Hur nordisk är den nordiska språkgemenskapen?

 

På Facebook har skapats en grupp som ska försvara den nordiska språkgemenskapen. Med anledning av detta har jag råkat in i en replikväxling med Per-Åke Lindblom (en av gruppens grundare) på Språkförsvarets blogg. I det här inlägget tänkte jag skriva lite mer allmänt om den nordiska språkgemenskapen som idé.

 
Grunden för vad som kallas den nordiska språkgemenskapen är förstås att danska, norska och svenska är tämligen ömsesidigt förståeliga. Tillägget "tämligen" är motiverat eftersom vi alla vet att det inte alltid funkar riktigt så bra som vi skulle önska. Framför allt danskan har halkat iväg från den peninsulära skandinaviskan (ursäkta, norska och svenska) genom en del ganska radikala ljudförändringar som gör att många finner den svår att förstå. Men detsamma gäller också varieteter som är lite mer avvikande från standardspråken — och jag tänker då inte på älvdalska utan t ex på västlandsnorska eller skånska, som köpenhamnarna säger sig inte alls begripa (något som förvånar uppsvenskar som tycker att skånska är en sorts halvdanska). 
 
Det sägs ibland att den nordiska språkgemenskapen är "unik". Det är naturligtvis inte helt ovanligt att invånare i olika länder kan kommunicera med varandra på sina modersmål (t ex tyskar och österrikare), men då är det oftast fråga om att de talar vad vi uppfattar som "samma" språk, och den extra kryddan i den nordiska situationen är då att vi inte tycks tala samma språk men ändå mirakulöst förstår varann. Helt unika är vi väl ändå inte. Tjecker och slovaker torde förstå varann tämligen väl — det ansågs kanske inte så märkligt medan de tillhörde samma stat. Att bosnier, kroater och serber begriper varann tycker vi inte heller är så märkligt eftersom vi vet att de egentligen talar "samma språk" fast man mera av ideologiska skäl hävdar att de är olika. Men då glömmer man att det som kallades "norska" under 1800-talet inte var mer olikt danska än vad bosniska är olikt serbiska idag. 
 

Tanken på den nordiska språkgemenskapen har lite karaktären av en helig ko; den framställs gärna som ett ideal som skulle vara oproblematiskt om det inte hotades av folks bekvämlighet och anglomani. Men det finns då några viktiga saker som man glömmer. Framför allt glömmer man att en betydande del av Nordens befolkning inte talar något av de tre språken svenska, danska och norska. Den största gruppen, omkring fem miljoner, är de finsktalande, sedan har vi ett antal mindre inhemska språk: isländska, färöiska, grönländska, de samiska språken, romani i ett antal varieteter, tyska (i södra Danmark) och vidare alla invandrarspråk som förmodligen uppgår till några hundra. Dessutom en del fastlandsskandinaviska varieteter som inte är så begripliga för utomstående, som sönderjydsk, älvdalska och överkalixmål. ("Fastlandsskandinaviska" är alltså inte en rättvisande beteckning på svenska-danska-norska; "standardöstnordiska" skulle man kunna kalla dem kanske.) Det är lite svårt att ange exakt hur många talare de här språken sammanlagt har, men det torde vara 25-30 procent av de ca 25 miljoner människor som bor i Norden.

På Facebook-sajten indelas de som bor i Norden i två kategorier: "skandinaver", d v s talare av standardöstnordiska, som är lyckliga nog att kunna "tale sammen på deres modersmål, forstå hverandres film og tv-programmer og læse hinandens aviser og litteratur", och "øvrige nordboer", som "kan kommunikere på nordisk plan ved hjælp af skandinavisk". Men de senare får alltså lära sig standardöstnordiska till att börja med. En rätt stor del av dem kan förstås ett av de skandinaviska språken, men för en icke-modersmålstalare kan det vara betydligt knepigare än för en infödd skandinav att klara de andra språken. Av den finsktalande befolkningen i Finland säger sig bara 38% kunna föra ett samtal på svenska (vilket bör jämföras med de 65% som säger samma sak om engelska), och i en undersökning som gjordes på 90-talet var det bara 5% som ansåg sig kunna använda svenska i en offentlig situation (mot 13% för engelska).

