Nya maskuliniteter

Vi som ägnar oss åt riktig genusforskning (alltså forskning om grammatiskt genus) har sedan länge kunnat observera att ändelsen -e på adjektiv som traditionellt varit reserverad för individer av manligt kön numera också kan användas om kvinnor. Till att börja med såg det ut att mest handla om könsneutrala yrkesbeteckningar som råkade användas om kvinnor (som när en kvinnlig nyanställd på vår institution för ett antal år sen skickade ut ett mejl som inleddes Jag är er nye bibliotekarie). Intressanta sådana exempel kan man hitta på nätet om man söker på den kvinnlige eller den gravide. Då kan man t ex få upp sånt här som står i en skrivelse från Justitiekanslern, alltså ett tämligen officiellt dokument:

Där anges också att klassen snart kommer att få journalistens syster DP som vikarie för den gravide klassläraren.

Här är ett annat exempel där det nästan ser ut som om genusregeln hade blivit omvänd:

Den kvinnlige styrelseledamoten har i allmänhet ett mindre antal styrelseuppdrag än sin manliga kollega.

Men man hittar också rätt ofta en e-ändelse när adjektivet står utan substantiviskt huvudord:

Jo absolut, jag förstår hur du resonerar nu, men känner kanske att det är ett beslut för den gravide och den ammande att ta ställning till.

Vad som kommer mig att blogga om det här just nu är att jag har stött på ett rätt uppseendeväckande exempel, som visar att ingen går säker för e-ändelsens härjningar. I DN står det idag om att "Sveriges skönaste dialekt" (se tidigare blogginlägg om detta) har utsetts. I juryn ingick, säger man, "DN:s mångårige språkvårdare Catharina Grünbaum".  Vad säger Catharina?

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

12 kommentarer till Nya maskuliniteter

  1. Jan Wiklund skriver:

    Dialektalt?

    Kan det vara dialektalt? I vissa dialekter slutar ju alla adjektiv på e?

  2. Britt Hartmann skriver:

    Slarvfel?

    I dagens SVD, på en sida som kanske ingen mer än jag läser finns exemplet:

    Det långe uppehållet …

    (kanske ett korrekturfel – det finns flera)

  3. Östen Dahl skriver:

    Den förste svarta presidentkandidaten

    Det finns nog korrekturfel, och kanske också en och annan gång influenser från dialekter eller andra nordiska språk, men företeelsen är lite för utbredd för att de här förklaringarna ska betraktas som heltäckande. Här är ytterligare ett intressant exempel ur en insändare i Svenska Dagbladet:

    Åsiktsskillnaderna är små och valet mellan dem står istället ifall demokraterna ska nominera den förste kvinnan eller den förste svarta presidentkandidaten.

  4. C Wärngren skriver:

    E-ändelser av ondo

    Har liksom Östen Dahl noterat detta fenomen, som ställer till det i min språkkänsla! Är också nyfiken på C Grünbaums kommentar!
    Varför -e-ändelserna smyger sig in i adjektiv syftande på kvinnor och tvärtom vet väl ingen. Men  att det sker är konstaterat. Och detta helt utan mönster eller konsekvens.
    Väldigt störande!
    Kanske är det dags att avskaffa -e och -a-ändelserna, om folk inte kan skilja på vad som är vad?

  5. Andreas W skriver:

    För egen del måste jag gå igenom mina texter i efterhand för att e-ändelserna ska komma på plats. Annars blir det rakt igenom a-ändelser. Åtskillnaden finns helt enkelt inte i min språkkänsla. Detta har ännu inte några högskolestudier i svenska språket kunnat ändra på.

    Hur är det med a-ändelse för män och referenter med obestämt kön? Är det något som förekommit längre och som det delvis ses med blidare ögon på, eller är det i samma klass som e-ändelse för kvinnor?

