Akademidirektören om språk

Svenska Akademiens tillträdande ständige sekreterare Peter Englund höll vid det nyligen timade högtidssammanträdet ett tal, visserligen inte som sekreterare, utan som direktör, och visserligen återges detta tal på en webbsida som av någon anledning rubriceras Direktör herr Allén, men det var nog Englund som höll talet i alla fall, och eftersom det handlade om språk finns det anledning att kommentera det här.

Englund tar bland annat upp det faktum att världens språk ser ut att snabbt minska i antal och menar att detta "är en kolossal förlust, för vart enskilt språk är sprunget ur en särskild miljö, särskild ekologi, särskild kultur, och bär inbäddade i sig, som ett slags kärna, erfarenheter och attityder som inte låter sig uttryckas på ett annat språk" — fast sen mildrar han det hela genom att säga att det handlar om ord som i andra språk "bara låter sig fångas med hjälp av mångordiga omskrivningar, om ens då". Ett exempel han tar upp är "mamihlapinatapei, ett ord på yagan, språket som talas av den inhemska befolkningen på Eldslandet och som lär beteckna ett ordlöst utbyte av blickar mellan två personer som båda vill inleda något slags kommunikation men som båda är ovilliga att ta det första steget". Nu är det till att börja med så att det här språket (tyvärr) hör till de som redan har i praktiken försvunnit — enligt de senaste uppgifterna har det exakt en (1) talare. (Lite källkritik: enligt Ethnologue hade det en talare redan 2003, medan Wikipedia påstår att den näst sista talaren (vars namn också uppges) levde till 2005.) Sen börjar man förstås undra hur pass välunderbyggt påståendet om det här ordet och dess betydelse är. Om man söker på mamihlapinatapei kommer det upp en hela massa träffar, och det visar sig att Wikipedia faktiskt har en egen artikel om det, dock med stavningen mamihlapinatapai. De flesta av de ord som Englund citerar verkar komma från boken The Meaning of Tingo av Adam Jacot de Boinod från 2005, men Wikipedia anger Guinness rekordbok från 1993 som källa, så det verkar vara första omnämnandet — och den boken är ju inte alltid ett sanningsvittne när det gäller språk som vi har kunnat konstatera. Men Wikipedia erbjuder också en analys av ordet, vilket ju talar för att det inte är helt gripet ur luften:

The word consists of the reflexive/passive prefix ma- (mam- before a vowel), the root ihlapi (pronounced [iɬapi]), which means to be at a loss as what to do next, the stative suffix -n, an achievement suffix -ata, and the dual suffix -apai, which in composition with the reflexive mam- has a reciprocal sense.

Mamihlapinatapai är alltså långt ifrån att vara något enkelt uttryck även om det inte precis är någon "mångordig omskrivning". I vilken mån uttrycket faktiskt har varit lexikaliserat med den angivna betydelsen är nog svårt att idag få reda på.

Hursomhelst bör man alltid betrakta berättelser av detta slag med en viss skepsis. Den omnämnda boken om betydelsen hos tingo – som bara är en i raden av böcker som handlar om oöversättliga ord – verkar att väcka ofelbar entusiasm hos icke-lingvister men mottas med viss reservation av lingvister och folk som faktiskt kan de språk som påstås ha orden ifråga. Se här till exempel ett ifrågasättande av att nederländskan har ett ord för att 'kasta smörgås' som skulle heta plimpplamppletteren.

Ja, det blev en lite längre utläggning om detta än jag hade tänkt… men sen övergår Englund till att tala om hotet mot svenskan från engelskan. Han säger bland annat: "det är givetvis engelskans stadiga innästling i både ordförråd och grammatik som har varit, är och kommer att vara vårt stora problem" och här är det enligt honom universitet och högskolor som går i täten, ja till och med humanister visare upp en iver "att få stoltsera med en engelska som inte sällan är lätt barnslig". Här blandar Englund nog ihop två olika processer, dels engelskans påverkan på svenskt ordförråd och grammatik, dels den ökade användningen av engelska i Sverige. Även om man eventuellt oroas av båda, bör de hållas isär. Englund säger vidare:

Ända sedan Stiernhielms tid har svenska lärda funnit det naturligt att uttrycka sig på folkspråket. Vi kan nu för första gången sedan 1600-talet se hur man aktivt vänder sig bort från svenskan, och inte sällan på oklara grunder.

Det här kan ifrågasättas på åtminstone två olika sätt. Till att börja med har det språk som svenska lärda använt (i varje fall i skrift) knappast varit något folkspråk. Svenska Akademiens egen publikation SAOB definierar "folkspråk" som "de bredare lagrens språk; allmogespråk". Nu menar förstås Englund inte detta utan använder säkert "folkspråk" om svenska i motsättning till latin. Men min poäng här är att den som ville bli "lärd" i Sverige på 1600-talet ofta måste lära sig ett språk som var ganska olikt det som vederbörande var van att uttrycka sig på. Sen är det ju inte heller sant att det är första gången sedan 1600-talet som svenska intellektuella "aktivt vänder sig bort från svenskan", jag citerade helt nyligen ett motexempel här på bloggen. I debatten framställs ofta valet av engelska som publikationsspråk som ett nytt påfund; jag vet inte om Englund vill påstå att det är så, men det är viktigt att komma ihåg att svenska forskare under lång tid i stor utsträckning har publicerat sig på andra språk än svenska. 

 

 

 

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>