Ett språkpolitiskt tankeexperiment

I mitt förra inlägg skrev jag om den nordiska språkpolitiska deklarationen, där man slår fast att det nordiska samarbetet ska bedrivas på danska, norska och svenska. Eftersom det tycks vara så att dokument kan skrivas på vilket av dessa språk som helst och man normalt inte översätter till de andra språken skulle man kunna säga att man i praktiken behandlar de tre skandinaviska språken som om de vore ett och samma. Det kan man också säga att man gör i ett samtal mellan skandinaver när var och en talar sitt eget språk. Hur skulle det vara om man gjorde detta till en uttalad policy? Vi skulle till exempel kunna anamma den norska modellen — på samma sätt som norska betraktas som ett språk med två "målformer" skulle man kunna betrakta skandinaviska som ett språk med fyra språkformer eller om man så vill standardvarieteter — bokmål, danska, nynorska och svenska. Det skulle förstås innebära, om man ska tillämpa norska principer, att alla som går i skola i de skandinaviska länderna skulle få lära sig att skriva uppsatser inte bara på den lokala språkformen utan också på de andra – eventuellt skulle man kanske kunna nöja sig med att varje skolelev skulle få välja minst en annan språkform.

När Sverige skulle gå med i EU var en knäckfråga i förhandlingarna om svenska skulle få bli officiellt språk i EU. De som då bestämde i unionen tyckte att det kanske skulle kunna räcka med danska. Att svenska ändå till slut blev erkänt som EU-språk har hälsats som en stor seger för hävdandet av svenska språkets ställning, men man skulle lika gärna kunna se det som ett nederlag för tanken om en nordisk språkgemenskap. Ett alternativ hade faktiskt varit att man hade gjort skandinaviska till EU-språk; det hade sparat en hel del pengar som nu går till översättning och tolkning. Om skandinaviska duger i Nordiska rådet, varför skulle det inte duga i EU?

Tanken kan utvecklas vidare. Ett problem med att ha skandinaviska som enda språk i det nordiska samarbetet är att vi då är begränsade till Norden som det traditionellt har definierats. Nu finns det en stark önskan från de baltiska länderna att också få vara med på ett hörn. I synnerhet Estland skulle gärna se sig som ett nordiskt land, men kunskaper i skandinaviska är inte så vanliga där — däremot brukar finnar och ester kunna kommunicera med varandra på sina egna språk, kanske med en viss ansträngning men ändå. Så lösningen skulle då vara att de officiella språken på nordisk nivå får bli skandinaviska och östersjöfinska? Vad säger Språkförsvaret? 

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Ett språkpolitiskt tankeexperiment

  1. Mikael Parkvall skriver:

    "När Sverige skulle gå med i EU var en knäckfråga i förhandlingarna om svenska skulle få bli officiellt språk i EU. De som då bestämde i unionen tyckte att det kanske skulle kunna räcka med danska."

    Jag hade också hört den där storyn, så jag skrev för ett par år sen till berörd myndighet (vilken det nu var) och frågade om sanningshalten i den. Jag fick ett svar som var något i stil med att även de kände till påståendet, men att det inte kunde beläggas. Det är med andra ord inte nödvändigtvis falskt, men kanske föreligger en viss liten klintbergar-varning här.

  2. Östen Dahl skriver:

    Fransyskt förslag

    Efter en stunds intensivt letande på nätet har jag lyckats fastställa vad som förmodligen är sanningen bakom storyn. 1994, alltså när Sverige var på väg in i EU föreslog Frankrike att man skulle inskränka antalet arbetsspråk i EU till fem: engelska, franska, italienska, spanska och tyska — alltså inte inkluderande danska, vilket i viss mån får min historia att tappa poängen. Förslaget möttes dock som kunde väntas av en negativ reaktion från företrädarna för de övriga språken och genomfördes aldrig. Numera är den officiella franska linjen att det är väsentligt att bevara EU:s mångspråkighet så att alla får använda sina modersmål. Precis som i Sverige tillämpas dubbla måttstockar på nationell och europeisk nivå: det har aldrig varit frågan om att låta de inhemska franska minoriteterna få använda sina språk i officiella sammanhang. Som bekant har Frankrike inte ratificerat den europeiska minoritetsspråkskonventionen eftersom det skulle strida mot den franska konstitutionen. Säger man.

     

     

  3. Anders Lotsson skriver:

    Finland var först

    Svenska var, om jag har förstått saken rätt, officiellt språk i EU redan innan Sverige gick med. Svenska blev officiellt språk i EU när Finland gick med. Jag tror inte att finländarna hade nöjt sig med danska.

  4. Mikael Parkvall skriver:

    Fast Sverige och Finland gick ju med samtidigt — nyårsdagen 1995.