Det som jag finner märkligt är att samma personer som betonar hur viktigt det är att få uttrycka sig på sitt modersmål och hur "dum" man blir när man ska tala ett främmande språk (läs: engelska) tycker att det är helt ok att förvänta sig att finnar ska kunna kommunicera aktivt på svenska och dessutom förstå talad norska och danska: Per-Åke Lindbloms recept för att lösa finnarnas problem med skandinaviskan är att återinföra obligatorisk studentexamen i svenska i Finland.

För några år sen skickade en finsk kollega till mig ut en rundfråga till lingvister i Norden. Brevet var på engelska vilket han motiverade med följande:

I am very sorry that I write this message in the lingua franca of science, but having gone through the old type of school I am scared stiff of making gender, article errors and such in my Swedish.
 

Man brukar ju säga att engelsktalande har en fördel i internationella sammanhang eftersom de kan tala sitt eget modersmål. I den nordiska språkgemenskapen är det vi skandinaver som har denna fördel. I kommunikationen mellan svenskar och finnar kan engelskan uppfattas som ett neutralare alternativ som inte ger fördel åt någon av parterna. Dessutom är det ofta det som den finsktalande behärskar bäst. Jag har svårt att se att man kan kräva av finsktalande att de ska använda svenska i sådana sammanhang. Det tycker inte heller majoriteten av de finnar som tillfrågats i den här undersökningen.
 

För ett tag sen diskuterade jag här på bloggen vad regeringen hade sagt i samband med den nya språklagen om svenskans roll i Sverige och i EU och påpekade motsägelsen i att man på nationell nivå ansåg det vara en förutsättning för demokrati att man hade ett gemensamt språk, medan man på europeisk nivå menade snarast tvärtom:

Den harmoniska samlevnaden mellan många språk i Europa är en kraftfull symbol för EU:s strävan att vara förenat i mångfalden. Politiken för flerspråkighet och språklig mångfald ger förutsättningar för mindre språk att bromsa utvecklingen mot domänförluster. Att kunna ta del av EU-samarbetet på sitt eget språk är också en förutsättning för EU:s legitimitetssträvanden och för en demokratisk insyn.

Nu finns det ju en tredje nivå, nämligen den nordiska, och det intressanta ärnu att den officiella linjen här egentligen motsäger båda de ovannämnda principerna. År 2005 antog de nordiska regeringarna en deklaration om nordisk språkpolitik, där det bland annat sägs följande:

”Utgångspunkten för den nordiska språkpolitiken är att Nordens samhällsbärande språk är och förblir starka och levande, att de som är samhällsbärande språk förblir samhällsbärande och att det nordiska samarbetet även fortsättningsvis bedrivs på de skandinaviska språken, d.v.s. danska, norska och svenska.” (Deklaration om nordisk språkpolitik)

 
Det står alltså inte att det nordiska samarbetet ska bedrivas på Nordens samhällsbärande språk. Det står att det ska bedrivas på de skandinaviska språken — alltså med uteslutande av finska, isländska, färöiska etc. Det här är (nästan) som om engelska, tyska och franska skulle vara EU:s enda officiella språk. Om man nu går till de nordiska samarbetsorganen, Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet, är det svårt att på deras webbplatser utröna hur det faktiskt fungerar. Det är nog ändå inte fullt så illa som att ingenting finns på något annat än skandinaviska: webbplatserna finns på alla nationalspråken samt engelska. Det framgår av protokollen att finskspråkiga ledamöter talar finska på mötena, deras inlägg återges både på finska och i svensk översättning. Däremot verkar inte protokollen som helhet inte finnas på något icke-skandinaviskt språk: det finns visserligen en länk från den finska sajten till sidan "Istuntopöytäkirjat" men klickar man sig vidare därifrån hamnar man på "Nordisk råds sesjonsprotokoll". Det här är ett ganska uppseendeväckande avsteg från den princip som ska gälla på EU-nivå, d v s att alla ska kunna ta del av samarbetet på sitt eget språk.

Nu är den språkpolitiska deklarationen ett dokument som har undertecknats av samtliga nordiska länders regeringar. Per-Åke Lindblom frågar retoriskt: "Men dessa regeringar och självstyrelserepresentanter kanske inte förstår sitt eget bästa?" Men lite längre ner på samma bloggsida kan man läsa ett inlägg som Per-Åke har skrivit om de engelska webbadresserna som svenska regeringen vägrar att ändra på — läsaren måste ju dra slutsatsen att vår regering faktiskt inte förstår sitt eller landets bästa. Jag tror att de politiker som företräder "övriga nordbor" gör det nordiska samarbetet en otjänst genom att låta skandinaviskan vara allenarådande; det stärker knappast känslan av att höra till Norden hos deras väljare.

