Variabel tacksamhetsbetoning

I Amerika firade man i förra veckan den något mystiska helgen Thanksgiving — även amerikaner verkar vara osäkra på varför man egentligen ska vara tacksam just då. Det bisarraste inslaget är när presidenten benådar en kalkon, vilket dock verkar vara en rätt ny idé, eventuellt infört under Bush den äldre. Hur som helst har man på Language Log diskuterat en språklig aspekt av tackandet, nämligen hur ordet Thanksgiving ska betonas. Det visar sig att det i USA finns en regional variation mellan att ha betoningen på första och andra stavelsen. Det slog mig att vi faktiskt har samma växling i det svenska ordet tacksägelse som ju enligt normala regler borde uttalas tácksäjelse men framför allt i religiösa sammanhang ofta blir tacksä´gelse.  Det finns andra fall av sådan prästerlig betoning — just nu kommer jag bara på uppstå´ndelse,  men någon annan kanske har fler exempel? Till skillnad från det amerikanska fallet är det alltså inte fråga om regional variation utan snarare en idiosynkrasi i ett fackspråk (sådant har tidigare diskuterats på vår blogg). Hur det har uppkommit kan man förstås undra. För mig låter de här uttalen på något sätt salvelsefulla, men det borde ju inte vara något inneboende i betoningen som gör det utan snarare associationerna till de kontexter där de används. Det "hårda" g-et i tacksägelse är förmodligen ett läsuttal. Om man kollar SAOB framgår det att många av de äldsta exemplen på ordet stavades judenligt, d v s så att det framgår att man förväntade sig ett j-uttal.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>