Gone to the dogs

 

Med anledning av vår nyliga diskussion här på bloggen om åldern på ord för 'hund' har jag försökt ta reda på hur fort sådana ord brukar bytas ut. Jag började med att ta reda på vad 'hund' heter på ca 80 olika indoeuropeiska språk, mest från nätet; sen påminde Micke mig om att jag kunde använda den databas som finns här. Det blir hursomhelst inga exakta siffror eftersom urvalen inte är alldeles representativa men så här ser det ut ungefär: om man antar att den urindoeuropeiska roten såg ut ungefär som Ruhlen antar att ordet hette i urvärldsspråket (*kuon) så är det 50-60 procent av de nu levande dotterspråken som har kvar denna rot i någon form. Det skulle faktiskt betyda att hundord är relativt stabila, det finns många ord i det centrala ordförrådet som byts ut snabbare. Men man måste också ta med i beräkningen att även de ord som härstammar från den här roten kan se ut lite hursomhelst. I själva verket är det bara ca 20 procent av de nedärvda hundorden som fortfarande börjar på något som ser ut som den tonlösa velara klusilen k, i övriga språk har det blivit s, sh eller h. Om man nu gör ett antal antaganden, nämligen (1) att indoeuropeiska språk är någorlunda representativa när det gäller stabiliteten hos hundord; (2) att urindoeuropeiskan talades för ca 6000 år sen; (3) att urvärldsspråket talades senast för 60 000 år sen, (4) att (vilket inte verkar stämma) man hade hundar på den tiden — så borde det bli så att chansen att det ursprungliga ordet för 'hund' har överlevt från urvärldsspråket till ett godtyckligt nu existerande språk är lika med 0,6 upphöjt till 10 — vilket blir ungefär 0,6 procent. Men andelen som har bevarat ett k-ljud i början av ordet (om vi nu antar att det var så urhundordet såg ut) blir 0,1 upphöjt till 10 — d.v.s. 0,00000001 procent. Om man godtar de här siffrorna så måste slutsatsen bli att det knappast lönar sig att spekulera i hur urvärldsspråket såg ut.

Jag kollade också en lexikal databas för austronesiska språk — det visar sig att det i den språkfamiljen finns ca 50 olika till synes obesläktade ord för 'hund'!

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Gone to the dogs

  1. Daniel Eriksson skriver:

    Urindoeuropeiska dorsaler

    Som jag fattar det, anser de flesta att den första konsonanten i det urindoeuropeiska ordet för 'hund' inte var en velar utan en palatal eller åtminstone en palataliserad velar. Det är den konsonanten som kommit att låta så annorlunda i centum- och satemspråk. Däremot var det enligt samma majoritetsuppfattning en velar i ordrötter som *kant- 'hörn', *kaput- 'huvud' och *krewh₂- 'blod'. Många av ättlingarna (även i satemspråk) till de här orden börjar fortfarande på velar.

    Så om man bara ser till den indoeuropeiska språkfamiljens utveckling, skulle väl en velar i början av ett ord kunna vara ganska stabil (fast tydligen inte tillräckligt stabil för urvärldsspråkets hypotetiska velar att överleva i urindoeuropeiskan). Vad jag förstår finns det sedan också de som hävdar att konsonanten i 'hund' faktiskt var en velar: till exempel de som menar att urindoeuropeiskan hade två typer av dorsaler i stället för tre, och de som tycker att en palatal i 'hund' inte skulle ha kunnat bli en velar i centumspråk, och därför flyttar de tre dorsalerna bakåt ett snäpp så att konsonanten i 'blod' ovan blir en uvular.

  2. Östen Dahl skriver:

    Stabilt

    Det är riktigt att man antar att ordet för 'hund' började med ett palatalt k på urindoeuropeiska. Det är också säkert så att olika ljud skiljer sig åt i fråga om stabilitet, liksom också olika ordbetydelser. Och för att vara snäll mot Ruhlen & Co så bör man kanske ta de gynnsammaste fallen. Nasaler verkar vara relativt stabila, åtminstone i indoeuropeiska språk. Om man tittar på 'namn' i den indoeuropeiska databasen, så ser man att ungefär hälften av de språk som anförs där har bevarat den indoeuropeiska roten *anome inklusive  konsonanterna n och m, i rätt ordning dessutom. (Ord för 'mamma' verkar vara ännu stabilare, men där är det svårt att utesluta inverkan från "barnkammarspråket".) Men efter 60 000 år skulle man ändå vara nere på enprocentsnivån — det vill säga på en nivå där det är svårt att utesluta att likheter är rent slumpmässiga (eller beror på senare lån, förstås).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>