Per-Åke ställer en annan fråga som verkar vara riktad personligen till mig: "Vilket är alternativet till att inte utgå från de tre fastlandsskandinaviska språken? I så fall är engelska det enda alternativet. Är det det du vill?" Nej, varför skulle engelska vara enda alternativet? Det är det ju inte i EU, där ändå den språkliga mångfalden är oerhört mycket större än den vi har i Norden. Likställighet mellan de nationella språken i Norden borde vara ett självklart alternativ.

En annan kategori för vilken den nordiska språkgemenskapen är problematisk är invandrarna. Min erfarenhet är att det är högst växlande i vilken utsträckning invandrare klarar av kommunikation på de "andra" skandinaviska språken. en del verkar inte tycka att det är något problem, men att det faktiskt kan vara det bekräftas av den här insändaren i SU-nytt (numera Universitetsnytt) för ett par år sen, som handlade om en disputation där opponenten talade norska fast respondenten, liksom författaren till insändaren, var av icke-nordiskt ursprung:

"Vari ligger problemet? Här i Norden är vi ju skolade och vana att förstå våra grannländers nordiska ”dialekt”, heter det. Frågan är dock vilket vi som då syftas på. Undertecknad tillhör en grupp vi som inte är födda i
Norden, som tillägnat sig det svenska språket i vuxen ålder och som inte betraktar de övriga nordiska ”dialekterna” som självklara och lättillgängliga. Och gissa om hon blev beklämd när hon än en gång upptäckte att hennes goda svenska inte dög. Nej. På sitt hemuniversitet fick hon finna sig i att endast förstå si sådär 85 procent av det sagda. Och det var hon inte
ensam om.

Självfallet har ingen sagt ifrån. vi har nämligen för vana att känna oss utanför. Att förstå nästan allt. Att fatta skämtets poäng nästan samtidigt som alla andra. Att njuta av nästanalla språkliga nyanser och ordlekar.

Respondenten måste ha samtyckt när opponentförslaget presenterades. Hade jag befunnit mig i hans position och blivit tillfrågad skulle jag nog inte heller sagt ifrån. Man vill ju bevisa att man är en ”lika god” respondent som någon Andersson eller Svensson.

Och visst var respondenten det. Avhandlingen fick beröm och disputationsakten förlöpte som sig bör. Men de direkta frågorna som ställdes till respondenten formulerades skriftligt   på svenska. Ja. För att vara säker på att han förstod alla nyanser. Under resten av disputationsakten fick han finna sig i att förstå nästan allt. På tröskeln till det akademiska livet, nästan på lika villkor.

I en tid då sammansättningen av Sveriges vi undergår en djup förändring måste det reflekteras extra noga över val av språk i offentliga sammanhang."

Det är förstås bra att svenskar, danskar och norrmän kan kommunicera på sina egna språk. Det är också trevligt för oss när "övriga nordbor" vill använda våra språk och till och med anstränger sig för att förstå de skandinaviska språk de inte blivit undervisade i. Och en ordentlig ansträngning att förbättra den närmast obefintliga grannspråksundervisningen i skolorna skulle kunna ge en god utdelning. Men man bör inse och acceptera begränsningarna — den nordiska språkgemenskapen är i första hand en skandinavisk språkgemenskap, och en som knakar i fogarna. Och det är klädsamt om vi som råkar tala ett av de två språk (danska och svenska) som var "statsbärande" år 1800 inser att vi har en privilegierad ställning som beror på att den nuvarande språksituationen i mångt och mycket återspeglar maktrelationerna före Napoleonkrigen (med t.ex. obligatorisk undervisning i skandinaviska för icke-skandinaver). Inte heller bör man göra den interskandinaviska språkförståelsen till en moralisk fråga. Många blir upprörda över att danska och norska textas på TV — det ska ju inte behövas, tycker man. Att även svenskspråkiga TV-program ibland textas verkar mera sällan väcka starka känslor. Och det är lika bra att erkänna att kommunikationen skandinaver emellan faktiskt kan bli effektivare på engelska ibland, även om det får våra nordiska hjärtan att blöda. Och man blir inte en sämre människa för att man tycker att danska är svårt.

