Optativformer, göre er icke besvär

Alldeles bredvid Lotta Olssons artikel i dagens DN finns det ett citat ur tidskriften Bang som någon skulle kunna ta som bekräftelse på svenska språkets förfall. (Tidskriftsnumret finns här, dock ej citatet.) Det är Sissela Kyle som sägs ha sagt följande:

Patriarkatet ringde och de vill ha tillbaka sin kvinnosyn. Damer inom scenkonsten, göre er icke besvär om ni inte tänker komma med behag och nätthet!

Det är uppenbart att verbformen göre här uppfattas som imperativ av göra. I själva verket är det förstås så att göre är vad som förr i tiden kallades presens konjunktiv och av moderna grammatiker kallas optativ, alltså samma form som leve i Leve kungen! Uttrycket det handlar om är det man hittar i följande exempel:

Sverigedemokrater göre sig icke besvär på min blogg!

Det här är alltså en helt annan konstruktion än den som exemplifieras i Bang-citatet. Här har man normalt ett utsatt tredjepersonssubjekt. Bang-citatet skulle enligt det traditionella mönstret  ha lytt "Damer inom scenkonsten göre sig icke besvär", eller förstås alternativt "Damer inom scenkonsten, gör er icke besvär". Det visar sig att föreställningen att göre är en imperativform är ganska utbredd. En sökning på göre dig/er icke besvär ger åtskilliga hundra träffar. Vad som händer är uppenbarligen att känslan för former som göre håller på att försvinna — man vet bara att de är lite ålderdomliga och förekommer i vissa kontexter, men man förstår inte den grammatiska naturen av dessa kontexter. Samma sak har noterats med verbets pluralformer: en googling på "kräva dessa drycker" -kräftor ger resultat som "Sparris kräva dessa drycker", förstås fullständigt ogrammatiskt enligt pre-1945-normen. Här har man alltså tagit Albert Engströms slogan från folkomröstningen om alkoholförbud och bytt ut subjektet kräftor utan att tänka på att det inte är pluralis.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

20 kommentarer till Optativformer, göre er icke besvär

  1. Johan skriver:

    Otroligt intressant blogg, den är kul att följa.

     "Här har man alltså tagit Albert Engströms slogan från folkomröstningen om alkoholförbud och bytt ut subjektet kräftor utan att tänka på att det inte är pluralis."

    Är pluralis menar du kanske? 

    Jag ser det för övrigt inte som språkförfall. (Språkförfallet skulle i så fall varit när formerna försvann från språket från början.) Folks inre grammatik säger ju inte att göre är ett bra uttryck i sammanhanget utan de använder (förmodligen) det för att de tror att det verkligen var så man sa förr i tiden. Det är objektivt fel och en kunskapsbrist på ett annat sätt än språkförändringar. Sen är det kanske inte det svåraste av kunskapbrister. 

    "I själva verket är det förstås så att göre är vad som förr i tiden kallades presens konjunktiv och av moderna grammatiker kallas optativ"

    Finns det någon orsak till detta namnbyte eller är det ett exempel på språkförfall? 

     

  2. Östen Dahl skriver:

    Svar till Johan

    Otroligt intressant blogg, den är kul att följa.

    Tack för berömmet!

     "Här har man alltså tagit Albert Engströms slogan från folkomröstningen om alkoholförbud och bytt ut subjektet kräftor utan att tänka på att det inte är pluralis."

    Är pluralis menar du kanske? 

    Nej, detta skulle svensk(a)lärarna på den tiden de ännu kallades modersmålslärare kalla "oklar syftning". Vad jag menade var att man inte tänkte på att sparris inte är pluralis, och därför inte kan användas med verbformen kräva.

    Jag ser det för övrigt inte som språkförfall. (Språkförfallet skulle i så fall varit när formerna försvann från språket från början.) Folks inre grammatik säger ju inte att göre är ett bra uttryck i sammanhanget utan de använder (förmodligen) det för att de tror att det verkligen var så man sa förr i tiden. Det är objektivt fel och en kunskapsbrist på ett annat sätt än språkförändringar. Sen är det kanske inte det svåraste av kunskapbrister. 

    Nej, jag ser det inte heller som språkförfall. Jag tänkte att det vid det här laget borde vara klart att vi som skriver på den här bloggen inte tror på något språkförfall. Vad jag menade var bara att en person som beklagar sig över att svensktalande inte längre förstår ordet urarva också skulle kunna använda det här som exempel på språkets förmodade förfall. Du har helt rätt i det du säger. Optativen är ingen levande form i svenskan och det är naturligt att folk är osäkra på hur de ska använda de fossiliserade kvarlevorna av den.

