Slarvighet med plural

Då ska väl inte jag vara sämre, utan också bjussa på vad jag misstänker är en rätt ny innovation.

Jag sorterade just lite gamla anteckningar, och innan denna blogg uppkom brukade jag spara lite språkobservationer för mig själv (nu blir ju bloggen något av ett arkiv över sådana iakttagelser).

En anteckning jag hade var att jag i Lunchekot 2006-07-25 hade hört slarvers som pluralform av slarver. Jag hade glömt bort detta, men nu googlade jag det ordentligt. Det är förstås inte så ofta vi har anledning att använda ordet i pluralis, så antalet träffar blir rätt måttligt. Men om vi sorterar bort lite dubletter och annat krafs erbjuder Google hur som helst ungefär 56% slarvrar och 44% slarvers (69 mot 55 träffar).

Kanske är det inte nytt, och kanske finns det — som ju brukligt är — i Årstafruns dagbok, men jag hade åtminstone inte hört formen före den 25e juli i förfjol.

Här är några exempel på hur det kan låta:

  • Dagens "blandrasuppfödare" är antingen slarvers eller är ute efter snabba pengar.
  • De vattenkammade, som arbetat och sparat i hela sitt liv, är en nagel i ögat på okammade slarvers.
  • Kanske därför google rättar er slarvers!
  • Kaptenen var mer städad än de flesta på innekrogen och jag tror att hans närvaro fick hos slarvers att skärpa till oss och börja ladda för lördagen.
  • Karlarna födda i Väduren är otrogna, slösaktiga slarvers.
  • Kvinnor tror jag föds med större modersinstinkt än män och är därför mer manad att vara hemma med barn, män kanske är mer slarvers.
  • Man ska nog vara glada att slarvers på Nokia gör Nokias internetsida och inget annat.
  • På bild ser den ut som en sladdrig regnjacka bara slarvers kan bära, men när den kommer på sitter den som smäck även på en dressad man (pojke).
  • Skriv om de slarvers som inte tar upp sina hundars skit efter sig, sa en hundrastande gentleman som gjorde just det (tog upp skiten, alltså).
  • Socialismen är nu inte bara politik – den erbjuder också det perfekta moralpaketet för unga slarvers.

Jag har tidigare brukat använde sambos och schlagers (även om det inte heter så i min egen idiolekt) som exempel på att plural-s är ett (ehuru marginellt) produktivt affix i svenska, men nu har vi ett schysst exempel till!

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Slarvighet med plural

  1. Rickard skriver:

    mer

    "Stålars" är en variant jag brukar använda "med tungan i kinden".  Även undantaget genitivformen verkar det ge rätt  många Googleträffar också.

  2. Östen Dahl skriver:

    Fundamentalistiska spjuvers

    …och spjuvers finns det också förstås:

    Muslimska fundamentalistika ledare beskrivs lite skälmskt som spjuvers med rävar bakom öronen.

  3. Mikael Parkvall skriver:

    Ingen aning om hur det är med spjuvers, men min maggropskänsla är att stålars (precis som gubbs och fruns, vilka båda finns i min idiolekt) är lite smått skämtsamt  — alltså artikulerade "med tungan i kinden", medan slarvers inte förefaller vara det.

    Men så har vi förstås en min gammal käpphäst, att skojsigheter mycket väl kan institutionaliseras i språkbruket. Det lär ju varken kunna bevisas eller motbevisas, men jag misstänker starkt dels att ont krut (< tyska unkraut) inte är den missuppfattning som många vill ha det till (utan snarare en medveten lustigkurrighet), och dels att det existerar svensktalande som tycker att äpplet faller inte långt från päronträdet är ett helt normalt (och inte kustiglurrigt alls) uttryckssätt. Liksom fotnötter och följetänger, vilka vi kan vara rätt säkra på att de började som rena skämt.

