Hur svårt kan det vara?, avsnitt 8912

I pappersupplagan av dagens DN omnämns den av Språktidningen i torsdags anordnade föreställningen ”Dialektfrossa” i vilken bland annat jag själv medverkade. DNs skribent citerar kvällens stjärna Fredrik Lindström som sägandes att ”finlandssvenska” ungdomar i Eskilstuna och att deras likaledes ”finlandssvenska” föräldrar säger rabbarna istället för ”grabbarna” och weppmail istället för ”webbmail”.

Självklart skulle ingen finlandssvensk säga så, och det påstod inte heller Lindström. Det som åsyftas är en finsk brytning, och de som står för den är sverigefinnar, vilket är en helt annan sak än finlandssvenskar. Jag tycker att en bildad svensk bör känna till att det finns en knappt trehundratusenhövdad befolkning i Finland som har svenska som modersmål, och som därigenom per definition inte bryter på finska. Det är de som är finlandssvenskar. I Sverige finns en nästan lika stor grupp finsktalande invandrade, varav en och annan bryter på finska. Det är de som är sverigefinnar.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

20 kommentarer till Hur svårt kan det vara?, avsnitt 8912

  1. Mattias Östergren skriver:

    Oförstående Skavlan

    Denna oförståelse blev plågsamt uppenbar när Mark Levengood var gäst i SVTs talkshow Skavlan. Den norska programledaren Fredrik Skavlan verkade trots upprepade förklaringar från Mark inte kunna förstå att dennes förstaspråk är svenska och att han inte behövde lära sig ett nytt språk när han kom till Sverige.

  2. Mikael Parkvall skriver:

    Och idag skedde något så märkligt som att DN erkände att de hade haft fel. Sug på den, gott folk, det är inte ofta det händer!

  3. Östen Dahl skriver:

    "Om Åland tillhör Finland är det väl en brytning?"

    Följande är en autentisk dialog (med en del strykningar) från en blogg som vi kanske ska låta vara anonym (fast den naturligtvis går att hitta fòr den som vill — bloggägaren, som står för varannan replik (inklusive den första) är journalist på en av våra kändare herrtidningar). Så fast sitter alltså föreställningen om en nödvändig koppling mellan land och språk:  

    -  Träffade en snubbe från Åland som påstod att han inte bröt på finska utan att han pratade svenska med dialekt. Det var ett väldigt konstigt påstående. Om Åland tillhör Finland är det väl en brytning? Om Skåne tillhörde Danmark hade ju ingen jävel sagt "han pratar skånska" utan "han bryter på danska".

    - Men det är väl klart att åländska är en dialekt av det svenska språket. Varför skulle personer med svenska som modersmål bryta på finska?

    - Men hur kan det vara en dialekt av svenska språket om landet tillhör finland? Han pratar ju svenska med finsk brytning. Jag är helt övertygad. Och om man pratar tyska i Schweiz så pratar man just tyska, eftersom de inte har något eget språk.
     

    - På Åland talar man svenska, eller finlandssvenska.

    - Ja, men finlandssvenska är väl svenska med finsk brytning mer än en svensk dialekt?

    - Nej, de talar ju inte finska i grunden. Om man däremot har finska som modersmål och lär sig prata svenska kan man säga att man bryter. Många blandar ihop det här eftersom det låter ganska likt när en finlandssvensk och en finländare som talar bra svenska pratar.

    - Hör du skillnad? Hur hör man skillnad? Har de finlandssvensk dialekt eftersom de då är uppvuxna med finlandssvenskar som har finska som modersmål? Och finns det ett ord som "finlandssvensk dialekt"?

    - Visst finns det finlandssvensk dialekt. Finlandssvenskan i sig är en dialekt av svenskan på samma sätt som dalmål, östgötska eller skånska. Men finlandssvenskar i Österbotten pratar ju inte likadant som finlandssvenskar i Nyland.

    - Haha, allvarligt talat. Nu klarar jag inte hålla ihop begreppen längre, så jag tycker vi rundar av här. En sista fråga bara: låter finländare med svenska som modersmål och finländare som pratar svenska precis likadana?

    - Svar på din sista fråga: Nej.

    hm, är det ironi tro?

     

  4. Mikael Parkvall skriver:

    Inte om man inte definierar "ironi" som synonym till "avgrundsdjup brist på allmänbildning och vilja att lära sig saker om världen".

    Mitt intryck är att vi snarast har att göra med en kille som gladeligen skulle kokettera med att han aldrig nånsin hört talas om att det finns ett land som heter Mongoliet, en tidning som heter Sydsvenskan, en hästras som heter ardenner, en journalist/författare som heter Guillou — eller vad man nu kan tycka att relativt få någotsånär litterata svenskar rimligen borde lyckats undvika.