(Jag skrev ett remissutlåtande om den nordiska språkpolitiska diskussionen år 2005 och har tillåtit mig vissa självplagiat. Jag har lite mer att säga i ämnet men det här har blivit tillräckligt långt redan så det får komma separat.)

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till Hur nordisk är den nordiska språkgemenskapen?

  1. Mikael Parkvall skriver:

    Jag vill inte polemisera mot Östens grundtankar — han har en hel del bra poänger. Men en sak som jag har tänkt på ibland är just den med att det är orimligt att ”nysvenskar” ska kunna förstå norska (för att nu inte tala om danska), vilket illustraras av insändaren i SU-nytt. Åsikten är i sig fullt begriplig, eftersom någon som lärt sig svenska i vuxen ålder rimligen har fullt sjå med att lära sig svenska, och har sämre förutsättingar att spontant begripa annan skandinaviska.

    Det enda i det sammanhanget som är en aning anmärkningsvärt är att ingen (åtminstone i en akademisk miljö) skulle komma på idén att ställa lägre krav på engelskkunskaper än på en inföding, även om nysvensken ifråga skulle komma från ett land där engelska inte har samma framträdande position i samhället som här. Att kräva att en tadjik eller ivorian i Sverige ska lära sig att förstå norska är alltså orimligt att begära, men att hon ska lära sig engelska är en självklarthet.

  2. Johan skriver:

    Invandrare igen

     "Det som jag finner märkligt är att samma personer som betonar hur viktigt det är att få uttrycka sig på sitt modersmål och hur "dum" man blir när man ska tala ett främmande språk (läs: engelska) tycker att det är helt ok att förvänta sig att finnar ska kunna kommunicera aktivt på svenska och dessutom förstå talad norska och danska"

    Själv har jag funderat på varför de inte oftare går ut och påpekar hur dumma invandrare måste vara när de måste kommunicera på svenska. 

  3. Östen Dahl skriver:

    Krav på engelska och norska

    Om krav på ivorianers norskkunskaper: Tja, det är på sitt sätt lite oegentligt att tala om "lägre krav" här, eftersom i princip ingen kräver av någon på svenska universitet att de ska förstå norska. Vad man gör är att ibland låta folk tala norska på disputationer och liknande tillställningar och hoppas att det går bra. Vi kräver engelska av alla som läser på högskolan, vare sig de är svenskar eller inte. På vår egen forskarutbildning kräver vi inte svenska formellt, men vi talar om för utländska doktorander att de om inte annat för sin egen skull bör lära sig det så fort som möjligt. Det här är de språk vi tycker man måste behärska för att fungera som forskare i Sverige. Det är klart att norska också kan vara önskvärt men det skulle onekligen höja tröskeln för ivorianerna på ett sätt som kanske inte är helt befogat, om vi krävde det — då borde vi också ordna kurser i norska för utländska studerande eftersom det kan vara lite knepigt att hitta sådana på Elfenbenskusten.

  4. Marit skriver:

    Norska versus danska

    Förlåt, men jag måste bara korrigera en detalj. Östen skriver:

    Men då glömmer man att det som kallades "norska" under 1800-talet inte var mer olikt danska än vad bosniska är olikt serbiska idag.

    Det beror på vilken sorts norska man syftar på. Skriftspråket i Norge var danska, så där var det ju ingen skillnad alls. Norska dialekter låg däremot längre bort från danskan än vad de gör nu, efter ytterligare 200 års påverkan från den dominanta danskderiverade varieteten. Det var bara elitens talspråk som låg nära danska utan att vara identisk med danska.

  5. Marit skriver:

    Att förstå norska

    Av egen erfarenhet kan jag berätta att människor som talar svenska som andraspråk är oändligt mycket sämre på norska än vad infödda svenskar är. Andraspråkstalare förstår inte ens norrmän som försöker tala svenska. Åtminstone invandrare här i Skåne begriper ingenting av det jag säger även om jag använder till 100 % svenska ord. Meningar som "Behöver du städa här idag?" "Jag ser efter en klänning", "Jag skulle vilja fylla på 200 kronor på det här kortet" har mötts med total oförstånd eller alternativt med engelska.

