Etymologisk historierevisionism

En kategori ord som fascinerat mig på sista tiden är de i svenskan sedan länge etablerade lån från tyska och franska som i modern tid kommit att omklassificeras som engelska. En retroaktiv anglifiering, alltså. Några exempel på detta är följande franska ord, som i min stockkonservativa idiolekt har ett svenskt uttal baserat på (men inte identiskt med) det franska. Det visar sig dock att i princip alla av de 20-nånting-åringar jag har frågat tycker att ett engelskt uttal är det självklara.

Om jag nu med systembolags-IPA ska försöka illustrera (min dator här hemma verkar inte stödja Unicode fullt ut, och det kanske gäller en och annan läsare också), så ser det ut nåt i den här stilen:

ORD franskt uttal mitt uttal yngre uttal
aubergine åberzjinn åbersjinn åberdjinn
touch(e) tosj tosj tatsj
déjà vu dezja vy desja vy dezja voo
pose pååz påås pows
rouge roozj roozs, rååsj roozj (med eng. [r])

För två år sen hade jag aldrig hört det nya (om det nu är det) uttalet av déjà vu, men ynglingarna och ynglinginnorna jag konsulterat häpnar över mitt uttal, som fick dem att betrakta mig som vore jag precis stigen ur ett UFO. Reaktionen var i de flesta fall liksom inte "jaså, du säger 'bu', själv säger jag 'bä'", utan snarare ett "va?!?" med stora ögon.

När jag förklarade bakgrunden till min fråga var den vanligaste reaktionen "men jag kan ju inte franska", vilket jag tycker är lite märkligt. De flesta av oss kan ju ingen latin heller, men uttalar för den skull inte lånord absolut eller addition på engelska.

En del är förstås vanligare än andra — den anglifierade versionen av rouge tror jag är mindre vanlig, medan den av touche verkar vara allenarådande i åldersklasserna nedan oss gnälliga geronter.

Mina (i sammanhanget lekmannamässiga) intuitioner är att touche kan tänkas ha anglifierats av 60-talister, pose av 70-talister, och aubergine och déjà vu av 80-talister.

Vad tror den ärade läsekretsen om detta? Och har den månne fler exempel att erbjuda?

Självklart är inte franska lånord de enda som påverkas av antagandet "utrikiskt=engelskt". Ett tyskt (eller frisiskt) lån som jag på senare år har hört en del personer uttala på engelskt manér är mischmasch, och egennamnet Fasching (jazzklubb på Kungsgatan här i byn) är närmast en klassiker. Och, förstås, vi har ju redan diskuterat anglifiering av genuint inhemska ord.

Men som sagt, finns det fler exempel på detta? (Och, sa han med bedjande blick, finns det någon därute född under 1900-talet som fortfarande uttalar déjà vu med "vy" som i "vykort"?).

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

18 kommentarer till Etymologisk historierevisionism

  1. Östen Dahl skriver:

    Var har jag hört den förr?

    Naturligtvis uttalar jag déjà vu med y… men det påminner mig om den amerikanske basebollspelare Yogi Berra som var berömd för sina yogi-ismer, varav en av de mera minnesvärda löd:

    "It's deja vu all over again"

  2. Axel Löfving skriver:

    Jag är '88 men har samma uttal som Parkvall, och har med väldigt få undantag inte hört de anglifierade uttalen innan. Men Deja voo, var inte det Matrix fel? Vad jag minns började jag höra folk uttala så först efter keanu gjort det.

  3. Andreas W skriver:

    En 84:a här, med anglifierat uttal av aubergine, touch och pose, men mer franskt av déjà vu och rouge.

    Matrix är skuld till mycket. Numera är inte Morfeus ['morfevs] utan [morf'e:us]. Om jag inte misstar mig har väl grekiskan något slags diftong där på slutet (men det latinska uttalet har väl varit med separata e och u?). I svenskan har däremot uttalet ofta och tills nyligen varit med -evs. I och för sig kan man notera att Bellman rimmar:

    Vid et smalt och utsläckt ljus,
    Sömnens Gud, vår Morpheus.

    Så någon alldeles bestämd norm har kanske inte alltid funnits. Hur som helst är nog inte Bellmans rim skyldigt till den här generationens uttal. ;-)

  4. Anders E skriver:

    Som 65:a och skåning uttalar jag självklart deja vu med vykorts-y. Skulle jag uttala det på något annat sätt skulle det kännas tillgjort (för mej i alla fall). Men förutom y:et uttalar jag deja som
    'deschja', vilket säkert kan förklaras med min dialekt.

  5. Olsson skriver:

    Jag är sextiotalist och säger bara touch med anglifierat uttal. Så hypotesen verkar stämma.

  6. Jens skriver:

    Jag har samma uttal som Olsson, men är sjuttiotalist.