    Att inte känna till vissa saker är en sak, men att vägra ta in dem när man exponeras för dem är en annan, liksom att (som i det aktuella fallet) avsluta en potentiellt lärorik diskussion med “Haha, allvarligt talat. Nu klarar jag inte hålla ihop begreppen längre, så jag tycker vi rundar av här”. Don’t bother me with facts, liksom. Let’s prata tuttar och lumparminnen istället.

    Folk som inte känner till saker de borde känna till är en smula trist att konfronteras med, men när de med ett hånskratt förklarar för omvärlden att de minsann inte är intresserade av att lära sig mer är det groteskt osexigt. Vilket närmast är lite ironiskt med tanke på skribentens arbetsgivare.

    (Nu blev det allt frestande att underteckna med signaturen ”Licensbetalande pensionär årgång 1918” eller något liknande, men med viss ansträngning avstår jag från det).

  5. Martin Persson skriver:

    Naapurit/neigbours

    Det hör väl inte riktigt hit, men jag hörde en gång en radiointervju med en avgående brittisk ambassadör, om vilken vi direkt fick veta att han var skotte. Han berättade bland annat att han tyckte om att gå på fotboll. Då sköt journalisten in ungefär: "Jaha, ni britter har ju ett dåligt rykte när det gäller läktarvåld och så." Då svarade ambassadören: "Nja, det där är snarare engelsmännen. Vi skottar är mycket lugnare." Journalisten försökte då gå vidare med frågan om vad ambassadören annars gjorde på sin fritid. Då svararade han att han gärna åkte skidor. Journalisten kommenterade blixtsnabbt: "Ojojoj, det måste vara ovanligt bland er engelsmän!!!"

    "Ja, men jag är alltså skotte."

  6. Robert Cumming skriver:

    Sv: Naapurit/neigbours

    Som en som varit i ambassadörens situation har jag vant mig vid att för många svenskar så överlappar kategorierna 'skotte' och 'engelsman' på ett sätt som de inte gör för mig. Jag försöker hålla båda varianter i huvudet samtidigt. Ibland är jag faktiskt 'engelsman' enligt den lokala (miss)uppfattningen. Det kan kännas rätt bajsnödigt att (som jag ändå gör) använda 'brittisk', 'engelsk' och 'skotsk' på det enligt boken korrekta sättet.

    Förresten är det dåligt med snö i Skottland nuförtiden så skidargumentet låter lite ihåligt.

  7. Mikael Parkvall skriver:

    Ville bara berömma uttrycket "Det kan kännas rätt bajsnödigt". Hurra för det!

  8. Östen Dahl skriver:

    Kognitiv blockering

    Ja, Mickes funderingar bekräftas i viss mån av en replik jag inte hade tagit med. När en diskussant nämner rätoromanska som ett "eget" språk i Schweiz säger bloggägaren: "Hur låter rätoromanska och varför har jag aldrig hört talas om det?" Men jag tror det är något mer än bara ovilja att ta in saker. Det verkar som om många människor verkligen har svårt att greppa att modersmål och fosterland inte nödvändigtvis följs åt. När sverigebor inte vet att det finns 300 000 finlandssvenskar som talar svenska fast de kommer från Finland är det kanske inte bara enkel okunskap och inte heller en ovilja att ta reda på hur saker förhåller sig utan någonting som de har en kognitiv spärr mot att överhuvudtaget fatta. Så även om man säger: "Du vet, Mark Levengood har inte finsk brytning, han har svenska som modersmål" sa blir reaktionen "Javisst, jag förstår det, men tänk att han har lärt sig svenska så bra! Och är inte hans finska accent gullig?". Aven språkintresserade ledamöter av Vetenskapsakademien kläcker ibland ur sig sådant.

     

  9. Carl Forsberg skriver:

    Jo, men...

    Men det finns en annan sida av problematiken också. Jonas Thente uttrycker en del problem han haft i samband med skriverier om just svensk-finsk litteratur här: http://www.dn.se/blogg/bokbloggen/2009/03/08/problemet-med-finland-2074och här: http://www.dn.se/blogg/bokbloggen/2009/03/25/summering-och-ater-till-finland-2412

    Jag vet inte om han överdriver och personligen tycker jag nog att korrekt ska vara korrekt.

    Annars kan jag bidra med en kul historia (måste vara en skröna!) om en amerikan på besök i Paris: It's amazing here, it's like they have their own language. They even have their own words for things – like bread, it's pain.

  10. Mikael Parkvall skriver:

    Intressant att en av Thentes rubriker är "nonchalans".