    "I själva verket är det förstås så att göre är vad som förr i tiden kallades presens konjunktiv och av moderna grammatiker kallas optativ"

    Finns det någon orsak till detta namnbyte eller är det ett exempel på språkförfall? 

    Det finns ganska goda argument för att man inte ska kalla det "presens konjunktiv". De två former som har brukat kallas "presens konjunktiv" och "imperfekt konjunktiv" har inte längre så mycket med varandra att göra; de är nästan aldrig utbytbara och det är därför missvisande att tala om dem som tempusformer av ett och samma modus. När folk beklagar sig över konjunktivens försvinnande tänker de nog i allmänhet på former som vore; optativformernas fossilisering har gått så långt att ingen längre har någon större känsla för dem.

  3. Översättarhelena skriver:

    Broby-Johansen och optativerna

    Jag läste om Broby-Johansens "Kropp och kläder: Klädedräktens konsthistoria" för ett tag sen, och la då märke till att han använder optativer ganska flitigt. Eller rättare sagt översättaren, Herbert Friedländer, eftersom jag läste den i svensk översättning. Jag tycker det är rätt anmärkningsvärt eftersom den svenska översättningen kom i slutet av sextiotalet nån gång, när optativerna väl strängt taget redan var stendöda.

  4. Kenneth Mikael skriver:

    Konjunktiv i isländskan

    På isländska skiljer man mellan "vidtengingaháttur nútímans" (den nutida konjunktiv/subjunktiv/optativen eller vad man nu vill översätta den  med) och "vidtengingagáttur tátímans" (den dåtida/imperfekta/preterita varianten). De är mycket flitigt använda i modern isländska, men de används inte riktigt på samma sätt som i svenskan. Därför tror jag det i isländskan är mer befogat att se dem som olika tempusvarianter av samma modus.

  5. Östen Dahl skriver:

    Danska optativer?

     Ja, optativerna måste ha kommit från Friedländer, eftersom formen verkar minst lika stendöd i danskan. (Danskans infinitiver ser förstås ut som svenska optativer men det torde väl knappast leda en kompetent översättare vilse. Danskan har inte heller någon motsvarighet till våra andra konjunktivformer som vore (se utredning om detta i danska Wikipedia). Trots detta ramlade jag på ett reportage från Öresundsregionens nyhetstjänst om en dansk som vill lära svenskar danska konjunktiver:

    Hans bok tar upp sådant som han upplever är svårt för svenskar, som danska konjunktivformer, prepositioner och pronomina. På svenska säger man "jag skulle gärna vilja ha kaffe" men på danska använder man i stället konjunktiv så det blir "jeg vil gerne ha kaffe". Och det danska "ud ad vinduet" blir "ut genom fönstret" och inte "ut av fönstret" på svenska.

    Men av texten framgår att han eller eventuellt journalisten har missuppfattat vad konjunktiv är. Man får väl för de svenska elevernas skull hoppas att det är den senare.

  6. Östen Dahl skriver:

    Isländska m m

    Det Kenneth Mikael säger om isländskan gäller också t ex om tyskan, där presens och imperfekt konjunktiv används flitigt och delvis i samma syntaktiska kontexter, t ex Er sagte dass er krank sei/wäre ''Han sa att han var sjuk'.

    – Det svenska uttrycket göre sig ej besvär har förresten en lite lustig motsvarighet i engelskan: need not apply. Om det står Swedes need not apply betyder det alltså inte som man kanske skulle kunna tro att svenskar är befriade från tvånget att ansöka utan att det inte lönar sig för dem att göra det.

  7. Ulla skriver:

    Varför tycker jag att det borde heta "göreN er icke besvär"?

  8. Östen Dahl skriver:

    Gören

     Jo, mycket enkelt, Ulla, gören är den gamla imperativformen i pluralis, så det är alldeles korrekt att det skulle heta så i äldre språk, fast pronomenet bör vara eder för att inte bryta stilen. Det vill säga "(de) göre sig icke besvär" (optativ) men "gör dig icke besvär" (imperativ 2 person singularis) och "gören eder icke besvär" (imperativ 2 person pluralis). Och förstås "de göra sig icke besvär" med presens indikativ om man vill göra ett påstående snarare än en uppmaning. (Fast 2 person pluralis ser likadan ut i indikativ: "I gören eder icke besvär.")

  9. Kenneth Mikael Nyman skriver:

    I ljusan/ljusom låga?

