Orangeare och orangeare

Idag fick jag "det orange kuvertet". Möjligen har jag blivit färgblind, men för mig är det snarast tegelrött. Eller kanske den färg som läskedrycken Blodapelsin hade i min ungdom. Så "blodorange" skulle passa bättre. Men varför envisas Försäkringskassan och Premiepensionsmyndigheten att underlåta att sätta ut en normal adjektivändelse på orange? Vad är det för fel på orangea? Är det någon som säger något annat än de oransja kuväret? Det skulle vara intressant att höra våra bloggläsares åsikt i denna fråga.

 

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

13 kommentarer till Orangeare och orangeare

  1. Roger Nyborg skriver:

    oranga

    Jag säger, som de flesta andra?, /de oransja kuväret/, men skulle nog skriva det som "det oranga kuvertet.

    Fast nu, när jag har skrivit det för första gången, tvekar jag lite. Kanske det orangea är tydligare?

    Har för mig att jag hörde en föreläsningen om detta på senaste svenskans beskrivning, men jag kommer inte ihåg vad som rekommenderades.

     

  2. Jens skriver:

    Jag håller med om att "det oranga" blir bättre än "det orangea". Jämför med "juste", "justare".

    Men visst, kuverteländet är ju tegelrött, så "det tegelröda kuvertet" vore väl allra bäst.

  3. Ulla skriver:

    "Det brandgula kuvertet" är ju också ett sätt att uttrycka det, särskilt i skrift, där det kanske är bäst att undvika former som oranga och orangea.

  4. Daniel Eriksson skriver:

    Beigt

    Också jag skulle tveklöst säga de oransja kuväret. Premiepensionsmyndigheten följer dock Svenska Akademiens rekommendationer. I senaste upplagan (13:e upplagan) av Svenska Akademiens ordlista anges orangea endast som en alternativ böjningsform:

    orange adj.; mest oböjl., best. o. pl. äv. -a (SAOL Plus version 1.0)

    Om man ska följa den här rekommendationen är det dessutom otänkbart att skriva neutrumformen orangt. Detta trots att Akademien tillåter (återigen dock endast som alternativ böjningsform) beigt:

    beige adj.; mest oböjl., n. äv. beigt, best. o. pl. äv. -a (Ibid.)

    Litet förvånande, eftersom orangt tycks vara vanligare än beigt. En googling ger följande sidantal:

    beigt

    6 750

    orangt 1 310 000

     

  5. Anders-Börje Andersson skriver:

    orangt och oranga

     Per Stille talade om detta på Svenskans beskrivning 28 i Örebro. Han förordar formerna orangt och oranga. (För övrigt håller jag med Östen – det här är är ju någon sorts röd färg och inte orange – eller brandgul som vi sa förr.)

  6. Calle Strömbäck skriver:

    Ett jobbigt g.

    Det jobbiga är väl egentligen att g uttalas olika på franska beroende på vad som följer. Därför kan man varken med svenska eller franska uttalsregler motivera oranga och orangt.

    Därför tycker jag också att Jens gör det lite för lätt för sig när han drar parallellen till juste – justare. Fransoserna uttalar ju t på samma sätt oavsett vad som finns runtomkring.

    Jag hade i min ungdom en idé om att det borde skrivas oranja. Motiveringen var ungefär att om vi har bestämt oss för att stava ordet "på franska" i sin grundform, får vi löpa linan ut så gott det går, och stå fast vid det även i de böjda formerna.

    En bil är alltså orange, två bilar är oranja, och garaget de står i är, och nu börjar det bli jobbigt … oranjte?

    Jag har ingen aning, slutsatsen blir att det är dumt att skriva orange från första början, vi tar oss liksom vatten över huvudet. Hellre en försvenskad stavning som passar överallt i systemet, oransj eller oransch.

    Men det är väl lite sent nu. Så vad kan man göra? Man kan säga att ordet är "oböjligt, fast bara i skrift". Då får man vackert skriva om ett orange kuvert.

    Eller så kan man säga det orangea kuvertet, men då måste man väl också vara med på att det heter ett oranget kuvert?