  6. Östen Dahl skriver:

    Die dummen Schweden

    "Själv har jag funderat på varför de inte oftare går ut och påpekar hur dumma invandrare måste vara när de måste kommunicera på svenska."

    Just det. Svaret är nog att det inte anses politisk korrekt för svensktalande att påpeka för invandrare att de inte talar svenska tillräckligt bra. Däremot är det helt OK för Horace Engdahl (som då i egenskap av ständig sekreterare i Svenska Akademien var högsta hönset för oss alla svensktalare) att tala om för oss andra hur dumma vi är när vi talar engelska. Jag undrar om Horace betänkte vilken effekt ett sådant uttalande i bästa jantelagsanda kan ha på en blyg svensk doktorand som sitter på en internationell konferens och funderar på om han/hon vågar göra ett inlägg.  

  7. Östen Dahl skriver:

    Norska och bosniska

    "Det beror på vilken sorts norska man syftar på." Just det, men det gäller b-k-s också. Egentligen är hela det sydslaviska området mer eller mindre ett dialektkontinuum, och de politiska gränserna motsvarar inte alltid de språkliga. Makedonska ansågs till exempel före 1944 vara antingen en serbisk eller en bulgarisk dialekt (gissa vem som tyckte vad). På det område där man tidigare ansågs tala serbokroatiska finns det ett antal olika dialekter, men konstigt nog bygger alla skriftspråken på en och samma huvuddialekt (štokaviska).

  8. Marit skriver:

    Norska och bosniska

    OK, men det du skrev kunde som att norskan överlag har fjärmat sig från danskan sedan 1800. Och det kan ju bli lite missvisande om man inte preciserar.

  9. Östen Dahl skriver:

    Slarvigt uttryckt

    Ja, jag borde ha skrivit "norskt skriftspråk" i stället.

  10. Per-Åke Lindblom skriver:

    Inlägg besvarat

    Jag har besvarat Östens inlägg i Språkförsvarets nätdagbok – se "Den nordiska språkgemenskapen handlar om så mycket mer".

  11. Östen Dahl skriver:

    Varför får inte Pekka vara med?

     I sitt ganska långa svarsinlägg går Per-Åke Lindblom bland annat rätt noga igenom den nordiska språkgemenskapens historiska bakgrund och diskuterar också skillnaderna mellan EU och de nordiska samarbetsorganen. Han menar bland annat att de som sitter i de sistnämnda kan "förväntas kunna förstå och använda något av de fastlandsskandinaviska språken". "Det är inte så att man plockar upp någon från gatan i Kuopio och frågar: Vill du sitta i Nordiska ministerrådet?" Men även om Pekka Virtanen från Kuopio inte får sitta i ministerrådet (då måste han till att börja med bli minister) kunde man kanske tycka att han skulle kunna få ta del av Nordiska rådets och Nordiska ministerrådets dokument på sitt eget språk. Egentligen krävs det inte så mycket mer än detta — alltså att dokumenten översätts till finska — för att finska ska bli någorlunda jämställt med skandinaviska. Jag vet inte om Per-Åke skulle motsätta sig det, och i så fall av vilket skäl. Är finska månne mindre värt än skandinaviska? I EU har man ambitionen att översätta alla dokument till alla språk, även t ex till maltesiska som talas av knappt en halv miljon människor. Nu funkar det kanske lite knackigt med detta, men det verkar inte orimligt att man i Norden skulle klara av att översätta ett betydligt mindre antal dokument till åtminstone ett par språk. I slutklämmen säger Per-Åke att han "anser att den nordiska språkgemenskapen inte bara har ett värde i sig utan även tjänstgör som en motvikt till engelskans expansion, medan ÖD bara i begränsad utsträckning, eller inte alls, delar denna uppfattning". Jag vet inte om han menar att det skulle vara främja engelskans expansion om finska blev officiellt språk i de nordiska samarbetsorganen. Det finns förstås risken att Pekka från Kuopio visserligen inte kan svenska men däremot engelska och skulle kunna börja tala detta språk i korridorerna med sina nordiska kolleger. Men jag tycker inte det är ett tillräckligt argument för att diskvalificera 60 procent av Finlands befolkning från att aktivt delta i det formella nordiska samarbetet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>