Vårat språk förändras mens vi sover

Saxat ur Metro idag:

Metrobild
… ja Bender-Pulido verkar mena att de här uttryckssätten är nya i svenskan. Jag tror att de allihop har en rätt vördnadsvärd ålder, fast det är lite oklart hur utbredda de har varit. Jag kollade Språkbankens korpus "Äldre svenska romaner" och hittade 13 förekomster av våran, så det verkar ha varit tämligen väletablerat. Medans fanns i formen mens (som jag själv använder), visserligen bara en gång, men dock från 1899 (Hjalmar Bergman). Vart för befintlighet är lite knepigare, det verkar ha brett ut sig under senare decennier men jag minns tydligt från min barndom att mina kusiner från Bergslagen använde det, så det kan inte vara alldeles nytt. Men kanske någon bloggläsare har bättre koll på dess utbredning?
Det kan noteras att det Bender-Pulido talar om här är talspråket — och jag misstänker att han får haja till ganska ofta om han reagerar på sådana här frekventa företeelser!

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Vårat språk förändras mens vi sover

  1. Mikael Parkvall skriver:

    Nu är det väl fralldel inte helt solklart att Bender-Pulido tror att detta är sista skriket, men hursomhelst: måste inte våran vara minst lika gammal som kasuskollapsen i svenska? Den är ju sas en kasusfossil, dvs en böjd form annan än den som riksspråket har generaliserat. Så, medan kasussystemet var vid liv fanns formen (men var helt okej), och så fort som riksspråket bantade kasussystemet, så fortsatte den att finnas där (men var "fel"). Den lär ju knappast ha uppfunnits sekler senare, och bara råka se ut som om den vore en kvarleva. Med andra ord måste väl våran (som "felaktig" form) ha mer än ett halvt millennium på nacken.

    För övrigt håller jag med om att vart verkar expandera, men jag måste säga att det är en smula förvånande att det är vart som knuffar undan var, snarare än tvärtom. Hade inte det varit mer väntat? Jag skulle åtminstone ha gissat på det om jag inte hade observerat motsatsen.

  2. Östen Dahl skriver:

    Thu bart varn herra

    Ja, B-P säger inte explicit att de här uttrycken är nya, men skulle han ha uttryckt sig så här om han hade trott att det handlade om urgamla talspråksformer? (Fast han har kanske inte läst sin Grice, så vem vet.)
    Vad Micke säger om kasusformer låter bestickande men möjligen är det ändå inte helt vattentätt. Problemet är att formen våran inte fanns i äldre språk. Jag har just nu inte tillgång till Wesséns språkhistoria men enligt detta kompendium av Ulf Swedjemark var den fornsvenska ackusativformen varn. Det ser också så ut i Språkbankens konkordans Källtext, enligt vilken Europas skyddshelgon uttryckte sig så här:

    välsignadha frw. thu bart varn herra i thik ok thu äst alra frw

    Däremot fanns ackusativändelsen -an hos adjektiv och har generaliserats i många dialekter; man får alltså anta att ändelsen på våran har kommit via adjektiven. Vilket betyder att tidtabellen inte är given. Det skulle dock förvåna mig om våran är väldigt mycket yngre än kasussystemets försvinnande i Sveriges centrala delar.

    Och varför skulle inte vart kunna tränga undan var? Det finns en föreställning om att det omarkerade vinner över det markerade men den har egentligen ingen empirisk grund. Ofta är det tvärtom.

  3. Rickard skriver:

    uttalslättnad

    Med risk att avslöja hur mycket fonetik jag har glömt  – Innebär inte det kortare a:et i 'vart' liksom i  'va?' en uttalslättnad?  ( vilket kanske skulle kunna bidra till varför 'vart' eventuelt tränger undan 'var' )

  4. Andreas W skriver:

    "Vart" för befintlighet uttalas även med lång vokal. Hur vanligt detta är vet jag dock inte, men jag har noterat det (i Göteborg).

  5. Mikael Parkvall skriver:

    Östen skrev: "Och varför skulle inte vart kunna tränga undan var? Det finns en föreställning om att det omarkerade vinner över det markerade men den har egentligen ingen empirisk grund. Ofta är det tvärtom".

    Att det kan vara tvärtom är det nog ingen som bestrider. Men finns det verkligen inget som tyder på att det är vanligare att det omarkerade vinner än att det markerade gör det? Det låter ju i så fall som nånting som tarvar omedelbar beforskning.

  6. Östen Dahl skriver:

    Försvinnande markeringar

    Ja det måste ju vara någorlunda jämvikt mellan omarkerat och markerat över tid, annars skulle ju markeringarna försvinna efter hand… Det kan noteras att grammatikalisering, när en form breder ut sig på en annans bekostnad, ofta innebär att en markerad form tränger undan en omarkerad.

  7. Eliza skriver:

    Heja Lingvistbloggen!

    Hej,

    vill bara säga att jag älskar denna blogg. Heja er!

  8. Pelle skriver:

    Vart bär det hän

    Skulle bara säga att jag skrivit en semantisk betrakelse över detta att vart sprider sig. I korthet går den ut på att det i många talsituationer är vettigt att befråga riktningen. Vart är skorna? är en toppenbra fråga för den som vill veta vart han ska gå för att hitta dem. Dvs. det är fullt möjligt att i en sådan konstruktion fortfarande tolka vart som om det har riktnings-betydelse. (Man behöver alltså inte som Bender-Pulido tro att det statiska verbet ger en automatisk övergång till befintlighets-betydelse.)

    Det förklarar inte detta med relationen markerad-omarkerad. Men i alla fall.

    Den intresserade hänvisas till Var – eller heter det vart – är vi på väg?

  9. Katarina skriver:

    Pelle: En intressant grej i ångermanländskan (kanske även i andra nordliga dialekter?) är att man understryker riktningsbetydelsen ytterligare när man frågar efter skorna – genom att säga: Vart är dom åt?  :)

  10. Voncile skriver:

    Voncile

    That’s the best asnewr by far! Thanks for contributing.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>