  7. Johan A skriver:

    Jag uttalar touche på franska och touch på engelska (och är född på sextiotalet). Övriga med franskliknande uttal. Jag har faktiskt inte hört de engelska uttalen någon gång – eller sett coollugn för den delen – men så har jag heller inga barn och undervisar inte.

  8. Östen Dahl skriver:

    Diverse uttalsfördomar

    Det är väl så att man ofta har schabloner för hur utländska namn och uttryck ska uttalas som inte alltid stämmer med hur det "egentligen" ska vara. Även om ryska ord kan betonas på vilken stavelse som helst, så finns det en stark tendens att lägga betoningen i främmande ord på sista stavelsen, som när "Stockholm" i ryskt uttal blir stagå'lm i systembolagsnotation. Och på svenska har vi en föreställning om att långt a-ljud ska uttalas öppet i främmande ord, liksom i tyska, vilket leder till att t ex afrikaans uttalas med öppet a, fast det på afrikaans närmast rimmar på det franska namnet på Frankrike (alltså med ett nasalerat a med ungefär samma klang som det svenska långa a). Eller att nederländska namn med ei, t ex Leiden, liksom i tyskan ska uttalas aj, när det snarast låter som äj på nederländska. 

  9. Mikael Parkvall skriver:

    …och till samma grupp som Leiden hör ju även den nederländska pilsnern Heineken, som normalt uttalas /hajneken/.

  10. garcon skriver:

    Je suis un 85:a med franskt (ibland snarare oengelskt svenskt) uttal på de flesta av orden ovan. Det slår mig att jag aldrig sett touche och touch som att de de skulle vara samma ord. Uttalet i sig ger nyanskillnader!

  11. Jenny skriver:

    70-talist.

    Instämmer i att touche och touch är nyansåtskilda. Touche används väl när det är något tjusigt, medan touch kan vara vilket som och t.o.m. oflådigt?

    Uttalar déjà vu som Anders E, (alltså med vykorts-y och descha) trots att jag är Stockholmare. Jag reagerar alltid på när folk säger "vo", och tror i alla fall att "vy" är vanligare bland oss 70-talister .

    För övrigt har jag en känsla av att hela uttrycket déjà vu användes mycket flitigare av oss som var unga på 80-talet (i Stockholm) och då i alla möjliga sammanhang där ett "ojdå" eller "wow" likväl kunde ha förekommit. Jag minns uttryck som "déjà vu-feeling" och liknande. Jag är alltså inte så säker på att alla användare visste (vet?) vad uttrycket betyder.

     

  12. Östen Dahl skriver:

    Déjà vu-chock i Wikipedia

    Till min förvåning ser jag att svenska Wikipedia faktiskt anger ett anglifierat uttal som första alternativ:

    Déjà vu (uttalas: /ˈdeɪʒɑː ˈvuː/; franska: /deʒa vy/ "redan sett")

  13. Mikael Parkvall skriver:

    Den anförda skillnaden mellan touche och touch är påfallande. Redan innan jag postade ovanstående inlägg hade jag hört ungdomar hävda att det rör sig om två olika ord. Fairenough. Jag är fortfarande inte säker på vad skillnaden består i, men en möjlig analys är förstås att ordet ifråga har lånats in två gånger — en gång från franska och en gång från engelska.

    Samtidigt kan man naturligtvis anföra detta för så gott som vilket som helst av ovanstående exempel (jag höll på att anföra mischmasch som ett undantag, men till och med detta förekommer på engelska).

  14. Östen Dahl skriver:

    Kärt återseende

    Jag blev lite intrigerad (som det heter på ren svenska) av Jennys beskrivning av hur hennes generation använder uttrycket déjà vu och försökte hitta några exempel på nätet. Mycket riktigt verkar det som om det finns en glidning i en del användningar, det ser ut som om folk som skriver saker som det följande uppfattar betydelsen ungefär som "kärt återseende":

    Torsdagskvällen på Cantina i Helsingborg den 6 november blir nog en härlig deja vu för 40- och 50-talister.

    …det vill säga man ser och känner igen något som man har sett tidigare — men poängen med en déjà vu-upplevelse är väl att man inte har sett det tidigare? eller åtminstone att man inte kan påvisa att man har sett det tidigare fast det känns så? Men det är klart, om man nu både ändrar betydelsen och uttalet så blir det ju faktiskt ett helt annat uttryck…

  15. Mikael Parkvall skriver:

    Idag bjöd Lunchekot på en till: fem riksdagspartier vill genomföra vissa förändringar i grundlagen, och moderaten Henrik von Sydow påpekade att man inte längre kan acceptera [stejtus kju], alltså status quo.

