Det nygamla niandet, eller När blev jag ni med dig?

På DN:s insändarsida har man kunnat läsa en del inlägg om användningen av tilltalspronomen i svenska. Framför allt går åsikterna isär om ni – om det ska betraktas som artigt eller snarare oförskämt. Nu har Catharina Grünbaum tagit upp saken i sin språkspalt. Hon vill visserligen själv bli duad men tycker ändå att man kan ha viss förståelse för de ungdomar som niar för att vara artiga:

De unga som niar har aldrig upplevt niandet uppifrån och ner. Det existerar inte längre och kan inte åberopas.

Frågan man unga personer varför de niar svarar de att det tycker att det låter civiliserat. Man kastar sig inte över okända personer, och särskilt inte äldre, med ett familjärt du.

Så gör man heller inte på andra språk.

Engelskans you står i dag för både du och ni. Och de ni-kränkta i Sverige vet nog för det mesta bättre än att dua tyskar och fransmän vid första kontakten.

Jag vet inte om jag kan hålla med om det här resonemanget. Det kan ju vara riktigt att det gamla tilltalssystemet inte längre existerar och därför inte kan åberopas. Men problemet med ni är väl att det inte heller har någon bestämd plats i det nya systemet. Och varför ska du betraktas som familjärt? Det gamla du existerar ju lika lite som det gamla ni. För de flesta svenskar är du det enda möjliga tilltalspronomenet och lika neutralt som you på engelska.  Och vad menas med att you står för både du och ni? Kan det vara artigt och familjärt på samma gång?  Dessutom är inte svenskan så unik som Catharina vill göra gällande, du-tilltalet är lika naturligt i både norska och danska, och i pressarkivet hittade jag en artikel från 1999 där Catharina själv berättar om det allmänna duandet på Island.

En sak som länge har förundrat mig är föreställningen att ni har varit helt försvunnet från svenskan och nu alldeles nyligen har dykt upp igen. Om man googlar på "det nya niandet" hittar man uttryck för den här föreställningen från en lång tidsperiod:

det nya niandet är ju faktiskt liksom tvärtom mot det gamla…(blogg, 2007)
Trots det har många unga börjar nia på nytt, särskilt de som arbetar i serviceyrken. (Skrivtipset, 2006)
Efter nära 40 år av duande hörs ett och annat ni i Sverige igen. (Sundsvalls tidning, 2005)
Det är ungdomarna som banar väg för det nya niandet.(Språkkonsulterna, 2004)
För första gången i mitt liv har Det nya niandet drabbat mig. (HoH 2001)

…men faktum är att redan 1986 skrev Eva Mårtensson en uppsats i Nordlund (en publikation från Nordiska språk i Lund) med titeln "Det nya niandet". Så många av de ungdomar som nu ägnar sig åt det nya niandet var faktiskt inte ens födda när det tillkom! Och på Studentlitteraturs webbsajt har jag hittat en text av Catrin Norrby som inte är daterad men som tycks härröra från mitten på 90-talet. Jag tillåter mig att citera en bit ur den — för oss som gärna vill värna om du-reformen kan det ju vara lugnande att se att sakerna inte har ändrat så mycket sedan dess och att hennes förutsägelser ännu inte har slagit in:

Sammantaget pekar resultaten av gymnasieenkäten och konnotationstesten på att ni är etablerat språkbruk idag, om än på en lägre nivå än vad resultaten 1985 tydde på. Det är ett avgjort annorlunda ni än det gamla ni som väckte sådana känslostormar under den senare delen av 1800-talet och den förra hälften av 1900-talet. Men kanske kommer det nya niandet att visa sig vara just det ni som Wellander och andra förespråkare för ni-reformen eftersökte: ett hövligt pronomen att använda i umgänget med obekanta. Och om så är fallet kan följande rader från den lärobok som jag citerade inledningsvis lika väl beskriva tilltalsskicket 1999 som 1959:

– Ursäkta att jag besvärar. Kan ni säga mig, var järnvägsstationen ligger?
– Ja, det är ganska långt härifrån. Ni kan gå Strandvägen och sedan ta till
höger vid bron…

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Det nygamla niandet, eller När blev jag ni med dig?

  1. Lotten Bergman skriver:

    And you may quote ...

    Jag tycker nog att källan "blogg, 2007" var lite väl luddigt. En blogg är en blogg, och en klok kommentar på en blogg är ändock en klok kommentar om än i en rutten blogg. Ergo:

    http://www.lotten.se/2007/04/nia-mig-inte.html

  2. Gustaf Redemo skriver:

    Min mormor sa

    Då jag fick höra av min far som ofta befinner sig i Stockholm att niandet hade börjat höras bland yngre affärsbekanta frågade jag min mormor om hur det var på hennes tid och hon sa att man inte alls niade. Det ansågs tvärtom oförskämt. Hennes far iade sin mor och mormor och hennes bekanta tilltalade varandra med efternamnet tills den äldre av dem ansåg att det nu gick det an att dua.

  3. Östen Dahl skriver:

    Till Lotten

    Hej Lotten, jag beklagar att din förträffliga blogg blev anonymiserad. Jag är ofta osäker på om och hur jag ska ange källan till citat från nätet; om det är någon språklig märklighet kan ju vederbörande känna sig utpekad. I det här fallet var det väl ett gränsfall, men det är lite svårt att avgöra om den som kallar sig "cruella" vill få sina formuleringar uppmärksammade eller inte.

  4. Pingback: Det nynygamla niandet | LINGVISTBLOGGEN

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>