av ondo att exempelvis föreställningar om en platt jord eller könsstympning tappar mark. Men det är väl mer en filosofisk, snarare än en språkvetenskaplig fråga).

    Men det som förespråkare för språklig mångfald rimligen menar är väl att det vore mysigt om vi kunde tillhandahålla tillräckligt med språklig infrastruktur för att de som har ett hotat språk som modersmål ska kunna fortsätta att använda detta. Och det är jag den första att skriva under på. Fast då får vi lite grann samma problem som med “hela Sverige ska leva”, nämligen hur mycket får det kosta? Inte så många verkar vara sugna på att flytta till Norrlands inland, men nog önskar vi väl att de tre ungkarlar som ännu bor i Rakvattnet eller Träsksele ska ha tillgång till arbetstillfällen och samhällelig service om de nu int’ vill flytt’. Likväl är det knappast samhällsekonomisk lönsamt att låta dem stanna där, och det ligger nära till hands att anta att vi i praktiken skulle ha råd med några extra långvårdsplatser i Stockolm om vi helt sonika lade ner byhålorna i fråga. Ska vi då göra det? Nåt självklart svar finns såklart inte, men likheten med livsuppehållandet av hotade språk (eller för den delen även ett stort språk som svenska i vissa sammanhang) finns där.

    Intressant är också Östens ord om att “det borde också vara så att det finns en positiv korrelation mellan den språkliga mångfalden i ett samhälle och invånarnas livskvalitet”. Nu är det såklart svårt att mäta livskvalitet, men det är tämligen uppenbart att åtminstone materiell levnadsstandard står i ett direkt motsatsförhållande till språklig mångfald. De rikaste länderna på jorden är också de minst mångspråkiga. Fast om det beror på att man blir rik för att man utrotar sina minoritetsspråk, eller om man utrotar sina minoritetsspråk för att man har råd med det, är inte lika uppenbart.

  4. Östen Dahl skriver:

    Inte säkert att mångfalden gör dig lycklig

     Ja, de här inläggen har sagt rätt mycket av det jag ville säga själv. Alltså:

     
    1) När man talar om värdet av språklig mångfald handlar det inte så mycket om att maximera den språkliga mångfalden generellt som att bejaka och bevara befintlig språklig mångfald.
     
    2) Det är svårt att hitta någon koppling mellan hög livskvalitet och språklig mångfald. Det finns i själva verket en rätt stark negativ korrelation mellan att vara rik och frisk och kunna läsa å ena sidan och att ha många språk i sitt land å den andra. Jag har gjort en snabb jämförelse mellan Human Development Index (ett index som mäter just de här sakerna) och det språkliga diversitetsindexet enligt Ethnologue (alltså chansen att någon du möter på gatan ska vara vad man i Papua Nya Guinea hdr.undp.org/en/statistics/kallar en wantok, d.v.s. en person med samma modersmål). De tio länder som har högst HDI har ett genomsnittligt diversitetsindex på 0,256, de tio som har lägst HDI har 0,788.
     
    Man kan kanske vara lycklig även om ens land har ett lågt HDI, och det är väl högst oklart om det finns ett direkt orsakssamband. Vad som är helt klart däremot är att den språkliga mångfalden minskar i takt med den ekonomiska utvecklingen, liksom en hel del andra saker som påverkas negativt av moderniseringsprocessen.   
  5. Lonn om dialekt! skriver:

    Källa: Lena Sundström

     

    Ao, dae ei kållt å mårkt!
     
     
     
     
    Stormen Gudrun hade dragit fram över Sverige, och på lokalnyheterna i Skåne blev ett gammalt par intervjuade efter att de hade evakuerats från sitt då strömlösa hem.
    Enligt säkra skånska källor skall skånskan som talades i inslaget, ha varit så bred att den i det närmaste var omöjlig att förstå. Till och med för en skåning.
    – Ao, dae ei kållt å mårkt, sade den gamla farbrorn.
    Senare på kvällen sändes inslaget på riksnyheterna, och den här gången hade redaktörerna – jodå – textat hela inslaget för säkerhets skull. Men nu sade den gamla farbrorn inte längre att det var ”kallt och mörkt”, eller jo, farbrorn sade det, men enligt textremsan sade han:
    – Vi har fått korv.
    Man ser det framför sig. Hur översättaren i Stockholm har kliat sig i huvudet, spolat bandet fram och tillbaka om och om igen, gastat till någon ute i korridoren, va fa-an seijer gubbjeäveln, för att till slut inse att det nog bara är att dra till med något som synkar hyfsat med farbrorns läppar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>