    Inte helt lätt att föreställa sig motsvarande krönika där rescensenten beklagar sig över det omöjliga i att skilja på norrmän och danskar, och det oförskämda i folks krav att han ska klara av det…

  11. Mandala skriver:

     En skolkamrat i gymnasiet (1979) var på språkresa i USA och skrev hem och berättade. Hennes kompisar i USA hade frågat henne varför hon skrev på svenska till sina svenska vänner. 

    – Kan de inte engelska?

  12. Östen Dahl skriver:

    Svenskfinnar och språkstammar

    Man noterar att Thente använder termen "svenskfinnar" som vi ju har haft tillfälle att diskutera på bloggen här tidigare. Det framgår inte om han är medveten om att detta var den allmänna termen fram till någon gång i början på 1900-talet. Inte allt i hans inlägg är glasklart, exempelvis denna mening där han försöker förklara varför det är svårt att veta hur man ska stava finska namn:

    Finskan och svenskan har olika språkstammar, så en svensk ser inte automatiskt att något är konstigt: deal with it!

    Menar han "tillhör olika språkstammar (språkfamiljer)", eller kanske någonting annat ännu slugare?

    Här är en proffsigare länk till hans blogg. Ni som kommenterar: använd funktionen "Infoga/Redigera länk" så blir det snygga och klickbara länkar!

  13. Martin Persson skriver:

    Omstart

    För att återgå till den ursprungliga frågan. Det Lindström gjorde på Språktidningens tillställning var att kommentera diskussionen om rinkebysvenska och "kebabnorsk" genom  att berätta om att de minsann hade sin egen rinkebysvenska i hans barndoms Eskilstuna (eller om det var Strängnäs?) och att det var finnarna som talade den. Ett av exemplen var som sagt rabbarna.

    Tillåt mig protestera. Rinkbysvenskan är en sociolekt och inte en brytning och håller sig inom standardsvenska fonemgränser. Visst förekommer allofonisk variation, bl a annat i sj-ljudet och fråga om konsonantlängd, men några rabbar, glabbal eller chrapar hör man aldrig talas om.

    Det Lindström beskriver är förmodligen alltså fullt normal finsk brytning, vilket inte ska sammanblandas med rinkebysvenska.

  14. Mikael Parkvall skriver:

    Östen övertolkar, tror jag. Faktiskt existerande slughet brukar i allmänhet kunna anas även bakom luddiga formuleringar. Thente har bara inte koll, och tycker inte att han ska behöva ha det heller. Deal with it!

  15. Heman skriver:

    Österrikiska?

    Är det inte lite kul att amerikas president har uppfunnit ett nytt språk? Se länk http://www.talkingpointsmemo.com/news/2009/04/news_conference_by_president_obama.php

  16. Mikael Parkvall skriver:

    Allt förändrades tydligen inte med presidentbytet!

  17. Johan Engdahl skriver:

    ...

    Jag tror det är få människor som medvetet tänker orden "Obs! Jag vill inte ta in saker!". Tror mer på Östens linje. Dessutom ger ju ordet finlandssvenska först efter lite eftertanke ett hum om ordets betydelsen. Eller? Hade de östsvenska målen varit en mer utbrett som term – även om det inte betyder samma sak – hade kanske fler förstått. Finlandssvenskamål blir ju lite krångligt.

    På Google får "finlandssvenska dialekter" 4 410 träffar

    och "finlandssvensk brytning" bara 414. Siffrorna säger givetvis inte sådär hiskeligt mycket, men det ger i alla fall ett positivt intryck.

     

  18. Mikael Parkvall skriver:

    Jag tror det är få människor som medvetet tänker orden "Obs! Jag vill inte ta in saker!". Tror mer på Östens linje.

    Kanske är de få, men jag vill fortfarande hävda att de finns. Hur ska man annars förklara Slitz-skribentens och Jonas Thentes (och naturligtvis andras) yrkan på att avsluta diskussionen så fort någon försöker framföra fakta de inte kände till?

  19. Johan Engdahl skriver:

    hähä

    Svårt att veta, det kan väl vara så ibland, att man inte lyssnar, eller att man känner sig skamsen för att man inte har fattat nåt som för resten av världen är välkänt? Men jag håller med om att det är ett märkligt beteende.

    Men en sak som jag tycker är ännu märkligare är: och det får du i ett mejl :)

    För övrigt: fler träffar på Google:

    "bryta på finska" 4 870

    "bryta på finlandssvenska"  84

    OBS! Försöker bli som ni när det gäller det här med att presentera siffror, fast att det än så länge är som när man var fem och försökte brotta ner pappa.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>