Vår kommande (?) språklag

Jag har nu skummat igenom utkastet till den nya svenska språklagen, som vi nämnde här på bloggen igår (om än med en beklaglig felstavning av kulturministerns namn).

Det är märklig läsning på många sätt, och jag måste erkänna att min spontana reaktion mest är "så mycket snack, så lite verkstad". Jag har svårt att se att lagen (som enligt uppgift väntas klubbas igenom) skulle komma att ha någon praktisk betydelse överhuvud taget. Det viktigaste i den är att svenska ska "vara huvudspråk i Sverige". Nu har jag ju ingen juridisk bildning, men: vad betyder det egentligen, hur bryter man mot den lagen, och vem ställs till svars för ett eventuellt lagbrott? Svenskan, liksom de fem officella minoritetsspråken ska "skyddas och främjas". Återigen — vad är det tänkt att betyda?

Det har ibland påpekats att den hittillsvarande situationen är en smula absurd, genom att Sverige har fem officiella minoritetsspråk, men inget officiellt majoritetsspråk (detsamma gäller många andra länder, som exempelvis USA). I dagens DN påpekar även utredaren Bengt-Åke Nilsson detta, med orden "De fem minoritetsspråken har starkare ställning än svenskan". Då ska man komma ihåg att minoritetsspråkslagen inte innebär något annat än att man har rätt att använda samiska och finska i kontakt med vissa myndigheter (något som ingen har ifrågasatt när det gäller svenskan, och något som dessutom i praktiken otvivelaktigt är lättare för privatpersonen att lyckas med), medan lagen för romani och jiddisch inte säger mycket annat än att staten ska "erkänna" och "främja" dem — med andra ord, till intet förpliktigande nyckelord.

Lite extra intressant tyckte jag dock att det var att läsa språklagens utlåtande om jiddisch, det mest kontroversiella av de fem minoritetsspråken. Visserligen rör det sig om citat och referenser till tidigare utredningar, så vi har väl i och för sig sett det förut, men ändå:

Man erkänner villigt att "de som aktivt använder språket i dag är främst äldre personer som kom till Sverige efter andra världskriget och på 50-och 60-talet" (s 148-9), och att "jiddisch troligen inte funnits kontinuerligt i Sverige under tidsperioden men till följd av tillräckligt stora återkommande nytillskott av jiddischtalare [har] språket överlevt" (s 149). Jiddisch är likväl ett av Sveriges officiella minoritetsspråk bland annat för att det "används av medborgare i staten och avviker från det eller de språk som används av resten av befolkningen i den staten" (s 139). Alla tre dessa saker gäller förstås en mängd äldre invandrarspråk, såsom italienska eller grekiska, och inte minst har åtskilliga språk (tyska, ryska, estniska, franska och engelska, för att nu bara nämna några enstaka) en minst lika djup eller djupare historisk förankring i Sverige, något som också var ett kriterium i diskussionerna inför minoritetsspråkslagstiftningen. Och nu kommer det mest intressanta — vi får svart på vitt vad som egentligen var tungan på vågen, nämligen att "jiddisch minskat i omfattning på ett onaturligt sätt bl.a. till följd av förintelsen av judar under andra världskriget och att om så inte skett skulle jiddisch troligen ha haft en helt annan utbredning i Europa i dag" (s 149).

I Sverige ökade antalet judar — av lätt insedda skäl — under andra världskriget, och därmed sannolikt även antalet talare av jiddisch. Men ska verkligen språks med- och motgångar (hur tragisk bakgrunden än är) i andra länder vara avgörande för sagda språks status i Sverige? Många andra europeiska språk (vepsiska, occitanska, nordfrisiska, liviska, krimtatariska, cypriotisk arabiska, bretonska….), liksom förstås mångdubbelt fler utomeuropeiska tungomål, står också på randen till utrotning, inte sällan på grund av mer eller mindre repressiva ("på ett onaturligt sätt") åtgärder från diverse statsmakters sida — ibland rentav mord på talare. Flera av dessa säkerligen har eller har haft en och annan talare i Sverige. Frågan är om de med samma logik också borde tillerkännas lagstadgad minoritetsspråksstatus.

Tanken med minoritetsspråkslagstiftningen är tjusig, och på det stora hela är jag den första att beklaga att det inte rör sig mer om en papperstiger. Men när det gäller jiddisch är det lätt att bli tveksam — har språket verkligen "kvalat in på egna meriter"?

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Vår kommande (?) språklag

  1. Östen Dahl skriver:

    Skydd, inte ställning

    När Bengt-Åke Nilsson säger "De fem minoritetsspråken har starkare ställning än svenskan" menar han väl rimligtvis "De fem minoritetsspråken har starkare skydd än svenskan"? För inte har väl jiddisch starkare ställning än svenskan i Sverige?

  2. Pelle skriver:

    Tänkvärt!

    Jag har också grunnat på just jiddish i minoritetsspråksdebatten. Finskan – inklusive den tornedalska – är ju så självklar, liksom samiskan osv. Bra skrivet, logiken du probelmatiserar tål att tänkas på.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>