Språk och nation revisited

Sveriges Radio ägnar en hel del uppmärksamhet åt det sk ”märkesåret”, dvs firandet av förlusten i 1809 års krig. Igår fick det extra mycket utrymme i P1, och bland annat talades det om en undersökning (dvs ett registerutdrag) som SR:s finskspråkiga redaktion Sisuradio beställt av SCB. Texten  som levererades i nyhetsinslagen finns i princip (eller helt?) ordagrant återgiven här.

Bland annat sägs det att:

Trots att det bor minst 675 000 personer med finska rötter runt om i Sverige, finns det ytterst få kommuner som till exempel erbjuder någon samhällservice på finska.

Vad det handlar om är folk som har minst en förälder eller far-/morförälder född i Finland (eller, förstås, som själva är det).

Detta tycker jag ganska väl beskriver situationen för kartläggningen av språk i Sverige, genom att 1) så långt som möjligt undviker att uttala sig om hur många talare det finns av det ena eller det andra språket, och 2) i den mån man levererar siffror så gör man allt för att få dem att framstå som så stora som möjligt.

Extra intressant är det också att den mer eller mindre officiella förklaringen till att svenska staten hårdnackat vägrar ta reda på vilka språk som talas i landet (och av hur många) är den påstådda kopplingen till rasbiologi. Ett ganska typiskt exempel är den här artikeln, som visserligen handlar om etnicitet snarare än om språk, men i svenska statens ögon är det samma sak (det är nämligen motviljan mot etnisk kartläggning som ligger bakom fruktan för ens den mest elementära inventeringen av landets språkförhållanden).

Nu är naturligtvis inte SR identisk med staten, utan berömmer sig ju tvärtom om att vara oberoende därav, men eftersom attityden är så likartad är det svårt att undvika att göra jämställa dem i detta sammanhang. Och om jag tillåts göra den eventuellt guilt-by-associationiga kopplingen undrar jag — vad kan vara mer rasbiologiskt än att (om än implicit) tillskriva individer en viss språktillhörighet på basis av deras far- eller morföräldrars födelseland? Och vilken relevans har egentligen ”675 000 personer med finska rötter” för erbjudandet av ”samhällservice på finska”, när majoriteten av dessa 675 000 inte talar språket i  fråga? Man blir nämligen inte automatiskt finsktalande av att mormor kom till Sverige som krigsbarn under andra världskriget, av att farfar var svenskspråkig österbottning eller ens av att mamma växt upp på Åland. Och omvänt kan man såklart vara finsktalande även utan omedelbara finska rötter — några tiotusental tornedalsfinnar är förstås det mest uppenbara exemplet på detta.

Det sägs inte uttrycklilgen i citatet ovan, men varför skulle de 675 000 alls nämnas i samma andetag som finskspråkig samhälsservice om man inte antog ett samband mellan finländsk härstamning och finskspråkighet?

För den som undrar så finns det omrking 180 000 finlandsfödda i Sverige (varav en fjärdedel finlandssvenskar, vilkas kunskaper i finska varierar krafigt från person till person), och enligt mina beräkningar (jag kan ge detaljerna till den som så önskar) runt 220 000 med finska som modersmål i Sverige (varav bortemot 80 000 födda i Sverige).

Man undrar hur mycket gladare de övriga 450 000 egentligen skulle bli av att få samhällsservice på ett språk som de i många fall inte ens behärskar grunderna i, snarare än att få den på sitt modersmål svenska…

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>