    På engelska skulle man väl man väl ha uttalat det sista som typ [kwow], åtminstone är det ju så som före detta boogierockbandet, numera dansbandet Status Quo brukar uttalas. Så det verkar som om von Sydow inte ens fick till på engelska.

  16. TM skriver:

    Kul med retroaktiv anglifiering!

    Jag säger både påås och pows, byter ibland beroende på kontext. Om man verbar, så blir det hellre powsa än pååsa.

    Jag tror att jag alltid sagt deizja voo för déjà vu, förmodligen pga TV och filmer. Uttrycket används ju inte så hemskt mycket i vardagligt tal, jag hör (eller har hört) det användas oftare på (amerikansk) TV. Jag tror som Micke att det är väldigt vanligt bland ungdomar. Själv fick jag inte höra det "franska" uttalet förrän jag själv var i 20-årsåldern.

    Sen är det ganska intressant med folk som ska uttala namnet Daniel på engelska och säger dejniel istället för däniel. Händer ibland med folk som ska beställa en jäk dejniels. Hyperkorrektion?

  17. Hanna Kjellberg skriver:

    Nyansskillnader

    Jag sluter mig till de som anser att det finns en nyansskillnad i valet mellan /tosj/ och /tatsj/ för "touche" versus "touch", samt /påås/ och /pows/ för "pose". Är också sen åttiotalist (-88).

    Om vi har kroki-kurs så ber jag Puck att ställa sig i en ny /påås/ efter trettio sekunder. Men när Hedvigs outfit ska dokumenteras med digitalkameran ber jag istället om en /pows/ (det uttalet har nog normaliserats en hel del genom verbningen "posa" /powsa/; ordet "posera" känns lite väl tilltaget för att stå och pluta med läpparna framför en spegel med en kamera i handen.

    Det kan tyckas lite godtyckligt, men för mig är /pows/ något helt annat, liksom lite slarvigare. Skulle det gälla en professionell plåtning är det troligt att "posera" skulle kunna åka fram ur munnen. De franska uttalen har en lite mer seriös ton.

    Vad gäller "déjà vu" är jag som söderböna uppväxt med föräldrar som uttalat det /desja vy'/ (som i vykort, med en lätt utdragen sista vokal), och det var också så jag först uttalade ordet. Men sedan har det för min del skett en glidning till /dezja vy/.
    Misstänker att det kan bero på långvariga infektuösa franskstudier; ungefär som när jag blev rättad då jag uttalade "femme fatale" /fam/ istället för /fem/. Min interlokatör menade att uttalet stelnat till det svenska då det blev ett begrepp, och att det inte hade med det franska ordet för kvinna att göra länge.
    Kan hända att det stämmer, jag köpte det argumentet (…men finner mig nu tvungen att mumla fram något mellanting varje gång det ska uttalas. puh.).

    Vad gäller "aubergine" och "rouge" har jag ingen relation till de engelska uttalet ö.h.t..

  18. Hanna Kjellberg skriver:

    Nyansskillnader

    Jag sluter mig till de som anser att det finns en nyansskillnad i valet mellan /tosj/ och /tatsj/ för "touche" versus "touch", samt /påås/ och /pows/ för "pose". Är också sen åttiotalist (-88).

    Om vi har kroki-kurs så ber jag Puck att ställa sig i en ny /påås/ efter trettio sekunder. Men när Hedvigs outfit ska dokumenteras med digitalkameran ber jag istället om en /pows/ (det uttalet har nog normaliserats en hel del genom verbningen "posa" /powsa/; ordet "posera" känns lite väl tilltaget för att stå och pluta med läpparna framför en spegel med en kamera i handen.

    Det kan tyckas lite godtyckligt, men för mig är /pows/ något helt annat, liksom lite slarvigare. Skulle det gälla en professionell plåtning är det troligt att "posera" skulle kunna glida ur munnen. De franska uttalen har en lite mer seriös ton.

    Vad gäller "déjà vu" är jag som söderböna uppväxt med föräldrar som uttalat det /desja vy'/ (som i vykort, med en lätt utdragen sista vokal), och det var också så jag först uttalade ordet. Men sedan har det för min del skett en glidning till /dezja vy/, med ett lite rundare /y/.
    Misstänker att det kan bero på långvariga infektuösa franskstudier; ungefär som när jag blev rättad då jag uttalade "femme fatale" /fam/ istället för /fem/. Min interlokatör menade att uttalet stelnat till det svenska då det blev ett begrepp, och att det inte hade med det franska ordet för kvinna att göra länge.
    Kan hända att det stämmer, jag köpte det argumentet (men finner mig nu tvungen att mumla fram något mellanting varje gång det ska uttalas. puh.).

    Vad gäller "aubergine" och "rouge" har jag ingen relation till de engelska uttalet ö.h.t..

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>