  5. Per-Åke lindblom skriver:

    Ingen rök utan eld

     

    Östen skriver: ”När Sverige skulle gå med i EU var en knäckfråga i förhandlingarna om svenska skulle få bli officiellt språk i EU. De som då bestämde i unionen tyckte att det kanske skulle kunna räcka med danska
     
    Detta rykte undersökte Olle Käll och undertecknad ganska noggrant inför utarbetande av artikeln ”Hur svenskan devalverades i EU – och Sverige”, som publicerades i en rad tidningar och tidskrifter hösten 2007 – se också ”Tematiskt Arkiv/Svenskan i EU” på Språkförsvarets webbplats.
     
    Ryktet uppstod redan 1991 – inte 1994 – på grund av en intervju med Christian Andersson, pressråd vid den svenska delegationen i Bryssel, i Arbetet (1) den 28 juli samma år, eftersom denne menade att ”svenskan blir nog aldrig ett EG-språk”. Detta hans yttrande ledde till febril aktivitet bland inte bara svenska utan även nordiska språkvårdare. Bland annat skrev Sture Allén en artikel, ”Varar svenskans värde”, i SvD. Det nordiska språkmötet på Island augusti 1991 riktade också en uppmaning till den svenska regeringen att under inga omständigheter frångå principen att alla EG-medlemmars nationella språk skulle vara likaberättigade. Svenska språknämnden skrev ett brev senare samma år till Ulf Dinkelspiel, dåvarande EG-minister, som svarade att det ”är vår självklara utgångspunkt att svenska språket skall ges samma ställning som övriga nationella språk i EG.”
     
    Men det finns ändå frågetecken kring den svenska linjen.
     
    För det första: Fanns det överhuvudtaget någonting att förhandla om? Då som nu gällde linjen att alla länder som blir medlemmar som blir medlemmar i EU avgör vilket eller vilka av landets språk de vill ska bli officiella språk. En kandidatstat kan alltså avstå från att föreslå sitt eller sina officiella språk som officiella EU-språk. Men några förhandlingsduster behöver inte utkämpas för denna frågas skull.
     
    För det andra försökte vi kontrollera om de finländska EU-förhandlarna hade haft några problem när de föreslog att finska och svenska skulle bli officiella EU-språk. Ingen, med insyn i de finländska EU-förhandlingarna, kunde erinra sig några problem.
     
    För det för det tredje har det cirkulerat ett rykte, både i Finland och Danmark, om att Sverige inte alls drev frågan om svenskans likaberättigande i EU. Pia Jarvad, Dansk Sprognævn, skrev 1995 att man i Sverige seriöst övervägde att inte kräva svenskan likställd vid inträdet i EU. Johanna Parikka-Altenstadt skrev i ett blogginlägg 2007 att Ulf Dinkelspiel inte hade kravet på att svenska skulle bli ett officiellt EU-språk på sin lista och att det var Finlands förtjänst att svenska blev officiellt språk i EU. Ulf Dinkelspiel har på direkt förfrågan sagt att detta är ”nys”.
     
    För övrigt skedde den svenska EU-delegationens förhandlingar 1991 – 1994 normalt på engelska, vilket har bekräftats av Ulf Dinkelspiel. Enligt en vanligtvis initierad källa i EU är Sverige det enda ansökarland, som inte bedrivit förhandlingarna på sitt eget huvudspråk.
     
    För att få fram hela sanningen måste man vända på ytterligare några stenar.
     
    P.S. Jag återkommer med ytterligare kommentarer till Östens två blogginlägg.

            1) Artikeln finns inte på nätet, men väl på mikrofilm på Kungliga biblioteket.

  6. Östen Dahl skriver:

    Fortfarande gåtfullt

    Tack, Per-Åke, men det du beskriver skiljer sig en del från det som jag beskrev, här verkar det helt handla om att svenska regeringen inte förstod sitt lands bästa och helt i onödan ville avstå från svenska i EU; det som jag tycker mig minnas från den här tiden var att man faktiskt fick stå på sig för att få igenom det. Men jag har inte lyckats hitta några som helst belägg för detta, så jag har börjat undra om jag kan ha drömt det. Beläggen för att de svenska förhandlarna självmant skulle ha velat avstå från svenska som EU-språk verkar också lite tunna. Och frågan om varför finska och isländska inte är arbetsspråk i Nordiska rådet kvarstår förstås.

  7. Per-Åke Lindblom skriver:

    Frågan besvarad

    Jag hoppas att jag har besvarat den avslutande frågan och de olika förslagen i Språkförsvarets nätdagbok – se "Den nordiska språkgemenskapen handlar om så mycket mer".

  8. Östen Dahl skriver:

    Det var ett tankeexperiment

    Det bör kanske noteras att rubriken till mitt inlägg ovan är "Ett språkpolitiskt tankeexperiment". När Per-Åke skriver i sitt svar att "Tanken [på skandinaviska som EU-språk] är helt orealistisk, eftersom det inte finns någon anledning att anta Danmark och Sverige skulle vilja överge sina respektive språk till förmån för skandinaviska" håller jag delvis med; jag tror inte heller att det är en  politisk möjlig reform. Fast vill du då säga att vi har övergett våra språk till förmån för skandinaviska i Nordiska rådet?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>