    Jag tycker själv (möjligen till skillnad från min omgivning) att det är ganska kul att säga sånt som orangutänger och balkänger — vem vet vad det kommer att heta i morgon, och vem vet hur mycket av dagens svenska som en gång i tiden enbart var ett internt skämt? Låg folk månne en gång i tiden dubbelvikta av vad som idag är en helt vanlig preteritumändelse?

  4. tomas skriver:

    plural på låneord

    En annan rätt kreativ pluralsform som förekommer ibland är ju när folk bemödar sig med både engelskt plurals-s och svensk pluralsändelse. Jag hör ofta avokado böjas avokadosar, och samma mönster återkommer på rätt många andra ord som till exempel videosar och sambosar. Kanske ännu inte jätteofta förekommande, men samtliga ger googleträffar och jag tycker det verkar bli vanligare och vanligare.

  5. Hed skriver:

    allmänt om ovan

    Men visst är det så att "slarvers" uttalas med ett mer "sj" än s:et i "sambos"? Det är mer engelsk på någe vis även om engelskan låter mer z.

    Det där om "avokadosar" trodde jag bara handlade om ett fogemorfen eftersom "avokadoer/ar" är så knepigt. Det får mig att tänka på en gammal tungvrickare; när man spelar munchkin så finns det något som kallas för en "treasure". Det blir alltid lika roligt när folk ska säga det i bestämd form och i plural, "träshörsherna". Det finns en massa språkskojigheter i rollspels- och ljavsammanhang i huvudtaget ^^.

    På tal om "skojsigheter mycket väl kan institutionaliseras i språkbruket" så har jag fullkomligt sluta reagera på "han går på mina nerver" vilket också har blivit ett favorituttryck tillsammans med "det spelar ingen skillnad", sagda "fotnötter" (som verkligen har instutionaliserats!) och "dammsugade".

    My mind wanders och jag vill bara fråga om någon minns hur det var med "pudelns kärna" nu igen. Svenska som ska låta som franska, nej? Som ont krut alltså.

  6. den inte så unga kl skriver:

    pudelns lidande

    nä pösi som skall låta som goethe

  7. Anna-Malin skriver:

    Litteraturtips

    Söderberg, Barbro. 1983: Från rytters och cowboys till tjuvstrykers. S-pluralen i svenskan. En studie i språklig interferens. AUS. Stockholm Studies in Scandinavian Phililogy NS 16.

  8. Östen Dahl skriver:

    Tack för tipset

    Tack, Anna-Malin för detta tips, som vi själva borde ha kommit på! Jag kunde naturligtvis inte låta bli att rusa iväg till biblioteket och plocka fram Barbro Söderbergs bok om s-pluralen. Där får man lära sig att s-pluralen faktiskt är ännu tidigare än Årstafruns dagbok — det första belagda exemplet är från 1503 och kommer inte alls från engelska utan snarare från lågtyska eller nederländska: det är som antyds i titeln ordet rytter som får pluralen rytters. Och det är ju faktiskt lite intressant att det är suffixet -er som spökar även här, liksom i tjuvstrykers, som Söderberg har hittat i Disneyserien Onkel Remus. Detta form verkar inte förekomma för övrigt (alla träffar på nätet är till Söderbergs boktitel). Söderberg listar ett sjuttital ord på -er där s-pluralen har använts. De flesta av dessa är tämligen klara lånord; tjuvstryker är nog det som ser mest inhemskt ut. Så när ord som slarver och spjuver börjar dyka upp med s i plural är det ändå ett tecken på att ändelsen har förändrat karaktär, talarna har tydligen förlorat känslan av att den hör ihop med ord av främmande ursprung — fast att det är just ord på -er som får s bygger på ett åtminstone 500-årigt mönster (som för övrigt stämmer med hur det ser ut i modern nederländska). Dessutom kan det ju spela in att den vanliga ändelsen -ar ger former som är lite knepiga att uttala med konsonantkluster (klusters?) som -rvr-.

  9. Pingback: Använd blinkrar – det finns många slarvers | På svenska

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>