  7. Olle Kjellin skriver:

    Senkommen kommentar till orange

    Problemet är ju (väl?) att uttalet och skriftbilden skiljer sig för mycket. Vi har en uttalsregel med effekt på morfologin: adjektiv som slutar på obetonad vokal är oböjliga. T.ex. äkta, gängse, spännande, etc. "Ett spännande kuvert…"

    Alla andra adjektiv böjs ju med -a eller -t beroende på vilken egenskap nomenet har. "Ett gult och blått kuvert…"

    Således böjs beige och orange med -a och -t i talspråket, eftersom de där slutar på konsonant. Men i skriftspråket…. tja… problemet är väl bara ett stavningsproblem, eftersom vi har försummat att modernisera stavningen. Vi låter oss tydligen förvirras av vokalbokstaven som råkar avsluta dessa adjektiv i skrift, så att några av oss t.o.m. blir osäkra på om de ö.h.t. ska böjas eller ej.

    Skriften är ju sekundär till talet. Rimligen borde vi vänja oss vid att skriva besj/bäsj, oransj, etc. Ett oransjt kuvert; det oransja kuvertet.

    Eller?

  8. Olle Kjellin skriver:

    PS

    Förlåt – stavningsförslaget borde ha varit med -sch, som har en tradition som stavelseslut, medan sj- ju brukar hålla sig till stavelseinitial position. Alltså 'oransch, oranscht, oranscha'.

    'Besch…' ser ännu konstigare ut. Men det är väl bara en vanesak. Jag minns fortfarande hur konstig jag tyckte att stavningen 'tejp' var i början; det "hette ju tape"… Minns dock inte hur det var med galocher och moustacher! :-)

  9. Mikael Parkvall skriver:

    …eller för den delen "löjtnant". Det brukar citeras ibland att militären (eller åtminstone delar av den) lär ha rasat när man inte längre skulle skriva lieutenant.

  10. Daniel Eriksson skriver:

    Plymasch

    Svenska Akademiens ordlista tycks upprätthålla en distinktion mellan de franska fonemen /ʃ/ och /ʒ/ i stavningen av franska direktlån. Finns det en möjlighet att distinktionen en gång upprätthölls bland en grupp talare även i svenskt uttal, när franskan fortfarande var ett högstatusspråk? Stavningen av franska lånord försvenskades ju, så den borde i någon mån motsvara ett historiskt uttal.

    Enligt Larry Trask, vars bok Historical Linguistics jag just håller på att läsa, har de engelska fonemen /v/ och /ʒ/ uppstått genom påverkan från franskan. Kanske fanns det en gång en viss, om än inte lika långtgående, fransk påverkan även på svenskt uttal? Till exempel fick många lån en fransk betoning av sista stavelsen: affär, nivå, fåtölj (Wikipedia, Swedish language).

    Jag hittar dock ett undantag i Svenska Akademiens ordlista (trettonde upplagan):

    plymasch  -en -er  plym; kantprydnad av strutsfjädrar på uniformshatt (SAOL Plus, version 1.0.0)

    Det här ordet motsvaras av franskans /plymaʒ/ och "borde" (om ordboksförfattarna följer pricipen ovan) i analogi med orange /ɔʀɑ̃ʒ/ stavas plymage. Så stavades också ordet (låt vara i en litet annan betydelse) så sent som 1929 av Agnes von Krusenstjerna i diktsamlingen Händelser på vägen:

    Esprier och plymager i det konstfärdigt uppsatta håret. (Svenska Akademiens ordbok, PLYMASCH, 1953)

    Alltså finns det precedensfall för stavningen oransch!

  11. Jonas skriver:

    Lita inte på googles frekvenser

    När jag googlar "orangt" nu anger Google endast 12 400 träffar. "Beigt" får däremot 255 000 träffar.

    I praktiken är Googles frekvenstal helt oanvändbara.

     

  12. Östen Dahl skriver:

    Googlesökningar

     Om man begränsar sökningen till sidor på svenska, får både beigt och orangt ungefär lika många träffar, sisådär 6 000. De flesta förekomster av beigt verkar annars vara lettiska; enligt Googles översättningstjänst betyder det 'avsluta'. Siffran 1,3 milj. för orangt verkar knappast rimlig. Jag tror inte Googles siffror är helt oanvändbara, men man får använda dem med försiktighet, och helst köra några andra sökmotorer som kontroll. 

  13. inga johanson skriver:

    beige

    På esperanto, som också är ett intressant språk, heter beige: flavgriza (gulgrått) eller grizflava (grågult) eller lankolora (yllefärgat)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>