    Jag ska kanske passa på att tacka för en intressant blogg (jag har precis hittat hit)

    Sedan skulle jag i sammanhanget ställa fråga hur det egentligen förhåller sig med ett uttryck som "huset stod i ljusan låga"? Skulle man ha haft ackusativform här ("ljusan"). På isländska torde en dativform vara det normala i en motsvarande konstruktion. Hur var det i fornsvenskan?

     

     

  10. Ulla skriver:

    "Eder", såklart, där tappade jag uppmärksamheten. Tack för svar!

  11. Östen Dahl skriver:

    I ljusan låga

     Kenneth Mikaels fråga om i ljusan låga är kanske lite off topic och i varje fall utanför min kompetens som allmänlingvist — den borde ställas någon specialist på svensk språkhistoria. Uttrycket ser konstigt ut också eftersom låga ser ut som ett feminint substantiv och man då inte skulle vänta sig vare sig -an eller -om på substantivet. Men i fornsvenskan var det tydligen maskulint, och uttrycket munde huist j liwsan lugha sta dyker upp i en krönika från medeltiden, som framgår av nedanstående citat ur Söderwalls ordbok. Det borde onekligen vara dativ med verbet stå, jag vet inte varför det är ackusativ. Prepositionen med (stavad mz) följs av ljusom som synes.

    lughi (Söderwall) ( loghi: -a KL 279; MP 1: 239; MB : 492; -anom Bir 4: (Dikt) 254), m. [Isl. logi]låge. lius ok hiti skilias aldre widh lughan Bil 81. stak han . . . en fingir i lughan KL 279. Bu 22, 505. Bir4: (Dikt) 254. sompt brann i rödhom lugha Ansg 201. aff then lögho (för logha) ok rögh bleff han dödhDi 260. j hel. uitis ligha MP 1: 239. som thu seer ifuer (öfver hvilka du ser) liusan lugha Bil 211. munde huist j liwsan lugha sta RK 2: s. 333. mz liwsom logha MB 1: 492. – bildl. släkte . . . kötliks lusta loghaKL 279. – Jfr brännestens-, elds-, himna lughi

    (typsnitten ser lite konstiga ut här eventuellt)

  12. David Ekstrand skriver:

    Re:låga

    Rätta mig om jag har fel, men är inte "låga" ett fall där en maskulin form ursprungligen på     "-e" (från fsv. "-i") har tagit en uppsvensk oblik form "-a" i nominativ? (Jfr. ande/anda, timme/timma, släde/släda, båge/båga osv.) SAOB bekräftar också låge som "bygdemålsfärgat eller i vitter stil" (jfr. Heidenstam, "Åkallan och löfte"). Det skulle alltså förklara varför det ser ut som femininum i nysvenska men var maskulinum i fornsvenska.

  13. Kenneth Mikael Nyman skriver:

    Låga

    Jag tror David har rätt om "låga". På modern isländska är det maskulint och heter "logi" i nominativ. I ackusativ/dativ/genitiv blir det "loga", med -a på slutet, precis som de svaga femininerna i nomnativ. När kasussystemet föll samman blev det i det här fallet den oblika formen som "överlevde".

    Nu vart det lite off-topic; det skulle egentligen handla om arkaiserade former som felanvänds av moderna språkbrukare. Jag hittade en hemsoda ( http://hem.passagen.se/peter9/rester.html ) , där det påstås att det någon gång för väldigt länge sedan hette något i stil med "i ljusom låga", men att man tydligen efterhand började använda ackusativen i dativens ställe.

  14. Östen Dahl skriver:

    Så var det

    Jo det som de två föregående inläggen beskriver är helt klart hur det var. Ändelsen -an har haft en tendens att generaliseras vilket man kan se i en del svenska dialekter (några exempel här) och det är möjligt att det kan förklara uttrycket i ljusan låga. Men det måste ha börjat rätt tidigt, eftersom vi har exempel från fornsvenska.

  15. Kjell Eriksson skriver:

    Ord som slutar på -an

    Fy för tusan blåmålade djävlar!

  16. Rune skriver:

    Carl Ivar Ståhle har ju en intressant artikel om "Svaga maskuliner i nysvenskan" i Språkform och språknorm. (En bok tillägnad  Bertil Molde).

  17. Rune skriver:

    Det må vara sant, att presens indikativ och imperativ sammanföll till formen i andra person pluralis. Me vi pratar väl här om konjunktiv? Och presens konjunktiv slutade på -e i alla personer och numerus (fanns det undantag?). Så det bör ha hetat (om det nu är konjunktiv) "göre eder icke besvär"?

