Etnicitet och minoritetsspråk

De sista paragraferna i förslaget till språklag handlar om den enskildes tillgång till språk:

15 § Var och en som är bosatt i Sverige ska ges möjlighet att lära sig, utveckla och använda svenska. Därutöver ska
1. den som tillhör en nationell minoritet ges möjlighet att lära sig, utveckla och använda minoritetsspråket,
2. den som har behov av teckenspråk ges möjlighet att lära sig, utveckla och använda det svenska teckenspråket.
Den som har ett annat modersmål än de språk som anges i
första stycket ska ges möjlighet att utveckla och använda sitt modersmål.
16 § Det allmänna ansvarar för att den enskilde ges tillgång till språk enligt 15 §.

Vid en flyktig genomläsning kan det synas att den här paragrafen ger alla språk samma skydd. Emellertid finns det en subtil skillnad här. För svenska, minoritetsspråk och teckenspråk står det "lära sig, utveckla och använda". För övriga språk står det bara "utveckla och använda". Skillnaden är alltså att regeln i det första fallet gäller även personer som inte kan språket i fråga från början. Om man har ett språk som modersmål behöver man definitionsmässigt inte lära sig det (fast det ibland hävdas motsatsen). Det är väl inte kontroversiellt att "det allmänna" bör erbjuda alla som bor i Sverige möjlighet att lära sig svenska, om de inte kan det. Inte heller torde klausulen om "den som har behov av teckenspråk" vålla några större problem. Men vem ska anses tillhöra "en nationell minoritet"? Det är kanske mindre känt att Sverige inte bara har officiella minoritetsspråk utan även officiellt erkända nationella minoriteter — de erkändes på samma gång, när man ratificerade två europeiska stadgor i ett svep 1999:

De nationella minoriteterna i Sverige skall erkännas genom
att de nämns vid namn i samband med ratifikationen. De nationella
minoriteterna i Sverige är samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer
och judar.

och omedelbart därefter:

Sverige skall också ratificera den europeiska stadgan om
landsdels- eller minoritetsspråk (minoritetsspråkskonventionen). De
språk som skall omfattas är samiska, finska, meänkieli, romani chib
och jiddisch.

Här finns alltså en en-en-tydig mappning mellan minoriteter och språk, och det kommer tillbaka i lagförslaget där det talas om att den som tillhör en nationell minoritet ska få lära sig "minoritetsspråket". Det är förstås en förenkling av verkligheten. Flera av de utpekade nationella minoriteterna har ju inte ett språk utan flera. (Faktum är att språklagsförslaget sammanfattas på hela sju minoritetsspråk, plus engelska!) Man kan till exempel fråga sig hur paragrafen ovan ska tillämpas på sefardiska judar, som ju aldrig har talat jiddisch utan ladino eller kanske arabiska. Sen kan man konstatera att detta förmodligen är den enda bestämmelse i svensk lagstiftning som utgår från etnisk tillhörighet – med ett undantag, nämligen sametingslagen, som faktiskt definierar vem som ska betraktas som same. Intressant nog utgår man där från språket – man själv eller ens föräldrar eller far/morföräldrar ska ha talat samiska i hemmet. Men det går knappast att definiera romer eller judar på detta sätt. Det blir onekligen en pikant situation om en svensk domstol blir tvungen att ta ställning till om en person ska betraktas som jude eller inte.

Rätten att få lära sig ett minoritetsspråk kommer i första hand att handla om rätt till modersmålsundervisning. Mycket riktigt är det redan så enligt grundskoleförordningen att de nationella minoriteterna utgör undantag till kravet på att språket ska vara "dagligt umgängesspråk för eleven". (Dessutom finns det ett krav på att eleven ska ha "grundläggande kunskaper i språket", det är lite oklart hur man kan ha ett dagligt umgängesspråk som man inte har grundläggande kunskaper i.) Det står nämligen så här:

En samisk, tornedalsfinsk eller romsk elev skall erbjudas modersmålsundervisning även om språket inte är elevens dagliga umgängesspråk i hemmet.

Beteckningen "modersmålsundervisning" blir väl lite oegentlig här, kan man tycka. Men vad som är lite uppseendeväckande är att två av minoritetsspråken saknas här: finska och jiddisch. Det visar, tycker jag, att minoritetsspråklagstiftningen är lite ihålig. Frågan är väl om man nu tvingas ändra de här reglerna för att inte bestämmelserna ska säga emot varandra. Men då är man tillbaka i definitionsproblematiken, och den kanske något teoretiska frågan vad man gör med judar som vill lära sig ladino eller (kanske troligare) hebreiska som nybörjarspråk.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Etnicitet och minoritetsspråk

  1. Östen Dahl skriver:

    Modersmålsundervisningsrättigheter

    På sidan 159 i utredningen "Värna språket" framgår det beträffande rätten att få modersmålsundervisning utan att språket är dagligt umgängesspråk hemmet att regeringen ahr aviserat att "samma rättigheter ska införas för alla nationella minoritetsspråk, dvs. även
    för finska och jiddisch". Man kan dock undra om hur det kommer att formuleras, med tanke på att det nu står "en samisk, tornedalsfinsk eller romsk elev". Ska man lägga till "finsk eller judisk"?  Vilket modersmål är det då som ska räknas?

  2. Viktoria skriver:

    Lär oss att penna

    Tycker att det är lattjot att det äntligen kommit rättigheter att få lära sig romani, men vi som på något sätt haft hinder att lära oss vårat eget språk behöver mera hjälp med att komma i gång. Vi vill ju inte att romani försvinner i Sverige och blir den sissta generation att tala det!

    Mera lär möjligheter att förstå vore guldet värt, jag kommer att vänta. 

  3. Östen Dahl skriver:

    Lyckönskan

    Hej Viktoria! du önskas all framgång i att lära dig romani!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>