  6. Östen Dahl skriver:

    Förvirrat

    Ja, det är inte så konstigt att det råder förvirring i den här frågan. I språkhistorieböckerna får man veta att det är skillnad mellan sveamål och götamål — i sveamål har a-ändelsen helt trängt ut e-ändelsen, medan man i götamål gör en skillnad mellan maskulinum på -e och femininum på -a. Att använda a-ändelsen om manliga individer är helt normalt i de svealändska dialekterna men om man kommer från Västsverige är det synnerligen knapsu för att uttrycka sig på ren meänkieli (där man intressant nog inte gör några genusskillnader alls i grammatiken). Men i rekorderligt götamål gör man ju också skillnad mellan maskulinum och femininum för icke-levande referenter. Den spårvagnslinje i Göteborg som jag åkte till skolan och som nyinvandrad stockholmare trodde hette femman kallades i själva verket den röe vagnen, eftersom vagn är maskulinum medan den lella röa refererade till den feminina Göteborgs-Tidningen. Och även standardspråktalande göteborgare säger den förste maj. Så den variant vi har i skriven standardsvenska, åtminstone enligt den officiella normen, är en konstig kompromiss mellan olika system. Dessutom är det så att bestämda adjektivattribut är rätt lågfrekventa i talspråket. Därför är det som sagt föga märkligt att folk rör till det, i synnerhet här i Mälardalen där e-formerna egentligen har varit avskaffade ett bra tag. Om man googlar på några vanliga kombinationer av adjektiv och substantiv kan man se att det faktiskt väger ganska jämnt mellan -a och -e fast det varierar lite beroende på vilka ord som ingår. Dock tror jag att kaoset ändå har rätt djupa rötter och att det blir svårt att bara bestämma sig för att avskaffa det. Ur ett mer teoretiskt perspektiv är situationen intressant eftersom den illustrerar vad som händer när olika talspråksnormer krockar med varandra och med en delvis konstruerad skriftspråksnorm.

  7. Jussi skriver:

    Högspråklighet och markerad ställning

    Jag får en känsla av att många skribenter ser -e som en markering av mer officell ställning hos huvudordet, något betonat och något som är förbehållet viktiga animata referenter. Oavsett kön. Jag har nog ibland skrivit (och till och med sagt -e) ibland just i sådana fall och i efterskott märkt att referenten varit av kvinnligt kön.

    Men fret not, det går att <a href="http://akvileja.wordpress.com/2008/02/17/konsneutralt-skriftsprak/">lösa</a&gt; med innovativa skriftliga konventioner, sidu.

  8. Catharina Grünbaum skriver:

    Missriktad jämställdhetsiver?

    Hade jag sett att jag blivit kallad "DN:s mångårige språkvårdare" hade jag förstås protesterat och använt juryn mötestid för upplysning om adjektivets e- och a-former i riksspråk och dialekt.

    Att det olika bruket i olika landsändar liksom olika stilkrav gör hanteringen av formerna rörig och inkonsekvent är ju inte egendomligt.  För den kräsne stilisten (för att tala med Erik Wellander) står samtidigt en mängd olika möjligheter till buds.

    För den som däremot behöver en enkel tumregel gäller att kvinnligt genus har a-former, inget annat, att män gärna tar e-former, men att a-formen är lösningen för den villrådige.

    Att försöka gottgöra århundradens kvinnoförtryck genom att förse kvinnor med maskulin adjektivändelse är knappast verkningsfullt. Om det nu är det som ligger bakom den gravide kvinnlige styrelseledamoten.

    Catharina Grünbaum, DN:s mångåriga språkvårdare

     

     

     

     

     

     

     

  9. Mikael Parkvall skriver:

    …och i dagens SvD inleddes en mening med "om den förstfödde är en dotter…".

  10. Östen Dahl skriver:

    Hennes andlige mor

    …och ett snyggt exempel även från dagens Stockholm City — en krönika författad av Pontus Schultz, chefredaktör för Veckans Affärer:

    Men i hennes hus mötte de bara en kvinna som påstod sig vara Jessis mor. Eller snarare. Hennes andlige mor.

  11. C2 skriver:

    Ett gayt svar på inlägget?

    …och i DN På stan (den tryckta versionen) användes det inlånade ordet <gay> med sexuskongruens i en recension av filmen Brüno. Det stod något i stil med "[...]den gaye modejournalisten från Österrike."

     

    Det fick mig att tänka på följande: Hur gärna använder man samma ord kongruerat för sexus femininum eller neutralt genus? Eller kanske pluralkongruerat?

    ?Den gaya kvinnan.

    ?Ett gayt biträde.

    ?De gaya männen.

     

  12. Martin Persson skriver:

    Genüs

    Jag vill inte på något sätt verka raljant, men jag har från säker källa hört att det allra senaste är att man helst ska säga LHBT-personer för att inte, tja, osynliggöra de lesbiska eller något åt det hållet. På fis hemsida har de hur som helst den tänkvärda rubriken

    EU politik och lhbt frågor – Stockholms Pride

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>