Huvudspråkstatus ingen garanti

I dagens DN kan man läsa en intervju med den grönländske politikern Lars-Emil Johansen om det  förslag till utvidgat självstyre som grönländarna ska rösta om den 25 november. En av de positiva saker som förslaget kommer att innebära, säger han, är att grönländskan blir officiellt språk. "I dag sker all administration på danska och att vara tolk är ett av de säkraste jobben som finns på Grönland." Samtidigt kan man läsa på det grönländska Hjemmestyrets officiella engelskspråkiga webbsajt:

The official languages are Greenlandic and Danish.

Det här verkar ju lite motsägande — vad är poängen med förslaget om grönländskan redan är officiellt språk? Förklaringen får man om man går till ett annat dokument som finns på nätet, "Redegørelse om Grønlandsk-dansk Selvstyrekommissions betænkning om selvstyre i
Grønland", där man kan läsa:

Det grønlandske sprog bliver det officielle sprog i Grønland
Ved selvstyrets indførelse, bliver det grønlandske sprogs status lovfæstet som det officielle sprog i Grønland. Det omtales ikke blot længere som hovedsproget i Grønland, som det er tilfældet i hjemmestyreloven. Således gives der med lovforlsaget endelig fuld anerkendelse og respekt til en central og vigtig del af det grønlandske folks kultur. Når et folk anerkendes som folk, er det også naturligt, at der også sker en anerkendelse af dette folks særegne karakteristika – såsom sproget.

Alltså: just nu är grönländska inte "officiellt språk" utan bara "huvudspråk". Det här är ju lite intressant för diskussionen om den tilltänkta svenska språklagen, där svenska just föreslås erkännas som "huvudspråk". För några år sen, när detta förslag först dök upp (i utredningen "Mål i mun"), gick jag igenom olika länders språklagstiftning (kan studeras här) och fann att det egentligen bara fanns två länder eller territorier där en term som motsvarade det svenska "huvudspråk" användes, nämligen Grönland och Färöarna. Tanken med att ge svenska beteckningen "huvudspråk" är ju att skydda det mot hotet från engelskan. På Grönland är det än så länge danskan som är det främsta hotet. Om man får tro Johansens lägesbeskrivning har statusen som huvudspråk varit ett dåligt skydd för grönländskan.

Distinktionen mellan "officiellt språk" och "huvudspråk" vållar uppenbarligen huvudbry i synnerhet vid översättning till andra språk, som vi redan såg ovan. I den för övrigt förträffliga webbsajten L'aménagement linguistique dans le monde, som redogör för den språkpolitiska situationen i alla världens stater, står det om Grönland efter att den nuvarande  hjemmestyreloven har citerats: "Il en résulte que le groenlandais et le danois sont les langues officielles du territoire."  [Detta betyder att grönländska och danska är territoriets officiella språk.]

 

 

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Huvudspråkstatus ingen garanti

  1. Per-Åke Lindblom skriver:

    Färöiskan

     

     

    Färöiskan föreslås dessutom bli nationalspråk på Färöarna  och att dess ställning överhuvudtaget stärks – se vidare detta inlägg på Språkförsvarets blogg.

  2. Jan Wiklund skriver:

    Ingen lag utan straff

    Antagligen kvittar man vad man kallar det så länge det inte finns några sanktioner mot den som bryter mot lagen.

    Man skulle t.ex. kunna tänka sig
    – att den officiella myndighet som publicerar en text på engelska utan att samtidigt göra det på svenska får sitt anslag neddraget med 10%
    – att den offentliga tjänstemän som använder engelska uttryck när han vänder sig till medborgarna i gemen blir degraderad
    – att den regering som använder en epostadress med ordet "ministry" i avsätts av riksrätt.

    I så fall kan man kalla det för vad som helst, t.o.m. hemspråk.

  3. Östen Dahl skriver:

    Nationalspråk?

    Tack Per-Åke för tipset om färöiskan! Jag har nu förgäves försökt komma bakom de tidningsnotiser som det länkas till på Språkförsvarets blogg men har inte hittat någon vidare information om det färöiska förslaget. Hursomhelst verkar det som om färöingarna är lika missnöjda som grönländarna med huvudspråksstatusen men satsar på "nationalspråk" (tjóðarmál på språket ifråga) i stället för "officiellt språk". "Nationalspråk" är lite vanligare än "huvudspråk" som term i språklagstiftning, men används faktiskt ofta i motsättning till "officiellt språk" och verkar mest vara en symbolisk klapp på axeln till inhemska språk som man känner sig manad att erkänna. Det verkar vara vanligast i frankofona länder i Afrika. i Demokratiska Republiken Kongos konstitution står det till exempel så här:

    Les quatre langues nationales sont le Kikongo, le Lingala, le Swahili et le Tshiluba.

    Sans préjudice des langues nationales, les langues officielles sont le Français et l'Anglais.

    Les autres langues nationales font partie du patrimoine culturel congolais don't l'Etat assure la protection et la promotion.

    …d.v.s. kikongo, lingala, swahili och tshiluba är nationalspråk, som tillhör det kulturella arvet, och som ska stödjas av staten, men de officiella språken är minsann franska och engelska. Jag undrar om nationalspråksstatusen verkligen är ett effektivt sätt att bli av med danskan.

  4. Mikael Parkvall skriver:

    Det Östen just citerade var bara ett utkast till en författning. I den som faktiskt kom att gälla (sedan 2006) är inte engelskan med.

  5. Östen Dahl skriver:

    Rättad

    Micke har naturligtvis rätt, som vanligt. UNESCO-sajten som jag citerade från har inte blivit uppdaterad på ganska länge, och läser man noga står det "Draft Constitution" längst upp. Här finns den nu gällande texten. Men nationalspråken är de samma som förut.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>