Vem tillhör minoriteten?

För nästan ett år sen skrev jag ett inlägg här på bloggen om Etnicitet och minoritetsspråk med anledning av den paragraf i förslaget till språklag som handlade om rätten att "lära sig, utveckla och använda" olika språk. Bland annat handlade det om formuleringen att "den som tillhör en nationell minoritet ges möjlighet att lära sig, utveckla och använda minoritetsspråket". En konkret tillämpning av denna ganska generella princip är rätten till modersmålsundervisning — den som tillhör en nationell minoritet har (även enligt nu gällande regler) i stort sett ovillkorlig rätt till modersmålsundervisning, dock inte i sitt modersmål utan i "minoritetsspråket", vare sig detta är modersmål eller inte. Nu har förslaget till språklag kommit ett steg längre och blivit en s k lagrådsremiss från regeringen, vilket innebär att den inom överskådlig framtid kan förväntas hamna på riksdagens bord. I lagrådsremissen diskuteras relativt grundligt de remissyttranden som har inkommit om förslaget. I anslutning till just den här paragrafen noteras att två remissinstanser som av en ren tillfällighet båda har adress på Norra Djurgården haft vissa synpunkter på just det här med etnicitetens betydelse:

Kungl. Vetenskapsakademien och Stockholms universitet anser att det rent principiellt ter sig främmande för svensk rättsuppfattning i dag att en lagbestämmelse skulle innehålla en föreskrift som kan uppfattas som uttryck för särbehandling av judar. Vi konstaterar dock att den ifrågasatta kopplingen mellan en nationell minoritet och ett nationellt minoritetsspråk följer redan av ramkonventionen och minoritetsspråkskonventionen. Vi noterar också att ingen av de organisationer som företräder nationella minoriteter har haft några principiella invändningar mot kopplingen. Tvärtom är de positiva till en reglering av den enskildes tillgång till minoritetsspråk. …

Alldeles före detta stycke konstaterar man:

För att närmare ange vem som omfattas av den föreslagna regleringen om nationella minoritetsspråk är det lämpligt att ta som utgångspunkt vad som gäller enligt ramkonventionen. Varje enskild individ avgör själv om han eller hon anser sig tillhöra en nationell minoritet och om han eller hon vill göra anspråk på det skydd och stöd som samhället erbjuder minoriteten. Tillhörigheten baseras således på individuell självidentifikation och etnisk förankring i gruppen. Något tvång för individen att ingå i en minoritet finns inte. Den som anser sig tillhöra en nationell minoritet bör därför enligt vår bedömning ha den tillgång till minoritetsspråket som följer av förslaget.

Ramkonventionen är "ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter (SÖ 2000:2)". Det är korrekt att man där tänker sig att varje minoritet har ett och endast ett eget språk. Att detta presupponeras i konventionen gör det dock inte sannare. I den svenska minoritetspolitiken kopplas den nationella minoriteten judar till minoritetsspråket jiddisch, fast det finns åtminstone ett tjog språk som talats exklusivt av judar och det vanligaste modersmålet bland judar i Sverige förmodligen är polska (eller ryska?). Däremot har jag inte hittat något i konventionen som säger hur man ska bedöma vem som tillhör en viss minoritet, i synnerhet inte någonting om självidentifikation och etnisk förankring. En konsekvent tillämpning av språklagen i kombination med grundskoleförordningen skulle innebära att det står mig fritt att betrakta mig som rom eller jude och att mina barn följaktligen har ovillkorlig rätt till modersmålsundervisnng i romani eller jiddisch. Vidare har barn till invandrade israeliska föräldrar samma rätt till undervisning i jiddisch men kan få modersmålsundervisning i hebreiska endast om det är ett levande språk i hemmet och det finns tillräckligt många andra barn med samma önskemål. Det här kan ju ses som något konstruerade problem — det är kanske inte så sannolikt att det blir något större antal personer som kräver undervisning för sina barn i nationella minoritetsspråk utan att de själva har det som modersmål. Fast vad det egentligen visar är att minoritetslagstiftningen egentligen är tämligen tandlös; de rättigheter den innebär för medlemmar av minoriteterna är så symboliska att ingen kommer att slåss för att få dem. Men så är inte alltid fallet, vilket jag nu ska försöka ge exempel på.

I mitt förra inlägg skrev jag att det nog bara finns ett annat exempel på att en svensk  lagbestämmelse utgår från etnisk tillhöriget, nämligen Sametingslagen, där det regleras vem som har rösträtt vid val till Sametinget, vars §2 säger så här om vem som är same:

2 § Med same avses i denna lag den som anser sig vara same och
1. gör sannolikt att han eller hon har eller har haft samiska som språk i hemmet, eller
2. gör sannolikt att någon av hans eller hennes föräldrar, far- eller morföräldrar har eller har haft samiska som språk i hemmet, eller
3. har en förälder som är eller har varit upptagen i röstlängd till Sametinget.
Vad som sägs i första stycket 3 gäller inte om länsstyrelsen har beslutat att föräldern inte skall vara upptagen i röstlängden på den grunden att föräldern inte är same. Lag (2006:803).

Jag har nu insett (eller dragit mig till minnes) att det finns ytterligare en sådan lag, som också handlar om samer, nämligen Rennäringslagen, som går tillbaka på en lag från 1886 om "de svenske lapparnas rätt till renbete i Sverige och lag om renmärken" och vars första paragraf lyder:

Renskötselrätt

1 § Den som är av samisk härkomst (same) får enligt bestämmelserna i denna lag använda mark och vatten till underhåll för sig och sina renar.
Rätten enligt första stycket (renskötselrätten) tillkommer den samiska befolkningen och grundas på urminnes hävd.
Renskötselrätten får utövas av den som är medlem i sameby. Lag (1993:36).

Enligt de här lagarna räcker det inte att man själv tycker sig vara same (även om det också är ett villkor). Här gäller det också att visa att man faktiskt är av samisk härkomst, vilket inte definieras närmare i rennäringslagen men som i sametingslagen explicit knyts till språket. Det är oklart hur detta går ihop med de tankegångar som ligger till grund för den nya språklagen. När det gäller renskötselrätten gäller det ju rättigheter av stor ekonomisk betydelse för individen, och då blir det svårare att tänka sig att använda självidentifikation som tillräckligt kriterium.

Bestämmelserna är uppenbarligen inte heller okontroversiella.  I september 2008 krävde riksorganisationen Same Ätnam en ändring (läs hela uttalandet här).

Same Ätnam anser det viktigt att särskilt uppmärksamma en av de mest centrala frågorna i det samiska samhället som ”Vem är same”. Nuvarande definition på vem som är same utgår från kunskaper i samiska. Men, många samer som har förlorat språket sedan flera generationer räknas inte officiellt som samer. Därför kräver nu Riksorganisationen Same Ätnam en ny definition på vem som är same. En samedefinition som följer med tiden och anpassas till den samiska verkligheten.

 

Det finns alltså flera lagar i Sverige som bygger på etnisk tillhörighet som kriterium. Det är lite märkligt både att det i dessa finns en inkonsekvens om hur etnisk tillhörighet ska bestämmas och att man i lagrådsremissen om språklagen helt tycks ignorera att det finns lagar i Sverige där självidentifikation inte räcker för att få tillgång till de rättigheter som är knutna till en viss etnisk tillhörighet. Dessutom visar det här hur knepigt det faktiskt är att ge minoriteter skydd. Så fort skyddet innebär faktiska fördelar för de beskyddade kommer "feel good"-ideologin om självidentifikation att krocka med behovet att få objektiva kriterier för vem som ska åtnjuta fördelarna.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>