    (Fritextsökning i SAOB  på "göre eder", ger några vackra resultat).

  18. Stefan Holm skriver:

    För allan del, Rune, men en presens konjunktiv (eller som man säger idag optativ) kan ha haft en ändelse på –er i pluralis. Så t.ex. i meningen:  Om du inte skaffar denna fattiga änka rätt, så skall min käpp dansa polska på din rygg ….det rätter och packer Eder efter!

    Uttalandet tillskrivs Karl IX men även Gustav Vasa och Karl XI lär ha avslutat sina brev med samma ord: det rätter och packer Eder efter!

    Från det sena 1600-talet finns ett domslut i ett tidelagsmål, där det heter: ”Finnes något kreatur levandes med vilket han sin onda gärning bedrivit, skall det samma jämte honom i samma bål brännas. Rätter eder härefter, Gudi Befallt”.

    Nu kan man med Natanael Beckmans svenska grammatik från 1904 (vilken användes i den högre undervisningen ända in på 1960-talet) hävda, att gränsen mellan optativ och imperativ är lite flytande: Om en härskare uttalar sin önskan (optativ), så blir det ju en befallning (imperativ) för undersåtarna, efter vilken vi har att rätta och packa oss.

  19. Östen Dahl skriver:

    Nu har denna fem år gamla tråd trasslat till sig ordentligt… "Göre eder" ska det förstås heta i presens konjunktiv eller som vi nu säger optativ. Men poängen är att optativen inte används på det sättet, vilket jag försökte förklara i det ursprungliga inlägget. Det hette antingen "Gören eder icke besvär!" med imperativ och med underförstått andrapersonssubjekt, eller "Obehöriga sökande göre sig icke besvär" med optativ och utsatt subjekt. Formerna på -er som Stefan nämner är också imperativ pluralis, inte konjunktiv,  och används följaktligen utan utsatt subjekt som vi ser i exemplen. I Karl XII:s bibel är det här de normala imperativformerna i pluralis, det står till exempel "Så gifver nu Kejsarenom det Kejsarenom tillhörer, och Gudi det Gudi tillhörer" när det i det nya versionen står "Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud." Optativ och imperativ må vara nära varandra pragmatiskt, men i morfologin var de skilda åt. 

    Formerna på -er är för övrigt ganska mystiska, jag har inte sett någon förklaring var de skulle komma ifrån, faktiskt lika lite som formerna på -en som bara dyker upp och ersätter de gamla andrapersonsformerna på -ið som fortfarande finns i isländska och älvdalska.

  20. Stefan Holm skriver:

    Rätt så, Östen! ’Den troliga läsningen av ’det rätter och packer Eder efter’ är nog ’rätta och packa er efter det’ men jag läste ’det må ni rätta och packa er efter’. Man får väl skylla på lördagskvällens franska lådvin – redan Shakespeare visste ju, att dylikt ökar viljan men minskar förmågan (fast han avsåg förstås en viss fysisk aktivitet).

    Vad n:et i andra person pluralis såväl indikativ som imperativ anbelangar, så är det onekligen knepigt. Det dyker ju samtidigt upp i pluraler av neutrala substantiv (enstaviga med slutvokal samt flerstaviga med icke-betonad slutvokal: bin, möten etc.).

    I båda fallen kan det vara högtysk påverkan – ’n’ är ju en vanlig pluraländelse i tyskan och verbändelse efter Sie (können, wollen, denken osv.). Nu är Sie formellt visserligen  tredje person men det motsvarar svenskans andra person (ni). Det kan dock inte vara direkt ur Luthers bibel:

    När jag konfirmerades i Sjöbo kyrka i Borås 1966 skickade komminister Ragnar Lemar med oss gossar ett bibelcitat (1. Kor. 16:13), som i 1917 års översättning lyder. Vaken, stån fasta i tron, skicken eder såsom män, varen starka. Hos Luther heter samma vers: Wachet / stehet im glauben / seid menlich / vnd seid starck. Men si, Gustav Vasas översättning har ’n’ på ett av fyra ställen: Waken /står uthi troon / bruker idher maligha / warer starke. Så det verkar ha smugit sig in så sakteliga.

    Skiftspråksursprunget visas av, att detta möjligen tyska ’n’ dessutom har gjort något så ovanligt som att ge oss ett nytt pronomen: Bibelns ären I, viljen I, skolen I tolkades som äre ni vilje ni, skole ni (och idag är ni, vill ni, ska ni).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>