Rätten att skriva på svenska

Jag vill kommentera ett par uttalanden som har gjorts av Svenska Akademiens ständige sekreterare Horace Engdahl. De har hunnit bli ett par månader gamla, men det har ju varit sommar, så dröjsmålet är förhoppningsvis ursäktligt. Dessutom misstänker jag att Engdahl inte har hunnit ändra åsikt under tiden!

Den 5 juni citerade Svenska Dagbladet Horace Engdahl så här:

"Den internationalisering som åberopas i dag för att motivera bruket av engelska på högskolorna är en stor bluff. Dagens forskargeneration är inte mer internationellt orienterad än den föregående. De hade också omfattande kontakt med utlandet, men de skrev oftast på svenska och anlitade sedan kompetenta översättare."

och den 12 juli så här (den här artikeln har jag ingen länk till, men den som har tillgång till Mediearkivet kan gräva fram den där):

"det är en viktig aspekt av den akademiska friheten att en forskare ska ha rätt att skriva och undervisa på sitt bästa språk, vilket för en svensk nästan alltid är svenska"

Jag tror mig redan tidigare ha sett att Engdahl har uttryckt åsikten att svenska forskare bör skriva på svenska för att sedan få det översatt av "kompetenta översättare". Frågan är väl hur realistiskt detta är. Om inte annat förutsätter det att ingen icke-svenskkunnig behöver se texten förrän den är färdig. Men så fungerar det ju inte. Inom lingvistiken är det kanske vanligaste publikationssättet för en artikel att den kommer ut i en samlingsvolym som bygger på föredragen vid en konferens. Då kan det gå till så här. Redan innan jag åker på konferensen avkrävs jag dels en abstrakt (för att få föredraget antaget), dels en preliminär version av föredraget/artikeln som ska cirkuleras till deltagarn. Dessutom gör jag förmodligen en Powerpointpresentation (dock ej obligatoriskt). Cirka ett halvår efter konferensen kräver man sen in artiklarna för publicering, men innan de går till tryck (eller ens blir godkända för inkludering i volymen) granskas de först av redaktörerna för volymen, som skickar tillbaka artikeln med ändringsförslag; sen går det omarbetade versionen till ett par anonyma externa granskare, som också har sina synpunkter, vilka resulterar i nästa version… och nu är det i bästa fall klart för tryckning. Det som jag har beskrivit är möjligen ett extremfall – alla de här stegen finns inte alltid med, men det är ändå så att den som vill ha en artikel publicerad får räkna med att skriva om den en eller ett par gånger – utan att ens alltid ha garantier för att den omskrivna artikeln blir publicerad (det gäller inte bara antologier, utan också tidskriftsartiklar och för den delen monografier). Dessutom kan det ibland bli rätt ont om tid. Så min fråga är här: på vilket stadium kommer den kompetenta översättaren in? Ska han/hon översätta alla versionerna? Det är svårt att se hur man ska kunna få artiklar antagna utan att de föreligger på engelska – men vilket organ finansierar översättning av artiklar som kanske aldrig blir publicerade?

Den tanke som uttrycks i det andra citatet finner jag något egendomlig. Den borde ju i konsekvensens namn också gälla forskare som har ett annat modersmål än svenska. Vi borde alltså tillåta doktorsavhandlingar på alla språk, så länge författaren håller sig till sitt "bästa språk". Om vi hade tillämpat denna princip på vår institution under det senaste kvartsseklet, hade vi fått avhandlingar på svenska och engelska men också på tyska, ryska, italienska, bernesiska, jämtska, isländska, persiska, svenskt teckenspråk, finskt teckenspråk, estniska, bulgariska, finska, portugisiska och eventuellt ytterligare något som nu fallit mig ur minnet. Frågan är inte alldeles hypotetisk. För ungefär tjugo år sedan krävde en doktorand i arabiska att få skriva sin avhandling på detta språk. Fakulteten tyckte inte att det var någon bra idé, eftersom det bör finnas tillräckligt många som kan läsa avhandlingen för att man ska kunna avgöra om den är värd att godkänna eller inte. Men doktoranden stod på sig och gick till regeringen – och fick faktiskt rätt, det vill säga han fick lov att skriva avhandlingen på arabiska, fast med förbehållet att den skulle förses med en utförlig sammanfattning på svenska. Dock tilläts inte disputation på arabiska – vilket vållade mig en del huvudvärk eftersom jag råkade vara dekan vid tillfället och fick jaga en opponent ganska länge (doktoranden kunde nämligen inte tillräckligt bra engelska, så vi måste hitta en som talade svenska).

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Rätten att skriva på svenska

  1. Johan Richter skriver:

    Lol, vilket arbetsmarknad det skulle bli för översättare.  Var skulle man hitta alla de här kompetenta översättarna egentligen?

    De ska ju kunna både svenska, engelska (ännu bättre än en normal svensk akademiker idag får man förutsätta) och dessutom ämnesområdet. För en fysikartikel kan knappast översättas av någon som inte läst rätt så mycket fysik.

  2. espakou skriver:

    reportet

    jag kommer aldeles.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>