Lider P O Enquist av konjunktivit?

Det var länge sen jag kunde besserwissra, men här kommer en chans…

I DN:s bokkrönika idag analyserar Nina Björk ett textstycke ur P O Enquists "Ett annat liv" (som jag inte har läst), där den första meningen, avfattad på arkaiserande svenska, lyder:

Men om alla dessa som verkligen fattade besluten, alltså i hemmen, om dessa kvinnor fingo vara med!

Nina Björk skriver:

Stycket börjar lite påstridigt. Konjunktivit i fingo och så utropstecknet efteråt:..

Konjunktivit är förstås egentligen ett annat namn på den för alla dagisföräldrar välkända sjukdomen bindhinne- eller ögonkatarr, men man får väl anta att användningen här är skämtsam. Fast är fingo då en konjunktivform? Min första reaktion var att det inte är det utan snarare en pluralform av fick, alltså en indikativform — konjunktivformen skulle vara finge. Så här är Nina Björk ute och cyklar, tänkte jag. Sen tittade jag närmare på texten och såg att Enquist kanske faktiskt avsåg det som en konjunktivform, eftersom fingo står i en om-sats som måste tolkas kontrafaktiskt. Och då blev jag lite osäker: vad hette det egentligen i konjunktiv pluralis? Min magkänsla var att det nog borde heta finge där också, men jag insåg att mina intuitioner om äldre svenskt skriftspråk var lite skakiga, så jag tog fram D.A. Sundéns Svensk språklära i sammandrag för allmänna läroverken (1923), som min far läste i skolan, och på sid. 127 fick jag svart på vitt på att ändelsen i "imperfekt konjunktiv" var -e genomgående, alltså "de grep-e, bund-e". Alltså kan inte fingo vara en konjunktivform, och det ser ut som om både Björk och Enquist är ute och cyklar, eftersom den äldre svenska som Enquist skriver på här borde kräva en konjunktivform, som i följande citat från Svensk Läraretidning 1918:

Den senaste yttringen af hans betraktelsesätt med afseende å
fortsättningsskolan utgör den »skriftliga uppgift», han nyligen framlagt inom
folkskoleöfverstyrelsen och som afsåg »att visa, hvad barn kunna förtjäna,
om de finge platser i stället för att gå i fortsättningsskolan».

Men kanske det inte är totalt så simpelt? Romanen tilldrar sig i Enquists födelseby Hjoggböle i norra Västerbotten, och i de trakterna har man bevarat verbens pluralformer. Och i Thorsten Marklunds Skelleftemålet kan man läsa att "[d]är egen konjunktivform förekommer, är den likadan som plurala imperfektformen" och bland exemplen finner vi "feeing = finge". (Indikativ singularis är feikk 'fick'.) Så för en talare av nordvästerbottniska är det alltså ingen skillnad mellan fingo och finge, och för någon som kom från Hjoggböle och ville uttrycka sig på "boksvenska" skulle det vara naturligt att blanda ihop formerna. För att ytterligare komplicera saken så står verbet i otvetydig indikativ i nästa mening:

Då kanske det blev resultat.

Men hur det än är med Enquists intentioner så är fingo inte någon konjunktivform, och konjunktivitvarning behöver inte utfärdas!

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>